Kristallkatten
Tre systrar satt vid fönstret
Mamma, det är ju precis som ni, visst?
Vera suckade djupt.
Nästan. Ska du inte sova snart? Jag har fortfarande jobb kvar att göra idag. Annars sitter du och somnar på festen imorgon.
Oj! Förlåt, jag sover! Paulina kröp ner under täcket, men hennes lilla näsa stack ändå genast fram igen. Blir det ballonger? Kommer Linnea? Och
Vera svepte in flickan i täcket och fyllde henne med kyssar, utan att bry sig om protesterna.
Sova, nu! Allt får du veta imorgon!
Hon reste sig, räckte Paulinas favoritnalle till henne och lämnade rummet, med nattlampan tänd. Paulina klarade fortfarande inte av att sova i mörkret, så Vera såg alltid till att det var ljus i huset.
Vera gick ner, drog igen köksdörren och satte på sin laptop. Mycket att göra, men hon behövde några tysta minuter för att samla tankarna. Dagen imorgon skulle bli intensiv. Inte bara för att Paulina fyllde år och allt måste arrangeras vilket ändå gav Vera glädje, för hon älskade firanden. Men släkten skulle också komma, och det var en helt annan sak. Vera skakade på huvudet och hällde upp te. Tillräckligt! Problem får lösas när de dyker upp. Nu var det årsrapporten som behövde hennes energi. Hon ställde tekoppen bredvid datorn, tog fram pappershögen ur väskan och kände en liten tacksamhet att hon faktiskt utbildat sig till ekonom, precis som mormor föreslog. Om hon följt sin barndomsdröm om att bli marinbiolog hade livet säkert varit mycket mer äventyrligt, men knappast lika tryggt. Vera blundade ett ögonblick och föreställde sig havet, log svagt. Snart, mycket snart, skulle hon och Paulina resa iväg på semester, om inget oförutsett inträffade. Hon tog ett djupt andetag, öppnade ögonen och satte igång med arbetet.
Veronika föddes i familjen Lidman i Falun, efterlängtad av både far och mor. Mormor och farmor jublade, och föräldrarna kunde inte se sig mätta på sin runda lilla flicka.
Ska genast ha en till! Så de kan leka! envisades mormödrarna. Lidia lyssnade.
Med mellansystern, Nadja, skilde det bara ett år mellan systrarna, och de blev bästa vänner. Tävlade, men stöttade alltid varandra. Deras mamma såg till att de höll sams och lärde dem att ingen i världen blir viktigare än systern. Hon ordnade så att tjejerna fick gå i samma klass. På första skoldagen satt de bredvid varandra, och deras skor nuddades under bänken. Jag är här, var inte rädd! Vera var mest nervös, hon var alltid ansvarsfull, medan Nadja i stället kunde lämna matteboken halvfärdig och sticka ut för att räkna fåglar. Men Vera reste sig inte från bänken förrän allt var klart.
Vera! Har du gjort matten? Snälla, hjälp mig så vi kan gå ut!
Du får lösa själv! svarade Vera och drog tillbaka skrivboken. Annars delar fröken oss på prov igen, och då går det illa för dig. Vill du att jag förklarar uppgifterna?
Nadja fnös, surade men snart nog ville hon iväg igen, till isbanan eller dammen för att mata änder.
När flickorna gick i sexan föddes lillasystern, Lovisa. Det var inte planerat Lidia tyckte redan två barn räckte men ändå kom den lilla, och hon var helt olik de äldre systrarna, både krävande och envis. Snart blev det tydligt för Vera och Nadja: nu var det Lovisa som styrde i huset.
Lidia märkte snabbt skillnaden på att bli mamma ung och att få barn som vuxen. Tidigare längtade hon ofta efter en stunds ro, men nu sjönk hon med glädje ner i småbarnslivet och började ta hjälp av de äldre tjejerna på ett sätt som skapade avstånd. Hon märkte inte ens när spänningar smög sig in mellan systrarna.
Med tiden blev det en pojke i bilden den svarta katten var egentligen en grabb som hette Sigvard, från huset bredvid. Ingen brydde sig först, men på Veras sextonårsdag stannade Sigvard henne på vägen hem.
Vera, kom hit, jag måste prata med dig! sa han och rodnade.
Vera såg på honom, gav ett mjukt leende.
Jag har bråttom hem. Mamma väntar.
Sigvard log stort.
Jag tycker om dig!
Det har jag förstått, skrattade Vera och skyndade vidare.
Vad skulle hon göra med hjärtat som nu klappade för någon? Med första blygheten, första dejten, första kyssen? Efter ett tag berättade hon för Nadja om det där som hänt med Sigvard.
Men varför då ville Nadja plötsligt också ha Sigvard för sig själv? Själv kunde hon aldrig riktigt förklara det. Men en dag såg Vera dem kyssas ute på gården. Hon gick bara förbi, utan ett ord. Väl hemma låste hon in sig, och lilla Lovisa bankade otåligt på dörren.
Vera! Vad är det för fasoner?! Släpp in Lovisa genast! Lidia förbittrad.
Vera, alltid duktig, öppnade ändå dörren, men när mamman såg hennes ansikte förstod hon att det hänt något som brände hål i själen.
Mammas hjärta, vad har hänt?
Det gör ont, mamma Varför? Hur kunde Nadja?
När Lidia förstod blev hon gråtfärdig och höll om sin äldsta flicka.
Behöver du hjälp?
Men Vera var stum. Hur sätter man ord på sån smärta?
Hjälp mig packa, mamma. Jag vill bo hos mormor ett tag.
Nadja rusade in från en vinterpromenad, stannade i dörren när hon såg Vera med väska.
Vart ska du?
Utan svar sköt Vera henne åt sidan och gick ut för att aldrig återvända. Lidia, gråtande, gav Nadja en örfil.
Hur kunde du?!
Men ingen i familjen höll fast vid agg så länge. Några veckor gick, Lidia och Nadja började tala igen. Det tog Vera mer än två år att förlåta, men när Lidia blev allvarligt sjuk slöt systrarna leden igen.
Förlåt, mumlade Nadja och hade svårt att hålla ihop fingrarna av nervositet, medan de väntade på operationens slut i sjukhusparken.
Man ska inte älta det förflutna svarade Vera.
Nadja insåg att Vera hade förlåtit, men aldrig skulle glömma.
Tiden gick. Vera flyttade till Uppsala, tog hand om farmor och stannade kvar där när gamla Olga gick bort och lämnade henne en fin, rymlig lägenhet.
Lev nu, flicka lilla! Och stå alltid på dina egna ben även de närmaste kan svika när det gäller egna intressen.
Vera log tyst. Bättre än någon visste hon det redan. Men mormor fick inte veta detaljerna.
Något år senare gifte hon sig med Andreas. Ingen stor fest, de skrev bara papper och firade själva. Andreas hade ingen egen familj, och Vera ville inte bjuda sina.
Var sitt livs största besvikelse inga barn. Båda drömde om en liten, men ju fler år som gick, desto mer förlorade de hoppet.
Vi väntar tills barnet kommer, sa Vera, envis som alltid.
Det gick flera år. Adoptionsplaner dök upp men blev aldrig verklighet.
Kontakten med gamla familjen höll hon vid liv med brev och födelsedagskort. Några gånger, motvilligt, hälsade Vera och Andreas på hennes föräldrar, men Andreas blev aldrig accepterad.
Jag har valt honom. Ni får acceptera det.
Men Vera, med din utbildning och dina möjligheter, varför just honom Åh, du kunde fått ett annat liv.
Men Vera visste Andreas var mannen för henne, och han visste hur man tog hand om henne. När hon låg sjuk vårdade han henne som ett barn, hjälpte till hemma utan att klaga.
Du har tur med din gubbe, suckade Nadja. Tänk om min hjälpte mer! Allt får jag göra själv.
Vera tog det hela med ro. Nadja trivdes med sitt liv, även om hon klagade ibland. Men Lovisa det var annorlunda.
Lovisa växte upp och blev vacker, nästan för vacker. De två äldsta bleknade jämte den yngre systern.
Vår lilla prinsessa! Lidia såg stolt på Lovisa, som slött lutade sig tillbaka medan systrarna dukade för föräldrarnas bröllopsdag. Lovisa avskydde släktkalasen. Efter några minuter och färdiga komplimanger smet hon, trots att föräldrarna blev ledsna. Det bekymrade henne inte alls.
Efter gymnasiet tyckte Lovisa att det räckte med studier.
Jag ska bli modell! deklarerade hon, till föräldrarnas förvåning.
Men arbetet passade henne inte, och när hon träffade sin första vuxna man en affärsman i Stockholm flyttade hon snabbt in i hans lägenhet. Han hade redan familj och barn, men det brydde henne inte. På mammans försök att styra svarade Lovisa bara:
Låt mig vara ifred, annars slutar jag träffa er helt.
Hon ville mycket, men fick lite. Hon blev gravid, men hennes saga tog snabbt slut. Älskaren bröt relationen och lovade bara underhåll. Även när Lovisa tog sig till hans fru blev hon avfärdad:
Älskling, du är en i raden. Jag är fru. Han lämnar aldrig mig. Du ska bara veta.
Är du så säker? fnös Lovisa.
Självklart. Tror du du är den första? Ha!
Jag ska ha barn!
Och? Få hur många du vill. Hans riktiga barn har han med mig.
Samtalet var slut. Slutligen kom dottern Paulina. Från första dagen efter BB tog Lidia hand om henne. Lovisa svängde mellan att vara frenetiskt närvarande och försvinna i dagar. Föräldrarna slets däremellan.
När Lovisa dog i en bilolycka förändrades allt. Lidia sjönk ner i djup sorg, och Vladimir försökte räcka till mellan henne och det lilla barnbarnet. När han bad Nadja om hjälp fick han bara ett nej.
Nej pappa, jag har fullt upp med mina egna.
Då ringde han Vera.
Hon tvekade inte. Tog ut semester, for norrut och ordnade pappersarbetet. Efter en månad hade hon vårdnaden och Paulina flyttade in. Nästan ingen annan än föräldrarna och Nadja visste att Paulina inte var Veras egen dotter. Under tiden sålde Andreas deras lägenhet och skrev färdigt huset.
Andreas, du har gjort det helt fantastiskt! Vera såg sig kring och visste att nu började ett nytt liv.
Paulina väckte nytt ljus och lycka i deras hem. Åren med henne flög förbi.
Under hela denna tid hade Vera ytterst lite kontakt med föräldrarna. Vid högtider var det frostigt Lidia var fortfarande bitter efter förlusten av Lovisa.
Allting faller på dig nu! Men vi får väl se om du klarar dig. Tog henne ifrån oss… Tänk på din gamla mor!
Vera försökte ge Lidia sin sympati hon visste att ingen annan dotters bortgång kunde ha slagit lika hårt.
Sakta tinade Lidia, särskilt när hon såg Paulinas likhet med Lovisa.
Så vacker flicka du har! Var inte för sträng mot henne låt henne vara lycklig!
Vera bannade Andreas när hans ord höll på att slippa ur honom.
Inte nu Mamma har det svårt.
Men varför ska du stå ut?
Säg mig, vem annars, om inte jag?
Och om hon säger nåt dumt till Paulina?
Det gör hon inte. Hon sårar inte Lovisas barn.
Där hade Vera rätt Lidia teg, för barnbarnets skull.
En natt, efter att Vera jobbat färdigt, såg hon klockan var långt efter midnatt. Hon drack kallt te vid fönstret. Andreas var bortrest i tjänst, men skulle komma hem till kvällen. Hon undrade vad det skulle bli för överraskning till Paulina den här gången.
Dagen därpå väckte Paulina henne med tjo och kramar.
Mamma! Grattis på min födelsedag! Och din du fick ju mig idag!
Grattis, min älskling. Må du vara frisk och lycklig!
Paulina snusade mot hennes hals.
Är jag stor nu?
Tio år! Men ännu lite liten, för mig i alla fall.
Hellre liten! Alla älskar små!
Vera busade med henne. Sedan öppnade hon nattduksbordslådan och räckte henne en liten ask.
Paulina öppnade den försiktigt.
Mamma Det är ju den!
Just det.
En liten kristallkatt Paulina visste att farfar en gång gett Vera den.
Till min äldsta dotter, sa han då?
Precis.
Tack! Jag har alltid velat att den skulle bli min! Hon smekte de små öronen på katten. Men mamma, jag är ju din enda dotter…
Vera log, och Paulina snappade efter andan.
På riktigt? viskade hon. Vera nickade. Paulina studsade genom rummet, katten i hand Jag ska bli storasyster! Mamma, är det sant?
Det vet vi inte än, mitt hjärta.
Då kom tårarna. Så länge hade de väntat.
Paulina stannade mitt i rummet, vände sig mot Vera och sa:
Det är den bästa presenten du kunnat ge mig.
Vera steg upp, tog fram ännu en kartong.
Det här är också till dig.
En klänning Paulina snurrade framför spegeln.
Mamma, när kommer alla?
Vera såg på klockan och tappade nästan andan.
Vi försov oss! Nu får vi skynda oss, gumman.
De hann. Till lunch var Paulina fin och redo, hennes glada skratt hördes från barnrummet.
Hur mår ni? Lidia satte sig tungt och såg på Vera.
Allt är bra, mamma. Paulina fick bara högsta betyg i år och i musikskolan också. Hon är en fröjd.
Du ska vara rädd om den glädjen.
Samtalen med Lidia blev svårare och svårare. Som tur var dök Nadja upp från köket och ämnet gled över till hennes barn, Nils och Linnea, och deras framgångar.
Så plötsligt: Paulinas höga gråt från rummet. Vera rusade in och hittade henne mitt på golvet, gråtande. Den vita klänningen var täckt av fläckar.
Nadja! Plåster, snabbt! Allt blev kaos.
Bara Linnea satt tyst i hörnet, blickande mot Paulina.
Paulina, vad har hänt? Vera försökte samla henne.
Det är inte sant! Hon ljuger! Hon ljuger!
Vem ljuger? Vera förstod inget.
Det visade sig bara vara små sår. Hon plåstrade om Paulinas händer, bytte klänning och bar henne in i sovrummet.
Berätta, älskling. Vad hände?
Paulina tystnade, tryckte sig till Vera, sedan såg hon upp med samma grå ögon som hennes…
