Tove! Äntligen! Jag har varit så orolig! Margareta Pettersson öppnar dörren och omfamnar sin syster. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Först och främst, ta det lugnt, svarar den stadigbyggda och lugna Tora Pettersson när hon långsamt kliver in i hallen. Är hon hemma?
Nej, hon packade barnen i morse och åkte! Margareta höjer uppgivet händerna. Lyssnar inte alls. Hon har funnit kärleken!
Men vad ska jag säga, Maggan? Släppte du tyglarna, så får du gråta efteråt. Sätt dig och berätta allt, så tar vi det därifrån.
Tora går raka vägen till köket, sätter sig vid köksbordet och följer kritiskt systern medan hon förbereder teet.
Skölj upp kannan med hett vatten, hur många gånger har jag sagt det? Du lär dig aldrig!
Margareta rycker till, tar kannan och bränner sig genast på örat med de varma fingrarna.
Herregud, lika klumpig som alltid! Låt mig! Du river ju snart hela köket när du är på såna här nerver.
Tora puttar ner henne på stolen och tar över tevattnet.
Så! Nu berättar du exakt vad som har hänt. Lämna inget ute. Vem är den där killen? Vad tänker Elin?
Margareta kramar koppen. Vad ska hon säga? Hon oroar sig, men kan inte ens sätta fingret på varför. Mannen hennes yngsta dotter tagit hem är egentligen ganska vettig. Inte alkoholist, inget konstigt egen verkstad, till och med lagat den droppande kranen som båda rörmokaren och hon själv gett upp på. Men Margareta är så van vid att Elin är en potentiell riskfaktor, att hon kräver något mer än bara ett gott intryck för att känna sig trygg med dotterns beslut. Och sättet de träffades på: vad är det för bilmek som tar sig tid att laga en okänd kvinnas bil gratis? Bara för att det är vinter ute och Elin står där med barnen? Är det rimligt att han kommer varje helg och kollar att allt står rätt till? Ett halvår har gått och han är fortfarande kvar. Och Elin har tappat huvudet, tänker varken på barn eller mor hon ska gifta sig, räckte det inte med en gång?
Margareta berättar allt för Tora och blir tyst, väntar på domen. Tora har Margareta alltid litat på mer än sig själv. Sedan barndomen har hon varit hennes trygghet, efter att de förlorade far tidigt och den slitsamma mamman överlät ansvaret för lillasystern på sin äldsta dotter:
Du är stor, Toris! Du får hjälpa till!
Åldersskillnaden var också stor, åtta år. När mamman väntade Margareta blev hon först förskräckt, men både mannen och den äldsta dottern sa: Vi klarar det! Och så kom Margareta, svag och oftast sjuk. Men under hennes första år fanns Tora där. Hon såg till att Margareta lärde sig läsa, räkna och skriva långt före skolstart. För det visade sig behövas Margareta blev sjuk första året i skolan och missade nästan hela klass ett. Läkarna lugnade: tiden läker, hon är liten och skör men piggnar nog till.
Det var åter Tora som höll kollen mediciner, eftermiddagssömn, lagom belastning. Hon satt bister vid bordet när Margareta motvilligt drack sin mjölk.
Det är äckligt! Skinn ovanpå!
Sluta gnäll! Det är för din skull!
Så grät hon, men tomt blev glaset ändå.
Vården och Tores omsorg hjälpte, och när Margareta började andra klass var hon nästan aldrig sjuk. Studierna gick lätt. När det var dags att föreslå framtiden för sin mor, sa Tora, nu själv gift och gravid:
Hon måste läsa vidare, det vore synd att slarva bort en så skarp hjärna.
Jag fixar det inte själv, oroade sig mamman.
Vem sa att du är själv?
Stipendiet var litet, men Margareta var inte van vid lyx. Tora kom med matkassar varje månad och synade kritiskt studentrummet.
Så mycket damm! Grisar du här inne?
Hon städade alltid innan storasyrran kom, men aldrig tillräckligt.
Det stora slaget kom när mamman blev svårt sjuk. Margareta, då i andra terminen på universitetet, sprang genast till Tora:
Vad gör vi?
Du? Du gör inget. Du tar alla tentor, toppbetyg. Och säger inte till mamma att du vet det fixar jag.
Margareta satt hos mamma den sista veckan, klarade knappt lyssna på smärtan, och bet sönder läppen i köket för att hindra gråten som inte ville släppa. Tora var kall, metodisk, rusade och höll dem båda.
Fan ta dina hysterier, låt henne gå lugnt. Vi kan ändå inget göra.
Kalla ord, men de hjälpte. Vad var hon för dotter om hon bröt ihop?
När mamman dog höll Margareta hennes hand. Sedan grät hon äntligen ut. Efter begravningen sålde de barndomshemmet, Margareta flyttade in i en liten bostadsrätt nära Tora.
Perfekt, nu kommer du nära mig, Tora inspekterar tapeterna i nya lägenheten. Lägg dig inte i renoveringen själv! Jag ordnar allt, tjejerna hjälper till.
Tores bygglag var omtyckt. Precisa och noggranna, flickorna lämnade alltid nöjda kunder. Tora öppnade så småningom eget byggföretag, läste vid sidan av men klagade för Margareta:
Tiden räcker inte! Om bara Alex hjälpte mer Men vad då, snart biter det väl på igen!
Snabb expansion var svår lågkonjunkturerna duggade tätt. Allt Tyra kunde kontrollera styrde hon själv, resten var svårt. Hon suckade trött, men piggnade snabbt till igen:
Hur går det för dig, då? Och barnen?
Så redogjorde Margareta grundligt. Sedan hon gifte sig, trots att systerns godkännande lyste med sin frånvaro, kände hon sig ständigt skyldig. Maxim, hennes man, var treår långsint men lyckades till slut mjuka upp Tora och fick till sist hennes välsignelse. Barnen kunde han mycket väl sköta, var trogen, bar hem lönen till sista kronan. Ändå rynkade alltid Tora på näsan åt hur han var med flickorna:
Att låta honom vara barnvakt så mycket? De blir bortskämda!
Margareta nickade, men tänkte att Tora kanske var lite avundsjuk Alex, hennes egen man, gick inte att be om hjälp hemma. När Toras äldsta son kom på kant med läxor och sen med livet, stod Tora med allt själv Alex grymtade bara:
Det är din unge, du fostrade honom. Jag betalar, det räcker.
Han är DIN son också!
Klart. Men morsans jobb är fostran. Sköt det du.
Det var meningslöst att diskutera. När sonen käftade om disciplin efter gymnasiet, skickade Tora honom till lumpen.
De släpper loss honom, ger fason på pojken.
Till allas förvåning trivdes han och menade att om mamsen kan generalisera ska väl han också det. Ja, då kände sig Tora lugn tills dottern kom hem:
Mamma, jag är med barn!
Tora sjönk ner på soffan.
Men du är ju nyss fyllda arton!
Och? Nu är jag myndig. Mamma, snälla, inga moralpredikningar.
Vad hjälper det att prata bröllop ska det vara!
Nej tack, han vill inte gifta sig.
Som tusan! Tora reste sig. Mitt barnbarn ska inte växa upp utan far! Oroa dig inte, dotter, jag löser det.
Och det gjorde hon. Bröllopet blev av. Tora fixade lägenhet åt ungdomarna från det gamla bytet av föräldrarnas hem:
Här ska ni bo. Och håll låg profil!
Vad som sen fungerade kärringens järnnävar eller allt stöd spelar mindre roll. De kom på fötter. Tora suckade av lättnad.
Inte blev det lugnt för det. Nu började problemen hagla från systerdöttrarna.
Margaretas flickor var friska och robusta, olikt henne själv som barn.
Jag tackar min lyckliga stjärna! Kommer du ihåg hur sjuklig jag var, Tora? De här två, de går som unghästar!
Bra det! Bara de är lite smarta också.
Det är de och pluggar bra, pysslar i klubbarna Men de är så olika. Sofia är som mig, blek och försiktig. Elin är pappas dotter, stark, färgstark, egen vilja.
Håll koll på Elin, annars får du problem.
Ett år mellan dem, så Margareta satte dem i samma klass. Det hjälpte Sofia, men Elin plöjde ändå genom skolgången enkelt och släpade med sig storasyster. Max, deras pappa, kunde inte vara stoltare.
Men då, när flickorna började sexan, körde Max ihjäl sig i en trafikolycka. Margareta och barnen höll till på sjukhuset i dagar i sträck, utan goda nyheter. Till slut var han borta.
Mina arma barn, snyftar Tora och omfamnar tårfyllda barnbarn. Det ordnar sig! Jag finns kvar.
Flickorna undvek till och med att se åt sin mor; det var som om livet lämnade henne. Margareta blev grå, arg, sömnlös. Nätterna fylldes av mardrömmar och flickorna bultade ihop sig tätt intill henne, hoppades hennes blick skulle lysa mot dem igen. Det gjorde den knappt.
Nu klev Tora in. Lyssnade på flickorna, och snäste till sin syster:
Vad gör du?! Ska du ta både far och mor från dem? Det är kämpigt nu, men du är vuxen. Ryck upp dig!
Margareta var likgiltig. Hon såg fortfarande Max för sin inre blick när som helst kunde han träda in i köket med en kvick replik
Tora såg henne djupt i ögonen, tryckte om henne:
Han är borta, Maggan. Du har barnen kvar. Tänk på hur han älskade dem, och hur han önskat att du fanns kvar för deras skull.
Sakta, sakta återvänder Margareta till livet och flickorna får se mamma ens le även om det bara är en svag skugga av förr.
I slutet av gymnasiet förälskar sig båda flickorna. Sofia, lyssnar på Tora och gråter i mors knä och bestämmer sig direkt: Det får räcka! Tora har rätt.
Men Elin har eld, håller fast vid sin kärlek.
Jag älskar honom!
Vad ska din kärlek tjäna till? Han är ju knappt vuxen!
Det är vår sak, säger Elin kaxigt. Hon har fått nog av att både mamma och moster lägger sig i. Hennes stolthet får henne att dra tydliga gränser. Hon konfronterar sin pojkvän Simon:
Vad är det vi gör? Tror du jag är här för att underhålla dig? Om du älskar mig så gifter du dig med mig!
Det gör jag gärna! Bara att säga till föräldrarna först.
Simon, suckar Elin. När ska du växa upp? Prata med mamma och pappa och kom inte hit förrän du gjort det.
Margareta hade blivit häpen om hon sett sin dotter nu. Hon skulle nog ändå sagt: Du är precis som Tora!
De gifter sig året därpå. Margareta gråter sig igenom vigseln. Tora biter ihop och suckar, förstår inte varför de har så bråttom.
Hennes farhågor om barn blir fel första pojken kommer först två år senare. Elin börjar på universitetet, tar ingen paus ens när hon är gravid. Det är slitigt men hon klarar det och Simon pluggar på distans och jobbar på pappans firma. När Elin får sitt andra barn är hon redan ekonomiansvarig, och Simon har startat eget. Familjen går nu väl ekonomiskt Margareta njuter av hur det ordnat sig för Elin, även om Toras grumliga oro alltid stör henne.
Det rullar för bra, Maggan. Du får se, Elin kommer sätta käppar i hjulet för sig själv och du kommer få ta allt ansvar.
Margareta tiger. Hon undviker att berätta för systern om flickorna, Tores kritik gör mer skada än nytta nu. Hon ursäktar det med att Tores egna barn fortfarande har bekymmer. Om man frågar henne blir svaret alltid:
De har det utmärkt, fokusera på era egna.
Men inte allt går att kontrollera. Problemen kommer oväntat Simon har varit upptagen, men nu visar det sig att han har en affär. Elin får veta det på brutalaste sätt. Hon märker först hans distans, skyller på småbarnsåren. Hon kämpar men får aldrig raka svar. Tills hon en varm vårdag möter den gravida Lisa på lekparken.
Är du Elin? Jag är Simons älskade.
Elins hjärta värker.
Och du har också barn på väg?
Japp! Son!
Grattis då. Vad vill du mig?
Ska ni skiljas? Mitt barn behöver ju en pappa.
Och hans första två söner behöver inte sin?
Kom igen! Lisa kämpar sig upp från bänken. Ta tag i Simon, snart föder jag!
Elin blundar när Lisa går. Hon kan inte gråta inför sina pojkar.
Mamma, gråter du?
Nej, älskling. Bara fått något i ögat. Lek du.
Simon förnekar inget.
På sistone har du bara haft tid för barnen och jobbet. Jag är man ändå.
Ja… visst.
Skilsmässan är smärtsam. Han strider om varje punkt. Margareta hjälper till med barnen medan Elin bygger sitt nya liv. När Tora klagar på bristande kvällsrutiner och undrar var Elin är så säger Margareta:
Pojkarna är små, hon jobbar sent men de lär sig allt.
Vid nio på kvällen? Skärp dig. Karriär och barn går inte ihop.
Hon gör vad hon kan. Lönen är bra och det går framåt.
När hon träffar en ny man hamnar pojkarna på dig!
Margareta hoppas det inte stämmer men snart knackar Leonard på dörren. Rädslan smyger sig på.
Vad gör vi nu?
Prata vett i henne! Hon har två ungar, ändå jagar hon kärlek. Och han, vad är han? Hon lever inte fattigt kanske han bara vill ha pengarna?
Tora
Ja, varför inte kolla upp honom? Prata med Elin i alla fall.
Det går inte, hon bara skrattar och säger att han är bra.
Tydligt! Hon är vuxen på ytan, men inte innanför. Ring! säger Tora bestämt.
Varför?
Säg åt henne att mamma är dålig då kommer hon!
Elin tar sig snabbt genom natten till modern. Hon ber Leonard ta hand om barnen, skyndar iväg.
Margareta öppnar och undviker Elins blick.
Mamma?!
Jag mår bra.
Men varför?
Kom in! Tora möter henne i hallen. Eller ska vi stå här och prata?
Elin sätter sig, lyssnar på mosterns anklagelser:
Skärp dig, annars får vi ta barnen ifrån dig!
Där brister det för Elin. Hon reser sig, rättar till kjolen och säger lugnt:
Tanten Tora, har ni inget eget liv att fokusera på längre? Jag är vuxen. Nu är gränsen nådd. Från och med nu hör ni inget mer om mitt eller pojkarnas liv. Fokusera på dina egna barn, de har ju alltid varit exemplariska, eller hur?
Visst skäms du! Tora reser sig, ansiktet blossande av ilska.
Jag ger mig själv rätt att bestämma. Jag har fått nog.
VAD? Margareta höjer ögonbrynen.
Ja, syndabock säger man, eller hur? Men jag är ko så då blir det kossan!
Vad pratar du om?! suckar Tora och utväxlar blick med Margareta.
Det är inte jag som gått vilse ni får själva fundera över era liv. Och du också, mamma. Jag kanske inte är perfekt, men ni ska inte längre få bestämma över mitt. Välmenta råd kan leda vilse.
Kanske man borde granska dig ordentligt? frågar Tora snett.
Tora! flämtar Margareta och reser sig plötsligt. Sluta nu! Det är nog! Elin
Hon tar sig för hjärtat och sjunker ihop. Elin rusar fram, slår numret till 112. Tora tvekar och blir tyst, ser plötsligt den lilla Margareta som inte ville dricka mjölken.
Larm, Elin!
Margareta körs till sjukhus. Nästa dag samlas familjen vid hennes sida. Tora står tyst en stund, sen nickar Elin:
Ursäkterna är godtagna.
Elin
Det räcker, tanten. Det viktiga är att mamma blir bra.
Margareta tillfrisknar och de två syskonen försonas på sjukhuset. Efter det tillåter Margareta sig aldrig mer att någon pratar illa om hennes döttrar. Tora tar längre tid på sig men lär sig. På Elins och Leonards bröllop ropar hon först: Kyss bruden! och ger Elin en stor kram, viskar: Förlåt mig!
Livet faller på plats till slut. När Tora opereras två gånger är det Elin som håller hennes hand och Leonard skjutsar henne med rullator till vårdcentralen. De finner snabbt varandra, och när Tora till sist är sängliggande stryker hon Elin över handen:
Du fick dig en riktig karl, Elin! Håll hårt i honom. Förstår du?
Jag vet, ler Elin.
Så när Tora stilla somnar in håller Elin hennes hand. Och det sista tanten säger är:
Tack.
