Jag äter inte gårdagens mat, laga något nytt varje dag. Så sa min 48-åriga sambo och överräckte en lista på fem kvinnliga plikter. Vad jag gjorde sen.
Alltså, Linnéa, du kommer inte tro det här. I lördags morse öppnade Erik kylskåpet, tog ut matlådan med min gryta från igår och ba: Emma, du vet ju att jag inte äter gårdagens, kan du inte laga nåt färskt istället? Jag stod där vid spisen, drack mitt kaffe och såg på honom som om han kommit från en annan planet. Inte för att han ville ha mat det händer ju. Utan sättet han sa det på, det var liksom ingen fråga. Bara ett krav, som om det är en självklarhet att jag här hemma ska fixa käk på beställning, och att en middag som stått i kylen en natt är ett grovt brott mot hans trivsel.
Jag är fyrtiofem. Självständig, fast jobb, egen bostadsrätt mitt i Stockholm, mitt eget liv som jag kämpat ihop efter skilsmässan. När jag bjöd Erik att flytta in för en månad sen, så var det verkligen inte för att få nån som servar mig jag ville bo ihop med någon vuxen och vettig. Men jag hade visst missuppfattat vad vuxen betyder ibland.
Han verkade så normal innan han flyttade in.
Vi träffades på Tinder, så där vanligt. Erik är fyrtioåtta, från Södertälje, skild, kör långtradare och hade en liten etta på Kungsholmen. Hur trevlig som helst i chatten, charmig på dejterna. Han kom alltid med tulpaner, la av roliga historier, brydde sig inte om min lön och skröt inte. Tre månader träffades vi, allting kändes jämnt och stabilt. Han hjälpte till med disken, ville följa med till Coop, slängde ur sig komplimanger. Jag tänkte: äntligen, en mogen man utan knasiga sidor.
Sen en dag sa han: Jag är så trött på att punga ut hyra för min etta, det vore ju logiskt om jag bara flyttar in, vi är ju ändå tillsammans hela tiden. Jag höll med. Tänkte: vi är vuxna, varför inte?
Första veckan gick hur bra som helst. Han plockade undan efter sig, lagade mat ibland, slängde inte runt med saker. Men redan andra veckan började småsaker störa. Sånt jag försökte ignorera i början.
Fast de där småsakerna var inte småsaker.
Han slutade diska muggen efter teet. När jag frågade sa han: Du diskar ju alltid på kvällen, onödigt att göra två gånger. Sen dök strumpor upp vid soffan. När jag bad honom lägga dem i tvättkorgen skrattade han bara: Herregud Emma, det är knappast en stor grej.
Dag för dag började han be mig hämta, fixa, serva honom, även när han satt närmare. Emma, ge mig fjärrkontrollen. Emma, kan du fylla på vatten? Har du sett min mobilsladd? Allt det här medan jag jobbade hemifrån och han bara klev innanför dörren på kvällen. Sakta men säkert började jag känna mig som ett hushållsbiträde i mitt eget hem.
Och så kom ragun. Och sen, Listan.
Söndag kväll satte sig Erik mitt emot mig i soffan, tog upp mobilen och sa väldigt allvarligt:
Du, jag har tänkt på en sak. Vi kanske behöver gå igenom lite vardagsgrejer, så det inte blir missförstånd. Jag har gjort en lista på vad som är rimligt att dela upp i ett hem.
Jag sträckte lite på mig. Tänkte att nu kanske vi äntligen snackar om jämn fördelning liksom vem gör vad.
Men han gick rakt på, öppnade mobilen och började läsa
Första punkten: Matlagning. Kvinnan ska laga mat varje dag, och det ska vara omväxlande. Jag äter inte rester, så det måste vara färskt varje dag. Jag blinkade, han märkte inte ens reaktionen och fortsatte.
Punkt två: Tvätt och strykning. Det är kvinnans grej, män kan ändå inte det där. Mina skjortor behöver vara strukna till måndag. Inombords kokade jag.
Trean: Städning. Dammsuga och torka golv en gång i veckan, damma oftare. Jag jobbar heltid, så jag hinner inte. Hans stämma var neutral, som om han läste anställningsbeskrivning.
Fyra: Intimitet. Minst två gånger i veckan, det är viktigt för förhållandet. Jag spände händerna, och han bara fortsatte, kollade knappt upp.
Femman: Ekonomi. Räkningar delar vi. Mat får du stå för, du är ju oftast den som lagar. Jag betalar bara mina egna prylar. När han var klar log han nöjt: Känns väl schysst, eller?
Jag sa inget på några sekunder, sen frågade jag helt lugnt: Erik, var är dina uppgifter på listan? Han såg förvånad ut: Men alltså, jag bidrar ju med pengar hem. Det är väl också värt något? Jag jobbar också. Från lägenheten, men heltid och tjänar inte mindre. Han viftade bort det: Jo, men du sitter ju bara hemma. Jag är ute hela dagarna, träffar folk, sliter.
Jag reste mig: Alltså Erik, du vill ha en gratis hushållerska? Han såg förnärmad ut: Nej, det är väl normalt. Mannen jobbar, kvinnan tar hand om hemmet. Så har det alltid varit. Så var det på 50-talet, sa jag. Nu är det 2020-tal. Han suckade, som om han pratade med ett barn: Emma, män är inte skapta för sånt här. Vi är jägare, kvinnor sköter hemmet.
Jag låg vaken hela natten. Hörde honom snarka som om ingenting hänt, som om hans kravlista och min plats där var självklart.
Vid fem på morgonen visste jag. Packade tyst hans grejer i två påsar, ställde dem vid dörren, la en lapp ovanpå:
Erik, din lista har jag gått igenom. Här är min:
1) Leta reda på en annan som vill vårda ditt hem.
2) Dina kläder står i hallen.
3) Lägg igen nyckeln i brevlådan innan du går.
4) Ring inte. Lycka till med att hitta en hushållerska som jobbar för bra relation.
Jag stack hemifrån innan han vaknade, gick till Matilda, vi drack kaffe och jag berättade allt. Hon bara skakade på huvudet: Emma, tur att du märkte det nu. Hade varit värre om du insett efter ett år.
Tre timmar senare sms:ar Erik: Hur kan du göra såhär för sån liten sak? Jag trodde du var mogen. Jag orkade inte ens svara. Blockade honom direkt.
Vad låg bakom den där listan?
Det har gått två månader nu. Jag har tänkt en del. För det första: Erik ville inte ha en partner, utan en hushållerska med extratjänster någon som skulle laga, tvätta, städa, finnas till hands, men aldrig kräva nåt tillbaka. För det andra: för honom var det normalt som om kvinnor efter fyrtio inte är egna personer utan någon sorts servicefunktion som ska vara tacksam. För det tredje: det finns rätt många såna män de verkar schyssta, men börjar portionera ut krav efter att de flyttat in.
Och vet du vad? Det viktigaste jag lärt mig: hellre ensam och fri än tillsammans och någons tjänarinna. Jag är värd att leva på mina egna villkor. Utan listor, utan krav som bara gäller mig, utan en man som ser mig som en funktion inte som en människa.
Blir jag ensam så får det vara så. Ensamhet är bättre än att någon ser dig som hushållerska.
Vad säger du? Hade du gått efter en sån lista, eller försökt kompromissa? Varför blir det så att vissa män över fyrtio söker hushållerska, inte partner? Har du varit med om att personer förändras direkt efter att de flyttat ihop, och plötsligt får för sig att de har rätt att komma med allt möjligt?
