Systemkollaps
Ebba, är du hemma?
Filip, jag är alltid hemma på söndag morgon. Det vet du.
Öppna dörren då.
Hon tittade genom titthålet i tre sekunder. Hennes bror stod i trapphuset med jackan öppen, två stora tygkassar vid fötterna och den där minen han fick när han just förlorat ett betydelsefullt argument. Två små figurer skymtade i bakgrunden, den ena längre, den andra kortare. Ebba blundade hastigt, öppnade ögonen. Figurerna var fortfarande kvar.
Hon vred om låset.
God morgon, sa Filip och log det där sneda leendet hon kände sedan barnsben. Leendet som alltid betydde att han nu skulle be om något.
Nej, sa hon.
Jag har inte sagt något än.
Du ler sådär. Så, nej.
Lukas trängde sig snabbt in, såg upp på sin moster under rufsig lugg och med en tygskosnöre släpande efter sig på parketten. Bredvid honom stod Minna med ett öronlöst mjukisdjur tätt i famnen och betraktade Ebba med det där stilla, nyfikna lugnet bara fyraåringar har inför världen. Inte ett spår av rädsla.
Ebbas blick föll ner mot golvet. Ljus ekparkett, ytskiktet “Nordic Touch” från Asplunds, lagt av samma hantverkare hon bokade in redan innan påsk, efter att ha köat i månader. Lukas skosnöre var brunt av något. Hon brydde sig inte om att undersöka vad.
Ni kan komma in men ta av er skorna direkt, sa hon.
Lägenheten på åttonde våningen i nybygget Norrsken var Ebbas sanna stolthet. Inte tjänsten som försäljningschef på Stilsäkra Hem, inte bilen hon knappt körde eller sparandet på Svenska Handelsbanken. Nej, lägenheten. 104 kvadrat, tre meter i tak, fönster från golv till tak, utsikt över parken. Två år av inredningsval lampor bytta tills rätt stämning infann sig, gardiner i exakt rätt nyans av dammigt blågrå, soffa från samma katalog bred, grå, med hög rygg, och ett massivt soffbord med en spricka säljaren kallat träets själ, som Ebba först ville lämna tillbaka men nu älskade. Noll prylar i onödan, inga grejer i fönsterbrädan. Sminket från Skönhet stod kilrakt uppradade i badrummet, handdukar i samma färgskala, identiska galgar i garderoben. Allt där hon bestämt.
Det var detta: varenda detalj på plats. Och tystnad stadens åttonde våning-tystnad, där bara köksmaskiner från Livsverket och regnets dova prassel hördes när det ville.
Filip ställde kassarna i hallen, barnen blev avskodda. Lukas lade omedelbart handen på den vita väggen.
Lukas, sa Ebba.
Va?
Händerna.
Pojken betraktade sin hand, sedan väggen, så henne igen.
Vadå med händerna?
Ebba drog efter andan, sådär hon lärt sig på stresshanteringskursen. Tre sekunder in, tre sekunder ut.
Filip, förklara nu.
Han gick ut i det ljusa köket, satte sig på barstolen, händerna knäppta framför sig. Tappert.
Jag och Johanna ska åka iväg, till en herrgård. Åtta dagar. Vi behöver prata, Ebba. Du fattar? Riktigt prata. Men med barnen går det inte.
Ni har ingen annan?
Mamma är på spa hela veckan, det vet du. Johannas föräldrar har influensa ute på landet, vi kan inte ta barnen dit. Ebba. Bara åtta dagar snälla.
Åtta dagar, ekade hon.
Kanske nio, vi är hemma söndag igen.
Från vardagsrummet hördes ett ljud. Inte högt, men igenkännbart. Något föll i golvet.
Minna, rör ingenting! ropade Filip utan att vända sig, tonfallet det av någon som sagt samma sak hundra gånger.
Filip, sa Ebba lågmält, för hon visste att det alltid fungerade bättre än höga röster. Jag jobbar hemifrån. Onsdag har jag viktig online-presentation. Jag kan inte barn. Jag har ingen aning om vad de äter, säger, eller hur de ska somna.
De äter allt utom lök. Lukas skippar tomater. Prata kan du om vad som helst, de är lätta. Minna somnar med sin nalle, Lukas vill ha en saga finns i väskan.
Filip.
Ebba. Han mötte hennes blick, och någonting i hans ögon sved till i bröstet. Ingen medömkan utmattning, sådant man inte argumenterar bort. Om vi inte åker nu… Jag vet inte vad som händer med oss. Jag bara vet inte.
Ute gled ett moln sakta förbi mot parken. Kritvitt, lugnt.
Okej. Åtta dagar.
Tack, Ebba.
Tacka inte än. Jag ringer dig kanske om tre timmar.
Jag är anträffbar. Johanna med.
Filip försvann fort. För fort, som någon rädd att bli stoppad. Pussade barnen på huvudet, sa nåt om moster Ebba, som är bäst, lämnade ett instruktionsblad i sin kantiga handstil på bänken, och femton minuter senare var dörren stängd.
Ebba stod kvar i hallen.
Lukas och Minna såg på henne.
Hon såg på dem.
Så. sa hon.
Så, instämde Lukas.
Ni hungriga?
Jag vill ha juice! sa Minna.
Vilken?
Orange.
Apelsin?
Nej, orange. Den orangefärgade.
Ebba öppnade kylen. Mineralvatten, grönsaksplock, naturell yoghurt från Skönhet och en öppnad flaska vitt. Barjuice fanns förstås inte. Hon hade aldrig behövt tänka på det innan.
Vi går till Ica nu, sa hon.
Jaaa! Lukas ropade så ljudet studsade mellan väggarna. Tre meter i tak gav bra eko.
Ebba knep ihop ögonen.
Butiken låg i huset bredvid. Fem minuters promenad. Minna tappade sin nalle fyra gånger, Lukas tryckte på alla hissknappar inklusive larmsignalen, och berättade ingående om någon pojke på dagis som kunde spotta genom tänderna hela två meter. Ebba fick veta mer om David än hon nånsin önskat.
De handlade fyra sorters juice, mjölk, bröd, jordgubbsyoghurt, makaroner, kycklingbullar, äpplen, bananer och kex med färgglad förpackning som Lukas lassat i medan hon jämförde ostar. Hon lät dem ligga kvar. Små kapitulationer hon för en vecka sedan aldrig hade tillåtit sig.
Första dagen gick lugnt, med undantag för att Minna hällde ut juice över hela soffbordet och Lukas dundrade in i dörrkarmen och grät i fem minuter. Ebba visste inte hur man tröstade barn. Hon gav honom ett glas vatten och sa att det går över det hon brukar säga till vuxna. Och det funkade. Lukas snörvlade klart och hämtade plattan Filip packat.
De vägrade lägga sig klockan nio, vägrade klockan tio, och efter halv elva gav Ebba upp, läste björnsagan om hallonskogen två gånger för Lukas, eftersom han ville det. Minna sov redan på soffan, nalle tätt intill. Ebba bar henne försiktigt till gästsängen; flickan var lätt och varm, som en hoprullad sol. Hon vaknade inte.
Ebba fyllde sin favoritmugg, hällde kvällste från termosen och öppnade laptopen. Tre dagar kvar till presentation. Två slides kvar att fixa, inledningen behövde repeteras.
Hon satt vid köket. Tystnaden var ovanligt skarp nu.
Dag två började 06:37 exakt, hon kollade Livsverket-telefonen. Då skramlade det till i vardagsrummet.
Lukas upp före alla, bygde en fästning av soffsens alla kuddar. Fyra dynor, pläd, och själv i mitten tuggar han kex som han på något sätt fått ner från andra hyllan i köket. Smulor överallt.
God morgon, sa han piggt.
God morgon.
Kan du göra pannkakor?
Plättar?
Såna runda med lönnsirap på.
Jag har ingen lönnsirap.
Synd.
Hon kokade gröt. Lukas åt utan klagomål. Minna vaknade åtta, traskade in med nallen och sa:
Jag vill ha som Lukas.
Ebba tänkte att det här kanske ändå skulle gå.
Översvämningen kom på tisdagen, klockan två.
Hon satt vid datorn, barnen lekte i badrummet seglade pappersbåtar av gamla räkningar som Lukas hittat i Ebbas sängbord. Verkade oskyldigt. Barn tysta i badkar är ett löfte om frid.
Tills friden tog slut.
Hon anade oråd först när plötsligt tystnaden blev komplett, reste sig och såg att vatten rann ut under badrumsdörren i korridoren.
Nej… sa hon med den där rösten man bara tar till när det redan är för sent.
Kranen sprutade, barnen hade först varit båtkaptener, sedan gått för att se på tv enligt Lukas. Båten fastnade i avloppet vattnet hade forsat över kanten, säkert i tio minuter.
Ebba stängde kranen, stirrade på vattnet, blundade.
Någon ringde på dörren tjugo minuter senare. Hon stod hukad med trasa och tänkte på sina blöta tofflor, citymodellen från Skönhet kanske bortom räddning.
Vem är det?
Håkan, grannen under. Sjuan.
En man i fyrtioårsåldern stod där i t-shirt och slitna jeans. Avslappnad, ansikte lugnt, höll fram mobilen med en bild på en fuktskadad takrosett.
Håkan Karlsson. Lgh 72.
Ebba Leijon. 84an. Jag vet redan vad som hänt. Barnen.
Jaha. Han stoppade mobilen i fickan. Behöver du hjälp?
Ebba såg på honom. Väntade på besväret, på att han skulle prata om försäkringsbolaget, skadestånd, hemförsäkring. Hon var van vid sådana diskussioner, det ingick i jobbet.
Sa du… hjälp?
Det låter som mycket vatten. Jag har industrifön hemma, och en skurhink med press. Bra grejer.
Bakom henne kikade Lukas ut.
Är det din takfläck för att vi lekte med båtar?
Ja, sa Håkan. Och Ebba blev stel. Men han fortsatte bara: Flöt de bra?
Superbra! Jag hade ett hangarfartyg!
Oj, säger du det.
Kom in, sa Ebba och släppte honom med in.
En timme försvann i lakandenets röra. Håkan hämtade moppar och hjälpte till, tålmodigt och tyst. Ibland fick Lukas hjälpa till att torka, och han gjorde det som om han fått ett statsuppdrag. Minna stod i dörren och pekade var det fortfarande var blött: och hon pekade alltid rätt.
Hur illa blev ditt tak? frågade Ebba.
Inte så farligt. Det var ändå gammal målning. Blir klart till nästa hyresgäst.
Jag kan ersätta det.
Vi ser. Han ryckte på axlarna, och det där vi ser avgav ingen anklagelse bara ett faktum. Har du barnen länge?
Andra dagen.
Dina?
Syskonbarn. Jag… nej. Inga egna.
Han nickade. Såg på Lukas som redan glömt hela översvämningen och lekte med tv-dosan.
Då har jag ett tips. Köp en badkarspropp som verkligen håller. Finns på Clas Ohlson. Och stäng alltid kranen helt.
Ska göra.
Lycka till. Han tog sin mopp, skulle just gå men vände sig om. Jag bor på sjuan. Säg till om du behöver.
Varför är du så lugn? frågade hon utan att tänka.
Han funderade en sekund.
Vad skulle jag gjort annars? Skrika? Det torkar inte av det.
Han gick. Ebba stod länge i hallen, lutad mot dörren. Solen sjönk bakom hustaket. I köket grälade Minna på Lukas om kexen. Ebba delade rättvist. Tyst.
Båda såg på henne med respekt.
Onsdag morgon. Presentationen väntade. Barnen såg på Pippi på plattan, fat med äppelklyftor och kex på bordet. Allt under kontroll.
Mötet började elva. Ebba satt hemma, blus över tisha, dator och headset, sju personer från tre städer Malmö, Göteborg, Stockholm. Säljchefen på House of Design, två partners från Arkitektkonsult, regionansvarig.
De första femton minuterna gick galant. Ebba presenterade den nya kollektionen, prisstrategi, svarade på frågor.
Då flög dörren upp.
Moster Ebba! Minna, med röst så att hela våningen hörde: Lukas tog min nalle!
Minna, viskade Ebba så blicken for in i skärmen. Jag jobbar nu.
Han säger nallen är ful!
Det ÄR den! hördes från vardagsrummet.
Ursäkta mig en sekund, sa Ebba och satte mötet på paus.
Hon gick ut. Lukas slet i nallens öra, Minna höll i kroppen.
Släpp, båda, sa Ebba.
Nallen föll i golvet, Minna tog tillbaka, höll hårt.
Lukas, kan du titta på Pippi tyst?
Det är slut.
Ta ett nytt avsnitt.
Vilket då?
Samma sak det.
Det är reklam.
Ebba himlade med ögonen, tog dosan, slog på Barnkanalen och gick tillbaka.
Åtta minuter senare bankade det igen. Denna gång kom Lukas in, stod bredvid hennes bord. Tyst.
Ebba sneglade på honom medan hon pratade.
Jag måste till toa, sa han klart och tydligt. Alla i mötet hörde.
Chefen från Malmö skrattade först. Sedan föll de andra in. Ebba kände kinderna hetta för första gången på femton år.
Lukas, du vet var den är.
Jag ville bara säga till.
Han försvann. Ebba återgick presentationen var hopplöst avslöjad, men samtidigt räddad av ett slags varm mänsklighet. Arkitektkonsult berättade att han själv hade tre barn och förstod precis. Regionansvarige gillade kollektionen. Nytt möte bokades.
Ebba satt kvar framför datorn. Långt efteråt.
Hon märkte till sin förvåning att hon inte var arg. Alls.
Hon gjorde ostsmörgåsar åt barnen. Lukas gillade dem. Minna åt halva i samtal med nallen.
Det ringde på efter kl 16.
Här är badkarsproppen! sa Håkan, sträckte fram ett plastpaket.
Har du handlat speciellt för vår skull?
Skulle ändå köpa mjölk.
Kliv in.
Fast än hon aldrig haft för vana att bjuda in folk. Han tog av sig skorna, Lukas kom rusande:
Du, det är han som hjälpte oss!
Det är jag.
Är ditt tak torrt nu?
Snart.
Bra. Kan du spela Jenga? Jag har Jenga!
Jag kan.
Då så!
Så blev kvällen tre överraskande rolig. Håkan byggde tornet med Lukas Minna deltog mest genom att heja och hålla sin nalle i närheten. Han spelade med samma respekt som om det handlade om något stort och barnen märkte det.
Ebba låtsades laga middag, men såg på.
Försiktigt, viskade Håkan till Lukas, den till vänster rör sig.
Hur vet du?
Torn har en svag punkt. Det gäller att hitta den.
Gäller det i livet också? Lukas tittade djupt.
Håkan blev tyst en stund.
Jo, rätt ofta.
De åt tillsammans. Håkan hjälpte med köttbullarna och skar brödet. Lite på sitt vis, men jämnt blev det.
Hur länge har du bott här? frågade Ebba.
Tre år. Såg när du flyttade in förra mars.
Du lägger märke till sånt.
Bara ibland. Var på väg ut själv.
Var jobbar du?
Byggkonsult. Bärande stommar rätt tråkigt.
Är det tråkigt? Ingen tycker det fina är viktigt bara om det håller?
Brukar vara så.
Men det viktigaste?
Han såg på henne, som om just det svaret räknades.
Ja, det är sant.
Barnen somnade efter nio, ovanligt fridfullt. Håkan drack upp sitt te, tackade för maten, tog på sig jackan.
God natt.
God natt och… tack för allt.
Det var inget.
Jo. För att du höll dig så lugn.
Han såg på henne lite längre.
För att vara förstagångsmoster klarar du dig fint.
Hur vet du det?
Annars hade du inte haft det där ansiktet där man tror man bär en porslinsvas.
Hon skrattade på riktigt för första gången på länge.
Han gick. Hon återvände till hallen. Minnas lilla jacka med björnknapp hängde bredvid Lukas jacka. Hennes egen var plötsligt undanskuffad.
Torsdag och fredag gled över i något nytt. Ebba hoppade inte längre till för varje ljud. Frukost med gröt blev snart rutin. Minna tyckte om att sitta intill och rita i ett block Ebba tagit från sitt förråd: en massa kaniner, och alla hade namn.
Det här är mamma kanin, viskade Minna utan att släppa pennan, och pappa kanin. Och den lilla, det är Knappis. För han är rund.
Logiskt, sa Ebba.
På fredag knackade Håkan på igen, nu med en gammal sällskapslek han grävt fram. Världens städer på slitna kort, barnen visste inte var någon låg men det spelade ingen roll.
Varifrån kommer spelet? undrade Ebba.
Från när jag var barn. Tog med mig några lådor, vet inte varför.
De satt på parketten, och Ebba kom på att hon knappt minns när sist hon gjorde det. Ljust, svalt trä mot benen, Minna kröp inpå och somnade i hennes famn mitt i leken. Ebba höll om henne utan att märka när det hände.
Håkan märkte, men sa inget.
Lördagen tog de på förslag från Håkan en promenad i parken under fönstret. Lukas vadade förstås rakt genom en stor pöl, fast Ebba bad honom gå runt. Blöta skor i påsen, blöta strumpor och han skrattade bara.
Varför blir du inte arg? frågade Ebba.
För vadå?
Dina skor.
Äh, de torkar.
Du låter som Håkan.
Han är bäst, sa Lukas. Är han din vän?
Min granne.
Är det samma sak?
Nej.
Varför inte?
Hon svarade aldrig. Bakom henne bar Håkan Minna på axlarna, han förklarade något om trädslag, hon lyssnade intensivt.
Söndag kväll ringde Filip. Rösten var annorlunda; ljusare, varmare.
Hur har de varit?
De lever, sa Ebba. Lukas sprang i lervatten, Minna ritade fyrtiosju kaniner.
Filip skrattade.
Du fixar det.
Hyfsat. Ni då?
Han blev tyst en bit.
Bättre. Mycket bättre. Tack, Ebba.
Bra, sa hon, bra att det blev bättre.
Andra veckan blev lättare. Ebba visste snart att Lukas aldrig åt tomater men älskade tomatsoppa om bara ingen sa vad det var. Att Minna ville ha fönstret på glänt varje kväll. Och att tröttheten kom 19:30 och då skulle man inte argumentera, bara bädda istället för instruktionsblad, kom nu kunskapen av sig själv.
Håkan tittade in nästan varje kväll. Ibland med något, ibland bara han själv. De samtalade länge i köket om jobb, om staden, om böcker. Han läste mycket, vilket förvånade Ebba. Hon själv gjorde sällan tid.
Vad läser du nu? undrade Håkan en kväll.
Inget. Bara arbetsmaterial.
Det räknas inte.
Vet.
Vill du låna något?
Gärna.
Nästa dag gav han henne en roman av en japansk författare om en dotter som röjer ur sin mammas hem och insett att hon aldrig känt henne. Ebba läste trettio sidor på första kvällen efter barnen somnat. De blev dagens bästa halvtimme.
Torsdag kväll frågade Lukas henne:
Kan du visa jobbet?
Det är här, i rummet.
Jag vet! Visa!
Hon ledde in honom i det lilla kontoret datorn, ett hav av kataloger, en kaktus i fönstret.
Är du lycklig? frågade han.
På vilket sätt menar du?
Alltså Trivs du?
Jo… Jag trivs nog.
Pappa säger att man ska jobba så att man blir glad. Annars är det ingen mening.
Han är klok.
Ja. Han funderade. Ebba, varför bor du ensam?
Det har bara blivit så.
Ville du vara ensam?
Jag är van. Det har varit bra så.
Har varit?
Hon svarade inte först.
Har varit, sa hon igen.
Den sista dagen kom fortare än väntat. Filip och Johanna kom hem söndag vid lunch. Johanna såg annorlunda ut: lugn. Kramade barnen länge, Minna klamrade sig fast i flera minuter.
Ebba, jag vet inte hur jag ska tacka, sa Johanna.
Behövs inte.
Uppförde de sig?
Som barn. Och det är helt okej.
Johanna såg överraskad ut över svaret.
Vid packningen grät Minna lite när hon sa hejdå, Ebba lovade att de skulle komma tillbaka. Lukas tog farväl med ett fast handslag, vuxet och rörande. Sen sprang han tillbaka för att snabbt krama henne, hårt, och rusade ut till pappa.
Dörren slog igen.
Ebbas hall var tom.
Minnas lilla jacka borta. Ebbas egen hängde ensam kvar.
I lägenheten var det tyst.
I vardagsrummet låg en kudde skrynklig där Lukas suttit, och vid soffbordet, nedanför, ett litet papper Minna glömt. En kaninfamilj: mamma, pappa, Knappis. Också en blond figur på sidan, med barnsliga bokstäver: Moste Ebba.
Ebba höll i teckningen en stund.
Gick till köket, satte på te. Fyllde vatten i Livsverket-filtern.
Allt i ordning. Allt som det skulle vara stilla, rent och korrekt. Så som hon älskat.
Trodde hon skulle känna lättnad nu. Den där lättnaden som alltid kom efter kaos som att andas ut hemma. Men den infann sig inte.
Bara teckningen. Tystnaden kändes annorlunda som tystnad i musiken när allt redan spelats och man ännu inte vet om det är bra eller saknas något.
Hon satt med sitt te och såg mot parken. Tänkte på Lukas och frågan om lycka, på Minna som sovit i hennes famn på parketten, om kontoret som förvandlats när Lukas ville visa det. Tänkte på Håkan. På brödet han skar i jämna bitar, på hans trygghet ingen likgiltighet, en konst att stå kvar oavsett vad. Han hade aldrig förväntat sig något, bara funnits där varje kväll.
Hon tänkte på att arbetets oro för första gången på åratal hållit sig borta om natten.
Vid sex tog Ebba ett beslut. Tvättade av sig, tog på sin bästa mörkblå tröja, tog mobilen, lade ifrån sig den tog den igen.
Sen gick hon istället fyra våningar ner och ringde på hos Håkan.
Han öppnade snabbt. Det där noggranna, öppna ansiktet.
De åkte nyss, sa Ebba.
Jag hörde dörren.
Det blev så tyst.
Ja.
Vill du ha te? Jag satte på nyss, får nog värma upp.
Han dröjde innan han svarade.
Ja, tack.
De tog hissen upp. Han satte sig på samma barstol Filip använt. Ett annat samtal, en annan människa.
Vet du, det är första kvällen på nio dagar helt kravlöst. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Är det bra eller dåligt?
Jeg vet inte. Det är ovant. Hon tvekade. Det är nytt-ovant.
Man vänjer sig vid nytt också.
Nytt-ovant, vad menar du?
Först ovant att vara ensam. Sen vande du dig. Sen ovant igen. Man vänjer sig om.
Du pratar som någon som varit där.
Han såg på henne.
Jag var gift. Sex år. Sedan ensam i tre. Det svåraste var inte att vara själv, utan att vänja sig vid den nya tystnaden. Tystnad utan någon är en annan sorts tystnad.
Ebba såg ner i sin kopp.
Jag har alltid trott att tystnaden är frihet. Att välja ensamhet är också frihet.
Kanske. Men val kan alltid omprövas.
Har du gjort det?
Gör det fortfarande. Han log svagt. Med hjälp av grannbarn som fixar översvämning.
Hon skrattade, på riktigt igen.
Håkan…
Ja?
Du… Hennes röst sprack, det var bara att säga något neutralt, men hon gjorde det inte. Jag tycker om dig. Ville du skulle veta.
Han såg henne länge.
Det var bra. För jag tycker om dig också. Har tänkt på det.
Länge?
Sen du frågade varför jag var så lugn. Det har ingen frågat förr.
Kanske ett konstigt skäl.
Jag har konstiga skäl.
De satt kvar med sitt te och fortsatte prata om hennes jobb, hans jobb, hur Stockholm såg ut från sjuan och åttan, om barnen och teckningen med kaninfamiljen och den gula mostern. Han gick inte, och hon lät honom stanna.
Innan han gick, la han handen över hennes, en sekund bara.
God natt, Ebba.
God natt.
Hon lutade sig mot dörren. Nu var tystnaden varm.
Gick ut och satte upp Minnas teckning i bokhyllan bredvid en vas. Kaninfamiljen såg på henne med ritade ögon. Moster Ebba med gult hår också.
Ett år gick.
Lägenheten förändrades. Inte mycket, men för den som såg nu fanns barnböcker överst i hyllan, en rad extra växter i fönstret, en kruka stod snett av för mycket vatten (Minnas förtjänst). Två kappor i hallen: en marin, en grå.
I vardagsrummet låg en av Håkans ritböcker utslagen, kaffekopp och bok bredvid.
Ebba stod vid fönstret, handen om den lilla magen, synlig nu i femte månaden. Hon vande sig, dag för dag, tills det var det naturligaste.
Dörren öppnade sig.
De är på väg, sa Håkan. Filip skrev att de snart är här.
Om en halvtimme då.
Har Lukas ringt?
Tre gånger. Han undrar om han får se på Ipad eller om vi går till parken.
Båda går, sa Håkan.
Det sa jag med.
Håkan satte på te.
Hur mår du?
Bra. Lite ömma ben. Men riktigt bra.
Sätt dig.
Jag står.
Ebba…
Okej. Hon tog plats på soffan. Vet du, det är ett år sedan idag de åkte härifrån. Jag stod i köket och väntade på att känna lättnad.
Blev det så?
Nej.
Jag minns att du kom.
Väntade du?
Han funderade.
Inte säkert att jag väntade. Men hoppades nog.
Det ringde på. Barnsligt envist, som bara barn kan.
Lukas! skrattade Ebba.
Japp.
Öppna du det är tungt att resa sig.
Håkan gick till dörren.
Moster Ebba! glimmade Lukas i hallen före dörren kämpat sig upp. Vi är här! Går vi till parken? Är det löv? Har din mage blivit stor?
Lukas, hördes Filips röst låt folk kliva av först.
Jag har klivit av!
Minna gick in lite tystare, fann genast Ebbas blick och gick rakt fram, kramade hårt. Sedan såg hon allvarsamt på Ebba.
Moster Ebba är min nalle här?
Den är i gästrummet.
Bra. Jag visste det.
I hallen ljud, röster, Filips armar om Håkan, Johanna som pratar om trafiken, Lukas hittar björnsagan.
Du har sparat vår bok!
Den finns kvar.
Kommer du läsa den för bebisen?
Jag ska.
Lukas nöjd, med den självklara tryggheten han bär. Håkan, går vi till parken? Finns löv?
Japp.
Då så.
Te först, sa Ebba. Sen park.
Du säger ALLTID så.
Kommer alltid säga så.
Okej, sa Lukas. Moster Ebba, är du lycklig nu?
Runt henne skrattande röster, Minnas rop i gästrummet, vattenkokaren, staden utanför, hösten i parken. Barnet i magen, någon helt ny, sparkade redan.
Ebba mötte Lukas blick.
Ja, sa hon.
