En dyrbar nöje
Maja, igen? Hur länge ska det här pågå? Jag jobbar bara för din katt!
Katten som Maja försökte lirka ner i transportburen slet sig loss, dunsade ner på golvet och tryckte sig sedan in i hallens hörn med ett djupt, klagande jamande. Om man ska tolka hans uppsyn, hade katten vars majestätiska namn Bellman valdes av Maja för länge sedan, beslutat att sälja sitt, enligt min mening, oviktiga liv så dyrt som möjligt.
Det var länge sen, för Bellis som Maja ömsint kallade sin kissemisse, hade bott hos henne i snart tio år. Hur gammal han var visste egentligen ingen. Hon hittade honom på gatan, och han var redan vuxen om än ung enligt veterinären på kliniken där Majas mamma tog honom första dagen.
Maria, Majas mamma, dök upp på kliniken med dottern, försiktigt omfamnande den inlindade katten i en gammal babyfilt.
Snälla, hjälp honom!
Var hittade ni det här lilla spektaklet? utbrast sköterskan, när hon tog emot Bellis. En riktig gårdskatt, ser jag.
Det spelar väl ingen roll vad han är? Han är min katt! Hjälp honom, snälla! Ni ser ju hur dåligt han mår. Ska ni stå här och dividera om pengar? Är mina svenska kronor sämre än alla andras som kommer in med sina rashundar och kattungar?
Maria var så uppretad att veterinären klokt nog lät henne hållas. Det skulle visa sig vara ett gott beslut.
Maria Svensson var envis på ett sätt som nästan kunde tas för tjurighet. Men livet hade gjort henne så: att ensam uppfostra ett barn utan stöd, samtidigt som hon vårdade två gamla föräldrar, allt på sin lön som förskolelärare, det tvingade fram nya lager av styrka och tålamod. Att stå upp för sig själv var en självklarhet för Maria. Hon var varm och vänlig, älskade barn och katter även vissa hundar, fast hon alltid varit lite rädd för dem.
Hon backade aldrig, varken för grannarna, föräldrar till barnen på förskolan eller okända som trodde de kunde trycka ner den lilla, ensamma kvinnan. Men hon gjorde det med sådan finess att folk förvånades. Hon höjde aldrig rösten, men hon kunde alltid hitta argumentet som vände på samtalet. Plötsligt satt hon i ett hörn och lyssnade på någon som först skällt ut henne och nu berättade om sitt liv. Maria lyssnade, nickade medkännande, och snart bad de om ursäkt. Sedan gick de hem, och lämnade Maria ifred.
Hon visste inte själv varför hon kunde lyssna så djupt, hitta andras känsliga punkter, och vända på stämningen. Men med familjen hade hon svårare att nå fram.
Hennes man hade stuckit en vecka efter bröllopet, och hennes egen mamma brukade skämta om att det nästan var ett rekord att stå ut så länge.
Det gjorde ont, men Maria höll ändå med ingen bygger en familj med någon som hon. När han gick log han hånleende:
Du kommer aldrig bli någon riktig hustru…
Hon blev ledsen, förstås. Men några månader senare upptäckte hon att hon väntade barn och då släppte allt. Hon var i alla fall kvinna! Män blir ju inte gravida.
Att vänta dottern blev något som Maria längtade efter mer än sitt eget födelsedagskalas. I hennes gråa, småtrista värld var fester lätträknade, men det här det var en riktig högtid.
Marias mamma var inte nöjd över dotterns beslut att behålla barnet.
Varför, Maria? Det blir bara en börda. Du är ung, och du har chanser kvar. Men får du barn nu? Blir bara makaroner kvar att leva på. För dig och barnen. Barn är ett dyrt nöje, Maria. Du inser det inte nu men snart!
Mamma, levde inte vi så?
Just det. Och vad var det bra med det då?
Maria grubblade länge. Hennes impuls sa nej, men något vägrade att hörsamma det enkla, logiska.
Så fort hon tänkte bort barnet lade sig en svärta över henne. Hur kunde hon göra så? Att ingen hade rätt att ta ifrån henne det, insåg hon djupt, och plötsligt försvarade hon sitt barn lika mycket som sig själv.
Till slut satte mormor punkt. En dag klev hon in från byn, rättade till sin högtidssjal och deklarerade:
Föda ska du, Maria! Jag hjälper till.
Men, farmor, hur ska farfar klara sig ensam hemma i byn?
Han är stark nog. Och om inte så får han flytta hit. Punkt slut!
En prydlig påse placerades på bordet Marias favorithandduk, som hon broderat till mormor. Inne i den låg en hel hög med sedlar som Maria aldrig tidigare sett eller rört.
Farfar sålde sin gård när vägen skulle gå genom byn. Det här räcker till en liten lägenhet. Resten får du ordna själv.
Maria försökte tacka nej.
Klart du kan, Maria! Inte för din skull, utan för barnets. Vem annars hjälper om inte mamman?
Handduken blev droppen som fick bägaren att rinna mellan Maria och hennes mamma.
Titta! När jag bad om pengar då? Då fick jag aldrig någon hjälp! Och nu kommer du hit med allt på ett silverfat!
Mormor föste ut Maria till hallen, och blev kvar för att prata med sin dotter Majas mormor länge och väl. Men hennes egen mamma vek sig aldrig, stackars Maria förstod aldrig varför hennes eget vuxenkap, stöd och till och med en egen bostad var så provocerande för mamma.
Kanske låg det något i vad mormor sade: »Det går aldrig att dra en kärra med bara en häst. Är det två, måste båda dra sin tyngd!«
Och han var en riktig hingst, din pappa, så han borde verkligen ha tagit i! Oroa dig inte, Maria. Du är fortfarande ung.
Maria sa inget, men tackade mormor om och om igen, hela hösten.
Mormor fixade också världens bästa lägenhet åt dem, en fyrarummare i ett äldre hus i Göteborg. Mormor var hård mot mäklarna erfaren från årtionden på torg och nådde inte bara rätt pris, men också en rejäl prutning.
Trodde du att det svåraste var att så potatis? Försöka sälja dem! Det är svårare, min flicka.
Med hjälp av ett gäng kul grabbar och en butter arbetsledare renoverades lägenheten på några månader. Maria grät när hon tassade in i sitt och Majas nya sovrum och såg den lilla barnsängen.
Gråt inte, tösen! Nu ska vi inviga nya köket!
Maja föddes för tidigt, men återhämtade sig snabbt och växte upp till en stark och mild tjej. Maria, som fått utstå hårda ord från sin egen mamma, lovade sig själv att aldrig vara sådan mot sin dotter.
Mormor favoriserar dig så mycket! Du får lägenhet och hjälp, jag får inte ens komma över för att passa barnbarnet.
Mamma, vad hindrar dig? Kom gärna, men snälla skrik inte, Maja blir rädd!
Äsch, världen står ändå på ända för henne! Vad är hon rädd för att jag pratar högt?
Mamma, du skriker. Det skrämmer henne.
Hennes mamma vägrade inse att Maria äntligen sagt ifrån.
I mitt huvud: »Jag ska bli en annan sorts mamma.«
Lätt att säga, svårare att göra. Maria kämpade med sina val, men Maja var inte bråkig och visste vad hon ville, även som liten.
Mamma, kan jag få en godis?
Efter maten, Maja!
Bara en liten?
Inga genvägar.
Ok! Men två efter maten om jag äter upp?
Maria skrattade, gav henne två när tallriken var tom.
Med sådana små steg byggdes Majas karaktär upp. Hon förstod snabbt att bråk aldrig lönade sig till och med sin hetlevrade mormor kunde hon lugna:
Mormor, snälla skrik inte. Du är så söt vill inte att du ska få rynkor. Kom, jag fixar!
Då satte sig mormor, och Maja strök henne varsamt över pannan och ögonvrån.
Med tiden lade sig familjestormen.
Maria jobbade, mormor och morfar som också flyttat in till stan passade Maja.
Men när mormor blev sjuk blev det tufft. Läkarna var dystra, men Maria såg sanningen i vitögat.
Kanske vi provar Uppsala, mormor? De har de bästa läkarna…
Nej, Maria. Jag är inte rädd för att gå bort, bara orolig för er.
Samma vecka släpade Maja hem en katt.
Och den dagen Bellman Bellis dök upp, förlorade Maria nästan sin dotter. Maja försvann på väg hem från skolan. Morfar som mötte henne missade henne med ett par minuter. Hela området letade klasskamrater, föräldrar, Maria, och till och med mormor.
Men Maja kom hem själv, tårarna rann över kinderna. Maria sa inget. Hon svepte in katten i filten, frågade bara:
Är du okej, hjärtat?
Nej! Mamma, han har så ont! Inte jag!
Och de sprang till veterinären. På väg dit förstod Maria: katten stannar, Maja kommer aldrig släppa honom. Det betydde att även Maria skulle tvingas ta ansvar.
Det gick bättre än väntat hundar hade skrämt katten, men inte skadat honom allvarligt. Någon spruta, lite vård och några hundralappar senare, gick de hem med Bellis. Men när Maria såg räkningen suckade hon tungt.
För det här hade man fått två raskatter… men hon betalade, och gick hem.
Väl hemma kollade hon budgeten det skulle bli svårt att klara sig till lön. Katten, mormor och Majas födelsedag närmade sig, och Maria mindes sin egen barndom då födelsedagar ofta gick spårlöst förbi.
Mamma, jag vill inget paket! Kan jag inte bara få behålla honom? Det blir min present…
Maria nickade, kramade om Maja och såg på gråa Bellis, som lade sig till rätta vid hennes fot och spann. Behöver jag säga att Bellis blev kvar?
Katten, som bott sina första år i källare, vande sig snabbt vid att bo i värmen. Han blev en kärleksfull vän till alla, särskilt till morfar och framförallt mormor.
Och konstigt nog började både Maria och Maja förändras. Maria insåg snabbt att hon inte längre stod ut med förskolelönen och tog mod till sig att byta jobb. Hon slutade, blev barnvakt åt vänners barn, och tack vare det snurrade hennes namn vidare från familj till familj och hennes lön växte. Hon tackade Bellis varje kväll.
Om det inte vore för dig…
Bellis trampade med tassen i Marias handflata och såg bort mot Maja. Han älskade Maria, men var egentligen Majas katt. Hon och Bellis gjorde allt tillsammans han låg på skrivbordet medan Maja pluggade och tröstade när hon grät vid mormors säng eller när morfar följde henne kort efter mormors bortgång.
Sedan, efter många år, mötte Maria en bra man och gifte sig om sig. Han såg vem hon var, värnade om henne och lät aldrig någon köra över henne, inte ens svärmor, som han snabbt charmade genom att låna ut sin bil till henne.
Nu vandrade Maria Svenssons mamma stolt ut från porten med plantbacken i famnen och låtsades oberörd berätta för grannarna:
Min svärson skjutsar till landet idag.
Maja, som då börjat studera, bodde kvar själv i lägenheten och när hon hittade kärleken tog hon med honom dit.
Oj! Här bor du stort!
Vadå, det är ju lagom.
Men kolla! Vad är det där…?
Från Majas sovrum kom en fräsande, vild Bellis och störtade mot mig med hjärtat i halsgropen skyggade jag bakåt medan han försökte driva bort gästen.
Snälla, ta bort honom!
Katten gillade mig aldrig, och jag hade svårt att bli vän med honom. Stackars katt blev ständigt bortjagad när jag trodde Maja inte såg. Men året efter gifte vi oss ändå, jag och Maja.
Men något gick sönder mellan oss. Jag tyckte plötsligt att Maja inte hade koll på något, klagade på maten trots att hennes mormor lärt henne laga mat redan som barn.
Men det var när Bellis blev sjuk som det brände till.
Ska han till veterinären?! Skämtar du, Maja! Det här är ju en förmögenhet! Jag lägger mindre på mitt eget välmående. Han är bara en katt en pälsboll.
Bellis är inte “bara” något. Han är en del av familjen!
Vilken familj? Inte min! Jag har aldrig bett om honom.
Men vad säger du egentligen?
Jag säger att om det här händer en gång till så slänger jag ut honom själv!
Just den morgonen visste Maja att hon skulle bli mamma. Hon teg, och tänkte ta upp det senare men så blev Bellis dålig igen, och jag hittade henne mitt i hallen, på väg till kliniken.
Jag tränade ju mest och ville alla skulle vara lika noga med hälsan som jag.
När hon nämnde veterinären, flög min skon i väggen:
Nu räcker det! Han åker ut! Jag tänker inte lägga en krona till på din gamla pälsboll!
Då får du kasta ut mig också! svarade Maja, mer bestämt än jag någonsin hört henne tala.
Fint! Då åker ni båda! Jag orkar inte mer.
I luften förändrades allt. Den, som igår ville bryta sig själv för vår relation och vårt gemensamma barn, förstod att så här kunde vi inte ha det längre. Hon reste sig, tog mina nycklar ur jackfickan, öppnade dörren till hallen och sade:
Jag väntar barn. Jag behöver inte mer oro i mitt liv. Kattens betydelse förstår du uppenbarligen inte. Gå nu, kom tillbaka när du lugnat dig så kan vi prata. Men jag kan inte bo med dig längre. Är man beredd att rycka bort den vän som varit ens trygghet, så kan du lika lätt överge mig. Det finns annat viktigt än din bekvämlighet och mina känslor räknas också.
Och Bellis och Maja blev kvar.
Katten tillfrisknade. Med tiden blev det fler veterinärbesök och Majas dotter Lisen blev den enda i världen han tillät göra vad som helst.
Och det visade sig att Elsa Majas mamma hade rätt. Vi levde på olika håll, men för dotterns skull gjordes allt för att hon skulle känna sig älskad av båda. Lisen växte upp med två rum, två kaniner och två släkter hos pappa och hos mamma. Och kärleken omgav henne, för hon ansåg att om de kunde älska henne, borde de kunna tycka om varandra också.
Det lärde oss vuxna något viktigt att det är vi, och inte barnen, som måste förändras ibland.
Och bara den gamle katten visste sanningen. Men han sa ingenting. Det behövdes inte.
Det var uppenbart: Om mamman är mjuk är också kattungarna trygga.
Med Lisen blev det så. Och en dag, när hon själv får barn, kommer hon att smeka sitt barns kind och viska:
Hej, mitt lilla hjärta. Vad jag har längtat efter dig…
Och jag, när jag lägger ifrån mig dagboken för i kväll, inser tyst: Det som verkar dyrast är ibland just det som ger oss mest tillbaka. Kärlek kan vara ett dyrt nöje men det är också det enda vi aldrig ska snåla med.
