Priset för högmod
Elin, kan du låna ut några saker till mig? bad Matilda med bedjande röst när hon steg in genom dörren till sin systers moderna lägenhet i Vasastan, Stockholm.
Hennes blick fastnade på den rymliga hallen med skandinavisk design, speglar i eleganta träramar och en stilren liten bänk vid dörren allt lika smakfullt som ett uppslag i en inredningstidning. I bröstet väckte det en välbekant, men ändå bitter avundsjuka: Elin hade alltid fått allt att verka perfekt.
Elin dök upp i rummet, klädd i mjuka ullbyxor och matchande collegetröja. Hennes avslappnade elegans låg som en naturlig aura över henne något Matilda förgäves kämpat för att åstadkomma i åratal.
Jaha, vad är det för hemlighet nu då? sa Elin lugnt, lutandes mot dörrposten.
Matilda rättade till ärmen på sin kappa inte ny längre men välvårdad och undvek att stirra på den stora färgglada tavlan på väggen. Kaffedoften spred sig genom rummet och fick henne att längta efter en likadan kök med barbord, integrerade vitvaror och moderna lampor. Tänk att få börja dagen här, istället för i stress och jäkt
Det är egentligen inget stor sak, mumlade hon, samlandes tankarna.
Elin väntade tyst och Matilda förstod att hon inte skulle komma undan. Hon drog efter andan och erkände:
I helgen är det återträff med min gamla gymnasieklass. Jag måste gå! Och jag måste se fantastisk ut! Jag vill att alla ska tro att mitt liv är en saga.
Varför då? undrade Elin ögonbrynslöst. Varför lägga energi på folk du inte ens har kontakt med längre, som du förmodligen aldrig träffar annars? Du bor ju inte bara i en annan kommun du är i ett helt annat län!
Matilda drog handen genom håret och tänkte åter på systerns perfekta kök, harmonin, och den lugna morgonen. Om hon ändå hade det som Elin.
Du förstår inte! utbrast Matilda. Det spelar roll för mig. Jag vill att de ska se att jag lyckats. Jag vill aldrig att någon ska tro att jag är en misslyckad person.
Inombords kände hon skam över sin avund mot Elin, men det syntes inte på systerns ansikte.
Tänker du verkligen vara någon du inte är? frågade Elin varsamt och slog sig ned på stolen. Tror du någon blir imponerad?
Det handlar inte om det, skakade Matilda på huvudet. Jag vill bara att de ska tro att jag lyckats. Att livet blivit som jag alltid önskat.
Okej, suckade Elin. Vi kan gå igenom min garderob. Men lova att det här är första och sista gången du försöker lura folk! Det är faktiskt ganska fult gjort.
Du bara förstår inte
Och Matilda började berätta…
~~~~~~~~~~~~
På gymnasiet var hon verkligen stjärnan i klassen, alla erkände det. Grabbgänget följde henne i korridorerna, förhoppningsfulla för ett leende. Lärarna blev milda när de såg hennes tankfulla ansikte och den där speciella sorgsna blicken. Hemma kunde föräldrarna aldrig neka henne något en höjd ögonbryn och en diskret suck, och Matilda fick sin vilja igenom.
Hon var van att få allt hon önskade. Ville hon ha ett par splitternya sneakers som just kommit in i butiken, dök hennes mamma upp med dem i en elegant låda redan nästa dag. Om en ny kille började klassen var han snart upptagen med att bära Matildas böcker hem från skolan.
Det blev en sorts tävling hur långt kunde hon gå, hur många önskningar kunde uppfyllas? Hon motiverade allt med sitt tysta mantra: För att jag kan. Den meningen blev hennes ursäkt för allt. Om en vän började umgås med en kille Matilda gillade, kastade hon sig obekymrat in i leken och vanligen gick hon segrande ur.
Väninnor började dra sig undan. Först en, sedan en annan som hittade nya vänner. Det gjorde henne inget alltid fanns det de som ville vara nära och värdesatte hennes godkännande. Om någon inte följde spelets regler var de ändå inte värda hennes sällskap.
På studentbalen kände Matilda sig som en drottning. Ljusslingor och ballonger förvandlade aulan till hennes hov. Klasskompisarna cirklade kring henne, sög åt sig blickar och ord. Det var där hon trivdes bäst mittpunkten.
Rusig av beundran, makten över dessa små liv, gick hon ett steg för långt. När samtalet gled in på minnen och gamla oförrätter började Matilda fälla syrliga kommentarer om klasskamraternas utseende, kläder, framtidsutsikter. Orden flödade lätt, nästan euforiskt, med hennes vanliga nyfikenhet på reaktionen hon väckte.
Min framtid blir lysande! utropade Matilda högdraget, såg sig omkring med självsäker blick. Jag kan redan se det framför mig: rik man, stor villa på Lidingö, resor till Franska rivieran varför skulle jag jobba? Allt kommer ordna sig för mig.
Ett småleende spred sig över läpparna och hon såg för sitt inre gyllene takkronor och lyxiga bilar.
Och ni andra… fortsatte hon, riktad mot en tystlåten klasskamrat. Du blir säkert lågstadielärare på nån landsbygdsskola. Och gifter dig med en tråkig snubbe som jobbar på fabrik och super på helgerna.
Hon släppte loss sina profetior över hela gruppen en omärkligare än den andra: någon skulle se barn- och diskhögarna växa i en trång hyresetta, en annan skulle jobba som kontorist och längta efter en klänning hon aldrig skulle ha råd med.
Flickorna sänkte blicken eller försökte le tappert, men Matilda skrattade högljutt åt deras generade miner.
Att plugga valde Matilda att göra i Uppsala inte för ämnet, utan för prestigen och möjligheten att hitta någon driven, kanske en blivande läkare eller jurist. Hon hade dessutom ärvt sin farmors lägenhet så hon behövde inte bo i korridor eller leta dyra rum på Blocket.
Första veckorna gick planenligt. Hon inredde snyggt, lärde känna folk, gick på fester och var fortfarande festens medelpunkt men nu bland många lika snygga och självsäkra unga kvinnor. Tjejer som både pluggade, hade extrajobb och konkreta framtidsdrömmar. Där bleknade hennes egen lyster och den gamla självkänslan började krackelera.
Men Matilda tog inte tag i plugget. Lektionerna krävde disciplin, seminarier krävde förberedelser och tentor rejäl arbetsinsats. Hon försökte glida vidare på charm och yta, men vid första tentaperioden gick det riktigt illa. Hon fick underkänt och fick höra att så fortsätter det om hon inte skärper sig.
Tiden gick, rikedomen från farmors arv tynade sakta bort och känslan av utvaldhet försvann. Istället för att fokusera på studierna försökte Matilda snabbt hitta någon att gifta sig med medan hon enligt sig själv ännu var marknadens pärla.
Hon började dejta aktivt, oftare med män som var några år äldre och mer etablerade. Hon slätade ut verkligheten nämnde ofta hur skönt det vore att hitta rätt man och bilda familj. Men ängsligheten och jakten på status lyste igenom och skrämde snarare bort än lockade.
En av dem, Adam, verkade först rätt. Hans föräldrar ägde ett apotek i Stockholms förorter, hade en fin villa i Djursholm och Adam själv var välutbildad och arbetade i familjeföretaget. Matilda såg framför sig hur hon kunde bli hemmafru, gå på luncher och semestra i Spanien.
Hon planerade sitt införande minutiöst dök upp på samma gym, kaffebarer, fester. När de till slut började träffas låg hennes fokus på att tala om värdet av familj och den rätta partnern.
Men Adams mamma visade sig vara gammaldags. När han berättade om Matilda var hon skeptisk:
Vem är hon? Vad gör hennes föräldrar? Vilken släkt kommer hon ifrån?
Adam ryckte på axlarna, men mamman bestämde snabbt: Nej, vår familj har alltid varit noga med vilka vi släpper in
Ett par veckor senare bjöd Adam ut Matilda på kaffe, såg bedrövad ut och erkände att familjen aldrig skulle godkänna henne. Ärligt men svidande.
Strax efter började rykten spridas om Matildas motiv. Någon påstod att hon jagade rika män och skaffade sig fördelar. Många av de tidigare uppvaktande männen höll sig undan någon ignorerade henne helt när de sågs på lokal.
Att återvända till Västerås, hennes hemstad, fanns inte på kartan. Hon hade berättat alltför många stora historier om fantastiska studieresultat, mentorer, karriärer och kärlekar för att backa. Föräldrarna skröt gärna om dottern för vännerna.
Den enda som kände till sanningen var Elin. Mer än en gång rådde hon Matilda att åka hem, lägga korten på bordet.
Kom hem, här finns ändå tryggheten kvar. Säg bara som det är.
Men Matilda vägrade: Aldrig att jag erkänner! Jag klarar mig och ska lyckas, du får se!
Men månaderna gick. Farmors pengar tog slut. Skönare kläder och besök på Innerstans kaféer blev ovanliga, träningskortet uppsagt, matkassen alltmer minimal. Till slut tvingades Matilda ta jobb som kassörska på ICA.
Det var tufft i början. Att möta blickarna, höra viskningar om att hon var för välvårdad för ett vanligt butiksjobb, men Matilda bet ihop.
~~~~~~~~~~~~
Jag fick inbjudan till återträff igår, sa hon dystert till Elin när berättelsen var över. Jag måste gå! De kommer annars tro jag har misslyckats och inte vågar visa mig.
Elin rörde sakta om sitt gröna te, såg på sin syster med tveksamhet.
Är du helt säker på att de vill träffa dig för din skull och inte för att håna tillbaka efter allt från skoltiden? Du sårade rätt många den där examenskvällen
Matilda blossade upp: Dumheter! Jag har alltid haft koll. Ingen vet något säkert. Jag måste bara visa att jag fortfarande är någon!
Elin ryckte på axlarna. Besluta själv. Men tänk efter: är du verkligen redo för vad som än väntar?
Det är lugnt. Jag fixar det. Hjälp mig att se fantastisk ut, snälla!
Absolut, du får låna vad du vill, sade Elin och log snällt.
*****************
Matilda rusade ut från restaurangen, tårarna rann nerför kinderna. Den friska marsluften bet i huden, men hon märkte det knappt benen bara sprang, långt bort från rummet där hon nyss försökt spela rollen av någon hon aldrig varit. Elin hade rätt. Jag borde tagit hennes råd och stannat hemma
Till en början gick kvällen enligt plan. När hon steg in i festlokalen drogs blickarna till henne. Hon log strategiskt, pratade om sin affärsresande make i Oslo, om huset i Danderyd, om weekends i Nice. Men snart märkte hon diskreta blickar och viskanden.
Så, plötsligt, tog en kille till orda:
Jag såg Matilda härom veckan i kassan på ICA. Det är ju långt ifrån vad hon pratar om nu
Stämningen blev stel. En annan tjej hivade upp mobilen: Jag har bildbevis! Titta!
Snabbt visades foton upp via projektorn för hela sällskapet: Matilda i butiksuniform bakom kassan, handlande på Willys, på väg hem med matkasse i handen, in i en gammal trappuppgång.
Först tystnad. Sedan sprack några upp i skratt. Nån kommenterade högt: Oj, och ändå snackade hon om lyxvilla och affärsman. En annan: Kanske hennes make också står i kassan?
Matilda stod paralyserad, ansiktet blossade. Alla hennes lögner avslöjade på en minut. Hon vände och rusade ut.
Ute, på en bänk i ett ödsligt Vasastan, hulkade hon av skam. Så disträ reste hon sig och stötte till en förbipasserande man.
Hur är det fatt? frågade han vänligt, och Matilda förvånades av ärligheten i hans blick.
Nej min pojkvän lämnade mig viskade hon.
Där på bänken, förstod Matilda livet blir aldrig som man lurar sig till. Sanningen hittar alltid en väg. Hon såg äntligen det Elin försökt säga: att ingen lycka kan byggas på högmod, gamla lögner eller spelade roller. Bara när man vågar vara sig själv, kan verklig glädje och respekt växa.
Och så tog Matilda första steget, inte mot en ny lögn utan mot ärlighet, försoning och en mer ödmjuk syn på sig själv och andra. För det största priset man kan betala för högmod, är att man till slut förlorar det viktigaste av allt: respekten för både sig själv och dem man delar livet med.
