Mamman höll henne tätt intill, pussade henne på kinden och tänkte: Vem är det hon liknar egentligen? Hon suckade tungt. Bekanta förvånades och ställde samma fråga. Kanske var det någon vän som satt griller i huvudet på maken, eller så anade mamman ugglor i mossen, eller så började Viktor själv tvivla på hustruns trohet, men en dag kom han hem från jobbet moloken.
Viktor, vad ska vi göra nu? Det är för tidigt. Agneta har knappt fyllt två, är precis ur blöjorna och jag har knappt hunnit vila! Går direkt från en föräldraledighet till nästa, suckade Sofia. Agneta är så liten än, vill bli buren hela tiden. Hur ska jag orka lyfta henne med magen i vädret?
Nu blir vi fyra, och det är ju bara du som jobbar. Skulle vi kanske vänta lite med barn nummer två? frågade Sofia, och skrämdes av sina egna ord.
Vad har du fått om bakfoten? Släpp det, sa Viktor och såg strängt på henne. Förlåt, det här är mitt ansvar, men vi klarar oss. Jag fixar extrajobb.
Blir det en flicka till ser jag inga problem. Vi har garderoben proppfull med Agnetas gamla kläder. Slipper till och med köpa vagn.
Med så liten åldersskillnad lär de bli bästa vänner. Och blir det en pojke… Viktor pausade och log mot Sofia då får jag väl ansöka om större lägenhet!
Så fick det bli. Sofia älskade och skämde bort Agneta. Inte konstigt hennes första efterlängtade dotter.
Hon kunde inte låta bli att ta upp henne i famnen, snusa henne i håret, pussa henne, även när gravidmagen växte.
Hon skämdes nästan över det: kanske borde hon önska att den där ivriga tvåan inte riktigt skulle stanna hela tiden i magen men så långt vågade hon inte riktigt tänka, ens för sig själv.
Fast naturen lyssnar varken på önskningar eller vett. Graviditeten gick som på räls, och exakt på utsatt dag föddes en dotter till i familjen Lindberg.
När Sofia för första gången fick mata bebisen, blev hon förvånad över flickans blonda fjun. Både hon och Viktor var mörkhåriga.
Agneta hade varit riktigt svarthårig som nyfödd, men håret ljusnade senare. Kanske var det tvärtom nu, tänkte Sofia hoppfullt.
Den blåögda, ljushyade lilla ungen väckte stormande förtjusning bland alla som såg henne. Namnet behövde de inte tänka över länge: Ingrid. Ovanligt namn, dessutom får systrarna samma initialer, påpekade föräldrarna nöjt, som om det betydde något viktigt.
Att dessa två så olika flickor fötts i samma familj det kunde ingen begripa. Ingrid avvek inte bara från sin syster utan även från båda föräldrarna.
Ju äldre hon blev desto tydligare blev skillnaden som om någon okänd vind bara blåst in henne.
Till sist blev hennes hår lite mörkare, gyllenblont i stället för vitt. Hon betraktade världen lugnt, med vänliga himmelsblå ögon och kinderna bulliga av småkakor.
Mamman höll henne tätt, pussade henne och funderade: Hon påminner inte då värst om någon av oss? Bekanta undrade likadant.
Om det var kompisen som oroat Viktor, eller mamman som börjat ana illmarigheter, eller om Viktor själv spånade runt oklart, men en eftermiddag kom Viktor hem butter och stingslig.
Han teg länge, vilket oroade Sofia, och till slut avkrävde han henne förklaringar och anklagade henne för otrohet.
Han mindes att en söt blond kille raggat på Sofia under deras första tid. Hade hon, trots allt, slirat med honom? Eller ännu värre kanske barnen bytts på BB?
Jag har aldrig bedragit dig! Det här är vår dotter. Ingen har blandat om några barn, grät Sofia förtvivlat, sårad av makens orättvisa anklagelser.
Nu grälade de dagligen. Det rullade mot skilsmässa. Sofia packade smått sina saker först då kom Viktor till sans.
Han älskade sin fru. Skulle hon lämna honom, ta barnen? Då satt han där ensam. Och ensamhet var något han var rädd för. Han ville bara förstå sanningen.
Det blev skamset och genant att ständigt ta emot gästers förvånade utrop: Men oj! Så vit hon är. Hon är ju varken lik mamma eller pappa?
Viktor kände sig som att hela Vasastan såg hans kronhjortsliknande horn mitt på huvudet. Han övertalade Sofia att stanna, men sa att han ändå skulle göra ett faderskapstest. Sofia började gråta.
Jaha, då kanske du bör testa Agneta också, ifall hon också är någon annans? Varför inte bara skiljas direkt?
Viktor samlade själv in ett salivprov från Ingrid och hår från Agneta, och gick personligen till labbet.
Han terroriserade personalen med frågor om risken för förväxling, misstag eller sabotage. De garanterade att sånt inte hände. Viktor blev något lugnare.
Flickorna hörde bråken. Ingrid, fyra år, förstod mycket väl att mamma och pappa grälade på grund av henne.
Och Agneta sa det rakt ut:
Du är inte min syster. De bara slängde hit dig. Du gör så att mamma och pappa vill skiljas.
Ingrid brast i gråt. Inte ens mamma kunde trösta henne trots dussin kramar.
Agneta tänkte, logiskt men lite snett, att om bara Ingrid var ur vägen, kanske mamma och pappa skulle sluta gräla och bli sams.
En dag gick Sofia till ICA och råkade bli borta lite för länge. Viktor satt på jobbet. Agneta klädde på lillasyster och drog med henne på promenad längre och längre bort från porten.
När Sofia kom hem och inte hittade dem blev hon panikslagen. Hon rusade ut, kollade hela innergården ungarna var borta.
En granne på ettan mindes att systrarna gått ut, men tv-serien började och någon vidare ingripande blev det inte.
Desperat letade hon och Viktor (när han kom hem) över hela kvarteret. Kvällen närmade sig utan ett spår av flickorna.
Till slut ringde de polisen. Efter en timme återfanns båda. Först Ingrid, som gråtande blivit upphittad av en dam ute på ett gräsfält.
Strax därpå hittades även Agneta vilse och förvirrad, kunde inte hitta hem.
Föräldrarna kramade om barnen och bannade dem inte ens. Agneta sa inget om sin bakslughet.
Bråken startade igen. Viktor skyllde på Sofia för obevakade barn. Hon honom för att han aldrig var hemma.
Tänk om de blivit överkörda? Eller kidnappade till någon skum organhandel?
Till sist fick Viktor provsvaren: Han var biologisk pappa till både Ingrid och Agneta. Ingen otrohet, inget barnbyte på BB.
De fick veta att det bara var dolda gener som gjort sig påminda. Ibland blir även svenska kvinnor blonda, även om båda föräldrarna är mörka. Allt sker på grund av någon avlägsen släkting.
Så lugnet återvände sakta till familjen. Men Ingrid kände sig ändå aldrig hemma.
Systrarna klickade inte. Agneta kände alltid viss aversion mot lillasyster. Vid bråk påminde hon Ingrid att ingen gillade henne och att de aldrig varit riktiga systrar.
De köper nya klänningar till mig du får gå i mina gamla, för du är bara nån extra, förklarade Agneta kallhjärtat.
Ingrid grät men klagade aldrig. Agneta lade ofta skulden för sina rackartyg på Ingrid.
Kan du försöka vara lite mer som Agneta, suckade mamman. Hon sitter lugnt och ställer aldrig till med något.
Efter det bestämde sig Ingrid för att det ändå var lönlöst. Mamma älskade bara Agneta.
Hon brukade sätta sig i hörnet och blunda det kändes som om hon kunde försvinna från både världen och Agetas bitska kommentarer.
Agneta blev klar med gymnasiet först. Någon universitetsdröm hade hon inte varför plugga när man är snygg?
Under en danskväll träffade hon sin pojkvän och blev snabbt sambos med honom han hade redan en lägenhet och familjeföretag.
Mamma älskade förstås Ingrid, men jämförde henne ständigt med storasyster.
Ingrid bar alltid Agnetas gamla kläder. Fick höra, Titta vad Agneta gjort bra! Gå ut, hitta någon, sluta drömma och teckna hemma.
När Ingrid i trean på gymnasiet mötte en trevlig kille, kastade hon sig in i romanseriet hon ville bli älskad.
Hon misstänkte inte graviditeten först. När hon insåg det, blev hon rädd och berättade för killen.
Han tyckte om henne, men när han berättade hemma blev det kalabalik.
Hans mamma kom över till familjen Lindberg och försökte övertala dem att Ingrid skulle göra abort, så hennes son inte skulle få sitt liv förstört.
Överraskande nog tog Viktor sin dotters parti. Kanske ville han gottgöra gamla synder, eller så tyckte han genuint synd om henne.
Hon får föda. Jag vägrar tillåta att hennes liv förstörs mer än det redan gjort. Vi klarar oss utan er, sa Viktor.
Killens föräldrar skickade bort sin son till släktingar i Göteborg. Ingrid fick läsa klart gymnasiet hemma.
Skolan försökte hålla god min och sopa saken under mattan, så utbildningskontoret inte skulle anklaga dem för dålig uppfostran.
Till och med proven skrev Ingrid hemma under bevakning av lärare man ville inte visa upp henne i hennes tillstånd för andra elever.
Engelskaläraren tyckte synd om henne och hjälpte till under examen Ingrid fick högsta betyg.
Men vad skulle hon med det till? Nu väntade mammaledighet.
Oviktigt nog gick Viktor oväntat bort. Han arbetade för mycket och alla dessa problem blev till sist för mycket för hjärtat.
Han somnade på soffan framför Rapport och vaknade aldrig. Först var han fortfarande varm när Sofia försökte väcka honom till middag.
Hemmet fylldes av skrik och gråt, ambulans och sedan begravningstransport. Av chocken fick Ingrid för tidigt värkarbete.
Så på samma dag som hennes pappa försvann, födde hon en pojke. Lika ljushyad som henne själv, mjukt guldblont hår och blå ögon.
På begravningen var Ingrid inte med hon låg på BB. På hemvägen mumlade Sofias mamma bittert att Ingrid ställt till med nog.
Hon hade ju bara dragit elände över familjen sen hon födde, men barnbarnet gillade hon.
Hur kunde hon motstå en sådan liten ängel? Hon oroade sig dock för att yngsta dottern aldrig skulle bli gift.
Jag behöver ingen man, sa Ingrid. Om inte ens min pappa kunde älska oss villkorslöst, varför skulle någon annan gilla mig och mitt barn?
Pojken, Simon, växte upp klok och lugn från start. Fem år senare skulle Agneta återigen stöka till Ingrids liv.
Agneta kunde själv inte ens drömma om barn; svärföräldrarna pressade hennes man att skaffa nån annan för att ge dem ett barnbarn.
Maken gled gradvis iväg, Agneta vågade inte lämna. Till Ingrids och Simons hem ville hon verkligen inte de två gick ändå henne på nerverna.
En dag bestämde Agneta att hon skulle hitta någon till Ingrid. Det brukade ibland komma en trevlig IT-tekniker till lägenheten, en ung, snygg, ogift kille.
Agneta hade själv sneglat på honom, för att hämnas på sin otrogne man, men blev bestämt avvisad.
Så bestämde hon sig för att para ihop honom med Ingrid, i hopp om att han skulle illa tycka om henne och gå tillbaka till Agneta eller att Ingrid skulle bli så förälskad att hon och Simon flyttade, så Agneta åter kunde bo hos mamma. Win-win.
Hon bjöd in honom på kaffe (utan att säga till vem han skulle träffa) och sa till Ingrid att de skulle på en blinddejt. Du kan ju inte va ensam hela livet, barnet behöver ju en pappa.
Agneta var säker: ingen tycker om kvinnor med hull och barn på armen. Han kommer backa och helst till henne.
Men Ingrid gick ändå dit. Vacker klänning, välkammat hår, utan smink. Bättre han ser originalet, tänkte hon.
På caféet satt killen ensam och stirrade i mobilen.
Är du Daniel? frågade Ingrid.
Japp, och du är?
Ingrid. Agnes’ syster.
Han såg rejält paff ut men bjöd på kaffe.
Deras bakelser är goda här. Ska jag beställa?
Hur vet du det?
Jag tar ofta möten här. Han ringde, förgäves, efter Agneta.
Ingrid studerade honom: mörka ringar under ögonen, stubbig haka, rufsigt hårstrå.
Hennes fingrar kliade efter att få klippa honom. Men Daniel brydde sig knappt om henne.
Stör jag dig? undrade Ingrid till slut.
Nej då. Ska din syster inte komma?
Jag förstår ingenting. Agneta sa att du väntade på mig. Kanske ska jag gå? sa Ingrid, beredd att gå när kaffet kom.
Nu är du här, så vi kan lika gärna ta en fika.
Nej tack, jag hoppar nog fikat, sa Ingrid osäkert.
Rädd att gå upp i vikt? Du passar faktiskt otroligt bra i din stil, berömde Daniel.
Fast män vill ju ha smala tjejer.
Det är en myt. Vad vet du om män?
Ingen aning, erkände Ingrid. Jag har en son, det har Agneta inte sagt, va?
Behöver hon det? undrade Daniel förvånat.
Hur Ingrid än markerade att hon förstod att Agneta ställt till det, följde Daniel henne ändå hem.
De pratade hela vägen mest Daniel, Ingrid lyssnade.
Väl hemma bad Daniel om hennes nummer.
Till vad då? undrade Ingrid.
Jag vill fortsätta lära känna dig. Jag har babblat om mig hela kvällen, men du har ju knappt beskrivit dig själv.
Han ringde inte först men efter en vecka hörde han av sig.
Förlåt tystnaden, det har varit mycket på jobbet. Men nu är jag ledig ikväll. Har du tid?
Ingrid blev lite tagen på sängen. Med ett barn var inget enkelt. Men hon bestämde sig för att våga försöka.
De gick ut igen. Den här gången berättade Ingrid allt: om barndomen, bråken, pappas död.
Ju mer hon berättade, desto mer började hon förstå sig själv med hans ögon.
När de gick från caféet följde en herrelös hund efter dem. De gick in på Coop och köpte korv och bröd till hunden.
Vid kassan räknade en gammal tant mynten oändligt noga. Daniel betalade och slängde på både choklad, korv och glass.
Glassen då? undrade Ingrid.
Min mormor älskade glass men köpte alltid till sig själv i smyg…
Och mig då, hjälper du mig av med medlidande som med gamla tanter och hundar? undrade Ingrid spänt.
Du då! Jag tycker jättemycket om dig du utstrålar något ljust. Men gamla tanter och djur ja, varför inte hjälpa om man kan?
Hunden slukade korven och travade därifrån med ett gäsp.
Nå, hur gick det? ringde Agneta belåtet.
Perfekt! Tack för att du ordnade så vi fick träffas, svarade Ingrid.
Han? Den där tölpen? Tyckte du om honom?
Han är fantastiskt snäll. Och med honom är det aldrig tråkigt. Och han gillar mig, sa Ingrid.
Agneta muttrade något och la på. Strax kom hon över.
Ingrid la Simon och hörde plötsligt mamma och Agnetas samtal och stelnade i hallen.
Den där får alltid tur, klagade Agneta. Jag trodde han skulle rata henne med barn och allt, men han föll för henne! Bättre jag bara slängt henne i en brunn när vi var små!
Men Agneta, vad säger du? Du har ju själv familj, utbrast mamman.
Familj… Min man letar ny fru det är en tidsfråga innan han dumpar mig. Varför har Ingrid alltid tur?
Just då small det mamman såg chockad ut, handen mot bröstet. Ingrid sprang in och ringde ambulans.
Det blev bara lindriga följder av stroken och Sofia återhämtade sig hyfsat.
Två månader senare gifte sig Ingrid med Daniel och flyttade dit med sonen.
Men hon besökte sin mamma varje dag. Agneta bråkade med alla och flyttade iväg.
…Föräldrar tror barn inget förstår, men barn hör allt. Och barn lär sig mer av vårat beteende än av våra ord.
Syskonrivalitet kan vara hård ibland förlåter syskon varandra, ibland aldrig. Och planer på hämnd slår oftast tillbaka.
Barn lyssnar aldrig på äldre men de kopierar dem alltid.
James Baldwin
De ord, stödjande eller sårande, en dotter hör formar hennes bild av sig själv och hur relationer fungerar.Åren gick. Agneta syntes alltmer sällan, och när hon dök upp låg galla alltid på tungan. Men hemma hos Ingrid blev det bara ljusare. Helgerna fylldes av skratt, långkok och barnteckningar på kylskåpet. Daniel och Simon brottades på golvet, och ibland kunde Ingrid känna en värme i bröstet hon aldrig förut fått plats med.
Vid Simons tioårsdag samlades de ändå Agneta, mamma, till och med några gamla grannar. Det var första stunden på länge där ingen grälade. Agneta såg tyst på när Ingrid öppnade presenter med Simon, och då deras ögon möttes fick Ingrid plötsligt en impuls. Hon reste sig, kramade sin syster och viskade: “Du är alltid min. Hur det än blev.”
Agneta skrev inte tillbaka, men när kalaset var över fann Ingrid ett kort på hallmattan:
“Förlåt. Jag har alltid varit avundsjuk. Det är lättare att såras än att säga att man är ensam. Men du har verkligen fått något ingen annan har och det gissar jag gör dig till min riktiga syster ändå.”
Simon låg bredvid på kvällen och frågade:
Mamma? Är du glad?
Ingrid log i halvmörkret, kände Daniels hand i sin, pojkens lätta andetag mot hennes axel. Runt omkring hade sorlet av gamla, trasiga minnen äntligen ebbat ut.
Ja, Simon. Idag är jag bara tacksam att vi är här, att vi hör ihop. Och ibland, när det har stormat länge, räcker det att någon säger förlåt.
Utanför fönstret lyste junikvällens solstrimma på tre sammanflätade händer.
Ingen kan välja sin början. Men ibland, med tid och kärlek, kan vi skriva slutet annorlunda.
