Hur Linnea blev mamma tack vare sitt stora hjärta
En kylig morgon gled Linnea in i trapphuset på Södermalm i Stockholm. Där utanför hennes lägenhet stod en blå flyttkartong. Hon stannade till, lite förvirrad, och såg sig omkring. I kartongen, ihopkurade tillsammans som ett par trasiga sockor, låg en liten hund och en katt. Deras ögon var runda och förskräckta, pälsen krusade sig av oro.
Men vad är det här? Vilka är ni? frågade Linnea tyst, som om de små djuren kunde svara henne.
Just då gnisslade dörren upp till grannen mittemot. Ut stack fru Greta sin näsa.
Nämen Linnea, god morgon på dig! Hur det kan bli Du vet att Maja på tredje våningen gick bort förra veckan? Och hennes systerdotter, hon har fortfarande inte ordnat hem åt djuren.
Hon har försökt med alla, men ingen vill ta dem. Jag har redan min gamla Sixten, och han accepterar inga nya kamrater. Och några är allergiska Det kanske kunde vara något för dig och Erik? Ni har ju inga barn, båda jobbar och klarar er fint.
Vi har väl aldrig riktigt tänkt skaffa djur och särskilt inte två på samma gång, sa Linnea aningen rådvill.
Men man ska inte sära på dem. De hör ihop, sover ju alltid bredvid varandra. Den där damen brukade rasta hunden, och katten sprang ut själv om kvällarna det är inget besvär.
Du kanske ändå vill ta dem? viskade Greta uppfordrande och såg på Linnea med bedjande blick.
Och om vi inte gör det? Vad händer med dem då? undrade Linnea.
Det var prat om att de skulle skjutsas till avlivning. Därav lådan. Lägenheten är redan nästan såld och de nya vill förstås inte ha några pälsbollar på köpet sa fru Greta och suckade djupt.
Vid det ögonblicket steg Olle, hyresvärden, in i porten. Han kastade en blick på Linnea och kartongen.
Ska du inte ge dem en chans? De är gamla och tystlåtna, gör inte så mycket väsen av sig, behöver inte så mycket mat. Ingen vill ha dem och det är ju synd. Maja älskade dem obegripligt mycket.
Nåväl, låt gå Jag klarar inte tanken på att ni ska ta dem till veterinären för att aldrig komma tillbaka. Vad heter de? Vi har bara bott här i två år, känner ju knappt någon, sa Linnea, och Olle log och bar försiktigt in lådan i hennes hall.
Hunden heter Ture, katten är en riktig Gustav. Tack snälla du. Han la ett par hundralappar på skänken och ett koppel. Här får du till en början och tack igen.
Så snart Linnea stängt dörren och hängt av sig sin kappa satte hon sig ner och talade med de två oväntade gästerna.
Nu får vi väl se. Erik lär bli paff, men han är ju snäll och vänlig, så nog blir de kvar Tänk om han blir arg och kastar ut oss allihop? mumlade Linnea och log snett.
Men ni ska aldrig behöva vara rädda. På avlivning, hör ni så tokiga de är!
Katten Gustav klev nyfiket ur lådan och började undersöka rummet med försiktiga steg. Ture satt kvar, trött och stilla, och följde varje rörelse med ögonen.
Linnea smög in i köket och öppnade kylskåpet. Naturligtvis inget djurfoder hemma, men hon kokade havregrynsgröt, blandade i lite köttbullar som blivit över och bestämde att det fick duga åt både hund och katt.
Till hennes glädje slank Gustav snart in i köket, sniffade på gröten, och smaskade hungrigt i sig. Linnea bjöd in även Ture, som länge tvekade men till sist närmade sig sakta och såg bedjande på Linnea.
Erik kom hem från sitt arbete som bibliotekarie. Han blev förstås förvånad, ställde många frågor, men till slut bestämde de att försöka hitta ett hem med trädgård åt djuren, helst hos någon äldre med plats över.
Linnea och Erik hade varit gifta i fyra år och bara bott i denna lilla tvåa i två. De trivdes bra, bråkade sällan och saknaden efter barn var deras enda sorg.
Du som är så pedantisk jag trodde aldrig du ville ha djur sa Erik förvånat.
Jag tänkte vi skulle få barn Men så blev det djur istället, och det går ju inte att skicka dem i döden förlåt mig Linneas ögon blev blanka av tårar.
Jag har alltid gillat djur. Det ska nog gå, sade Erik och kramade henne. Jag kan fråga på jobbet i morgon om någon vill ta över dem.
Men dagarna gick och snart var Ture och Gustav en naturlig del av hemmet. Det visade sig att Majas gamla lägenhet låg precis ovanför dem och att katt och hund visste varenda vrå i huset och gården.
Ni är mina små äventyrsvänner! sade Linnea. Det känns som ni bott här för alltid.
Varje dag promenerade hon Ture tre gånger, medan Gustav tog sig ut genom fönstret och tassade runt på gården innan han smög in igen när det passade.
Fru Greta var överlycklig och kom ofta förbi med köttben till Ture och rester från middagen till Gustav.
På kvällarna skrattade Linnea och Erik åt Gustavs lekar och Tures belåtna snarkningar i sin nya lurviga bädd.
De fluffiga vännerna sov alltid ihop, och det var självklart att de aldrig skulle skiljas åt. Med tiden bestämde Linnea och Erik att de inte ens ville leta nya ägare de var för kära i vännerna redan.
Linnea fick ofta besök av sin mamma Gunnel från Hägersten. Först suckade hon, men snart smälte även hennes hjärta.
Jag hade gärna tagit kissen, men bor på tredje våningen utan hiss och Gustav gillar ju att springa ut
Nej, mamma, du får komma hit och passa dem när vi reser bort. Då kan du vattna blommorna samtidigt, sa Linnea bestämt.
När sommaren kom reste de till Gotland. Linnea ringde mamma nästan varje kväll för att höra hur det gick.
Allt är prima, de äter bra och vi myser på innergården. Oroa dig inte, rapporterade Gunnel.
När Linnea kom hem blev hon överraskad av det lyckliga mottagandet. Ture viftade på svansen, skällde till, hoppade och ylade av glädje.
Gustav, lite coolare, strök sig mot Eriks ben och spann som en maskin.
Vet du vad, oss gillar våra fyra vänner verkligen, sa Erik. Linnea klappade Ture och började genast förbereda kvällsmaten till alla.
Snart hade hon också fått in vanan att gå upp tidigt för att hinna med morgonpromenaden innan jobbet och se till att djuren fick mat och kärlek.
Några månader senare berättade Linnea, darrande av förväntan, för Erik att de skulle få barn. Äntligen, en son den stora drömmen gick i uppfyllelse.
Gunnel sa:
Det är ingen slump att du fick Ture och Gustav. Det var nästan som om universum ville testa ditt hjärta, och nu har det tackat dig! Dags att förbereda dig för moderskapet, Linnea.
Ja, ibland undrar man Men omvårdnad, städning, lek och kärlek det har övat upp mig, skrattade Linnea.
Vill du att jag tar djuren ett tag när barnet föds? undrade mamma.
Nej, mamma. Vi klarar det! Du får hellre komma och ta barnvagnen på promenad medan babyn sover, eller hjälpa till hemma ibland.
De kramades, världen kändes möjlighetstät och fjäderlätt.
Graviditeten gick smidigt och så småningom kom lille Emil till världen. Lyckan var total för Linnea, Erik och släkten.
Ture, med sin ålder och kloka ögon, skällde aldrig. Gustav strosade bara runt, njöt av trädgården och klättrade ibland upp i den gamla linden i gården. Allt var lugnt och vänligt, och familjen var nu komplett.
De gamla tanterna på gården, med fru Greta i spetsen, berättade nu historien om hur Linnea tack vare sitt stora hjärta blev mamma, för hela Brännkyrkagatan.
Fru Greta narrade den som en sann saga ett bevis på att universum faktiskt lyssnar när vi handlar av kärlek.
Vad säger du tror du på fru Gretas historia? Berätta gärna vad du tänker, och lämna ett hjärta om du tycker om sagan.
