Margaritas stora entré
Malin! Det där är inte ärtsoppa! Det är någon sorts obegriplig grytlappsblandning! Kära du, du är en utmärkt jurist du borde verkligen fokusera på ditt arbete! Lämna köket åt dem med lite mindre i huvudet.
Marga, jag är ju ingen husmor! Maja var på väg att smälla av av frustration.
Varför lyckades hon aldrig med ens de enklaste rätterna? Något mer avancerat hade hon aldrig vågat sig på. Allt hade varit uppdelat i deras familj så länge hon kunde minnas.
Viveka var den som höll hemmet, Maja hade huvudet på skaft, och Siv var den vilda som alltid kunde få alla kugghjul att snurra precis dit hon ville. På familjehögtider var det nästan alltid Viveka som stod för maten, medan Maja och Siv skötte “bakåtfronten” städning, handling och barnpassning. Det sista var Sivs specialitet. Hon var den enda som kunde leda “Sundström-gänget” så att varken Vivekas hus eller trädgård såg ut som ett slagfält när alla farit hem, utan att behöva starta en renovering eller bygga ett nytt annex. Sundströms barn blev bortskämda till oigenkännlighet men fostrades ändå med stränga regler utan större resultat, om vi ska vara ärliga.
Alla sju barnbarn till Margareta Pettersson, som älskade dem över allt, påminde mest om sin yngsta moster Siv. Hon själv hade blivit mamma till två av jordungarna som nu sprang omkring på gräsmattan och försökte föreställa sig som både comancher och medlemmar av en lilla nybildad republik i Afrika, men det hade inte gjort Siv ett dugg lugnare. Hon satt på verandatrappan och pillade ut kärnor ur plommonen Margareta skulle ju koka ännu en sats saft men längtade efter att få kasta sig in i barnens larm igen. Det var bara Vivekas stränga blickar som hindrade henne. Viveka hackade tomater till ännu en sallad och muttrade nåt halvtydligt:
Du är då ingen kvinna! Siv, när ska du lugna ner dig? Maja har ändå blivit en riktigt fin dam, och jag… Ja, jag är inte så pjåkig heller. Men du? Ska du hoppa omkring hela livet? Åka hoj och predika om livets skönhet? Siv, dina barn växer upp! Hur ska de se på sin mor? Det kanske är okej när de är sex, men om några år, hur blir det då? Kommer de att skämmas för dig?
Viveka, sluta nu! Maja, som bekymrat tittade ner i sin gråbruna soppa, lade bestämt på locket. Barnen har ju massor att vara stolta över. Vem annan bygger isär och ihop en motorcykel?! Kan du? Jag nej! Jag klarar inte ens en enkel soppa. Är inte det okej?
Jojo… Du klarar inte soppa, men i tingssalen, där rår du på allt.
Exakt! Vad betyder det då?
Att alla ska göra det de är bäst på.
Just så! Det var Margareta Pettersson, som missat halva diskussionen, och nu gled ut på verandan i all sin prakt, så att både kvinnor och barn blev tysta och stirrade.
Oj, wow! Sivs tvillingar klickade beundrande med tungan så samstämda att ljudet blev till en enda skarp smäll och Margareta nästan ryckte till.
Effekt uppnådd!
Hon snurrade långsamt på verandan så att alla fick syna både den nya klänningen och de högklackade pumpsen som bara plockades fram vid riktigt viktiga tillfällen. Idag var just en sådan dag.
Nå, flickor, hur ser jag ut? Kan man visa sig i sån här stass på en träff med någon som inte sett mig på fyrtio år?
Marga, du är fantastisk! Han kommer att stupa!
Stupa behöver han inte göra! Margareta spatserade tvärs över verandan och tog sin favoritpose händerna i sidorna, näsan pekande mot vinden. Vad gör jag om karln svimmar? Jag behöver ju faktiskt förstå varför han behövde träffa mig nu, efter alla dessa år. Vad ska han med mig till?
Mormor, kanske är det precis dig han vill ha? Vivekas äldsta dotter, femtonåriga Signe, slog sig ner bredvid Siv och stoppade i sig ett halvt plommon. Va?
Det hjärtliga skrattet som följde lät veranda-katterna hoppa i vild panik och fick det lilla gråa toypudeln som Viveka släpat hem förra året att gömma sig under stolen och skälla hysteriskt.
Signe, du tar livet av mig! Viveka torkade tårarna och försvann in efter en trasa, och Maja försökte lugna den förolämpade hunden.
Marga, vad hände mellan er? Hon väste åt barnen så att de stack iväg mot baksidan.
Åh, Majken! Vi hade en romans!
Så dramatiskt och med en sån längtan i rösten att Signe, just på väg att springa ut till småkusinerna, föll tillbaka ner på trappan.
Signe, det där tar du när du blir äldre!
Men när då? Vad har man för personlig frihet? Hur gammal var du, Marga, när du var kär för första gången?
Sexton år! Marga såg på Viveka. Vad tittar du så på, flicka lilla? Jag var ung och oförnuftig! Din Signe behöver inte oroa sig, hon är både klok och vacker som sin mor. Men veta hur kärlek och livets snår kan vara, det måste man. Tycker inte du?
Marga! Berätta nu istället! Siv torkade skrattårarna. Hon går nog inte härifrån ändå. Hon kan lika gärna lära sig av dig.
Signe boade in sig på trappan och såg upp på mormor. Hennes ögon, mossgröna som andmat på dammen, liknade förvånansvärt Margaretas egna vilket alla i släkten oftast påpekade, för Margareta var ju egentligen inte deras riktiga mormor.
Margareta Pettersson dök upp i Sundström-systrarnas liv när deras mamma gick bort. Den förkrossade fadern orkade inte, hela livet rasade. Viveka, då bara åtta år, fick ta ansvar för småsystrarna, för på allt hon frågade svarade han bara:
Fråga mamma, lilla vän. Hon visste alltid bäst…
Viveka var livrädd hon trodde han höll på att förlora förståndet. Hon slutade fråga och började ta hand om “barnen” själv.
Med Maja gick det okej hon var fem år och rätt sansad, men med vilda tvååriga Siv släppte det aldrig.
Farmor som skulle “hjälpa” höll ut ett par månader och gav sedan upp.
Förlåt svärson, jag orkar inte. Hälsan håller inte… Barnen är för livliga. Hemmet och trädgården väntar. Vill du, så kan du låta Viveka följa. Men de små får du klara.
Viveka blev iskall. Allt hon älskade höll på att tas ifrån henne.
T.o.m. Siv, som då höll på att peta in pappas skruvmejsel i vägguttaget, slutade plötsligt och tjöt så högt att Viveka till slut bara kunde hålla henne hårt och försöka trösta.
Jag vill inte åka! Jag gömmer mig! Hon hittar mig inte! Jag vet vart.
Men farmor tänkte aldrig leta. Vivekas pappa mumlade, skakade på huvudet, och farmor for och kände sig nöjd.
Några månader senare kom Margareta in i bilden.
Då låg Siv med feber och Viveka, som vaktade Sivs säng, måste be pappa som inlåst sig på kontoret för att “få vara i fred” att ringa läkaren.
Viveka, jag har inte tid! Är det akut? rösten på andra sidan dörren var konstig, Viveka ville gråta.
Hon var alltid rädd nu, för precis allt.
Men nu förstod hon: hon fick inte vara rädd längre. Siv svettades och ropade efter Viveka och mamma.
Det är bråttom, pappa! Siv håller på att dö!
Kanske var det just paniken i rösten som fick honom att faktiskt öppna dörren, tillkalla doktor och Viveka kunde för första gången släppa ansvaret en stund.
Det var Margareta Pettersson, barnläkare på vårdcentralen, som kom på besök den kvällen, när hon egentligen behövde laga middag och ta hand om sina katter. Irriterad på vägarbetare grusade hon sig genom gyttjan vid porten. På bänken satt några äldre grannar.
Sundströms?
Frågan kom så bestämt att hon efter några minuter visste allt om familjen, grannarna och senaste årets drama.
Jag förstår!
Tackade, gick upp, och sedan var hon en klippa för systrarna. Margareta såg snabbt vad som behövde göras, ringde ambulans, följde med Siv och pappan till sjukhuset, och skällde ut fadern efter noter. Han försökte först förklara sig, men det blev mest tårar och förtvivlan.
Margareta var kraftfull hennes åsikter gick inte att ta miste på. Viveka blev lugn. Pappa hade “kommit tillbaka”, och hon kunde för första gången vara barn. Sedan blev hon nästan glad när hon fick veta att hon skulle få en bonusmamma.
Margaretas entré togs emot olika. Viveka var nöjd ordningen återställdes och hon kände att de hade tur. När Margareta förklarade sin roll inför systrarna att deras mamma var unik, men att hon skulle vara deras vän och inte ockupera en plats hon inte hade rätt till var saknaden inte längre lika tung att bära.
Men Maja, med det starkaste bandet till mamman, blev förbittrad, och Vivekas försök att förklara att livet skulle bli bättre ignorerades. Maja drog sig undan, och till slut blev även Siv likadan.
Maja! Jag vet inte vad jag ska göra med dig! Du är självisk! Mamma är borta förstår du? Även jag saknar henne… Men jag kan inte vara er mamma, jag orkar inte!
Margareta hittade dem gråtandes. Hon samlade ihop flickorna, höll om dem, och lät dem storgråta utan skam.
Gråt ni små! Nu har ni ingen mamma, det är sant, men ni har mig. En vän ingen kan någon mer bli för er. Och er ska jag aldrig nånsin lämna! Förstår ni?
Flickorna grät och för första gången släppte de ut tårarna. Maja strävade emot, men Siv somnade tryckt i Margaretas famn. Nu började en ny tid.
Med åren blev Margareta mamma för döttrarna, inte i namn men handling. Hon hade alltid velat ha egna barn men det hade inte gått nu blev det ändå så.
Pappan gick bort ett år efter Margaretas inflytt. En olycklig steg på gatan och de blev kvar med Margareta.
När hon fick beskedet sprang hon utan jacka hela vägen till skolan, hämtade tjejerna, och sa:
Flickor Pappa Nej. Ni är inte ensamma! Jag finns här. Och tänk inte ens att jag någonsin lämnar er.
De kunde inte riktigt förstå vad som hänt, men visste: nu hade de bara varandra och Margareta kvar. Och ändå livet måste gå vidare.
Margareta höll sitt ord. Hon adopterade flickorna pappersjobbet var redan startat innan pappan gick bort. Hon slutade på vårdcentralen och tog dubbla jobb på två privata kliniker. Pengarna räckte knappt, men hon gav flickorna allt.
Och de var egna. Varje plan mottogs med viss skepsis, men Margareta stödde också det som låg bortom hennes egen fantasi.
Skådespelerska? Originellt! Vi väntar och ser. Helgen därpå, scenskolan på audition.
Det blev teaterskola i två år Maja ändrade sig, och Margareta pustade ut i hemlighet.
Siv! Om du nu absolut måste bryta nacken, så gör det åtminstone ordentligt!
Ett riktigt gott skyddspaket och “riktig” motorcykel köptes in till Siv, pengar kom från försäljningen av Margaretas sommarstuga något hon aldrig ångrade. Barnets säkerhet är viktigare. Och så ringde Margareta en gammal klient som kände en stuntmusiker, och Siv fick en mentor.
Några år senare gick resten av stugpengarna till Sivs egen verkstad. På frågor svarade Margareta:
Vadå, det är väl ett yrke? Och vem bestämmer vad som är normalt… Pengarna trillar in, hon är glad vad mer behöver man?
Viveka var aldrig något bekymmer. Ställde upp, var vuxen redan som liten. Margareta brukade ibland hålla om sin äldsta dotter och viska:
Andas ut, lilla vän. Jag finns här!
Viveka älskade de stunderna, för då blev hon ett tryggt barn igen, skyddad mot världen. Margareta kämpade hela tiden men när hon såg tillbaka, kände hon ingen skuld. Alla klarade sig. Alla fick en framtid. Livet… Det var gott så.
Allt flöt lugnt, tills samtalet kom det där samtalet, för tre dagar sen.
En röst från förr. Margareta tappade sin kopp färskbryggt kaffe, sköt bort Signe ur vägen, föll nästan ur favoritfåtöljen och låg sedan kvar med blicken i taket utan att svara på barnbarnets oroade frågor.
Signe, ring Viveka! Jag behöver stöd! Nu!
Viveka dök upp inom halvtimmen, följd av Maja och Siv.
Marga, vad händer?
Jag har nog blivit galen…
Åh, lägg av nu! Viveka slängde av sig jackan och såg på Siv. Hoj igen? Hur fort körde du den här gången?
Titta på dig själv då! Siv hängde hjälmen på kattkorgen. Rör dig nu, kisse! Annars får du ingen mat ikväll. Marga, titta vad barnen målade på min hjälm snyggt?
Fantastiskt! Vad föreställer det?
En drake!
Typiskt dig. Margareta vände till slut blicken från taket. Flickor, kan jag gå på dejt?
Vart då?!
När döttrarna såg ut som frågetecken fnissade Signe, smet in i köket och satte på kaffe. Matte får vänta, tänkte hon. Vad gör det om man är bäst i klassen!
Familjen diskuterade saken i dagarna tre. Och när alla samlades hemma hos Viveka på lördagen, så “led” Margareta.
Vad vill ni veta? Han var min första kärlek… Gud, så stilig han var! Håret, längden… rösten jag blev knäsvag!
Mormor, var du kär?
Vansinnigt! Margareta blundade drömmande. Jag led och älskade…
Varför lida?
För att kärleken var obesvarad och så blev det mitt livs katastrof. Jag tappade mig själv.
Berätta ändå, snälla mormor!
Det är inte bara att berätta, det borde sjungas! Som en ballad värdig skalders sal. Men ni får ord istället… Siv! Mindre teater, mer verklighet nu!
Du är för hård mot mig, barn. Annars får du ingen dessert!
Jag är tyst! Men Signe är nyfiken! Hon är inte ensam om det…
Marga gå på bara.
Margareta slog sig ner i vaggan, svängde Signe’s mattebok som om det var en solfjäder.
Lyssna nu! Det här är min historia och bara min att döma.
Vi dömer ingen! Viveka hällde salladen i en skål.
Jojo, jag vet allt… Suck! Margareta började. Min första kärlek blev aldrig min. Vad kunde vi? Vi var sexon, han sjutton, och hon som snodde honom var arton…
Hon var äldre? Signe bet sig i tungan när Siv höjde på ögonbrynen.
Idag låter det fjantigt. Men då var det allt. Vi gick i skolan, hon var student redan. Våra mammor var vänner. Här, Signe första lärdomen: Berätta aldrig för en vän hur fin pojkvän du har, det kan sluta illa. Avundsjuka är värst av allt… Först ser man den inte sen tar den över.
Jag led i tysthet, visste de var ihop men vågade inget säga.
Blev du ingen Tatyana Larina, mormor?
Nej, jag älskade Almqvist mer… Var inte som hon. Jag borde kanske erkänt, men jag höll tyst. Det fanns ju ändå ingen framtid. Några kyssar under månen? Han ville bli dykare. Jag drömde om läkaryrket. Där blev det som vi önskade… Vet ni han skrev till mig! Två gånger. I första brevet svarade jag att jag älskade honom.
Åh! Signe tjoade så hon nästan föll av trappan.
Siv fångade henne i farten och såg oroligt på Margareta. Sorg, så djup att systrarna blev tysta, sipprade ut ur rösten.
Och sen då?
Pausen blev lång. Just som Siv tänkte bryta, kom Margareta till sig.
I det andra brevet tackade jag nej.
Varför?! Signe stirrade på henne.
För att jag kunde inget ge honom utom min kärlek. Män behöver ibland något mer.
Vad då?
Barn, älskling. Arvet. Jag visste att jag aldrig skulle kunna ge det. Så kan man inte göra. När man älskar, tänker man på den andras behov före sina egna. Det är så det ska vara. Andra lärdomen. När du hittar någon som sätter dig först, ta då deras hand och gå mot framtiden. Då är det rätt.
Signe vände på ett plommon, drog fingertoppen mot skalet och suddade bort daggen.
Och sen?
Hon såg på Margareta, som grät. Tårar randade hennes kinder så fritt att Signe sprang fram och borrade in sig i famnen.
Gråt inte, mormor! Du måste vara snygg röda ögon är inte bra för dejten!
Du har rätt. Margareta skrattade lågt, pustade ut och reste sig. Jag drar mig undan och fräschar upp mig inför kvällen. Paradeglans! Det händer inte ofta att man får göra en sån entré.
Systrarna sa inget. Vad finns att säga? Margareta hade lärt dem: Om sidan är vänd så fortsätter man läsa, även om slutet är förutsägbart.
Siv bar in plommonbyttan, Viveka plockade undan, och Maja somnade med en bok i hammocken, funderade över hur påfallande lugnt det var lite oroligt, fast sömnen tog snart över.
Det skulle hon ångra senare.
För någon timme senare stannade en bil utanför grinden, och en äldre man i modern keps klev ut, tittade på en lapp och knackade på.
God afton! Är det Margareta Pettersson jag söker?
Viveka öppnade, var tveksam men nekade inte. Margareta hade ett par timmar kvar, men man vet aldrig. Kanske behövde han hjälp?
När han presenterade sig höll Viveka på att brista ut i skratt. Det var den där “kärlekshjälten” från Margaretas berättelser!
Skulle ni egentligen inte ses i staden?
Jo, men jag blev färdig tidigare kunde inte vänta…
Kom in! Jag kallar på henne.
Men när hon skulle ropa, blev hon stående. För ut på verandan gled Margareta själv.
Margaretas uppklädda prakt förstärktes av barnbarnens iver minst tusenfalt. Tjocka svarta “eyeliner-streck” ritade med permanent tusch förvandlade hennes ögon. Signe suckade och hämtade trasan, stackars pudeln ylade under matbordet.
Frisyren, skapad av de minsta medan Margareta sov, liknade ett fågelbo överöst med spännen, blommor och fantasi.
Herregud! Marga! Viveka skrattade tills hon kiknade när den chockade gästen snubblade till och lyfte kepsen. Hans blanka hjässa blänkte i kvällssolen. Viveka föll på knä, systrarna bröt ihop.
Hu… Hu… Håret!
Den förskräckta gästen såg sig omkring, förstod, och skrattade han med.
Ja, en gång var jag lockig, stilig och farlig! Och nu… men tiderna förändras. Marga, så glad att se dig!
Margareta, nu fullt vaken, såg Signe stirra på henne, fick panik och rusade in. Ett konstigt tjut hördes innan ett rungande skratt bröt ut. Siv tog täten mot toaletten.
Sen, när kaoset lagt sig, Margareta gjort sitt bästa för att tvätta bort barnbarnens konstverk, slog sig familjen ner på verandan. Den långa kvällen blev starten på ett nytt kapitel i familjens historia.
Ännu en sida var vänd.
Och Sundström-systrarna, utan att säga nåt, insåg att man kan aldrig ha för många bra människor omkring sig.
Och om den här mannen som var olik alla bilder Margareta själv målat ändå kom, såg tokigheterna och stannade, kanske var han värd det. Han var “sin egen”, skojade med barnen om smink och hår, och var, på sitt sätt, precis rätt.
Tiden får utvisa det. Men att ge någon tid det var det viktiga, tyckte de.
Viveka, som ställde fram en ny kopp kaffe till sin styvmor, tryckte hennes axel mjukt och viskade i örat:
Oroa dig inte, vi är här intill dig. Våga!
