Det tysta brödet
Ingrid, förstår du ens vilka som kommer på lördag? Erik stod i dörren till köket och såg på henne som om hon ännu en gång gjort något fel. Han bara stod där och tittade.
Ingrid lyfte just över sin deg till bakbordet. Händerna var mjöliga upp till armbågarna.
Jag förstår. Dina kollegor och deras fruar, du har sagt det tre gånger.
Jag har sagt att det inte bara är kollegor. Det är Dahlqvist och hans fru. Han är partner i bolaget. Och Lindman. Vet du ens vem Lindman är?
Erik, jag bakar nu. Kan vi ta det senare?
Han gick in i köket trots att han annars brukade undvika att stanna där för länge. Något med alla dofterna, kastrullerna och de ständiga handdukarna irriterade honom.
Nej, inte senare. Jag vill att du fattar det nu. De här människorna åker på weekend till Paris. Deras fruar handlar på NK. De äter på restauranger där man beställer via app.
Och vad vill du att jag ska göra med det? Ingrid såg honom i ögonen.
Sluta med dina pajer, det är vad jag vill. Beställ något riktigt. Det finns catering, de kommer med maten snyggt upplagd, som på restaurang. Jag ger dig pengar.
Ingrid sa inget. Hon såg på degen, sedan på honom igen.
Jag har redan satt degen.
Ingrid.
Erik, jag gick upp klockan sex. Jag gick till saluhallen för att köpa kött. Jag gör allt så bra jag kan, oroa dig inte.
Han skakade på huvudet, som om hon sagt något barnsligt naivt.
Du förstår dig inte på de här människorna, sa han och gick ut.
Ingrid stod kvar och såg ut. Mars utanför grått, fuktigt. En skata satt i björken och stirrade åt ett annat håll. Ingrid sänkte blicken till degen och knådade vidare.
***
Hon var femtiotvå nu och hade varit med Erik i tjugoåtta år. De träffades i Sundsvall, där hon då var ekonom på byggföretaget och han just blivit avdelningschef. Då hade han fortfarande de där klassiska, bylsiga kostymerna och var lite tafatt med kvinnor. Han brukade pilla på manschettknappen när han blev nervös. Hon föll för just det något mänskligt och varmt.
Sen blev det flyttar. Först till Örebro, sedan till Stockholm. Varje gång packade hon ihop hemmet, flyttade katten, letade upp nya affärer och vårdcentraler, lärde känna nya grannar. Erik avancerade i karriären och för varje kliv förändrades något i honom. Inte direkt, bara lite i taget, ungefär som stranden förändras av havet.
Barn blev det inga. Det höll aldrig. Först sa vården en sak, sen en annan. Till slut tystnade de bara. Ingrid gick igenom sorgen, tyst och för sig själv, och fann någon slags fred. All urkraft la hon i hemmet: matlagning, tomaterna på landet, pelargonerna i fönstret, grannens barn som hon ibland bjöd på bullar.
Pajerna blev hennes språk. Hon visste det innerst inne. När orden inte räckte gick hon ut i köket. I glädje likadant. Degen kände hon med händerna, bättre än någon termometer. Hon visste när degen var klar på spänsten, värmen, och hur den rörde sig under handflatorna.
Erik åt hennes mat i tjugoåtta år. Åt och var tyst, insåg hon nu. Hennes tolkning av tystnaden hade varit samtycke.
***
Fredag kväll höll hon igång till över midnatt. Hon bakade köttpaj, enligt mormors recept, med frasig, glansig skorpa som spred doft hela trappuppgången. Gjorde kroppkakor med potatis och keso. Kokade kalvsyltan som skulle stelna till morgonen. Blandade sallad på surkål, morötter och lingon. Satte in en fläsksida med vitlök och enbär i ugnen.
Erik kom hem elva, såg uppläggningen och sa inget. Gick bara och la sig.
Ingrid torkade köket, hängde av sig förklädet, satte sig en stund vid fönstret och drack te. Snart kommer gästerna, tänkte hon. De sätter sig och får smaka det hon kan bäst. Det kändes tryggt och enkelt.
Hon la sig strax före halv ett och somnade direkt.
***
Gästerna dök upp klockan sju. De var sex: Dahlqvist med sin fru Helene, Lindman med sin fru Elin, och så en man som Erik presenterade med bara för- och mellannamn, Lars Olov, men med sådan respekt att Ingrid förstod att han måste vara viktigast.
Helene Dahlqvist var smal, omkring fyrtiofem, i svart klänning som förmodligen kostade som en månadspension. Hon skannade rummet, möbler, gardiner, Ingrid på en sekund. Elin Lindman, några år yngre, färgad blondin, med parfymlukt som nådde köket direkt från hallen. Hon log hopkrupet och nästan för mycket, som om man tryckt på en knapp.
Lars Olov var runt sextio, stadig, såg på med uppmärksamma ögon och tog henne i hand.
Du är värdinnan? Trevligt att träffas.
Hon visade dem in i vardagsrummet där allt var dukat. Fin linneduk med broderi, ljus på bordet, upplagda bestick. Syltan på fat med örter, kroppkakorna i hög i en djup skål, köttpajen redan skuren på träbräda, gyllene och frasig.
Gästerna satte sig. Erik korkade upp vinet som Dahlqvist tagit med, något dyrt italienskt.
Helene granskade bordet och sa sådär lågt att ändå alla hörde:
Oj, sylta. Det var länge sedan jag såg sylta.
I hennes röst låg något Ingrid mest kände som en vag lukt av gas det tar någon sekund innan man inser att man borde öppna fönstret.
Varsågoda, sa Ingrid. Köttfärspaj, kroppkakor, fläsksidan där.
Fläsksida! Elin såg på Helene Herregud, jag har inte ätit det på femton år. Det är ju så fett.
Det är mustigt, rättade Helene och skrattade. Ett skratt som fick en att vilja se ner på sina skor.
Männen tog för sig. Dahlqvist la upp sylta, nickade prova men sa inget. Lindman tog en bit paj. Lars Olov hällde själv vatten och såg på allt med eftertanke.
Erik, du lagar väl inte själv? frågade Elin, leende.
Nej, Ingrid är kocken hemma, sa Erik, och tonfallet var en avvägning mellan tolerans och lätt förlöjligande.
Ingrid, du är från liten familj, eller? Från landet? frågade Helene framför salladen.
Sundsvall, sa Ingrid.
Jaha! sa Helene, som om hon löst ett mysterium. Där finns det här kvar. Den här husmanskosten, pajer, syltor. Det känns så… lantligt. Jag menar inget illa. Men stadsfolk har ju gått ifrån detta. Dietisterna säger ju att gelatin är katastrof för kärlen.
Ingrid mötte hennes blick.
Gelatin, rätt tillagat, ger kollagen. Bra för lederna, svarade hon lugnt.
Gamla rön, viftade Helene bort. Vi har inte ätit kött på tre år. Bara fisk och superfood. Erik, du borde testa, vi har en näringsrådgivare, fantastisk.
Erik skrattade. Lite ytligt, ingen riktig glädje.
Ingrid är konservativ av sig, sa han.
Det ordet, konservativ, fastnade. Det föll som ett mynt på bordet som ingen ville ta upp.
Sedan sa Elin att degen var för kompakt, och att hon ju måste tänka på figuren nu. Sedan berättade Helene om en restaurang i innerstan som har molekylärmat och där kocken skolats i Barcelona. Snart började de prata pengar och bostäder, och Ingrid förstod att hon var en kuliss värdinnan som ska le och duka fram.
Hon log och fyllde på. Bar ut, plockade av, frågade om de ville ha något mer. Ingen tackade.
Strax efter nio såg Helene på pajen som knappt blivit rörd.
Jag vill bara säga det uppriktigt, vi är ju bland vänner. All den här maten är så landsbygdsaktig. Inget illa, Ingrid. Men när vissa kretsar möts, då passar inte det riktigt in. Det är liksom en annan nivå.
Tystnaden föll. Ingrid såg på sin man.
Erik stirrade ner i vinglaset.
Nåväl, alla har vi våra traditioner sa Lars Olov, och hela hans ton fick Helene att tystna.
Men då öppnade Erik munnen:
Ingrid, jag bad dig ju beställa fin mat. Nu blev det så här. Du gör alltid på ditt eget sätt.
Ingrid reste sig, samlade undan lite disk och gick ut till köket. Hon gick långsamt allt kändes tungt. Ställde faten i diskhon. Gick till fönstret. Utanför var det mörkt, lyktorna på gatan lyste, ett fint regn föll.
Skratt hördes från vardagsrummet. Någon klirrade med glasen.
Ingrid tog av sig förklädet, hängde upp det, tog ner det igen, vek det och la det på stolen.
Sedan gick hon tillbaka.
Ursäkta mig, sa hon. Jag har fått huvudvärk. Allt finns på bordet, ta för er.
Ingen reagerade nämnvärt.
***
Hon tog undan maten kring ett på natten, när gästerna gått. Erik gick och la sig utan ett ord.
Ingrid la över pajen på ett stort fat, täckte med folie. Kroppkakorna i en gryta, syltan i smörpapper, fläsksidan för sig.
Allt detta bar hon ut strax efter halv två. På andra sidan gatan byggdes ett nytt bostadshus och barackerna lyste trots natten.
Tre byggnadsarbetare satt där, drack termoskaffe, en rökte.
God kväll, sa Ingrid. Jag vet, det är sent. Men jag tog med mat. Om ni vill.
De såg på henne som om hon kom från ingenstans.
Vad då för mat? sa han som rökte.
Köttfärspaj. Kroppkakor. Fläsksida. Syltan kanske behöver kylas.
Männen såg på varandra.
Är det sant, sa en och reste sig. Vi hjälper dig bära.
De tog emot och ställde fram på bordet utanför baracken. En slet genast av plasten från pajen, tog en bit, och ansiktet förändrades Ingrid kände något varmt stiga i bröstet.
Hemlagat, sa han med munnen full. Fantastiskt, hemlagat.
Min mamma brukade göra sånt, sa en annan och tog en kroppkaka. Precis så här.
Du bor där borta? var det nåt kalas? frågade tredje.
Gäster, sa Ingrid. De åt knappt.
Korkat. Grymt god mat.
Jag vet, sa hon.
Hon stod kvar en liten stund och såg på när de åt. På riktigt, med aptit. Snart tog en av dem för sig igen.
Tack själv, sa någon.
Tack, sa Ingrid och gick hem.
***
Den natten sov hon inte. Låg i soffan i vardagsrummet, stirrade i taket. Sängkammaren var tyst, Erik sov som vanligt.
Hon tänkte på tjugoåtta år så lång tid. Nästan ett helt liv. Hur han den där kvällen sa Du, alltid på ditt sätt. Inte du har fel eller jag håller inte med, utan som om det egna sättet var i sig något fult.
Hon tänkte på arbetarna som åt tyst men med tacksamhet. Som kallade maten god, utan att fundera över vem man ska imponera på.
Hon tänkte att det här hemmet inte ville ha henne längre. Inte henne som person, men det hon var: hennes pajer, hennes morgonrundor till torget, hennes mormors recept, hennes köksspråk. Allt det var borta. Platsen var fylld av annat.
Klockan fyra hade hon fattat ett beslut. Tyst, utan sentimentalitet. Som att äntligen boka ett läkarbesök.
***
Hon tog ett block och skrev en lapp. Hennes handstil var stadig och läslig.
Erik. Jag går. Inte för att jag är sur, utan för att jag förstår. Tack för åren. Nycklarna ligger på skänken. Ingrid.
Hon la båda nycklarna där, till dörren och posten.
Tog en liten väska, packade bara det nödvändigaste: papper, ombyte, mobil, laddare och sedlar från kontot. Någon mat tog hon inte med, vilket kändes symboliskt: hon lämnade det som varit hennes. Lämnade en del av sig utan att veta vad som väntade.
Strax efter fem på morgonen gick hon ut. Solen var på väg. Asfalten glittrade efter natten. Hon tog en taxi, bad bli körd till väninnan Mona i andra änden stan.
Mona öppnade i morgonrock och rufsigt hår utan frågor:
Ska jag koka te?
Gärna.
De satt i köket, tysta. Mona såg ibland frågande på henne, men trugade aldrig. Hon var en vän som kunde vara tyst nära.
Har du gått? frågade Mona till sist.
Ja.
På riktigt?
Ingrid funderade.
Ja, på riktigt.
Mona nickade, fyllde på te.
***
Första veckorna var underliga. Erik ringde. Först kort: Var är du, kom hem. Sedan längre: Kan vi prata? Sen: Förstår du ens vad du gör? Sen inget mer.
Ingrid bodde hos Mona. De sov vägg i vägg, åt frukost ihop när Mona var ledig, ibland såg de serier. Mona gav inga råd. Just det var Ingrid tacksam för.
Vecka tre började Ingrid ordna praktiskt. Hon kunde ekonomi, så hon fixade själv skilsmässopapperen. Erik föreslog att köpa ut henne från lägenheten. Hon tackade ja, ville slippa tjafs.
Pengarna kom in på kontot. Hon kollade siffran. Det var tjugoåtta år. Bra? Dåligt? Hon visste inte. Bara att det skulle räcka ett tag.
Efter en månad började hon söka jobb. Behövde pausa först, känna ny luft. Hon promenerade långa stråk genom Stockholm, satt på små kaféer, drack kaffe, såg på folk. Femtiotvå, och första gången kände hon sig sig själv.
En dag gick hon in på ett litet kafé, i en stadsdel där husen var lägre, träden fler. Det hette bara Vid Vägen. Ingen design träbord, griffeltavla med meny, ljudlös tv i hörnet men det luktade färskt bröd och kaffe.
Hon beställde te och en hallongrotta. Men bullen smakade köpt, inte hemlagat. Hon kände det direkt.
Bakom disken stod en kvinna runt sextio, med runt, vänligt ansikte, blått förkläde.
God bulle? frågade hon.
Lite torr, om jag ska vara ärlig, svarade Ingrid.
Kvinnan suckade.
Jag vet. Bagaren slutade början av månaden. Tar in från bageriet intill, men det är industribröd. Känns direkt.
Ingrid tvekade.
Letar ni efter ny bagare?
Kvinnan såg på henne.
Kan du baka?
Ja.
***
Kvinnan hette Margareta. Hon hade startat kaféet när hon gick i pension och inte stod ut med att vara sysslolös. Margareta tog snabba beslut, litade på sin känsla.
Kom i morgon bitti, så får vi se.
Nästa morgon kom Ingrid klockan sju. Tog på sig förkläde, såg sig omkring. Litet kök, men fungerande.
Hon bakade piroger med potatis och lök. Kanelbullar. Satt en deg på jäsning för äpplepaj.
Margareta kom vid åtta, ställde sig och iakttog henne.
Vem är du egentligen?
Ur livet, sa Ingrid med ett snett leende.
Första kunderna smakade piroger halv nio. En kvinna köpte två och kom tillbaka för en tredje. En byggare tog med sig en påse bullar och log. En student valde länge, tog både bullar och pirog.
Margareta räknade i kassan och log snett.
Till lunch pratade de villkor. Ingrid tog jobbet: sju till tre, sex dagar i veckan, söndag ledigt. Liten lön, men Margareta lovade mer om det gick bra.
Det gick bra.
***
Efter tre månader kände folk i kvarteren till Vid Vägen. Inte tack vare reklam, utan för att folk pratade. Det är som hemma hos mormor, gå och prova! sa de.
Ingrid hittade på veckomeny. Måndag laxpaj. Tisdag köttfärslimpa. Onsdag surdegsbröd, och redan åtta på morgonen var kön lång. Torsdag pannkakor med sylt, gillades av damer som satt och pratade. Fredag stor köttpaj, alltid slut före lunch.
Helgdagarna gick hon till torget. Inte för att hon måste, utan för att hon ville. Valde äpplen, pratade med tanterna som sålde kvarg. Köpte smör från Käthe vars namn hon nu visste.
Nu bodde hon själv i en etta nära kaféet. Enkelt men med fönster mot en lugn gård, möblerad med ärvda saker. På köket hängde linnedukar. På fönsterbrädan blommade pelargonier. Hemtrevligt.
Mona kom och fikade ibland.
Du ser bättre ut, sa Mona.
Jag sover som folk, svarade Ingrid.
Det syns.
Efter jobbet satte hon sig ibland och läste, eller såg på film, ibland satt hon bara vid fönstret och lyssnade på vinden i poppeln. Det kändes värdefullt att för en gångs skull inte vänta på någon eller göra för någon annan.
***
Mannen som hette Håkan såg hon första gången i oktober, en onsdag när brödet sålt slut.
För sent ute? ropade Margareta från kassan.
Ja, sa han, smått irriterat. Kommer det nybakat i morgon?
Surdegsbröd bara onsdagar. Men pajer i morgon.
Han tog kaffe och en pirog, satte sig vid ett fönster och läste en sliten bok.
Nästa onsdag, kvart i åtta, tog han två limpor när Ingrid kom ut från köket.
Nu är du i tid, sa Ingrid.
Han skrattade. Hans ansikte, med rynkor runt ögonen, var sånt som någon som varit ute mycket får.
Jag får börja sitta här från tisdag kväll för att vara säker.
Margareta släpper inte in dig över natten, hon stänger åtta.
Då sover jag på trappan! sa han och log.
Så började deras vänskap. Genom bröd, skämt och vanligheter som blev något stort.
Håkan var femtioåtta, ingenjör, skild sedan sju år, två vuxna barn som bodde utomlands. Han var trygg, utan stress.
De började prata, först vid kassan, sedan med kaffet, till sist tog de lunchpromenader tillsammans.
Han frågade om jobbet, utan artighet, med ärligt intresse. Hon berättade om degar, temperatur, varför surdegsbröd håller längre. Han lyssnade tyst, utan avbrott.
En gång sa hon:
Någon sa en gång till mig att hemlagad mat, pajer, sylta allt det är gammaldags och bonnigt.
Håkan teg.
Det beror på vad man kallar gammaldags. Tycker det är gammaldags att låtsas. Det, inte bröd.
Hon log smått.
Klokt sagt.
Jag försöker, sa han stilla.
***
Kvinnoliv går sällan rakt. Ingrid visste det. Lyckan kommer inte med dunder och brak, den samlas långsamt, som regn i en brunn.
Hon och Håkan började träffas på riktigt i mars, långsamt och utan krav. En kväll frågade han henne till bio. Hon sa ja. Efter filmen åt de billigt nere på hörnet. Han beställde soppa och bad om extra bröd.
Deras bröd något att ha? undrade hon.
Han tog en tugga och tänkte efter.
Nej. Inte alls som ditt.
Det var inte sagt som smicker, bara som sanning.
Hon smålog. Och mindes.
Vid det laget hade Margareta börjat anställa fler. Lade till lunchsoppor, talade om uteservering till sommaren.
Ingrid tänkte på eget kafé. Litet, vid en lugn gata. Där bröddoften fanns från morgon till kväll. Det var dröm ännu, suddig men levande.
Hon hade lärt sig att inte skynda.
***
Erik dök upp i slutet av april.
Hon såg honom från kaféfönstret. Han stod ute, stirrade på skylten. Hon kände ett hjärtslag extra, sen blev allt lugnt igen.
Han steg in.
Margareta var ute på lagret, gäster satt kvar, Ingrid stod bakom disken.
Hej, sa Erik.
Han hade åldrats eller kanske alltid varit sådan men nu syntes det mer. Ansiktet var fårigare, blicken utan den gamla självklarheten.
Hej, sa hon.
Hittade dig via Mona. Hon sa du jobbade här.
Hon nickade.
Han såg sig omkring, på träborden, tavlan, bakverken. Något rörde sig i ansiktet, Ingrid visste inte vad.
Vill du ha kaffe? frågade hon.
Gärna.
Hon slog upp en kopp, ställde fram. Han höll den, drack sakta.
Hörde att det går bra här.
Det går bra.
Du är omtalad. Bästa bullarna i stan.
Hoppas det.
Han ställde ner koppen.
Ingrid, jag har det tufft nu. Dahlqvist och jag har gått isär, firman förändras. Det är trassligt.
Hon lyssnade. Kände inga skadeglädje, ingenting. Bara ett lugn, som när man ser en okänd resenär som verkar trött.
Jag är ledsen att du har det jobbigt.
Jag vill att du kommer tillbaka.
Det blev tystare kring disken. Eller så kändes det bara.
Vi kan börja om. Jag har idéer. Tänker flytta, kanske börja om totalt.
Erik.
Vänta. Jag menar allvar. Jag vet att jag gjorde fel då. Jag har tänkt mycket.
Bra att du tänkt.
Så du hör mig?
Ingrid knäppte händerna.
Jag hör dig. Berätta för mig: minns du den där lördagen när du inför alla sa: Alltid på ditt sätt?
Han blev tyst.
Jag minns.
Du sa inte hon har rätt eller maten är god. Du sa alltid på ditt sätt. Det är små ord, men i dem ligger åratal.
Erik såg ner.
Jag var stressad. Ville att det skulle bli perfekt…
Inför viktiga människor, sa Ingrid. Jag minns. Men de där arbetarna som åt min paj på natten var lika viktiga. Fast du kände dem inte.
Han såg på henne.
Jag förstår dig inte alltid.
Jag vet, sa hon utan ilska. Det är svaret.
Kaffemaskinen lät från bakgrunden. Nya gäster kom. Ingrid log artigt mot dem.
En stund, sa hon och såg på Erik igen. Jag måste jobba nu.
Ingrid.
Erik. Jag är inte arg. Inte ens ledsen längre. Men jag ska inte tillbaka. Inte för att jag är sårad. För att jag hittat min plats. För första gången på länge.
Han såg på henne, böjde sig fram, nickade tungt.
Okej, sa han.
Tog jackan, gick ut. Vid dörren vände han:
Du ser verkligen bra ut. Det är sant.
Tack, svarade hon.
Dörren slog igen.
***
Hon tog hand om gästerna. En köpte surdegsbröd, en annan ville ha lunch. Hon berättade att soppan serverades från tolv.
Sedan gick hon ut till köket, hällde upp vatten, drack stående vid spisen. Kollade klockan elva. Dags att sätta deg till nästa dag.
Hon mätte upp mjöl och tog fram surdegen, bubblig och levande, som hon skötte om dagligen.
Händerna visste vad de gjorde.
***
Den dagen kom Håkan vid tre, som han brukade.
Bra dag? sa han.
En annorlunda.
Vill du berätta?
De gick ut. Det var vår, luften varm och klar. Promenerade långsamt längs gatan.
Min ex-man var här. Ville att jag skulle ta honom tillbaka.
Håkan gick vidare i samma takt.
Du sa nej.
Jag sa nej.
Han tystnade.
Var det svårt?
Mindre än jag trodde. Jag tyckte mest synd om honom, ärligt talat. Han såg ut som någon som letat sig fram till en plats som visade sig vara tom.
Han gick själv den vägen.
Ja, men ändå.
Håkan nickade medkännande så som bara de som lyssnar på riktigt gör.
Vet du, sa han, jag har länge velat säga att jag aldrig träffat någon vars händer kan det dina kan. Det gäller inte bara brödet. Det gäller allt. Förstår du?
Ingrid såg hans profil.
Jag tror det.
Bra. Ville bara att du skulle veta.
De gick vidare. Förbi gårdar, pensionärer, en lekplats där barn skrek. Himlen var högt blå.
Håkan.
Ja.
Jag har lärt mig något i år. Jag väntade länge på att bli uppskattad. Att andra skulle säga: rätt, bra jobbat. Sedan slutade jag vänta. Det blev genast lättare.
Du ska själv ge dig godkänt först.
Just det. Det gick upp för mig sent.
Bättre sent än aldrig, sa han. Vissa fattar aldrig.
Hon log lite för sig själv.
***
Vid Vägen blomstrade på sommaren. Uteserveringen fylldes direkt i solen. Margareta förhandlade om lokalen intill. Hon erbjöd delägarskap. Ingrid tänkte en stund, men sa ja.
Det var enkel kvinnlig klokhet, ingen självhjälp ur en bok: var inte rädd för vad du gör bra. Göm det inte. Be om plats för det, och stanna där.
Hon stannade.
***
En kväll i juni, när värmen äntligen kommit på riktigt och fönstret stod öppet, satt hon vid köksbordet och skrev. Inget riktigt dagbok, bara tankar och recept om vartannat. Hon hade alltid gjort så.
Poppeln susade utanför, pelargonen blommade. Surdegen bubblade i sin burk i kylen.
Hon skrev: Det märkligaste i livet är att det bästa börjar när man tror allt är slut.
Sedan strök hon det.
Skrev istället: Bröd blir bra när man inte har bråttom.
Ingrid log. Stängde blocket.
***
Mona ringde på söndag morgon.
Hur mår du?
Bra. Jag sover till åtta.
Till åtta? Åh, jag är så glad för dig!
Kom över, jag har bakat paj.
Vilken sort?
Äpple och kanel.
Jag kommer! sa Mona och la på.
