Inte som Linnea
Linnea! Igen?! Herregud, du är inget barn bara ett enda missförstånd! Hur kan du bära dig åt såhär?!
Mamma, jag vet inte! Det bara hände…
Mamma drog av mig min smutsiga jacka, de blöta gummistövlarna och mössan som tappat bollen.
Alla andras barn är riktiga barn, men du… Men Linnea! Hur länge ska det här hålla på, va?
Jag betraktade den sönderrivna klänningen och suckade.
Fast det hade ju varit roligt! Tågleken blev toppen! Synd bara att Erik drog i min kjol så hårt att den gick sönder. Och Anna-Britta, förskoleläraren, sa att hon minsann inte tänkte sy och att det fick min mamma göra. Hon hade ju rätt. Men ändå… Jag fick sitta i hörnet från mellanmålet till nästan kväll. Man visar ju inte trosorna för pojkarna, det är ju opassande! Farmor säger så, och hon brukar veta hur livet fungerar!
Till exempel, att jag är “en sådan”. Mamma håller inte med, men farmor förstår.
Sluta hacka på barnet! Vad är det för fasoner?
Mamma, du uppfostrade ju mig så här! Varför säger du nu att det är fel? Om jag inte uppfostrar Linnea ordentligt, vad ska det bli av henne?
En lika klok och vacker kvinna som du! Är inte det nog?
Nej, åh, jag orkar inte med ditt trams! Linnea! Gå och byt om! Genast!
Jag pustade ut och sprang till mitt rum, medan grälet mellan de två viktigaste personerna i mitt liv fortsatte utan min inblandning. De behövde egentligen inte mig, jag var mest en ursäkt.
En gång frågade jag farmor vad det egentligen betydde, och hon skrattade:
Bråka för bråkandes skull är inte ens kul, gumman. Men när det gäller något, då är det en annan femma!
Jag är alltså ert projekt?
Det allra viktigaste! Du är ju vår enda! Så vi är oroliga för hur du ska bli när du växer upp. Mamma är strikt för att hon tror att det behövs. Jag… jag var sträng med din mamma, men det räckte där. Med dig har jag inga stränga sidor kvar. Nu får jag hitta andra vägar. En bulle till exempel.
Jag gillar inte bullar!
Nåväl! Då får det bli en kola istället.
Mycket bättre! Farmor, älskar mamma mig?
Mer än alla andra på jorden. Till och med mer än jag! Det kan du vara säker på.
Men varför skäller hon på mig jämt då?
Just därför…
Konstig sorts kärlek… Du älskar mig, men skäller inte…
Jag är din farmor, hon är din mamma. Hon har större ansvar. Därför måste hon älska dig på ett annat sätt. Förstår du?
Nej…
Det är inte dags än. Men du kommer förstå, så småningom!
Men det “sen” kom liksom aldrig.
Jag väntade och väntade, men med åren blev mamma bara mer sträng.
Vad ska jag göra med dig? Vänta tills du kommer hem med magen i vädret, eller?
Jag hörde det här ofta men fattade länge inte ens vad hon menade. Jag fnissade mest, tänkte på min sönderrivna kjol på förskolan. Jag ville fråga hur man ens får hem något med hål i kjolen men vågade inte. Mamma gillade inte skämt, och då skulle jag fått skäll igen, även om det inte varit mitt fel.
Mamma oroade sig helt i onödan.
Klantig och kanske söt på ett udda sätt, ansåg jag mig själv rätt så medelmåttig. Strunt samma vad farmor sa spegeln ljuger inte!
Och i spegeln såg jag… Ja, inget vidare! Små ögon, en tunn slinga brunt hår och finnar på näsan. Snygging, verkligen!
Sanningen om mitt utseende hade jag förstått för länge sen, så jag brydde mig inte så mycket. Det var faktiskt enklare så! Och lättare för mamma också. Inga trendiga kläder behövdes, inte skor heller. Mina slitna tygskor dög till det mesta utom när jag skulle på teater med farmor. Då fick jag ha något “anständigt”.
Jag älskade teater. Det var synd att vi så sällan hade råd med biljetter. Farmor sparade undan lite av varje pension, men det dröjde länge innan vi hade tillräckligt. Så redan i sjuan erbjöd jag mig att hjälpa grannen med hennes tvillingar och tjänade mina första kronor själv. Barnen var energiska men schyssta. Jag umgicks gärna med dem, det kändes bara roligt och inte som ett jobb, särskilt eftersom jag inte hade några egna syskon.
Det var rätt najs: leka, mata dem lite och sen gå hem. Ingen hopspringer på en, ingen kladd i skrivboken, inget delat rum. Lyx!
Inte för att jag var egoist, men jag fattade redan då att för att ha barn behövs pengar. Helst rejält. Vad hade vi? Mammas lön som undersköterska och farmors pension. Det största “problemet” var att Linnea aldrig haft någon pappa. Honom hade jag varken sett eller saknat. Egentligen.
Jag delade aldrig mina tankar om det med mamma. För vad skulle det tjäna till? Hon hade tillräckligt att oroa sig över. Jag räckte. Och farmor, som började bli väldigt glömsk och ibland inte kom ihåg vem hon själv var.
Tur i oturen hade farmor ändå minnen av min pappa kvar ett tag, och berättade för mig hela historien, innan hon glömde allt.
Din mamma var inget för honom.
Varför?
En sådan där riktig kvinnotjusare, förstår du. Han hade flickor överallt! Jag sa till din mamma, men hon ville inte lyssna. Hon var kär, trodde att han skulle gifta sig och att de andra var “ungdomsförsyndelser”.
Gifta sig då?
Jodå! Din mamma får som hon vill. Men så fort han fick veta att du skulle komma, försvann han poff! Vi vet inte ens vart. Lämnade ingen adress. Bara en lapp.
Vilken lapp?
Det har du inget med att göra, Linnea. Det är deras sak. Men du ska veta att du var så efterlängtad att din mamma gick på tå hela graviditeten. Bar sig själv som en kristallvas. Rädd för att något skulle hända dig. Och än i dag oroar hon sig tror du hon är sträng för att jävlas?
Är det därför?
Just det. Hon oroar sig för dig! Så mycket att hon ibland sitter uppe på nätterna och tittar på dig, mumlar något, smeker dig på håret, och nästan gråter. När jag frågar blir hon sur. Det där är hennes hemliga. Hon älskar dig på sitt sätt. Förstår du?
Hur kan jag inte förstå… Farmor, skällde du också så på mamma?
Klart! Alla vi mammor gör tokiga saker av rädsla för våra barn, och sen ångrar vi oss.
Varför ska man vara rädd?
För sitt barn? Det går inte att förklara, Linnea. Du förstår när du får egna.
Jag svarade inget på det. Men tänkte: jag skulle då aldrig skälla ut mina barn. Uppfostra dem helt annorlunda. Naiv, javisst men vem är inte det som ung?
Fast det kunde jag säkert glömma. Jag väntade mig aldrig att få egna barn.
Vem skulle bli förälskad i mig? Liten, ful och envis som en igel. Om någon ändå bestämde sig för att stå ut ja, då fick de skylla sig själva!
Efter gymnasiet började jag jobba på samma sjukhus där mamma jobbade. Och då började det!
Inget var bra! Jag var för snabb, för personlig med patienterna “de tar dig för given annars”. Och varför försökte jag ens? “Det kommer ju nya hela tiden. Lugna dig! Ingen tackar dig.”
Men jag ville inte lyssna. Jag tyckte synd om varje patient så ont de hade! Varför skulle det vara besvärligt att ge en spruta eller bädda sängen? Ett vänligt ord gör ju till och med katten glad.
Själv mamma försökte avråda:
Lägg dig inte i för mycket, hjärtat! Sådana som du är svåra här. Du blir ovän med folk och till vilken nytta? Dig? Mig? Farmor? Vi är ju beroende av din lön nu. Ska vi sätta farmor på äldreboende? Det har vi inte råd med! Det dyrt med hemtjänst, det vet du. Du måste jobba, få erfarenhet. Vem ska annars ta hand om farmor?
Jag kan inte! De skriker ju åt patienterna…
Det är ett tungt jobb och folk är olika. Du vet ju. Alla har inte din styrka att vara snäll. Jo, man borde, men det går inte för alla. Ni är tre som du på din avdelning, och det är bra! Chefen ber dig också ta det lite lugnare. Du kan inte förändra andra med tvång. Ta det långsamt, med ditt eget exempel, så kanske…
Det tar lång tid!
Oj Linnea, vem har du fått det här ifrån?
Vem vet från dig kanske?
Linnea!
Jaa?
Ingenting! Gör som mamma säger!
Mmm…
Jag ville inte bråka, men jag höll ändå inte alltid med. Klart hon hade rätt i vissa saker, men i rum tre låg en gnällig tant som log mot mig varje morgon. Hon klagade aldrig på att sprutorna gjorde ont eller att hon fick för lite omsorg. På de andra klagade hon gladeligen, men aldrig på mig.
Och hon var inte ensam om det. Många var utmattade, frustrerade patienter som bråkade med sina anhöriga om arv eller annat strunt. Och sedan satt patienten kvar, ledsen eller ilsken och inte svårt att förstå dem.
Men mamma brydde sig inte. Huvudsaken var att jag hade det bra. Men kan man ha det när andra mår dåligt? Klar, man kan inte rädda alla, men någon kan man väl hjälpa?
Och om kollegorna skrattade åt mina försök och kallade mig “kyrkans flicka”, struntade jag i det. Farmor hade alltid sagt: “Karavanen går vidare!”
Så min karavan stapplade vidare, famlande efter sand, ibland andlös av törst.
Det jobbigaste var ändå att nästan ingen förstod mig. Och värst blev det när farmor helt förlorade sig själv, för då hade jag knappt någon att prata med. Mamma suckade bara och tjatade att jag borde börja tänka på mig själv. Och mina väninnor, de gifte sig radade upp sina brudbuketter framför mig.
Jag slänger inte ens buketten, Linnea, du måste gifta dig snart! Varsågod!
Jag tog mot buketterna, man vill ju inte såra dem. Men den rätte, han dök aldrig upp, oavsett hur många blommor som landade i mina händer. Kanske han gått vilse, eller så var jag menad att vara ensam. Vissa människor är ju hela på egen hand, eller hur?
Jag accepterade det. Gick knappt och väntade längre. Jag skulle aldrig våga ta första steget själv, aldrig våga förklara mina känslor.
Så mitt liv cirklade mellan sjukhuset, djurhemmet där min vän Sofia drev verksamheten, och farmors säng där närvaron av mig blev allt mindre viktig. Mamma suckade, bad mig träffa kompisar och släppa ut håret, men insåg till slut att det var för sent. Jag blev typisk gammeljungfru och ville ingenting höra om kärlek och äktenskap.
Mamma, om du vill ha barnbarn kan jag skaffa två direkt. Det är enkelt numera.
Linnea! Säg inte så cyniskt!
Vadå? Det är väl ändå få prinsar, eller hur? Tyvärr räcker de inte åt alla. Vad vill du att jag ska göra?
Linnea, jag vill att du ska vara lycklig bara…
Då får du sluta säga att jag måste ordna mitt privatliv. Det är fel på mitt privatliv, det vill inte ordna sig. Det har det bra så här! Förstår du? Rör inte vid det mer, jag mår redan dåligt…
Och mamma tystnade, suckade och funderade på vem hon ännu kunde presentera för mig. Väninnornas söner var upptagna inget mer att göra mer än hoppas.
Fast naturen överraskade oss. På ett sätt jag inte hade tänkt…
Jag trodde ju att min hjälte skulle dyka upp tålmodigt och vänta på att bli älskad tillbaka men livet blev helt annorlunda.
Huvudrollen i mitt drama dök inte ens upp, utan det var den där mest sura tanten på avdelningen. Hon kom in ungefär två gånger om året och vände uppochner på allt.
Ska hon börja klaga igen! Hoppas hon håller sig frisk länge nu… Linnea! Det är ju din favorit, möt du!
Maria-Lisa, som hon hette, blommade upp när jag mötte henne i korridoren.
Min lilla vän! Tur att åtminstone någon här ser ut som folk!
Så farligt är det väl inte, vi är alla rätt snälla…
Ja, ja, du är ung än du fattar inte! Bråka inte med gumman!
Jag ska bara följa dig till rummet. Du börjar skrämma folk igen!
Det kan de må bra av!
Men ändå, lite busig du är, Maria-Lisa!
Ja, men du skulle träffa min katt så får du se på busig!
Jag skrattade men glömde snabbt bort hennes varning. Tyvärr, för katten stötte jag snart på.
Den gången kom Maria-Lisa in förvånansvärt tyst till avdelningen. Hon bråkade inte, diskuterade inget, bara gick lugnt med in på rummet och vände sig mot väggen. När jag frågade svarade hon inte ens.
Gå nu, Linnea… vi tar det sen…
Några timmar senare hade jag hört allt om hennes diagnos och att hon självmant sökt sig in.
Hon grälade med barnen och lider nu. Herregud! En mamma måste vara varm mot sina barn, annars är det inte så konstigt att ingen vill hälsa på en…
Sådant prat lät jag gå in genom ena örat och ut genom andra. Hur kan man döma när man inte vet? Familjer är fulla av sina egna hemligheter och sanningar.
Efter jobbet tittade jag till henne:
Hur mår du? Vill du ha något?
En lång, tankfull blick. Jag var på väg att gå, men hon talade plötsligt:
Linnea, jag vill be dig om en sak… Eller, jag har aldrig bett om något i mitt liv, bara krävt. Sådan var min mamma…
Vad gäller det? Säg det bara!
Jag har så många släktingar, men ändå ingen jag kan anförtro mig åt. Allt blev så snett. Livet försvann och kvar är inget att minnas. Bara arbete, ansvar och glädjen, den var oftast liten. Jag ville i alla fall ge mina barn det bästa men de blev bara bortskämda. De har redan delat mina grejer medan jag är kvar. Jag har gett allt, både till dottern och sonen. Sålde mammas lägenhet för deras skull. Slet med studier och barnbarn. Och nu? Jag behövs inte, jag och… Linnea, ta min Maja!
Vem?
Min katt! Hon är snäll, bara lite egensinnig men klok. Hon förstod att jag skulle hit och vägrade låta mig gå. Hon förstår allt…
Jag älskade djur, men hemma hade vi aldrig plats eller råd för det. Farmor, sjuk och förvirrad, det var bara att klara ekonomin, så någon katt hade vi inte tänkt på.
Men jag kunde inte säga nej till Maria-Lisa. Jag såg bön i hennes ögon, och förstod att den där katten var hennes enda lycka kvar. Hur konstigt det än låter.
Vid skiftens slut frågade jag mamma, vad hon tyckte, och sedan gav jag mig iväg för att hämta Maja.
Jag tar henne, men bara till du blir frisk! Sen får du tillbaka henne, Maria-Lisa!
Självklart, Linnea, självklart…
Maria-Lisa nickade och var för första gången lik en vanlig gammal dam, inte någon arg häxa.
När jag kom till Maria-Lisas hus blev jag tveksam. Hon hade gett mig nyckeln, men jag vågade inte gå in ensam. Jag väntade på trappavsatsen, sen knackade jag på första bästa dörr.
Vem söker du? En ung kvinna med bebis på armen öppnade.
Hej, Maria-Lisa bad mig hämta hennes katt. Kan du bara hålla koll på dörren medan jag fångar henne?
Vill du inte gå in själv? Det är rätt, hon är så bråkig. Bäst att undvika den tanten.
Hon är snäll nog! Vi har alla våra kantigheter…
Ja, säger du det så… skrattade kvinnan men stannade.
Hon och lilla Anton väntade medan jag öppnade dörren.
En svart blixt kilade ut direkt, for nerför trappan och försvann! Inte ens chans att reagera.
Stäng dörren! ropade grannen. Den där lilla busen är omöjlig. Hoppas du hittar henne!
Jag tackade och kastade mig nerför trapporna.
Dörren till porten var öppen. Några flyttgubbar bar möbler. Jag frågade med svagt hopp:
Har ni sett en katt?
En av dem pekade mot parken.
Hon är i trädet där borta!
De andra log när de såg mig irra omkring under ett träd, där Maja satt och fräste. Hjälp fick jag ingen deras tid är pengar.
Jag såg henne inte ens först där bland grenarna. Det jag hörde var ett argt morrande.
Majs, kissemiss?
Vresigt jamande svarade.
Men din… lilla vessla! mumlade jag.
Det fanns inget att göra, jag fick försöka klättra. Hur svårt kunde det vara? Måste man så måste man!
Jag slängde ryggsäcken på axeln och tog tag i gren efter gren. Det blev mörkare och regnet började dugga. Jag ville helst redan vara hemma, vira in mig i en filt och lyssna på musik men hade lovat…
Väl uppe såg jag att jag klättrat mycket högre än jag trott. Något grep tag i min tröja Maja. Men hon släppte inte.
Kom nu, Maja! Vi ska hem…
Jag drog ett djupt andetag, fångade henne i nackskinnet och tryckte in henne under jackan.
Och nu hur i hela friden skulle jag komma ner?
Jag stirrade ner i marken och blev kall.
Mamma…
Det var högt, riktigt högt. Och jag hade glömt bort att jag alltid varit höjdrädd.
Telefonen ringde i fickan, men jag vågade inte röra mig. Att ropa på hjälp det kändes för pinsamt. Man får skylla sig själv.
Hallå, har du det skönt där uppe?
Jag hoppade till. En killes röst.
Håll dig kvar! Jag kommer upp, vänta lite!
Han pratade som om jag kunde gå någonstans.
Jo, jo, ta det lugnt! Jag väntar här uppe…
Till min förvåning försvann han. Skulle han bara lämna mig?
Men sedan återvände han med en stege från flyttbilen.
Kom nu! Ska du bo där över natten eller?
Jag knep ihop ögonen.
Jag är rädd…
Han tog tag i min fot och hjälpte mig på stegen. Han stödde mig tills jag stod på marken igen.
Knappast jag rörde marken innan Maja försökte fly, men nu var jag beredd och fick tag i henne igen.
Sitt still! Har lovat ta hand om dig åt din matte!
Du är envis, killen log retsamt.
Ska jag följa dig hem?
Jag fräste av ren vana, men insåg att jag var oartig! Han hade ju räddat mig från trädet och lånat stege, blivit blöt och allt!
Förlåt, tack snälla du! Jag hade nog suttit där hela natten annars.
Varför gick du upp då?
Katten… Min plikt, typ… Tack, men jag måste hem mamma väntar.
Vad “duar” du för? Efter att ha sett baksidan på dina byxor har vi knappast någon distans kvar! Jag heter Emil. Jag följer dig till tunnelbanan. Eller var bor du?
Inte långt…
Genast blev det varmt inom mig, trots regnet och kylan. Något nytt pirrade i fingertopparna. Jag kunde inte låta bli att le åt allt han sa.
Maja låg tyst under jackan, verkade lite lycklig, rädd att störa denna konstiga lycka.
Emil följde mig hem. Nästa dag väntade han utanför sjukhusparken. Vi handlade kattmat för Maja åt bara det bästa.
En vecka fick jag passa henne. Sedan kom Maria-Lisas dotter och bad att få ta hem både sin mamma och katten.
Du förstår, mamma saknar Maja så. Nu får de vara tillsammans.
Kommer du hämta Maria-Lisa?
Självklart. Hon var så envis. Ville inte flytta… Men nu måste vi.
Jag vinkade när de gick bort tillsammans, och tänkte igen: andras familjer det är omöjligt att förstå. Vi har alla vårt och ibland är det precis tvärtom vad man först trodde.
Det är bättre att bygga sin egen, om man får chansen. Särskilt om någon vill göra det tillsammans med dig. Och då spelar det ingen roll vem som först säger vad man känner huvudsaken är att just den man vill bygga med, hittar tid och stege när det behövs. Och aldrig säger att du inte är “som folk”. För för honom, eller henne, finns ingen på jorden som är bättre än du.
