En märklig och vacker reflektion orden räcker inte riktigt till.
En kvinna som hette Elin Andersdotter levde i många år i ouppklarad osämja med sin man, Lennart. En natt när dimman låg tung över Stockholm och hennes hjärta plötsligt stannade upp, kändes det som om tiden försvann. I den grågrönblå luften dök en ängel upp han såg ut som någon Elin sett svischa förbi på tunnelbanan, med stickad mössa och en doft av nybakat bröd och sade, svävande mellan verklighet och dröm: Efter att ha vägt dina gärningar kan du inte komma in i himlen ännu, Elin. Men jag kan låta dig återvända till livet några dagar till, så att du kan fylla på med några goda handlingar.
Elin gick med på det utan att förstå varför. Plötsligt stod hon i den blekgula lägenheten i Hornstull. Lennart låg som vanligt på soffan med ryggen mot henne, tyst och bister deras samtal hade tystnat som gamla kyrkklockor för länge sedan.
En tanke for genom Elins märkligt stilla huvud:
Jag borde försöka lugna stormen mellan oss. Han sover på soffan fast sängen är tom. Jag har inte lagat hans favoritmat på evigheter. Nu står han och stryker sin blå skjorta till jobbet jag kan överraska honom.
När Lennart hade gått till jobbet började Elin tvätta hans kläder noggrant, vek ihop dem som levande origami. Hon lagade köttbullar, satte röda pelargoner och tände värmeljus på det lilla köksbordet. På soffkudden lade hon en lapp:
Jag tror att du skulle sova bättre i sängen den där vi brukade drömma tillsammans, där våra barn föddes. Där vi låg och höll om varandra när livet kändes skrämmande där ute och närheten var allt. Den där kärleken finns kvar, under allt damm. Om du kan förlåta mina misstag möt mig där.”
Din Elin
När Elin hade skrivit ner sista meningen: Om du kan förlåta mina misstag” kände hon hur vreden växte, kantad av förvirring.
Är jag galen? Ska jag be honom om ursäkt? Han, som kom hem ilsken sen han förlorat jobbet på fabriken på Södermalm och aldrig fann nytt. Jag fick snåla med våra sparade kronor, ta extra pass på dagis och dessutom stå ut med hans tystnad och utbrott. Han började dricka, blev till en skugga i sin fåtölj, tystade barnen när de bara ville springa runt och leka. Skrek åt mig när jag sa att vi drunknade och nu ska jag vara den som böjer mig?
Hon rev sönder brevet i små bitar som virvlade runt som snöflingor i rummet, och då hörde hon ängelns röst eka som vinden genom björkarna vid Västerbron:
Kom ihåg: bara några fler goda gärningar, så uppnår du himlen. Annars kan du inte komma dit, Elin.
Hon stod där och undrade:
Är det värt det?
Med hjärtat som en mjuk kvällssol skrev hon lappen på nytt, ännu varmare ord än förut:
Jag förstod aldrig din rädsla när fabriken plötsligt blev tyst och tryggheten försvann. Jag minns dina drömmar om vår gemensamma pensionstid jag pressade dig iväg till taxijobb i stället för att följa med in i drömmen.
Jag minns natten när jag brände dina kärleksbrev och rev sönder dina målningar. Jag blev arg när du stängde in dig och målade, la våra slantar på penslar eller skrev dikter till mig. Jag borde hjälpt dig att sälja målningarna de var fina nog att hänga på Moderna Museet. Men även jag var rädd. Jag kände mig bara trygg när du hade fast jobb i fabriken. Jag såg inte din sorg.
Förlåt, älskade. Jag lovar att allting ska bli annorlunda från och med nu. Jag älskar dig.”
Din Elin
När Lennart kom hem och öppnade dörren svävade doften av husmanskost, pelargoner, värmeljus och hans favoritvisa Evert Taube genom luften. På soffkudden låg Elins lapp.
När Elin gick ut med gratängformen såg hon Lennart gråtande som ett barn, med händerna över ansiktet. Hon ställde maten på bordet, kramade honom så hårt att verkligheten föll bort. De grät tillsammans, tyst, orden var onödiga. Han bar henne till sängen där de älskade som den allra första natten, när allt ännu var möjligt.
Efteråt åt de middag tillsammans och skrattade åt minnen kring sina barn när de var små som om det var någon annans liv, långt borta men levande.
Medan Elin torkade diskberget med rutigt förkläde såg hon ut genom köksfönstret. I trädgården stod ängeln bland snötäckta rosenbuskar. Elin sprang dit, tårarna var salthavsvatten:
Snälla, låt mig stanna lite till, ängel. Jag vill hjälpa honom att hitta sin pensel igen, bygga upp det jag rev ner. Snart är han lycklig igen. Då kan jag följa dig.
Ängeln log och sa:
Jag behöver inte ta dig någonstans, Elin. Du är redan i himlen. Du har kämpat dig dit. Men glöm inte helvetet du levde i och att himlen kanske alltid är närmare än du tror.
Inne från huset hörde hon plötsligt Lennarts röst:
Älskling, det är kallt; kom och lägg dig. Imorgon börjar en ny dag.
Elin log för sig själv:
Ja, tack gode Gud, imorgon finns en ny dag.
Fundera på detta:
Du som klagar över det du inte får har du tänkt på hur mycket du själv ger?
Du som lider reflekterar du över lidandet du skapar för andra?
Du som dömer andras okunskap har du betraktat din egen?
Du som fördömer andras misstag ser du dina egna?
Du som sägs vara en ärlig vän är du ärlig mot dig själv?
Du som klagar över brist ser du allt du redan har?
Du som kritiserar världen har du gjort något för att förbättra den?
Du som drömmer om himlen hur mycket har du gjort för att minska helvetet omkring dig?
Du som säger du är ödmjuk är det verklig ödmjukhet?
Du som fördömer ondska sprider du själv godhet?
Du som klagar på likgiltighet ger du själv kärlek?
Du som är rädd för fattigdom förvaltar du det du har rätt?
Du som sticks av törnen planterar du rosor?
Du som fruktar mörker tänder du ljus?
Du som bara ser till dig själv bryr du dig om andra?
Du som känner dig liten söker du utveckling?
Du som fruktar ensamhet ger du någon din närvaro?
Du som fruktar sjukdom vårdar du din hälsa?
Du som längtar efter fred dämpar du själv konflikter?
