Avundets gift
Linnea… det känns så konstigt, nästan farligt. Elin tryckte den blå servetten mellan sina händer, rösten darrade som glas i vind. Hennes blick var speglar där oron svävade, silverblek och kall. De där sms:n igen…
Hon famlade upp mobilen från sin tygväska, fingertopparna flög som vilseflugna fjärilar över skärmen innan hon gav den till Linnea. Han såg på displayen Tack för igår, Saknar dig redan, När ses vi igen?, Vi snart igen, va?, Jag väntar på dig på vår plats efter jobbet och något stramade till runt hans ögon.
När kom de? Hans röst var lugn, nästan ointresserad, när han räckte tillbaka mobilen.
Det sista bara fem minuter sedan. Precis när vi beställde kaffet, Elin andades snabbt, hjärtat korvknut i bröstet. Och det har hänt flera gånger nu. Varje gång vi gör något tillsammans. Som om någon alltid vet och följer oss osynligt.
Linnea lutade sig bakåt i stolen, handen strök längs kinden som för att få tag på en flyktig tanke. Hans blick blev vass, full av hemliga signaler, som om han såg en siluett utanför fönstret.
Visa allt. Och datum, rösten bestämd, inget utrymme för oro.
Elin letade upp konversationerna. Linneas ögon rörde sig över ord: Jag kan inte sluta tänka på dig, Minns du vårt senaste snack? Jag väntar., Du vet var jag finns om du ändrar dig. Varje meddelande som ett nytt finger som drog i ett hjärtesår, som en blek hand ur dimma som ville slitna deras band itu.
Märkligt… Linnea pressade ut orden genom tänderna. Någon försöker skapa intrycket att du… att du har en affär bakom min rygg. De har perfekt timing, för perfekt.
Elin suckade, axlarna sjönk, som under vikten av blöta löv. Hon var tjugofem, arbetade som formgivare på en liten byrå nere i Vasastan och hade alltid önskat sig riktig närhet ingen fasad, ingen status, bara värme, öppenhet och någon att luta sig mot. Linnea, en nyss fyllda trettiofem, advokat, hade den där lugna kraften, lyssnade och fanns där när han såg henne kände hon sig trygg och sedd.
De hade varit tillsammans i ett halvår. Det räckte för att Elin skulle hinna pröva hans humor, hans förmåga att lösa kaos, hans förtjusning över hur morgonljuset låg över hennes fönster. Linnea stressade inte, tryckte inget på henne men visade tydligt vad han kände. Allt oftare tänkte Elin att hon nog var redo nu. Redo att kliva in i en framtid.
Jag förstår verkligen inte vem som kan göra så här, mumlade hon. Jag har inga dolda friare. Och… vår plats? Sista samtalet? Någon försöker fabricera minnen. Som dockteater
Låt mig ta hand om det, sa han snabbt, beslutsamt. Jag har kontakter. Vi tar reda på vem det är. Det känns planerat, för perfekt.
De följande dagarna försvann Linnea ibland på märkliga ärenden. Elin höll sig sysselsatt skisser, kaffe med kollegor, varje skratt som en räddningsboj. Men oron slet och bet, ormen kring hjärtat. Varje gång mobilen vibrerade stannade hennes hjärta. Sedan lättnad… som snabbt gled över i ny oro.
På den femte kvällen ringde Linnea när himlen var mjölkvit av skymning.
Elin. Jag vet vem rösten var skarp som istappar. Flera nummer. Anonyma kontantkort. Men de spårades… Det är Anna.
Telefonen gled nästan ur Elins hand. Anna hennes vän sedan universitetsåren, tjugoåtta, skild, ensam med två barn. Väntorna, de halvkvävda suckarna, de små sprickorna i vänskapen. Anna hade ofta pratat om hur svårt det var Varje krona räknas, och inga killar vill ha någon med barn, det är bara ett enda ekorrhjul.
Anna…? Det smärtade i bröstet redan innan hon släppte ifrån sig namnet.
Du vet nog själv. Avund, Linnea lät kall fast rösten var sorgsen. Du är fri, du har en bra jobb, och mig. Hon är ensam. Hon hoppades väl att du skulle börja försvara dig och att jag skulle tvivla.
Bilden av festen paraderade förbi hur Anna stod och stirrade på henne från fönstret, armarna tätt om sin beiga tröja, där doften av kanelbullar blandades med vin och skrattsalvor.
Elin mindes hur Anna dragit i tröjans ärm: Kläder, fika, killen… ni är som ur nåt Gloriamagasin. Tänk om det var så enkelt.
Du är vacker ändå, Anna! Elin hade försökt, klappat hennes arm. Men Anna hade svarat med trötthet: Javisst, men såna där klänningar är för de som kan välja. Jag får välja mellan Linas skor och kaffe på stan
Sedan, på caféet med vätten av regn mot rutorna. Elin bubblade om deras tur till Siggesta, lövhögar och korv på grill, kvällen bland stjärnor. Anna, stel i ryggstödet: Mysigt… ja, ni har då romantik, ni. Jag har VAB, dagis, middag, schema och hopplöshet.
Orden var utan ilska, men med trötthetens gift. Vännen Katja försökte lirka: Elin berättar inte för att skryta, Anna… Hon vill bara dela glädje.
Men Anna: Jodå, vissa lever i fest, andra i dagligt tragglande. Du kan åka på äventyr. Jag… måste räkna timmar, barnvakt och pengar.
Elin ville säga nåt tröstande, men orden blev till deg. Hon la istället handen på Annas. Vi kan göra nåt tillsammans. Ta barnen till Hagaparken, grilla korv vid Brunnsviken…
Anna log vattnigt men drog snabbt bort handen. Släpp det. De blir ändå griniga. Du, njut av din frihet medan du kan.
Elin hade tolkat det som trötthet. Men nu blev det klart Annas svartsjuka var som gammalt damm i hörn, svår att sopa bort. Hennes små kärva leenden, de undvikande blickarna. Elin förstod nu men bara sent.
Vad gör vi? Rösten var darrig, men bestämd.
Vi åker dit. Nu. Sätter punkt, sa Linnea.
Hos Anna ringde de på. Hon bleknade, som om ljuset drogs ur henne.
Vad vill ni? Rösten var tunn, rädd.
Spela inte oskyldig. Du skickade sms-en. Vi vet, Linnea kall och klar som vinteris.
Anna pressades mot väggen, ögonen fylldes av tårar och raseri.
Ja, jag! Vadå?! Rösten sprack. Skulle jag bara stå bredvid och se dig få allt? Du har alltid haft det enkelt, Elin! Vacker, fri, problemfri. Jag är kvar med två ungar och… ingenting!
Hon dränkte rummet i sorg, orden rusade ut hesa och trasiga.
Du vet inte hur det känns att vara… luft. Hon kämpade med varenda stavelse. Varje gång du berättade om Linnea skrattade du, jag… jag blev galen av avund. Jag ville bara att du skulle känna hur det känns, när allt spricker.
Elin såg på henne vännen som delat sista wienerbrödet på nationen, som gråtit ut på kudden i hennes knä. Nu bara sorg och bitterhet kvar.
Men du försökte förstöra för det? På grund av avund? Du ville att Linnea skulle lämna mig? Elins röst kom mjukt, sorg fullt.
Vad skulle jag göra? Anna skrattade raspigt. Du har alltid stått i centrum. Jag har alltid varit andra valet. Till och med de killar jag träffat försvann för att jag har barn, för att mitt liv är krångligt! Du kan välja, jag… kan ingenting.
Linnea ställde sig bredvid Elin, skyddande.
Nog. Hans röst var som en smäll stolar mot golvet. Du gick för långt. Det är du som får leva med det.
Något i Annas ansikte vek sig, som om muren inuti rämnade, men sedan spottade hon nya taggar.
Vad ska ni göra? Gå till polisen? Tror ni verkligen det spelar någon roll? Hon hånlog.
Vi vill bara att du ska lämna Elin ifred. Inga fler meddelanden, svarade han tyst.
Anna såg på Elin, och i hennes blick fanns en tomhet som snö i april. Men sedan, hårdare: Som om du inte alltid vetat att jag är avundsjuk! På din födelsedag förra året, minns du? Alla snackade bara om ditt nya jobb. Jag stod i köket med tårtan, ingen såg mig.
Elin mindes nu, som om allt var kristallklart. Den där kvällen, hennes skratt, alla blickar Anna i skuggan, med förlorad födelsedag. Då förstod Elin inte… men nu.
Anna, rösten låg, ärlig, jag har aldrig menat att stjäla något från dig. Jag var bara… glad. Jag har alltid sett dig som en vän, lika viktig.
Hur skulle jag annars se på dig? Du har turen. Jag har hårda lån, två barn, blivit bedragen. Klart jag blev avundsjuk! Jag ville bara att du skulle känna hopplösheten i magen. Du fattar inte hur det är att stå utanför och se andra dansa, när man själv bara existerar.
Linnea mötte Annas blick: Avunden är din egen kamp. Du valde fel väg. Du ska bearbeta känslan, inte såra andra.
Anna ryste till, tårarna rann ljudlöst.
Förlåt. Jag ville inte gå så långt… Men varje dag har varit knäckande. Först skilsmässa, nu ekorrhjul… Jag gick vilse.
Elin kände ett vakuum i bröstet. Det gjorde lika ont som bedövningen på tandläkarens stol; obarmhärtigt. Men Anna såg ut som en skugga sig själv trött, söndersliten av sitt eget agg.
Ett minne: vidare ute på samma café. Anna rörde i sitt kaffe. Du lever ett annat liv. Allt går för dig. Jag sitter fast. Varje dag. Samma sak om och om igen… ibland vill jag inte ens öppna ögonen.
Elin hade lagt handen på hennes axel: Anna, du är en kämpe. Vi fixar det, tillsammans. Jag kan hjälpa med ditt CV? Du är så duktig formgivare
Men Anna bara skakat på huvudet: Spelar ingen roll. Jag är mamma med VAB, inte någon man vill ha. Du kan välja. Jag kan bara stå bredvid och… hoppas på tur. Det retar mig.
Nu förstod Elin. Det var ett rop på hjälp, bakom rutiner och kaffestänk.
Anna, jag visste inte att du mådde så. Hade du sagt något… Vi kunde gjort något. Men såra mig, mina relationer… det tappar jag inte bara. Det skär i hela mig.
Jag fattar, viskade Anna. Jag ber dig inte att förlåta. Jag… Jag trodde bara om du förlorade lite av ditt, så kanske jag fick något…
Linnea la armen om Elins axlar:
Är det ett förklaring du kan ta emot?
Elin funderade. Hon såg Annas röda ögon, handen som plockade på skärpet.
Jag ser att du led. Men… tills du kan vara glad för min skull kan vi inte fortsätta vara vänner. Jag behöver vänner, inte skuggor.
Anna nickade, ännu en tår.
Tack för att du lyssnade, mumlade hon. Och förlåt.
Elin och Linnea steg ut ur trapphuset. Utanför, himlen hängde låg och våt, gatlyktorna mjölkgula i kvällningen, löv virvlade kring fötterna. Luften smaka regn och ruttet gräs det likade höst.
Jag är tom, Elin drog in den svala luften. Det är som något försvann, något förlorat.
Det är okej. Linnea drog henne till sig. Det finns riktiga vänner, nya steg att ta. Jag stannar kvar.
Ja, log Elin, tårar var tårar, men ögonen glimrade. Framåt. Tillsammans.
Hand i hand vandrade de längs Valhallavägen, genom mörker, lövlukt och dröm. Hjärtat lättare, stegen mindre tunga och någonstans, i en avlägsen verklighet, låg framtiden och vilade. Och det, tänkte Elin, var allt.
