Godispapper
Du är då en riktig godispapperspojke, Oskar! Skulle ge dig smisk så du lärde dig, men det varken passar sig nu eller finns någon kvar som gör det! Så gammal och ändå så barnslig!
Tant Sigrid spottade på marken framför grannen och haltade hem på sitt onda ben. Hon hade sagt sitt, samvetet fick nu avgöra hur han skulle leva vidare. Folk hade inte kunnat ge honom vett, så kanske ödet skulle blanda sig i?
Tänk att lämna sin egen mor på äldreboende! Vem gör så? Ja, nu låg Kristina mest till sängs, men han var väl hennes son och inte någon avlägsen släkting? Det är ju så frustrerande! Hade Sigrid haft mer krafter hade hon tagit hand om väninnan själv, så mycket visste hon. Men så
Flickstackaren Elin, henne tyckte Sigrid så synd om. Snäll tjej, men inte kan hon bära allt. Hon blev kvar i byn, åkte inte till universitetet när mamman blev sjuk. Eller ja, först försvann hon, men kom ju tillbaka kunde inte lämna mor och mormor. Hjälpte till, för gammelmormor, Sigrid, orkade inte längre ta hand om sin dotter. Hon blev knappt klar med sig själv. Det hade blivit värre efter benbrottet för två år sedan. Redan innan hade hon rört sig långsamt, men nu knappt alls.
Yngsta dottern föreslog att Sigrid skulle flytta till dem i Malmö, men det var otänkbart. Lägenheten var så liten, knappt plats för dem alla. Svärsonen var visserligen snäll, men någon riktig karriärist var han inte. Jobbar och sliter, men inte ger det mycket. Två barn har de fått, och det är tyngre än de trott. Och Sigrid kan inte direkt hjälpa till längre. Förr hade hon gård och bistod med allt, men nu? En spillra… Elin blir arg när hon säger så om sig själv, men varför rätta? Det är sanningen. Inget att göra varje morgon är det knappt hon orkar ta sig ur sängen. Ögonen öppnas, hon drar sig för att gå upp, men samlar ihop sig, som aska på skyffeln. Ihop, ihop! Upp! Gå!
Tack och lov är Elin, barnbarnet, snabbfotad som en liten get. Innan Sigrid vaknat till gör Elin klart i huset, pysslar om sin mamma och rusar till jobbet. Smidig! Sådan har hon alltid varit, sedan liten.
Sigrid fick sitt första barn sent, mamman till Elin. Hon trodde knappt det skulle gå. Första maken kunde aldrig förlåta henne för att hon inte blev med barn och stack iväg. Sigrid sörjde, men bara lite. Hon kände att han aldrig älskade henne riktigt. Det var hon som brann, inte han…
Som ung var Sigrid vacker, som en sol på klarblå himmel. Pojkarna sprang efter henne redan under skoltiden. Men hon var ordentlig, väntade på den rätta kärleken. Tänkte att snart måste han väl dyka upp. Men han kom aldrig. Tiden gick, och hon slutade längta. Hennes mor knotade:
Väntar du för länge blir du ensam!
Då kan man väl inte bara gifta sig med den man inte gillar…
Så kom det en kille, Daniel, hem efter lumpen, från en grannby. Sigrid kände honom knappt. Han bodde hos sin mormor och morfar när han kom hem, ingen visste riktigt varför. Och inte berättade han heller.
Men oj, vad förälskad Sigrid blev! Och snabbt gick det han friade nästan med detsamma. Hennes mor var i extas flickan hennes var äntligen vuxen!
Bröllopet var storslaget. Sigrid gömde sig av lycka. Det dröjde innan hon märkte viskningarna längs borden. Svärmor tog henne till sidan, visade på en vagn bredvid en sorgsen kvinna. När Sigrid mötte kvinnans blick stannade hjärtat. Allt var självklart.
Daniel berättade senare att han haft en fästmö innan lumpen, men tvivlade på att sonen verkligen var hans. Släkten menade att tiden inte stämde. Men efteråt gick hans mor påtryckt av grannarna hem till förra fästmön. Där låg lilla Jonas i spjälsängen. Och han var så lik! Men nu var det för sent, han var redan förlovad igen…
Kvinnan, Daniels förra, vägrade bo ihop med honom. Hon förlät inte sveket. Hon visste inte heller att hennes mamma åkte på exets bröllop med barnet. Hon hade sagt hon skulle till systern med barnet.
Varför? viskade Sigrid, rörd över barnvagnen, och mötte den trötta kvinnan.
Så du vet vem du gifter dig med.
Vad skulle det hjälpa? Sigrid älskade sin man, och vad som hänt innan… Vem är utan skuld? Han var inte perfekt, men vem är det?
Hon förbjöd aldrig maken att träffa sonen, men han ville knappt. Snart märkte Sigrid att Daniels kärlek räckte bara till honom själv. Andra var som ramar behövdes för syns skull.
Hemmet var alltid helt och rent, men lycka infann sig aldrig. Under femton år med Daniel såg hon aldrig värme från honom. Det var tomt.
Först trodde hon att barnen skulle ändra allt. Men när han kallt påstod att hon inte alls var kvinna eftersom hon inte kunde få barn, förstod Sigrid att hennes liv var en bortkastad resa. Gå hur långt man ville det gjorde ingen skillnad.
De separerade snabbt, inte ens alla i byn fattade att Kallströms inte var en familj längre. Bara Sigrid blev kvar.
Daniel stack snart, lämnade huset åt Sigrid, med ett sista förlåt.
Hata mig inte. Båda bär skuld, men jag måste ta konsekvenserna.
Hon förlät honom aldrig helt, men hjärtat lättade lite. Vad kan man göra när ens öde är så? Skönhet hade Gud gett henne, men lycka? Nja, knappast.
Ett par år bodde Sigrid ensam. Hon arbetade, gick i byn med huvudet högt och brydde sig inte om skvallret. Skitsnack det är inte som förr! Om mannen lämnar en nå och?
Men hjärtat längtade ändå efter röster hemma.
Med Per blev det inte kärlek vid första ögonkastet. Hon tog tid på sig. Han var inflyttad och höll sig för sig själv. Hade rustat upp ett gammalt föräldrahem och hade lite djur. Hjälpte gärna, men bad aldrig om tjänster.
Annars inget fel på honom. Lugn och vänlig. Började uppvakta.
Sigrid hade glömt hur det var. Ärligt talat visste hon knappt. Daniel hade bara en gång köpt blommor, resten ansåg han fånigt. När hon var så kär tänkte hon inte, men sedan blev sentiment inget för henne.
Per kom alltid med något aldrig tomhänt. Hjälpte alltid till när han var på besök. Sigrid bestämde sig: det kunde inte bli sämre. Vad folk sa brydde hon sig inte om, hon var trött på ensamheten.
Hon förväntade sig inget mer av äktenskapet. Men livet tog några svängar, och snart hade hon fått mer än hon trott. Hon upptäckte inte ens att hon var gravid förrän långt in. Det hade aldrig varit regelbundet innan, och gravid gick hon lätt ingen illamående eller sådant.
Det var Kristina, grannen, som såg att Sigrid var annorlunda.
Du är väl på smällen, Sigrid? utbrast hon när Sigrid blev yr en solig dag.
Skojar du? Det går väl inte? Jag kan inte bli med barn
Mormor sa alltid, det är inte alltid kvinnans fel. Läkare säger likadant. Ibland är det mannen. Du borde åka till stan och kolla.
Efter stan var Sigrid som förbytt. Leende syntes lång väg nu var allt bra, och det skulle bli ännu bättre!
En dotter, sen en till, och Sigrid sträckte på sig. Nu hade hon inget att skämmas för. Hon var mor.
Sina flickor älskade Sigrid innerligt. Klänningar och rosetter, alltid rena och fina, men lika fulla av upptåg som andra barn klättrade, badade, lekte. Och Sigrid skällde aldrig. Gav dem tvål att tvätta strumpor när de smutsade ner sig, och synål om kläderna sprack kunde de inte laga, fick de lära sig.
Per dog när yngsta dottern hade gift sig. Han for till Malmö för att hälsa på men krockade på vägen hem.
Sigrid sörjde djupt. Utan barnen vet hon inte om hon skulle orkat vidare. Ett år senare födde äldsta dottern Elin och livet blommade igen.
Barnbarnen gav henne allt. De från yngsta bodde långt bort i staden och kom bara på lov och helger. Men Elin bodde alldeles intill.
Flickan växte upp som en kopia av mormor. Samma skönhet, samma hållning, fast kanske mer envis. Fick hon något för sig ja, då var det bara att följa.
När det rörde studier var Sigrid nöjd, men sedan blev det tårar. Elin blev kär helt och hållet. Och inte i vem som helst, utan i grannen Martin. Han var fem år äldre, redan vuxen, medan Elin just fyllt sexton vad visste hon om livet? Men inget gick in hon älskade, och så var det bara.
Martin brydde sig inte alls om Elin. “Hon är bara grannflickan”, sa han. Han hade en egen kärlek.
Emma, den han tittade efter, var ingen klassisk skönhet, men hon visste att föra sig. Klädde sig snyggast av alla flickor i byn hennes far skämde bort henne, det var allt han hade kvar.
Men Emma blev bortskämd. Hon ville alltid vara centrum. Till en början höll hon Martin på avstånd, men sedan hände något konstigt.
Emma hade haft en pojkvän från grannbyn, lika bortskämd som hon. De åkte motorcykel hem till honom, men försvann på vägen. Ingen vet vad som hände, men Emma kom hem först på morgonen slagen och med trasig klänning.
Endast Sigrid visste detta. Hon kunde inte sova och gick ut i gryningen såg Emma smyga längs utkanten.
Emma mötte aldrig Sigrids blick, gick rakt förbi genom odlingarna.
En vecka senare viskades det i byn Emmas föräldrar ordnade bröllop, snarast möjligt.
Martin var överlycklig, men Kristina, hans mor, oroade sig.
Sigrid, det är något lurt. Hur ska jag säga till sonen? Han lyssnar ju inte. Det är hans liv Om Emma behövt luta sig mot någon annan var det nog inte för att hon ville. Och det är inte min sak att döma. Men Martin älskar henne, han förgås!
Sigrid lyssnade, men sa inget. Ingen visste att hon sett Emma den där natten. Hemma var det ändå drama nu. Elin, stackaren, satt och grät dagarna i ända, såg på grannens gård där det var bröllopsförberedelser. Sedan låg hon tyst och snyftade, som om någon dött.
Sigrid försökte locka henne att åka till sin moster i Malmö. Fanns bara ett hopp: om Elin blev kvar där, utbildade sig och fick ett nytt liv utan Martin. Hon visste att även om hon berättade vad hon sett, skulle det inte hjälpa Martins kärlek till Emma var starkare.
Men Elin lyssnade varken till mor eller mormor. Hennes far var död, och ingen annan hade någonsin haft makt över henne.
Vad väntade hon på? Vad hoppades hon? Kanske trodde hon ännu att allt kunde ändras.
Elin väntade till själva bröllopsdagen, gick dit med Sigrid och sin mamma. Första gången på länge grät hon inte. Hon stod vid sidan, åt inte, svarade inte vännerna, sen vände hon och gick hem.
Mamman märkte nästan genast att Elin försvunnit och sprang efter. Hjärtat värkte. Vad kunde flickan ta sig för?
Elin hade dock packat sin väska, kramat mor och mormor och rest till Malmö. De grät, men höll tummarna och väntade.
Tiden sägs läka alla sår.
Kanske skulle tiden hjälpt Elin, men det hanns aldrig med mamman hamnade på sjukhus, kom aldrig hem på egna ben.
Elin packade väskan igen, återvände till byn. Hon var ensam Sigrid klarade inte av att ta hand om en sängbunden.
Enda rädslan hon hade var att Martin och hans fru skulle bo bredvid. Men ödet hjälpte: de flyttade strax efter bröllopet.
Elin gjorde i ordning hemma, fixade för mamman och började jobba på bondgården. Vad annars? Hon hade ingen utbildning. Här i byn fanns få jobb.
Men Elin har aldrig varit rädd för arbete. Hon älskade djur och, med en liten lön, skaffade hon höns, några getter och en gris.
Så levde de. Elin hjälpte Kristina så gott det gick. Kristina höll nästan på att gå under när maken dog, sonen var långt borta och hörde sällan av sig, skickade bara några hundralappar ibland och korta brev. Två barn hade Emma fått en pojke och en flicka men Kristina hade aldrig träffat dem. Emma vägrade komma hem, eller så var Martin alltid på väg, han körde långtradare och släppte sällan taget om ratten för att tjäna pengar. Och Kristina läste mellan raderna hur tungt han hade det. Martin klagade aldrig direkt, men en mor vet.
Kanske var oron för sonen det som gjorde att Kristina blev sjuk. Elin ordnade plats på närmaste sjukhuset, besökte henne ofta och grät på vägen hem. Läkarna hade inga leenden att bjuda på.
Sigrid skrev direkt till Martin när Kristina blev sjuk. Men inget hände. Hon skickade ännu ett brev, sade till Elin:
Tror han har övergivit sin egen mor. Han är som ett godispapper färgglatt men tomt Åh, jag trodde han var något att lita på!
Mormor! Vänta lite! Du har alltid sagt att man inte ska döma någon innan man vet. Och sedan får man ändå inte smutskasta någon ens själ mår bättre då. Nu får han göra som han vill.
Jag vet inte, gumman. Jag trodde aldrig han skulle göra så här mot sin mor. Han var alltid så snäll mot henne Vart tar allting vägen?
Varför kallar du honom godispapper?
Det är en gammal historia. Just därför trodde jag aldrig Martin skulle bli så här.
Berätta!
Ja, det var när han var bara en pojke, kanske sju år. På den tiden samlade alla barn på godispapper. Det var knappt man fick några tiderna var knappa, och konfekt fick man mest till jul. Men Martin samlade stolt han bytte bara mot riktigt fina. Kristina hade två ovanliga hönor vita med fjäderkrona på huvudet, som små drottningar. Hon älskade dem, drömde om att föda upp fler. Men då hände det: Martins bästa vän hade en hund, vild och rastlös, en riktig stadshund. En dag kom pojken med sin hund till Martin, och så flög de vita fjädrarna på gården…
Vadå, mormor?
Båda hönorna blev ihjälbitna. Kristina grät och ville inte tala med någon på flera dagar. Gissa vad Martin gjorde?
Vad?
Gav bort alla sina godispapper till en kompis vars pappa ofta åkte till stan. En hel sparbössa tömde han och bad kompisen köpa en likadan höna till hans mor.
Imponerande!
Ja, Kristina blev ju överlycklig! Inte för att hönsen var så viktiga som att hennes son visade sig vara människa. Och nu? Vart tar vänligheten vägen hos folk, Elin? suckade Sigrid, utan att låta dottern invända.
Vilken son sviker sin sjuka mor?
Men Sigrid tappade nästan talförmågan veckan efter de hämtat hem Kristina. Elin hade fått hjälp av distriktssköterskan och ordnat ambulans från stan.
Vad kunde hon göra? Vänta längre var otänkbart ingen annan kunde ta emot Kristina.
Martin dök upp oväntat. Vid det laget hade Elin redan vant sig att sköta två sjuka. Först mamman, sen Kristina. Sigrid gnällde om att Elin sliter ut sig, men hur lämnar man någon ensam? Inte var Kristina någon främling, tvärtom.
Elin torkade golvet i Kristinas kök när dörren slog upp och en liten pojke sprang över nyskurat golv, stannade framför henne och frågade:
Är du min mamma?
Frågan var så ärlig att Elin blev stående med trasan i handen.
Grannen Martin höll dottern i handen och hälsade på Elin. Förlåt att jag kommer så sent. Maxime låg på sjukhus, och jag kunde inte lämna honom. Och min lilla Maja hade ingenstans att ta vägen.
Och Emma? slank ur Elin, ångrade sig genast.
Det angick ju inte henne.
Emma finns inte längre. Hon stack. Nu är jag ensam.
Ensam? Och barnen? Elin kände plötsligt ingen blyghet för Martin, denne starka man med den lilla flickan som kloade sig fast vid hans hand.
Ja, vad menar du. Jag är inte ensam så Vad säger du, sover mamma? Han knep av dotterns stövlar och nickade mot sängen.
Sover. Hon behöver vila. Läkarna säger det är bäst så. Men jag tycker hon borde få röra på sig. Din mamma var aldrig en som låg still alltid igång.
Allt är redan bortlegat! hördes Kristinas röst, och Elin rappade på. Martin var här, hon skulle hem.
Hon gjorde klart det sista, satte fram nykokt soppa och mjölk till barnen och ilade hem, utan att säga hej då. Orken räckte inte.
Elin trodde avståndet till Martin fått hjärtat att lugna sig, men nej Rädslan kröp upp. Han var inte längre den där killen som retades från andra sidan staketet. Och hon var inte längre den rödkindade flickan som rodnade när han hälsade. Tiden hade förändrat dem.
Någon dag senare sa Kristina till Sigrid, som kom på besök, att hon ville be Martin om skjuts till äldreboendet.
Sigrid blev så förbannad att hon vägrade lyssna. Trampade med oväntade krafter ut, ropade på Martin, spottade framför honom och gick hem. Ville varken se eller höra mer. Elin hann inte ens fråga något.
Inget att skydda honom längre! Han är ingen liten pojke! Hur kan han vilja skicka sin egen mor som skräp…! Sigrid grät uppriktigt.
Elin, iklädd den gamla morgonrocken, sprang ut i klaverna och över till grannen.
Martin! Var är du? Hon slet upp dörren och ställde sig i dörröppningen. Rufsigt hår, arg och vacker som våren själv. Vad tror du att du gör? Jag tänker inte låta dig lämna Kristina på något hem! Aldrig! Åk tillbaka till där du kom ifrån! Vi fixar det själva! En till att ta hand om, det får gå! Jag ställer in en till säng hos mamma! Så därmed basta! Åh, jag har alltid
Elin tystnade, såg hur Kristina skrattade och torkade tårar, och Martin log.
Så upprörd du är! Lugn, Elin! Kristina torkade tårarna. Han har aldrig tänkt lämna mig nånstans! Det var jag som ville. Det var det jag sa till Sigrid, men hon lyssnade inte, blev bara arg!
Jag blir kvar här, Elin. Vart skulle jag lämna min mor?
Jaså? Elin såg sig förbryllat omkring och stirrade på väskan. Och vad är det där då?
Jag måste ju åka och säga upp jobbet, hämta grejer, fixa alla papper. Barnen är kvar här, distriktssköterskan lovade vaka över mamma.
Då visade Elin vem hon var.
Hon gick fram till Martin, såg honom i ögonen och sa bestämt:
Dra inte runt på barnen! Låt dem stanna här. Jag tar hand om dem. Och jag väntar på dig. Fattar du?
Fattar Martin såg på henne som om han aldrig sett henne förut. Hur kunde jag missa dig?
Skaffa dig nya glasögon där i stan. Man vet aldrig vad du missar annars Elin lyfte lilla flickan i famnen. Kom så går vi till gammelmormor? Hon har satt deg till bullar. Gillar ni bullar? Bra!
Ett par år senare hjälper Martin både Kristina och sin svärmor ut på altanen.
Sådär ja, mammor! Titta vilka stolar jag tog med från stan!
Vill ni sitta, vill ni ligga allt på frisk luft! Visst är det härligt?
Varsamt hjälper han Kristina att komma till rätta i en vilstol, och lyssnar:
De små har vaknat! Men Elin är inte hemma än. Jag går och ser varför det låter.
Kommer Elin snart?
Hon har sin sista tenta idag. Hon sa att hon går bland de första, så det borde bli snart.
Bilen bromsar vid grinden, och barnen, som sitter i körsbärsträdet från gammelmormors ärende för att plocka bär till sylt, klättrar ner och ropar:
Mamma! Mamma är hemma!
Och Elin, inte längre den blyga flicka som en gång stod inför Martin, öppnar famnen och fångar sitt rufsiga, bullriga lycka, blinkar mot maken:
Full pott!
Ingen överraskning där! Martin nickar och går in.
Tvillingarna är förstås förståndiga, som sin mor, men tålamod är det sämre med. Där är de mer som Martin.
Riktiga godispapper!
