Jag höll också på att kvävas
Per meddelade det på söndag kväll, precis när Ingrid sorterade de nystrukna skjortorna i prydliga högar. Han kom in i sovrummet, slog sig ner på sängkanten och yttrade det som om han talade om en droppande kökskran.
Ingrid, jag kvävs.
Hon tittade inte upp. Lade undan ännu en skjorta och tog nästa.
Av vadå?
Av allt det här, sa han. Av vardagen. Av att allting alltid är likadant. Vakna, äta, åka, komma hem, äta, sova. Och så fortsätter det.
Ingrid vecklade omsorgsfullt ihop ärmarna, rättade till kragen. Hon var femtioett, Per femtiotre. De hade bott i sin trea på lummiga Almgatan i tjugosex år, hade vuxit ihop där, uppfostrat sonen Emil som nu bodde i Uppsala och endast ringde på julafton och födelsedagar.
Och vad tänker du göra åt det? frågade hon utan minsta darr på rösten.
Jag vill flytta.
Nu stannade hon upp, men inte för att hon blev rädd. Hon studerade honom bara, på det där viset man ser på någon som äntligen tagit bladet från munnen.
Flytta vart?
Hyr en liten lägenhet, bor själv ett tag. Andas.
Okej, sa Ingrid, tog nästa skjorta.
Per väntade sig något annat. Han lutade sig framåt.
Har du ingenting att säga?
Vad ska jag säga? Du är vuxen, Per. Vill du gå, så gå.
Ingen skandal?
Hon lade skjortan på högen, mötte hans blick för första gången.
Nej. Men jag har ett villkor.
Vilket?
Ring mig inte för att fråga var någonting ligger eller hur tvättmaskinen fungerar eller vad jag har gjort av din stegräknare. Lämnar du, får du klara dig själv.
Han tystnade.
Är det allt?
Det är allt.
Per visste inte riktigt om han skulle bli lättad eller kränkt. Han hade mentalt förberett sig på tårar, anklagelser och dramatiska handrörelser inte den här milda beslutsamheten.
Ja, ja, sa han och reste sig. Då packar jag.
Gör så.
Han försvann in i klädkammaren, stod länge och blängde på hyllorna. Började till slut lägga ner jeans, t-shirts, strumpor. Tog med rakhyveln, mobilsladden och den pocket han ändå aldrig läst ut. När han åter kom ut i hallen hade Ingrid redan gått till köket och rasslade med bestick.
Jag drar nu, sa han mot köket.
Lycka till, svarade hon därifrån.
Dörren slog igen bakom honom. Han stod kvar i trappuppgången och väntade. Ingenting. Inga ivriga steg innanför dörren. Bara tystnad.
Han tryckte på hissknappen.
***
Två dagar senare hittade han en liten etta i Hagalund genom en bekant. Fjärde våningen, utsikt mot en vissen gräsmatta. Hyresvärden, en mustaschprydd äldre herre, pekade runt och sa jaja, ring om det läcker nånstans, men helst inte och tog emot två månaders hyra i förskott. Cirka tolvtusen kronor, kontant.
En soffa, ett sargat bord, två stolar, ett kylskåp som såg ut att ha överlevt Palmes tid och en spis vars plattor gnisslade. Gardiner i den där klassiska senapsgula nyansen som svenskar misstänker egentligen är olycksfall i jobbet.
Per satte ner väskan, klappade på soffkudden och såg sig omkring.
Det var knäpptyst. Ingen som trampade ovanpå, ingen tv som mullrade, ingen som ropade om middag. Han la sig raklång, händerna bakom huvudet, och kände efter: friheten.
Första två dagarna var nästan drömlika. Han vaknade när han ville, åt mackor stående vid diskbänken, gick runt i udda strumpor, ringde gamla kompisen Niklas på kvällarna. Niklas skrattade och sa: Bra, Per! Det borde du gjort för länge sen!
Dag tre insåg han att alla strumpor var smutsiga.
Han betraktade den lilla tvättmaskinen i badrummet, vände och vred på luckan. Letade fram ett paket tvättmedel från skåpet under handfatet, hällde upp på känsla i ett av facken, tryckte igång.
En timme senare drog han ut strumporna de var genomblöta och lätt rosa. Han funderade och kom på att han hade tvättat den nya röda tröjan med allt annat.
Strumporna hamnade på elementet, där de luktade svagt av våt källare ända tills han gick och lade sig nästa kväll.
Dag fyra tänkte han att han skulle laga riktig mat. Köpte kycklingfilé, potatis och gul lök på ICA. Hittade en stekpanna vars ytskikt kunde vittna i domstol. Hällde på olja, la ner filéen hel den brändes fast. Potatisen skalade han ofantligt långsamt med potatisskalaren från krigstid nästan halva knölen slängdes. Löken fick honom att gråta.
Slutresultatet var ett svagt grått, segt och halvrått ihopkok. Han åt hälften, slängde resten och svor över Swish när han beställde pizza från den närmaste kvarterskrogen.
Efter en vecka räknade han på sitt matkonto. Matleveranserna hade redan gått på nästan lika mycket som hela månadshandlingen brukade göra med Ingrid. Dags att skärpa sig, tänkte han. Kokade havregrynsgröt. Den blev okej. Svenskt standard-betyg: det duger.
Men hushållet lirkade sig på honom ändå, krypande och obönhörligt.
***
Genombrottet kom på dag tio.
Per stod i duschen och upptäckte plötsligt att vattnet stod kvar vid fötterna. Han glodde ner i golvbrunnen som om det var första ledtråden till en brottsplats. Sträckte på benet och petade på gallret. Vattnet vägrade försvinna.
Han mindes förstrött att Ingrid ibland mumlat något om sifonen, och att den behövde rensas. Per hade alltid nickat och gått därifrån.
Nu hukade han sig, lokaliserade sifonen (jo, det hette så här också), vred försiktigt och plötsligt forsade årtiondets svartaste, kallaste slabb ut på badrumsgolvet.
Per spratt upp, halkade, ryckte ner handduken (som bara blev dyngsur), försökte stoppa vattenflödet. Det gick knackigt. Han rusade barfota ut i hallen, letade bland sms om hyresvärdens instruktioner. Där! Något om en ventil i köket.
Greppade ventilen, stängde av. Vattnet tystnade, kvar fanns bara katastrofens spår: en matta som aldrig mer skulle bli riktigt torr, ett handduksoffer och ett Per som satte sig utmattad i trappan, iförd fuktiga långkalsonger och livskris.
Första instinkten? Ring Ingrid. Få order. Få visshet. Han fiskade upp mobilen hejdade sig. Hon hade varit tydlig.
Så han ringde Niklas istället.
Du, Niklas, hur lagar man en sån därsifongrej i duschen?
What? Säger du, sifon, Per? Jag ringer hantverkaren. Skriv upp numret.
Nästa dag dök en rutinerad rörmokare upp. Joggade ihop, bytte packning på femton minuter. Per betalade nästan tusen spänn! och stod sedan kvar i hallen och kände sig dummare än sin egen dammsugare.
Han slog igen dörren och tänkte för sig själv att Ingrid aldrig ringt rörmokare för sånt där. Hon hade handlat, fixat, köpt tätningsringar på Bauhaus och löst allt. När hände det ens? Han hade ingen aning. Det bara blev gjort, som vädret.
***
Ungefär då dök en tanke upp: Varför inte ringa Lena? De hade haft nån halvromans för tjugo år sedan, innan Ingrid. Lena var nu skild sedan länge, det hade han hört. Ibland stötte de på varandra på andras födelsedagsfester.
Hej Lena! Det är Per.
Per? Nämen! Det var inte igår.
Nä, jag bor själv nu Tänkte om vi ville ta en fika nån kväll?
Tystnad.
Bor själv alltså? Från vem?
Min fru. Vi har tagit en paus. Eller nåt.
Okej, sa Lena, tonläget nu försiktigare. Vi kan väl ses.
De träffades på ett café i centrala stan. Lena var snyggare än han mindes, sjaletten elegant, kort page. Han lade märke till att hon doftade dyrt.
De drack varsitt glas vin, avhandlade gamla bekanta tills samtalet gled oundvikligt fel.
Så, berätta, vad gör du nu? frågade hon.
Jobbar fortfarande på byggföretaget. Som inköpschef.
Och hyr Var?
På Hagalund, lilla ettan.
Trivs du där?
Han ville säga ja, men sa istället:
Hyfsat. Fast tvättmaskinen centrifugerar dåligt. Och spisen lever sitt eget liv.
Lena gav honom den där blicken blandning av medlidande och lätt uttråkning.
Samtalet dog. De rundade av, hon sa att hennes tåg gick tidigt imorgon. Ingen hörde av sig efteråt. Varken han eller hon.
***
Samtidigt försökte Per behålla något slags socialt liv. Ringde Niklas, som sa visst, men måste hem till Elsa sen, föräldramöte. Ringde Henke, som kunde en timme om han körde honom hem han och frun skulle till svärföräldrarna på lördagen.
Träffen blev ett par öl på sportbaren vid T-banan. Prat om fotboll, jobb det obligatoriska.
Niklas lutade sig fram.
Hur är det med friheten?
Det går, muttrade Per.
Pratar du med Ingrid?
Nej.
Båda såg misstänksamma ut.
Alltså, inte alls?
Inte ett sms ens.
Niklas snurrade på ölglaset.
Min hade ringt tre gånger om dagen.
Ingrid ringer inte, sa Per med lätt syrlighet.
Henke hummade stilla.
Antingen bra eller dåligt, sa han.
Hur menar du dådåligt?
Ja, alltså. Om hon är lika avslappnad utan dig som med dig kanske hon redan kväste hon med?
Per ville inte tänka mer på det där. Det ville han egentligen aldrig.
Vid åttatiden lämnade de honom ensam vid bordet. Han tog en öl till och satt kvar tills det stängde.
***
Ingrid, å andra sidan, kände första dagarna mest förvåning. Inte tomhet, utan mer något som liknade luft man inte vant sig vid. Som att vardagsmöblemanget plötsligt flyttat på sig i huvudet.
Hon ringde sin väninna Marie dag två.
Han har flyttat, sa Ingrid.
Vadå, på riktigt? Vart då?
Hyrd etta, säger att han kvävs.
Marie suckade.
Hur mår du?
Oväntat normalt, om jag ska vara ärlig.
Gråter du?
Nej, det är faktiskt konstigt.
Det kommer nog. Kanske om ett tag?
Kanske. Vi får se.
Sen ringde väninnan Eva, som i tjugofem år varit mer bandhund än diplomat.
Äntligen! utbrast Eva. Ingrid, jag har sagt det i tio år.
Vad sa du?
Att du levde som hemhjälp, fast utan lön.
Eva, nu är du väl orättvis…
När gjorde du något för dig själv senast?
Ingrid funderade. Svaret ledde henne vilse.
Förra året. Klippte håret?
Ja, säger ju det.
Veckan efter drog Eva med henne på yoga i kvarterets gympasal. Ingrid dammade av sina förvuxna träningskläder och sträckte sig halvdant mellan mattorna.
Alla börjar någonstans, log instruktören, en pigg tjej med blont hästsvans.
Efter två veckor nådde hon händerna över knäna. Träningen blev rutin; efteråt ett kafébesök med Eva. Ingrid märkte att hon på evigheter inte bara hade suttit och pratat, på riktigt.
Kvällarna fyllde hon med böcker som aldrig ville ta slut längre, läste för första gången för sin egen skull.
En dag ringde Emil.
Mamma, pappa säger att ni inte bor ihop längre.
Stämmer.
Hur går det för er?
Olika, sa Ingrid. Jag mår faktiskt bra.
Emil tystnade. Hans sätt var alltid fundersamt och kortfattat.
Okej. Ring om det är nåt.
Gör du också det, Emil. Och inte bara på julen.
***
Det fanns ett tillfälle när Ingrid blev stående i köket, stirrade på kaffebryggaren och kände Allt. Tjugosex år. En livstid, nästan. Första lägenheten där de slipade golvet och slet bort sig i händerna. Emil med riven lårbensmuskel och grön penna över hela ansiktet. Charterresan till Gotland för femton år sen, när de skrattade tills de nästan grät. Glada minnen svävade fram, svävade bort.
Nu var de där, som gamla fotoalbum från igår, men ändå ur tiden.
Hon lät känslan passera. Den gjorde det, efter fem minuter ungefär.
Sen ställde hon kaffekoppen på tork och gick till yogapasset.
***
Johan dök upp av en slump.
Det var grannfru Astrid på nedervåningen, 84 år med järnpipa i rösten, som bad Ingrid byta glödlampa i tamburen. Säg det inte till grabben, han kommer ändå inte på torsdag, suckade Astrid. Ingrid hjälpte och då kom Astrids andra son Johan in i porten. Han såg ut som en typisk jobbar-Svensson: cirka fyrtioåtta, skägg, snygg vinterjacka och trötta men levande ögon.
Mamma! Tvingar du folk igen? skrattade han när han såg Ingrid med lampan.
Ingrid ville hjälpa, sa Astrid med värdighet.
Johan bugade sig. Stort tack. Jag hade ingen aning att det var mörkt här.
De småpratade tio minuter. Visade sig att han också jobbade i samma bransch, fast på ett annat företag. Ingrid berättade att hon var ekonom.
Tre dagar senare plingade han på Ingrids dörr. Hade varit förbi med varor till mamman, men passade på att lämna en chokladask som tack.
Åh, det behövs inte, sa Ingrid, men tog emot.
Får jag störa dig två minuter? Behöver fråga om din Per. Mamma säger han kunde lite om leverantörer.
Per bor själv nu, men jag kan ge dig hans nummer, sa Ingrid sakligt.
Okej, då stör jag inte mer.
Veckan efter sms:ade han att han löste det. Sugen på fika nån dag? Som grannar bara? Ingrid tänkte till och svarade: Visst.
De möttes på det lilla kaféet vid hörnan, pratade om stadsdelen, hans mamma, jobbet. Han var lagom rolig, pratade med snäll röst, försökte aldrig stressa på nåt.
Var du gift länge? frågade han efter ett tag, nästan ursäktande.
Tjugosex år, sa Ingrid. Eller, ja, tills nyligen.
Sånt som händer, sa han, och lät henne vara i fred.
De tog en fika till veckan efter. Och en till.
Det blev inget påtvingat; han ringde ibland, frågade hur läget var. För Ingrid var just det befriande efter tjugosex år av måsten var ovillkorlighet som ett öppet fönster i ett kvavt rum.
***
Per upptäckte vissa svagheter i sig själv, sånt han aldrig reflekterat över. Till exempel: han hade absolut inget tålamod. Allt brukade bara hända: maten lagad, kläder rena, trasor lagade. Nu måste han vänta. På torra strumpor, kokande vatten, reparatören, och på att bli frisk när han insåg att klen friskis-yoga-muskulatur inte räckte mot en förkylning.
En annan sak: han kunde inte äta i tystnad. Men det brukade alltid vara någon där Emil, eller när han flyttade, Ingrid, som snackade eller tystnades mänskligt bredvid. Här var tystnaden död, inte närvarande.
Han började ha TV:n på vid middagen. Det hjälpte. Kanske.
Runt vecka tre ringde han Emil.
Hej, grabben.
Hej pappa. Hur är det?
Jo, det rullar på. Bor i Hagalund nu.
Mamma sa det.
Hur mår mamma?
Emil tystnade, som om han konsulterade en väderprognos.
Hon säger att det är bra. Yogar visst. Umgås med kompisar.
Per bearbetade detta.
Saknar hon mig?
Pappa Ringer du bara för att fråga om mamma?
Nej, jag bara undrar. Hur du har det.
Det är okej, pappa. Allt är okej.
Per lade på, satt i soffan och kände något han inte riktigt kunde sätta ord på. Inte ilska, men ändå likt den där känslan när man går in i ett rum och glömmer varför.
***
Dag tjugotre träffade Per en granne i hissen: en tjej runt trettiofem som han sett några gånger tidigare. Hon hette Freja, och presenterade sig själv.
Är du ny i huset? frågade hon.
Tillfälligt. Skilde mig. Eller, ja, vi separerade.
Javisst, sånt händer, sa Freja med en axelryckning. Fjärde våningen? Där med senapsfärgade gardiner? Även min ex-sambo hyrde där.
Hon jobbade på djurklinik, hade katt, och alltid blommor på fönsterbrädan.
Han hjälpte henne bära kassar en gång. Hon bjöd på te, köket luktade kanel, det var rent och hemtrevligt. De samtalade artigt, men Per tänkte mest: här är det städat, men hemma hos mig står tallrikarna odiskade sen i förrgår.
De sågs fler gånger i hissen, småpratade vid postfacken. Men det blev inget Per var själv som en påbörjad mening, den sortens person som fastnat mellan två ord.
En dag frågade Freja:
Blir du kvar här länge?
Ingen aning, sa han ärligt.
Du ser ut som någon mitt emellan två beslut.
Ja, antagligen.
Se till att inte fastna i det där för länge, sa hon. Jag var själv fast där två år efter min skilsmässa. Efteråt fattade jag inte varför jag slösade så mycket tid.
Han memorerade det.
***
Dag trettioett åkte han till Hötorgets torg och köpte blommor. Inte för att någon fyller år eller för att han blivit tillsagd, utan för att han såg på de maffiga, vita krysantemerna och mindes att Ingrid alltid gillat just dem, aldrig rosor (de är för mycket).
Han betalade tvåhundra kronor och tog tunnelbanan mot Almgatan.
Under armen höll han blommorna folk sneglade, några log, några såg bara trötta ut. Han gick hela vägen till porten och tryckte på ringklockan en ny, observerade han.
Steg på insidan, röster hennes först, sedan en manlig. Han stelnade till.
Dörren öppnades bara på glänt, med säkerhetskedjan fast. Ingrids ansikte i springan. Hon såg på honom, på blommorna. Lugnt, neutralt.
Per.
Ingrid, jag… jag är här.
Jag ser det.
Jag Jag har blommor.
Hon såg på honom utan vrede, utan förtvivlan, bara stillhet.
Per, jag öppnar inte.
Varför? frågade han trögt.
Jag har bytt lås.
Jaha varför då?
En skugga rörde sig bakom henne. En man.
Vem är det där?
Det angår inte dig längre, sa hon torrt.
Ingrid, vänta. Jag jag har tänkt mycket.
Och?
Han öppnade munnen, fick inte ut ett ord, tog sats igen.
Att jag hade det bra med dig! Att jag borde ha uppskattat mer. Att det här var ett misstag.
Hon var tyst. Så:
Vet du vad det roliga är, Per? Du har kommit fram till att du hade det bra. Men du förstår inte varför du hade det bra. Det är inte mig du saknar, utan att någon strök och vek dina skjortor.
Det är inte rättvist, sa han.
Kanske inte. Men det är sant.
Ingrid, tjugosex år…
Jag vet, sa hon och höll i dörren. Det har varit fina år, ibland. Men jag vill inte ha tjugosex till.
Får jag ingen chans?
Hon såg länge på honom.
Vet du Det lustiga är jag har börjat andas. Jag visste inte att jag också kvävdes. Jag sa det bara aldrig högt.
Han stod där med krysantemerna.
Ingrid…
Gå nu, Per. Ring Emil, prata med honom. Inte om mig, bara prata.
Dörren stängdes. Låset klickade till.
Han stod stilla. Bredvid honom sjönk buketten långsamt mot golvet. Krysantemerna var färska, starka, helt ovetande om dramatik.
I trappuppgången var det alldeles tyst utom från grannen längre ner där Bingolotto mullrade.
Per vände på klacken och gick mot hissen.
***
Hissen kom snabbt. I spegeln såg han sig själv: en man med blommor, fin höstjacka, men lite hopknycklat uttryck. Som någon där allt just tog slut. Eller kanske började.
Ute var det mörkt. Få lampor, några gubbar strövade fram med kassar. Han gick mot tunnelbanan, höll fortfarande buketten. Stannade plötsligt.
På en bänk satt en gammal dam och matade duvor. Han gick fram med blommorna.
Varsågod, ta dem om du vill.
Tanten såg på krysantemerna och sen på honom.
Fina blommor. Blev du nobbad?
Exakt.
Sånt händer, sa hon och vände sig till sina duvor.
Per gick vidare. Gatan såg ut som vanligt. Längs Almgatan satt Ingrid i kvällsljus och gjorde precis det hon ville göra.
Någonstans i stan var Emil på väg hem från jobbet. Kanske var det dags att bara prata, utan anledning.
Någonstans i sin etta med senapsfärgade gardiner stod Per med odiskad disk.
Han drog upp mobilen.
***
Senare, på tunnelbanan, såg han sitt eget bleka ansikte speglas i fönstret. Underligt, tänkte han, utan att tänka på vad egentligen.
Livet tuffade på. Nya stationer. Folk med blommor, shoppingpåsar, tidningar och barn. Ingen såg honom, hans bukett, hans tjugosex år, hans stängda dörr.
Han klev av vid S:t Eriksplan. Utomhus var luften kall, med doft av första snön som ännu inte lagt sig, men redan låg i luften.
Per stannade, tittade upp på den novembermörka himlen.
Sen gick han hem.
***
Samma natt, vid två-tiden, låg han vaken på soffan. Gardinerna silade bort gatlampornas ljus; kylskåpet brummade. Allt som vanligt.
Och då mindes han plötsligt: för åtta, kanske tio år sedan, när de åkte till Ingrids föräldrars sommarstuga. De satt på altanen, drack te, ingen sa något. Det var sådant där tystnad som var levande. Han hade tänkt: så här vill jag ha det. Men han sa det aldrig.
Nu låg han där i hyrda sängen, försökte minnas om han någonsin varit mer närvarande än då. Han mindes inte.
Utanför började snön falla försiktigt. Första för året.
Det var tyst i rummet.
***
Nästa morgon kokade han vatten i den fula plastkannan och tänkte att det var dags att köpa riktiga tekoppar. De i skåpet var naggade så det gjorde ont i läppen.
Sen tänkte han att han skulle ringa Emil.
Sen kom han att tänka på jobbet månadsrapporten behövde fixas.
Sen tänkte han på vad Ingrid sagt: att hon också börjat andas. Att hon också hade kvävts, i tysthet.
Han hade aldrig funderat över det. Ingrid bara fanns där, fixade, ordnade, för hans skull. Hon var lika låst i rutinen som han. Det var bara ingen av dem som märkte det förrän nu.
Kokaren pep till.
Han hällde te i en naggad kopp och slog sig ner vid bordet.
Utanför föll snön bredvid fönsterblecket.
Per bläddrade fram Emil i kontaktlistan lade bort mobilen tog upp den igen.
Emil? Det är pappa. Ringde bara för att prata. Är du upptagen?
Nej, svarade Emil förvånat. Hej, pappa. Inte upptagen.
Hur är det?
Jo. Jobbar. Kom snö hos er med?
Började precis.
Här med.
De satt tysta ett tag. Levande tystnad.
Pappa, hur har du det?
Per såg snöflingorna mot rutan. Han visste ännu inte riktigt svaret.
Jag jobbar på det, sa han.
Ring när du vill.
Och du med. Inte bara på födelsedagen.
Absolut.
De lade på. Per drack ur sitt te.
Snön föll.
***
Vid samma tid, på andra sidan staden, tittade Ingrid ut genom fönstret med en kopp kaffe i handen. Johan hade nyss gått hem, han stannade inte över oskriven regel: ingen stress.
Hon tänkte lite på Per. Ingen smärta, bara reflektion. Han hade stått i dörren med blommorna, uppgiven och förvånad. En man som livet lärt en läxa han kanske aldrig skulle kunna förklara.
Vreden fanns inte längre. I början, första dagarna, hade hon varit arg mest på det osynliga, på allt som tagits för givet. På att han var utled på tråkiga rutiner, när rutinerna byggdes av hennes händer. På att han haft det långtråkigt medan hon aldrig hade tid att känna efter något alls.
Till slut blev det bara lugn kvar.
Hon tog telefonen och messade Marie: Yoga imorgon? Svaret kom direkt: Jag har väntat på det. Ja!
Ingrid log och satte ifrån sig koppen.
Snön föll vid hennes fönster också.
***
Samma kväll ringde Per hyresvärden och frågade om han fick hyra två månader till.
Javisst, sa värden. Men betala i förskott.
Per gick till Clas Ohlson och köpte riktiga koppar. Två stycken. La till en tredje. För säkerhets skull.
Gick förbi Coop, handlade lök, morötter, potatis och kycklingbröst. Googlade enkel kycklingsoppa och följde receptet till sista steget: Salta efter smak.
Han stod länge och funderade på vad hans egen smak egentligen var. Sopade i extra salt, blev ändå rätt okej.
Han åt ur en djup tallrik, såg snön falla utanför.
Det var tyst, men på ett nytt sätt.
***
Livet fortsatte, som det alltid gör: oväntat och utan hänsyn. Ingrid yogade och fikade med Johan, som aldrig pressade henne. Per bodde kvar på Hagalund, kokade soppa, ringde Emil ibland, stötte på Niklas (numera alltid utan fruar) över en öl.
De skickade aldrig in några skilsmässopapper. Det blev aldrig riktigt någon fråga om det. Ingen orkade.
En dag sprang de på varandra på ICA på Almgatan samma butik de handlat i i över två decennier. Per stod vid mjölken och stirrade på datummärkningen som om det stod svaret på meningen med livet tryckt där.
Ingrid kom bakifrån.
Per.
Han vände sig om. De såg på varandra. Han såg rätt okej ut, hade gått ner lite i vikt, blicken lite mer närvarande.
Hej Ingrid.
Hej. Du ser pigg ut.
Och du också.
Stämningen var kort, artig.
Ska du ha filmjölk? frågade hon.
Ja, står och väljer här.
Den där är bäst, sa hon och pekade.
Tack.
Han tog den. Hon tog sitt och gick.
De betalade i varsin kassa. Gick ut nästan samtidigt.
Tja, sa Per.
Hej då, sa Ingrid.
Han svängde vänster, hon gick höger.
