Sedan den dagen då det allra dyrbaraste togs ifrån honom, gick Torkel aldrig mer in i kojan. Nu sov han på den bara jorden. Åt knappt. Reagerade inte ens på sin enda vän, Simon.
En ny november hade dragit in. Varje dag blev det kallare, himlen sveptes oftare in i ett blygrått täcke. Folk svepte sig i tjocka ullrockar och halsdukar, och luften var så laddad av vinter som ett dragspel som snart skulle klinga ut. Torkel kände det tydligt: snart skulle snö falla.
“Undrar när min koja blir fylld med varm halm? Min päls räcker, men om nätterna kryper kylan ända in i benen,” funderade hunden, utsträckt över den fuktiga jorden.
Med halvt slutna ögon följde han lastarna som for omkring på gården, släpande kartonger och lastade dem på stora bilar som luktade tungt och olustigt av diesel och järn. Den gamla vakthunden fick knappt så mycket som en blick.
Vad ligger du här för? sa en röst. Vakten, som lämnat sin lilla vaktkiosk för att röka, trädde fram. Du har ett lager att vakta, inte ligga här som en soffpotatis. Fy!
Han spottade surt bredvid och gick sin väg. Karl hette han. Han hade avskytt Torkel ända sedan denne varit en kringlig valp utan nån egentlig orsak.
Strax därefter kom en mörkgrön Volvo glidande in på gården. Torkel sköt genast upp på benen.
Hej, vännen! sa en man i keps, med stubb på kinderna. Jag kom hit för att värma dig.
Det var Simon Torkels allra vänligaste och mest älskade vakt. Alltid fann han ett vänligt ord och något gott till hunden. Till och med sin lediga dag tänkte han på honom: han hade tagit med sig halm så att Torkel inte skulle frysa om nätterna.
Simon fyllde kojan noggrant med friskt, varmt halm, tog sedan fram en skål risgrynsgröt med kött. Han väntade tills hunden ätit upp, plockade ihop den tomma skålen, och for först därefter.
Torkel blev ensam igen. Men natten var nära i drömmen kunde han fly bort från ensamheten som låg över honom som snö över frusen jord.
När det var helt mörkt sökte sig Torkel mot kojan. Alldeles innan han gick in stannade han plötsligt upp.
I djupet av halmen lyste två smaragdgröna cirklar. Ett hotfullt väsande.
Han såg på oväntade gästen utan ilska. Framför honom satt en benig svart katt med stora, skrämmande ögon. I hennes blick brann en varning:
“Rör mig inte. Med mig leker man inte!”
Men istället för att bli rädd, blev Torkel märkligt glad.
“Visst, kojan är trång, men vi får väl plats två ändå,” tänkte han förhoppningsfullt.
Han tog ett steg, men då klyvdes luften av en tass med klor som små sabeltänder.
“Shhhhh!” svarade katten hans välvilliga närmande.
“Jaja då får väl jag sova utanför i natt,” bedömde Torkel lugnt och la sig vid kojans tröskel.
På morgonen vaknade han tidigt frukosten var dagens höjdpunkt. När han sneglade mot kojan såg han katten sova sött.
“Så fin hon är…”
Från vaktkiosken kom en hopskrynklad och sur Karl och kastade några matrester mot Torkel.
Reglerna sa att en vaktande hund skulle få riktig mat, men Karl brydde sig aldrig bara slängde vad som helst. Ofta fick Torkel ont i magen, men klaga kunde han inte.
Han nosade på det som kastats, och samtidigt kände han en främmande doft.
Katten! Hon satt helt orädd alldeles intill och tuggade på skinnet från en falukorv, som om allt i världen redan tillhörde henne.
Torkel var glad att kunna bjuda denna magra gäst.
Katten spärrade blicken, redo att slåss. Torkel tuggade bara brödbiten och tittade undrande.
“Varför är hon arg? Kanske vill hon också ha bröd?” funderade han, och sköt fram sitt sista stycke till henne.
Hela dagen iakttog de varandra. Katten vaksam och misstänksam. Torkel vänligt nyfiken.
När Karl på kvällen bytte av sig, kastade han ännu en gång rester mot Torkel. Katten kastade sig genast över bitarna.
Vad tusan, är det för häxa här! Försvinn! röt Karl.
Katten smet bakom Torkel. Hunden blev först förvånad men förstod snabbt. Han spände käken, borstade upp pälsen och gav värsta vakthunds-blicken.
Karl fräste ilsket, men gick vidare. Den nya vakten som tog över såg inte ens åt djuren.
Katten gav Torkel en återhållen tacksam blick. Och Torkel undrade:
“Häxa, det måste vara hennes namn…”
Så bestämde han katten skulle heta Häxa.
Kylan slog till. Snart låg Häxa i halmen igen. Torkel ville inte störa men kikade ändå in.
Katten såg rakt på honom, oförstående över hur en hund kunde vara så där… snäll. Hon försköt sig dock lite, gav plats med en liten nick.
De sov tätt intill varandra hela natten. Aldrig hade sömnen varit så djup.
Efter det var Torkel och Häxa oskiljaktiga. Åt, sov, samtalade på sitt tysta, djuriskt vis.
Då Simon först såg lilla Häxa bredvid sin trogna hund höll han knappt att tro sina ögon: sådan liten katt, ej rädd för en stor hund?
Men snart insåg han mellan djur är kärlek inte storleksfråga.
Han tog genast hand om Häxa: for till veterinären, kammade ur tovorna, gav ordentlig mat. På några veckor blev Häxa starkare.
Den enda oron kom från Karl, som inbillade sig att svart katt betyder otur, och ville göra sig av med henne.
En natt försökte han förgifta henne, men Torkel kände direkt en konstig lukt och stoppade honom alltid på sin vakt.
En särskilt isig natt låg Torkel och Häxa i halmen. Torkel slickade ett nytt rivsår på Häxas sida, hon försvann ständigt i buskar och rabalder.
Plötsligt rynkade de nosarna. Något luktade farligt…
Torkel sprang ut och ylade. Eld! Lagret brann!
Karl sprang skrikande ut ur vakthuset, letade vilt i fickorna ingen mobil.
Häxa jamade långt och utdraget. Karl vände sig där, bredvid det tappade mobilskalet, satt katten.
Din satans häxa! fräste han, sparkade katten åt sidan, grep mobilen och ringde räddningstjänsten.
Torkel rusade till sin vän. Häxa haltade undan bort från röken. Tillsammans gömde de sig bland buskarna tills elden slocknade.
Karl gav Häxa en blick fylld av hat när han gick förbi dagen därpå.
Senare hörde Torkel samtal vid vaktskjulet:
Hon drar bara olycka över oss. Sett hennes ögon? En riktig häxa!
Vad vill du göra? frågade någon.
Föra ut henne i skogen. Låt henne klara sig själv.
Torkel frös till. Hjärtat smärtade. Han tryckte sig mot den sovande Häxa.
Du är tokig! Hon klarar sig inte! protesterade Simon.
Jag bryr mig inte. Räcker med bränder.
Svarta katter betyder ju otur, instämde någon annan.
Ingen kommer att ta henne nånstans. Skärp er, snäste Simon och gick.
Morgonen kom. Torkel sträckte ut sig, gäspade. Skulle precis sniffa Häxa på örat som vanligt.
Men platsen bredvid var tom.
Han grävde i halmen inget. Sköt utanför, letade, skällde svagt och hest.
En svart fläck syntes vid vakttornet. Torkel skyndade dit.
Det var bara en plastpåse i vinden.
Dörren slog upp.
Vad glor du på? Letar du efter din tjej? hånlog Karl. Hon är inte här. Gör kaos någon annanstans nu.
Torkel sökte någon annan mening i Karls ord.
Fast… Hon gör inte längre någonting. Om en dag eller två är hon död nånstans i skogen. Om hon inte redan är det.
Torkel blev tyst. Även varet, packat av sorg, fastnade i honom och kom aldrig ut.
Den första snön föll. Stora flingor dalade ned över den orörliga hunden.
Sedan någonting tagits ifrån honom, låg Torkel bara på den bara marken, åt inte, reagerade inte ens på Simon.
Torkel, hon är på ett fint ställe nu, tro mig. Hon har det varmt och lugnt. Du tror väl mig? sade Simon mjukt, satte sig bredvid och klappade honom försiktigt.
“Jag vill också dit. Till Häxa. Får jag komma?” tänkte Torkel tyst.
Några dagar innan hade han hört okända människor prata om honom, som om han redan bara vore en sak och inte en levande själ. De sa att han blivit för gammal, och att lagret behövde en ny, ung vakthund.
Hur samtalet slutat minns Torkel inte och ville nog inte veta heller. Allt var tomt, förutom en sak.
Snön föll och föll, svepte över ryggen, ansiktet, tassarna, tills den gamla hundens kropp täcktes av ett tjockt vitt täcke. Han slöt sakta ögonen.
“Kanske slipper jag öppna dem igen? Jag vill inte öppna dem…” tänkte han, medan han sjönk bort i sömn.
Världen blev tystare och tystare. Kroppen smälte bort, vinden blev avlägsen. Och så, i mörkret, som ett svagt eko:
Vakna nu, vän. Kom igen dags att åka med mig.
Resten är ett suddigt drömt minne: Simons varma bil, det mjuka sätet, den skumpiga vägen, okända lukter från ett öppet fönster.
Längtan hade gjort honom svag och tunn. Han somnade hopkrupen på sätesdynan till lågmäld dansbandsmusik på radion.
Efter många timmar stannade de. Simon hjälpte Torkel ut och stödde honom på vägen mot huset.
Nu bor du här hos mig, vän.
Det spelade egentligen ingen roll nu. Men för Simons skull försökte Torkel se glad ut. Det gick sådär. Men Simon förstod ändå.
Kom så går vi in du känner dig bättre snart, blinkade Simon och öppnade dörren.
Det första Torkel la märke till var doften… en doft han visste bättre än någon annan lukt i världen.
Tankarna slog fast: det var sant!
Från fönsterbrädan seglade en svart liten katt ner, rakt emot honom. Innan hon ens hunnit fram visste Torkel allt det var hon. Hans Häxa!
Jag sade ju att hon var på ett varmt ställe, log Simon. Tror du verkligen, gamla vän, att jag lämnar din vän i skogen?
Men katterna och hunden var förlorade i varandra, hade så mycket att berätta!
När de äntligen lagt sig tätt ihop, tänkte Torkel: vad betyder egentligen ordet “häxa”?
Han var på väg att fråga men ångrade sig. Spelar det någon roll? Häxa är min vän. Och det är mer än nog.
