Onsdag, 14 juli
Allt började precis som vår vanliga planering inför sommaren. Jag och min fru, vår pålitliga Volvo, en färd på över tusen kilometer enkel väg och den härliga förväntan inför äventyret. Vi har alltid uppskattat bilsemestrar för friheten det ger att själv bestämma takten, stanna precis var man vill, svänga in på småvägar som lockar. Inga tågtabeller, inga högljudda grannar, inga försenade flyg.
Men den här gången gjorde vi ett klassiskt misstag vi råkade avslöja våra planer.
Vid en grillkväll hemma hos bekanta från Luleå, där folk minglade från olika håll, råkade jag i förbifarten nämna att vi om några veckor drar söderut med bilen.
Oj, vilka datum då? frågade genast paret mitt emot oss.
Det var Henrik och Linnea. Vi umgicks inte ofta, bara ibland via gemensamma vänner.
Vi drar den femtonde, svarade jag, utan minsta misstanke.
Perfekt ju! Vi har semester från sextonde. Tänkte ta tåget till Göteborg, men allt som finns kvar är obekväma liggplatser. Kan vi haka på er kanske? Vi delar på bensinen det blir roligare ihop, och vi är inga besvärliga typer.
Jag sneglade på min fru, Emelie, som med en blick sa: Absolut inte. Jag började stamma om att bagaget är fullt och att vi kör långsamt och tar mängder av pauser.
Äsch, vi har bara en väska tillsammans! envisades Henrik. Och tänk vad vi sparar! Bensinpriserna är galna nu. Ni hjälper oss verkligen.
Vi gav med oss, mest för att det kändes pinsamt att säga nej rätt ut. Tanken på kostnadsbesparing övertygade oss till sist en svaghet vi snart ångrade.
Vill du undvika problem, undvik att vara för snäll
Vi bestämde träff utanför vår port klockan fem på morgonen. Jag och Emelie var klara i tid. Bilen packad med våra väskor, kaffe och filt. Henrik och Linnea dök upp först strax före sex, försenade utan minsta ursäkt.
Taxin tog sån tid, sa Linnea och släpade på en väska lika stor som Emilies gamla tvättmaskin plus några stora kassar med snacks.
Vi sa ju så lite bagage som möjligt, muttrade jag.
Linnea måste ju ha ombyten! skrattade Henrik.
Vi började lasta om, försökte trycka in deras saker. Efter knappt en timme på vägen började de första irritationsmomenten. Linnea tyckte det var kvavt vi drog på AC:n. Tio minuter senare frös Henrik. De rynkade på näsan åt Emelies spellista. Ständiga stopp fika, rökpaus, bensträckare…
Min noggrant planerade rutt, för att undvika köer vid Sundsvall, föll samman. Vi körde som en långsam landsvägsbuss.
Klimax kom på en bensinstation utanför Jönköping.
Jag tankade fullt det gick på 3 500 kronor. När jag kom ut satt Henrik och mumsade korv.
Ska vi swisha nu direkt? frågade jag.
Vi tar allt på slutet, skönare så, svarade han lätt.
Det där oroade mig, men Emelie viskade att vi får ta det sen. Jag lät det vara. Vägtullar betalade jag också, en utgift de verkade glömma bort.
De satt bak och käkade mackor, lät smulor hamna överallt. Bad jag dem vara försiktiga log de bara:
Äh, det är bara en bil, du dammsuger väl hemma ändå?
När vi äntligen nådde vårt vandrarhem i Halmstad, var vi slutkörda främst av sällskapet.
Vi åkte ju ändå
Nästa morgon, after lite sömn, möttes vi vid gemensamma köket. Jag tog fram mitt anteckningsblock, där jag skrivit upp alla utgifter.
Så, bensin: 12 000 kronor, vägtullar: 2 500. Totalt 14 500. Delat på två 7 250 kronor från er.
Henrik satte i halsen och Linnea spärrade upp ögonen.
Skojar du? Sju tusen, på riktigt? undrade hon.
Ja. Vi sa att vi delar på kostnaderna, svarade jag.
Henrik ställde ifrån sig kaffekoppen och sa:
Men du hade ju ändå åkt! Det är din bil bensinen hade du ändå tankat. Vi tog bara lediga platser.
Men vi bestämde ju det här innan! Jag har stått ut med extra stopp, packat om, anpassat oss efter er det är väl ändå rimligt?
Herregud, vad ni överdriver, svarade Linnea. Det var ju trevligt! Vi hade kul tillsammans. Hade du flaggat för kostnaden hade vi letat annan skjuts.
Hade ni åkt med någon från Blablacar hade ni blivit utkörda vid minsta klagomål, kunde Emelie inte låta bli att säga.
Hur som helst, sa Henrik. Vi kan fixa tusen max. Men att betala hälften? Vi har faktiskt fast budget.
Då reste jag mig.
Ingen fara, behåll pengarna. Men resan hem får ni ordna själva.
Nej men va? Vi har inga biljetter! Vi hade ju sagt dit och hem.
Nej, vi sa delade kostnader. Ni har brutit ert löfte. Trevlig semester!
Resa på varsitt håll
Resten av tiden sprang vi knappt på varandra, trots att vi bodde i samma lilla fiskeby. Ett par gånger möttes vi på stranden de vände demonstrativt bort blicken.
Dagen före vår hemresa plingade det till i mobilen: Okej, vi betalar 3 000 var för dit- och hemresa. Ska vi åka ihop? Linnea mår illa av buss
Jag svarade inte.
Vi lämnade Halmstad i gryningen, bara vi två, med egen musik och lugn. Att köra uppe i gryningen, ljudet av motorn och tystnaden i kupén; det var så en bilresa ska vara.
Senare hörde vi från bekanta att Henrik och Linnea berättade för alla vilken usel vän jag var. Att jag lät kompisar sitta fast på västkusten bara för några tusenlappar. Att de fick krångla hem med buss och byten på egen bekostnad innan de till sist nådde Stockholm, och att vi nu inte är att lita på.
Men allt jag känner är lättnad. Nu, om någon frågar Kan ni ta med oss till landet?, säger jag bara vänligt men tydligt: Vi åker helst själva.Och just där, på den milslånga hemvägen, någonstans mellan tallskog och glittrande insjöar, såg vi båda på varandra och skrattade trötta, men lättade. All irritation hade runnit av oss, och kvar fanns bara friheten vi alltid älskat med våra resor: att styra mot horisonten, tanka termosen, sjunga illa till våra favoritlåtar. Ingen kompromiss, ingen stress. Bara vi två, en bil och vägen som slingrade sig hemåt.
Vi stannade till vid en avlägsen sjö, dukade upp varsin macka och satt tysta i morgonsolen. Emelie tog min hand och sa:
Nästa gång, berättar vi planerna först när vi är hemma igen.
Jag log. För ibland är den största lyckan inte att vara till lags, utan att våga säga nej och att komma ihåg varför man reser tillsammans från början. Vår semester hade inte blivit vad vi tänkt oss, men jag vet att åtminstone en lärdom dog vi aldrig glömma:
Vägen är vackrast när man väljer den själv.
