LISABET
Sven-Gunnar Lundqvist synade byxorna och skjortan med en skeptisk min innan han med ett smått irriterat kast slängde tillbaka dem på fåtöljen. Hur i hela friden ska han kunna gå ut i det där? Byxorna såg ut som om de hade blivit tuggade av en älg inga pressveck i sikte och blanka där bak, och nu när han tappat fem kilo hänger de dessutom som ett tält. Skjortan var inte ens värd att nämna; från himmelsblå hade den blivit någon märklig dassig nyans och manschetterna var slitna som om han försökt sandpappra fönster med dem. Kragen var slappare än hans ambitioner – rena skammen! Lisabet hade inte ens skickat honom till Ica i den där, men här gick han och föreläste för universitetsstudenter i professionell utstyrsel mindre lämpad än en byggarbetsplats.
Vad Sven-Gunnar än vill inbilla sig, har kläder aldrig egentligen varit hans grej, men tidigare såg han ändå alltid ut som tagit direkt från skyltfönstret till skillnad från nu, då han mest såg ut som fönstret självt, dammigt och trist. Han la aldrig märke till när nya skjortor eller kostymer dök upp. Det räckte med att slänga en hand i garderoben, eller helt enkelt säga åt Lisabet att imorgon borde han se anständig ut, och magiskt så var det fixat när han vaknade.
Åh Lisabet, Lisabet! Vad var det du hittade på? Den sista kuppen hade han banne mig aldrig väntat sig. Hon var ju tio år yngre och för det mesta frisk som en fjällröding, och den här gången verkade det inte vara något. Lite feber och envis hosta i tre dagar. Tant Lisabet hade inte gått till läkaren självmant, det vet Sven-Gunnar, hon hade hellre sörplat sitt te på timjan och blåklint, men eftersom det var dags för den årliga skolkontrollen och ett nytt hälsokort inför terminen, traskade hon denna gång med de andra lärarna till vårdcentralen.
Det skulle ha varit en formalitet, men just den här gången skickade de henne raka vägen till sjukhuset, och sen var det som en mardröm som snurrade vidare och vid jul var allt över. Sven-Gunnar förstod med förnuftet, men hatade vårdcentralen med samma barnsliga logik som folk tror att det är glassbilens fel om bollen hoppar ut i gatan. Det var ju ändå där någon slog larm det var nästan ologiskt, men hans känslor var inte kända för sitt rättspatos.
De hade träffats när han som doktorand höll i seminarier om integralkalkyl för förstaårsstudenterna, och lilla Lisabet dök upp i klassen, fräknig och rödrosig av vintervindarna, med små runda fingrar, naglarna ständigt tuggade och alltid en blå bläckfläck någonstans. Han brukade säga att det var just de där söndertuggade fingertopparna som gjorde honom svag alla palladiumblonda dramadrottningar kunde slänga sig i väggen. Han blev så förtjust att han inte märkte när han började följa henne hem, satt och vek palt med Lisabets mormor i köket, och sen var det liksom givet att de gifte sig.
Sen gick det fyrtio år; Lisabet dubblade volymen, sa farväl till flätorna, tuggade två paket cigaretter om dagen och blev biträdande rektor på matematikskolan, men Sven-Gunnar såg ändå bara de små barnahänderna och kände samma ömhet. Ingen annan behövdes.
Det betydde inte att deras liv var en idyllisk svenska hembygdsfilm, tvärtom. Under fyrtio år består livet av både småsynder och riktiga snedsteg, inklusive några utbrott som ledde till tillfälliga separationsnummer. Lisabet låg inte heller på latsidan i tre år smög hon och fikade med chefen på pappersbruket som sponsrade hennes skola. Men de hade två döttrar och dessa två ankare höll skeppet flytande genom alla stormar.
Också det var lite ironiskt, för i början var de fattiga som kyrkråttor och bodde på varandras huvuden, sen bestod livet i att jonglera mellan musikskola, ridskola och eviga barnsjukdomar. Och precis när de fått rymlig våning och flickorna bodde själva bonusen julklappade barnbarn kom bara på högtider så valde Lisabet att lämna honom utan någon som helst instruktionsmanual för fortsatt leverne.
Så överrumplad blev Sven-Gunnar av Lisabets sorti att han knappt först förstod vad som hänt, och på begravningen betedde han sig mest som på en födelsedagsfest. Folk viskade om att han var känslokall som en strumpa i frysen. Men de hade fel. Det var bara att sorgen liksom smög in veckor senare när snön smälte och våren nalkades. Då blev han riktigt låg, tappade aptiten och klarade knappt ensamheten i våningen.
Att flytta ihop med döttrarna var aldrig aktuellt: en snurrade jorden runt med miljörörelsen och räddade tumlare och en annan var gift och fast i småbarnsbubblan där en far inte fick plats. Så Sven-Gunnar började gå till vänner.
Fast, vissa skulle kanske inte kalla det sociala besök. Han dök upp tidiga kvällar, åt med glupande aptit, halvsov i fåtöljen, drack sitt té i tystnad, dreglade smulor på skjortan och matbordet, och reste sig inte förrän det var pinsamt sent. Nästa dag: repris.
Hemma lagade han aldrig mat längre, trots att han varit familjens självlärde kock i fyrtio år. För sig själv ville han knappt steka ett kokt ägg. Vännerna oroade sig när han blev grånande och sliten, så de slog sina kloka huvuden ihop och bestämde att han borde bli bortgift.
Och så var det dags igen: denna gång fick han gå på Dramaten med någon Ann-Charlotte Erlandsson. Inget skulle komma ur det där, var Sven-Gunnar säker på, för redan med Lisabet gick han bara på teater för hennes skull. Han tyckte mest det var pretentiöst och småtråkigt, men Lisabets glänsande ögon efteråt, hennes kära sparade programblad och hennes detaljerade återberättelser fick honom att le och gå med på precis allt.
Nu var det istället vänkretsen som envisades med biljetter och dammiddagar. Han travade ut i blötmarsken, tryckte sig in i knarriga, trånga teatersäten med ryggskottet gnällande, serverade gamla tanter slaskigt kaffe och torra kanelbullar i pausen, och drömde om att få snubbla hem igen och andas in doften av Lisabet från kudden eller om det bara var inbillning. Vänskapen krävde närvaro, så han lydde. Ensam klarar han sig ändå inte, det inser han, även om han på sistone inte ens vet varför någon längre kallar det för att leva.
Kvällens Ann-Charlotte visade sig vara rätt pigg, trevlig och, tja, representativ. För tio år sedan hade han kanske till och med försökt charma henne hon var femton år yngre, välvårdad och rapp i huvudet, helt klart van att föra konversation. Bredvid henne kände Sven-Gunnar sig dubbelt så gammal och sliten, men kvinnan visade prov på stort intresse och fyllde genast upp hans helgkalender med olika förslag.
Föreställningen var dessutom kort inga pauser! Det enda kruxet: efter teatern borde han väl bjuda på en fika, men hon föreslog, galant och mycket hemmafixat, att de skulle gå hem till henne istället för kaffe och hennes berömda kalops. Egentligen genomskinligt, men Sven-Gunnar längtade så efter riktig köksgemyt att han knappt låtsades protestera och tacksamt hängde med.
Ann-Charlottes hem hade samma känsla som en pralinask doft av kardemumma och vanilj, putsat och ombonat. Hon bytte snabbt om till en sportig dress som gav henne ännu mera ungdomspoäng, pysslade fram hemlagade läckerheter, småpratade charmigt och plötsligt tänkte Sven-Gunnar att han åtminstone för en stund skulle kunna glömma allt det gamla och börja om på nytt i detta pepparkakshus.
Han gick motvilligt hem när klockan slagit över midnatt. I morgon skulle de på utställning i Nordiska Museet och köpa nya kläder åt honom (för att slippa skämmas), och på lördagen hade Ann-Charlotte bjudit in honom på lunch. Hon hade egentligen velat ta med honom ut till sommarstugan, men dottern behövde barnvakt till barnbarnet, så de bestämde sig för lunch hemma och ett eventuellt lantbruksäventyr på söndag.
Lördagen började med ett besök hos frisören där Sven-Gunnar bums såg fem år yngre ut, och med nyvunnen optimism klädde han sig i det mest ungdomliga hans garderob kunde åstadkomma en rutig modeskjorta och mjuka manchesterjeans. Han köpte blommor och en Marabou till barnbarnet, och begav sig iväg till Ann-Charlotte.
Redan i trappuppgången slog doften av gräddstekt anka och nybakat bröd emot honom och fick honom på så gott humör att han nynnade för sig själv och log mot sin spegelbild i den klapprande hissen.
Ann-Charlotte mötte honom med en glädje som om han just återvänt från Nordpolen, och raskt blev han inföst i köket för lunch. “Var är barnbarnet? undrade Sven-Gunnar.
Hon är lite surmulen idag, ville helst inte gå utanför sitt rum. Men jag går och hämtar henne!
Under tiden fixade Sven-Gunnar med vaser, korkade upp vin och juice och satte sig vid bordet. Snart introducerade Ann-Charlotte: “Sven-Gunnar, det här är mitt barnbarn, Lisabet!”
Och han såg in i stora, genomskinliga ögon, rosiga kinder, och ett näsrygg späckat av fräknar. Lisabet granskade honom misstänksamt och gnagde nervöst på tummen. “Nu gäller det att inte trilla av pinn här och nu,” tänkte Sven-Gunnar skeptiskt, och smet snabbt ut i hallentänkte Sven-Gunnar, men tvingade fram sitt allra varmaste leende.
Du heter Lisabet, sa han mjukt, som om namnet var porlande vatten.
Flickan log osäkert tillbaka, och Ann-Charlotte skrattade till. Men då är ni nästan namngemål! Sven-Gunnar förlorade sin Lisabet förra året. Hon brukade säga att ingen kan motstå ett Lisabet-leende!
Sven-Gunnar mötte den lilla blicken och något oväntat hände. Något i hans bröst lättade. Det var som att någon öppnade ett fönster och släppte in ny vår och kanske den där instruktionsmanualen på livet ändå bara var ett leende, ett namn, en tuggad tumme, ett bläckmärke.
Han lyfte sitt glas och sa, lite för högt kanske, men ändå: Jag visste inte att man kunde hitta så fina Lisabeter två gånger i livet.
Barnbarnet Lisabet fnissade, Ann-Charlotte log rart och så började samtalet, först om fjärilar, sen om hundar och matte och innan lunchen var slut var hela bordet dränkt i skratt, kaksmulor och somrig lätthet.
Kanske skulle hans hjärta alltid vara lite trasigt, men där och då, hand i hand med en ny liten Lisabet och med Ann-Charlotte som mjuk fond i rummet, tänkte Sven-Gunnar att även efter det stora tomrummet kunde livet faktiskt ta fart och blomma igen nysspådd, ljust, oväntat.
Och när den lilla handen försiktigt la sig i hans, kände han på nytt: här, här börjar något.
