Ylvas hämnd
Hör ni, kära läsare, ni kan prenumerera på min kanal “Klara dagen” via sms eller på MAKS, här är länken:
Ett grått, oktoberregn trillade sömnigt ner på rutorna. Ylva stirrade genom bussen som tog henne tillbaka tillbaka, men inte riktigt hem. Hon hade länge känt att hennes riktiga hem var den surrande staden, den lilla studion på sjuttonde våningen med utsikt mot miljoner ljus. Föräldrahemmet det var något annat nu, mer som en saga från en annan tid. Där fanns mamma och pappa, trygg och snäll barndom, men Ylvas värld snurrade nu i ett annat tempo. Hon var en stadsfågel och längtade aldrig till de där långsamma vyerna längre.
Vid tjugosju var Ylva ganska nöjd med sitt liv. Hon hade pluggat vid Karolinska, fått in en fot på en tjusig klinik på Södermalm, gick ständigt på fortbildningar, seminarier jämt på språng.
Egentligen hade hon inte tänkt åka, men något märkligt skavde i samtalen hem. Ringt mamma, pappa var inte där; ringt pappa, mamma var ute någonstans. Indraget svar, suddiga röster.
Mamma, hur har ni det? undrade hon.
Men Ulla svarade slirigt: Jodå, allt lugnt, alla har hälsan.
Två timmar i minibussen från Arlanda det kändes kort nu, när hon vant sig vid stora avstånd.
Bussen stannade vid stationen i Nora. Allt var sig likt, en ny skylt på kiosken, björkarna såg äldre ut, kanske högre. Molnen gled undan bakom grådis och regnet hade stillnat. Hon hade sms:at Ulla, men exakt ankomsttid var som drömmar lite svävande.
Taxichauffören alltid samma trötte typ litade av plåten och tog hennes väska.
Vart ska vi? mumlade han mellan gäspningarna.
Brunnsgatan 34.
Föräldrahemmet med himmelsblå fönsterluckor såg ut att vänta. Blomrabatten med syrenbuskarna (pappa planterade dem när hon gick ut nian) och de tre björkarna med grenarnas vita ben stapplande mot himlen.
Ylva! utropade Ulla när taxin gled in. Min lilla Ylva, äntligen! Tårarna rann utan att hon ens försökte dölja dem.
Nejmen mamma då, nu gråter du ju igen? sa Ylva och log snett.
Jag är ju glad! Tänk, tre år sen vi sågs
Kappan, bootsen av, väska i hallen. De sjönk ihop tätt på den gamla soffan, höll om varandra, andades sömnigt.
Var är pappa? frågade Ylva till sist.
Vi äter först, så pratar vi, sa Ulla tyst.
Det doftade nystekta köttbullar, dillen var färsk, porslinet nytt. Allt ändå så igenkännligt men ändå främmande. I Stockholm åt hon sällan vid bord, nästan aldrig i sällskap.
Mamma dukade upp: klassiska kåldolmar, potatissallad, morötter från trädgården, små fat med hemgjorda bakverk.
Är pappa på tjänsteresa? Du är så hemlighetsfull
Ja, han Ulla tvekade, och lade försiktigt besticken på bordet. Jag ville prata med dig. Faktiskt länge. Det är enklare öga mot öga. Det har blivit så din far och jag har separerat.
Skiljt er?! viskade Ylva. Hon reste sig, öppnade garderoben: hans stickade tröjor var borta.
Var bor han nu?
Kan vi inte bara sitta ner? Vi höll ihop länge men ibland går det ändå inte mer
Men mamma! ni hade ju alltid varandra!
Ylva, ensambarn, lärde sig tidigt att livet blev enklare om man krävde saker. Vill ha! minns hon att hon skrek, och pappa ordnade nya cyklar, dyra CD-spelare och kasettbandspelare, fastän de borde köpt frysbox till sommaren. Under studietiden skickade han pengar hälften av allt hon ägde, kändes det som.
Men Ylva blev aldrig blint bortskämd hon pluggade flitigt, klarade tentor, och föräldrarna var alltid stolta. Nu var det skuggor i rösten.
Vi berättade inte för att vi ville bespara dig oron
Vadå, mamma? Bryr ni er inte om mig längre? blev Ylva barn igen, men med hård ton.
Så är livet, Ylva, sa Ulla lågt. Du är alltid det viktigaste för oss.
Har han flyttat hem till sin gamla mamma?
Vart skulle han ta vägen annars? Och någonstans ska Irina bo nu också.
Va? Vem är hon? sa Ylva med samma tonfall som förut när hon ville ha ny docka.
Från Frövi, jobbar på lokala posten. Med en son.
Ylva la händerna mot pannan. Allt var så snurrigt och absurt; mamman talade tonlöst, som om någon bara tagit deras tupp till grytan.
Hur kan du ta det så lätt? Han är otrogen och du bara sitter här och kokar kaffe.
Det var så länge på väg. Han är inte ung. Alla har sina sorger, vi har kommit över det du får göra detsamma.
Ylva gnisslade tänder. Oskuldsfullheten i mammas ton störde henne. Skilsmässans kyla sved, och hon bestämde sig: sånt släpper man inte så lätt! Hon tänkte återställa rättvisan. Hon säger: Jag tänker inte se honom. Punkt slut.
Ulla gled undan samtalet, hoppades dottern bara skulle vila bort sin ilska.
Men Ylva gick ut, snörade på sig sneakers, drog huvan över håret och trampade ut i duggregnet. Luften doftade barndom, men förstärkt till overklighet. Hon såg gamla skolkamrater i skymtar i buskagen, svepte förbi obekanta stigar. Vem var hon? Allt tyngre; i storstaden blev man hård.
Jag promenerar till ån en stund.
Men det blir regn, ropade Ulla.
Jag är strax tillbaka.
Farmors gamla trähus stod två kvarter bort. Ylva svängde in, gick över verandan. En främmande kvinna med axellångt gult hår stod och rörde i en gryta.
Är du den nya? spottade Ylva fram.
Du är Ylva? sa Irina lite osäkert. Staffan har visat bilder. Kom in
Jag är inte er gäst. Det här är MIN farmors hus. Jag har rätt att vara här.
Irina blev ledsen i ansiktet. Det var Staffan som tog hit mig. Inte min idé att göra dig illa.
Samtalet avbröts av en pojke, knappt tolv, med isblå ögon.
Oskar, ut med dig! Vi pratar, sa Irina snabbt.
Skulle bara gå till ån
Spring iväg!
När pojken gått reste sig Ylva. Du ska inte bo här! Och INTE med pappa!
Regn! Allt blev vått. Ylva småsprang tillbaka, ilska bubblade inom henne. “Fint jobb, pappa, verkligen. Låta en främling bo här”
Inne var stämningen tung. Hon ville skrika på farsan i telefon, men hindrade sig varje gång hon såg spegeln och såg den där bestämda hopbitna munnen. Orkar man alltid vara rättvis själv?
De år Ylva bott i Stockholm hade hon blivit annan. Allt var snabbt, effektivt, minnesbilder fladdrade bara förbi i tunn hud. Men när hon var tillbaka i barndomslandet kände hon huset omfamna henne med björkens andetag och matos och mammas tårar.
Var var du? väste Ulla oroligt när hon kom hem, att andas tungt av ångest.
Jag såg henne. Och sonen. Och nu ska pappa bli bonde till någon annans barn.
Ulla vitnade. Varför gjorde du det jag ville ju inte ha bråk.
Mamma, HUR kan du ta det så lugnt? Bryr du dig inte om pappa? Om oss?
Förstår du inte, det är ingen som vinner på bråk. Vi båda stannade för din skull men det finns en gräns. Man måste släppa taget, Ylva.
Du går vidare så lätt Vad om DU träffade någon? Skulle jag bry mig då?
Ulla snörvlade. Det har redan börjat, kanske, vet du. Kommer du ihåg Stina Dahlström i din klass?
Ylva mindes Stina, såklart! De hängde jämt tills det där stora steget bort till Stockholm.
Så det är så, sa Ylva, och för första gången log hon svagt, oväntat varm av tanken på sina barndomsår.
Ulla berättade tyst om Stinas föräldrar, om gråt och vänskap och att livet fortsätter för alla, så länge man vågar.
Ylva suckade. Jag kan försöka förstå. Men pappa vill jag ändå inte se. Inte än.
Nätterna gled ihop. Staffan blev fast i Borlänge ytterligare dagar han försökte ringa, men Ylva vägrade svara. Hon visste innerst inne att hon gjorde fel, men tanken på Irina fick ilska att koka. Allt var så slaskigt, som när snön blandar sig med grus i mars.
Tre dagar senare susade pappas gamla Volvo in på gården. Staffan såg äldre ut, håret tunnare, ögonen blanka av sömnbrist.
Ylva, vill du inte i alla fall säga hej? famlade han.
Vad ska vi tala om? Du har ju en NY familj nu, sa hon och gick.
Ulla och Staffan hjälpte varandra med ord och tystnad. Sedan gick han. Ylva tittade efter, drömskt såg sig själv som barn på pappas axlar, hans leende, allting som nu kändes så försvunnet.
Nästa dag skulle hon verkligen till ån. Cyklar for förbi, barnröster studsade mellan husen; överallt såg hon ekon av sig själv. Plötsligt hördes skrik. Ett barn låg bland bräder, cykeln vält. Hon sprang dit.
Det var Oskar. Hans ögon lika chockade som himlen innan regn. Blodet rann ur ett skrubbsår över knät. Ylva slängde av sig jackan, tryckte mot såret, ringde ambulans och Staffan.
Han kom rusande med Irina i släptåg.
Oskar! min älskling! kved Irina.
Tillsammans körde de Oskar till akuten. Läkare släpade iväg pojken på en bår; hela sjukhuset kändes diffust, overkligt.
Ylva gick ut i regnet som börjat igen, blev stående i den grå luften med händerna i byxfickorna.
Nästa morgon. Ulla och Ylva vid stationen, molnen så tunga att de nästan droppade ner i väskan. Resan tillbaka gick nu i slow-motion. Allt kändes ofärdigt.
Bakom dem bromsade en blå Volvo in. Barndom förklädd till vuxenliv klev ur: Stina med sin pappa, lilla dotter i famnen.
Ylva, är det du? Vi hinner kanske ses i alla fall! skrek Stinas pappa, och Stina kramade henne.
Ylva log, försökte minnas rutinerna vid skolstart, doften av nya böcker. Klart jag kommer tillbaka. Allt är ju kvar
En minibuss dök upp; också Staffan, Irina och Oskar, haltande men leende. Oskar vinkade.
Titta, Ylva, jag kan nästan gå! hojtade han.
Plötsligt var alla där: snälla, främmande, bekanta, släkt och nästan-familj. Omtumlad såg Ylva på dem allesammans hon visste inte vilka band som höll dem ihop, men visste ändå att de fanns kvar.
Ulla grät tyst, men Staffan log; han lyfte Ylva som när hon var barn, snurrade runt henne i höstvinden så att mittpartiet i världen kändes annorlunda, men ändå riktigt.
Kom tillbaka, Ylva, du är alltid välkommen. Och förlåt.
Det lovar jag, sa Ylva, kramade honom, Ulla, Stina och alla de där ansiktena hon inte visste att hon längtade efter.
Bussen andades igång. Hon vinkade, deras röster följde henne ändå genom glaset.
Jag kommer, viskade hon mot rutan.
På den skrovliga asfaltsyta stod hennes människor, i just det där ljuset som bara hösten kan ge. Solen bröt igenom plötsligt, ömt och värmde hela stationen som för att påminna om att varje hem har sitt hjärta, och varje kyla, sin värme.
