Och glöm inte bananer till mormor Greta! Men bara små, sådana som hon gillar! Förra gången köpte du något helt fel! Karin! Hur kan du vara så här? Är det verkligen så svårt att göra det man blir ombedd att göra?
Karin Ingridsson Svensson, chefsbokhållare på ett stort företag, mamma till två barn och lyckligt gift hustru, pustade och nickade ut i tomma luften. Det spelade ingen roll att hennes mamma inte kunde se henne Karin visste att hennes mamma ändå skulle förstå exakt hur hon svarat på instruktionerna.
Och stå inte bara där och nicka, utan gör det också! Jag känner dig alltför väl! Du har alltid huvudet fullt av dagdrömmar! Karin! Det är dags att växa upp!
Karin nickade inte igen. Hon svarade bara: Ja, absolut! och sa hejdå till sin mamma.
Växa upp… Jovisst. Som ni säger. Fyrtio med lite till det räcker tydligen inte.
Det var en halvtimma kvar av arbetsdagen och Karin försökte fokusera på den tråkiga rapporten. Det gick sådär. Tankarna flög hit och dit, mest i dystra banor trots att hon, enligt mamma, var en ordentlig flicka.
Karinskan är så duktig! En riktig tjej med skinn på näsan!
Det var gulligt när hon gick på förskolan, snurrade omkring i kjolen med volanger och rosetter i håret. Ett riktigt under!
Nja, under och under… Efter dagis var hon mer ett yrväder.
Karin! Vad har du gjort med håret?
Ett bo! Det sa fröken, Eva. Hon sa att jag skulle stå stilla på gården, så kanske fåglarna bosätter sig där och får ungar. Någon nytta ska man ju ha av min frisyr!
Och rosetterna?
Kommer inte ihåg. En tog Anders han skulle ha den till ankaret till sin båt. Du, mamma! Visste du att han har en riktig båt? Hans pappa har byggt den! Eva visade oss idag. Fyllde baljan med vatten det var jättefint!
Och den andra rosetten då?
Vet inte. Lena fick den. Sedan försvann den. Mamma, varför blåser vinden?
Karin!
Vad?
Sluta med de där dumma frågorna! Jag får ont i huvudet!
Jag tystnade. Och hela vägen hem gick jag bredvid mamma, kastade försiktiga blickar i smyg. Tänk om hon aldrig blir bra i huvudet igen? Om hennes huvud, som de tomma äggskalen mamma kastar i soporna när hon steker ägg, är borta för alltid?
Föreställningsförmågan hade jag alltid haft i överflöd, så innan vi ens var halvvägs hem började jag snörvla och sedan riktigt gråta helt utan minsta anledning, vilket brukade göra mamma direkt galen.
Men snälla, vad är det för show nu igen?!
Jag kunde aldrig förklara varför. Jag tyckte helt enkelt så synd om mamma, hennes huvud och hennes förstörda humör, att jag ibland ville tjuta som grannens hund, Vilda.
Vilda var den dummaste hunden i huset. Hon ylade för allt möjligt, men blev som värst om hennes husse, rörmokaren Bengt, stack på en fylla. Då ylade Vilda dygnet runt och hela gatan önskade att någon tog hand om henne. Det blev ofta bråk med polisen, men Vilda blev alltid kvar. Det enda gången hon tystnade var när någon insåg att Bengt faktiskt aldrig mer skulle komma tillbaka.
En dag efter en sådan fylla satt Vilda kvar på trappan, när människorna la blommor nerför gatan. Hon flyttade sig inte ens när jag, som fått stanna hemma från förskolan för att vi skulle till tandläkaren, klappade henne på huvudet. Mamma tog mig i handen, vi gick vidare, och när vi kom hem från tandläkaren satt Vilda kvar orörlig, och jag var säker på att hon grät.
Mamma, varför syns det inga tårar på henne?
Vad det var för betydelse med min fråga förstod jag inte då, men mamma satte sig på huk vid Vilda:
Kom, Vilda… Kom nu. Han kommer inte hem igen…
Jag visste ju inte vad en hund förstod, men mamma plockade bara upp Vilda och sa:
Nu går vi hem. Vi behöver ta hand om henne.
Så blev Vilda vår hund. Hur gammal hon var visste jag aldrig, men med oss bodde hon i sjutton år. Jag han ta studenten och gifta mig, och aldrig under alla år hörde vi Vilda yla igen. Hon åt, gick ut med oss, gav sig till att bli tvättad om tassarna men aldrig mer ett ljud. Inte ens när hon, den dag det var dags, vilade nosen mot min fuktiga hand och somnade in, suckade hon på ett helt mänskligt sätt. Jag skaffade aldrig någon ny hund, även om barnen tjatat, för Vildas ögon följde mig länge.
Jag hade ändå en fin barndom. Mamma, pappa, två mormödrar, en nalle med trasigt öra och pannkakor med hemkörd sylt på helgerna. Och så mormor Gretas stuga ute i skogen, där vi sällan var. Jag förstod aldrig varför. Det var alltid ett slags hemlighet och det skulle man ju inte prata om för barn.
Särskilt älskade jag resorna till kusten med mormor Greta. Hon svarade alltid på mina frågor, hur konstiga de än var och det gillade mamma inte.
Men snälla mamma! Varför? Hon är ju bara ett barn. Hon kommer ju inte fatta hälften ändå!
Du fattade allt när du var liten! Karin är likadan!
Jag skrattade åt att mamma blev så frustrerad, och insåg själv att jag inte förstod hälften ändå, men det var så spännande att jag planerade nya frågor till nästa gång.
De vuxna försökte skydda mig från allt som hände i familjen, men ibland hördes ändå gräl bakom sovrumsdörren, och sedan grät mamma lågt. Mormor Greta snörpte på munnen när mamma var med oss ute på landet.
Kom, mamma! Mormor ska lära dig hur man bakar paj! Då kan du göra den hemma sen. Du kan ju inte baka så här god paj!
Men mamma bara skakade på huvudet:
Nej.
De skyddade mig från för mycket detaljer. Senare lärde jag mig att släktskap inte alltid betyder något mer än just pappersband.
Mina föräldrar skilde sig när jag var tio.
Mamma hade ordnat kalas för mig och mina vänner när ytterdörren smällde i och mamma tyst sa:
Så var det dags…
Vilda, som förstod bättre än jag, tryckte sig mot mammas ben. Någon ropade på mig och jag rusade ut i vardagsrummet, skrikande om tårta. När jag kom för att hämta mamma, stod hon där med Vilda, båda tysta och blickande mot en punkt långt bort. När jag försiktigt frågade efter tårtan, rättade mamma till sitt leende och sa:
Självklart, det kommer nu! Gå du ut först bara.
Hon log och serverade kalaset, men när alla gått gick vi ut i köket, hon räckte mig en matsked:
Var tårtan god? Strunt i alla dieter, Karin. Någon gång får även vi ha fest på vår gata!
Vad hon menade med fest förstod jag aldrig, och det blev inte vanligare med fest framöver. Pappas underhåll räckte knappt till en ny tröja om året, och fester blev få.
Mormor Greta propsade alltid, oblygt, att mamma skulle ordna sig med sitt privatliv. Men det lyssnade mamma sällan på:
Jag har fått nog. Det räcker.
Det hände ofta att jag lekte med tanken: Om mamma gift om sig, om vi fått ett syskon hade hon skrattat mer då? Jag vet inte. Mamma hade för länge sedan slutat skratta.
Hon blev mer och mer strikt med åren, och ibland hade jag svårt att inte tappa humöret. Under tonåren blev det många duster, men alltid dök Vilda upp och så fort hon visade tänderna tystnade jag och drog mig tillbaka till mitt rum.
Vilda kunde nypas ordentligt det visste jag. Men det hände bara en gång, när vi verkligen bråkade, att hon bet mig lite lätt i benet; blåmärkena försvann fort, men inte minnet.
Det var mormor Greta som rätade ut en del för mig i mammas beteende.
Vad vill du ha av henne? Vilken kvinna blir inte snål och sträng om hon inte får känna sig älskad?
Men vi älskar ju henne?
Ja, Karin, men det räcker inte! En kvinna måste få känna sig behövd av en man, inte bara barn och släktingar.
Vad mormor berättade brukade få mig att skratta, men det var intressant. Hon hade haft sina romanser, men gubben blev alltid favoriten. Det där med att ta emot en bukett eller gå på restaurang var en sak men att dela livet varje dag, det är något annat.
Och vet du, Karin? Din mamma gifte sig urkär hon älskade honom på riktigt. Inte sådär drömmande och barnsligt, utan med öppna ögon. Trots att hans familj aldrig accepterade henne. Men ändå stannade hon tills den dagen han var otrogen. Förlåt att jag berättar. Men du behöver känna till hennes smärta. Ingen behöver hata, och du ska vara glad för både honom och henne. Hälften av dig är från pappa, och hälften från mamma.
Mamma har aldrig sagt något om pappa.
Och kommer aldrig heller att göra det. Hon är klok han förblir din pappa.
Tror du att hon fortfarande älskar honom?
Det tror jag nog. Därför vill hon kanske inte ändra på sitt liv.
Mormor, tror du att jag kan älska någon för alltid, också?
Jag vet inte, flickan min. Jag kan bara hoppas att du en dag hittar någon som är värd att älskas så.
Min man, Erik, träffade jag helt enligt mormors förutsägelse, på väg in till mitt första universitetsprov. Jag sprang rakt in i en lång snubbe med grova linjer, såg knappt ansiktet, men hans snabba fångst och vitsiga kommentar:
Du är så snabb du måste ge mig ditt nummer innan du försvinner igen!
Numret gav jag inte ut, men när jag gick ut ur salen efteråt stod han där och log.
Efter tre år gifte vi oss. Första tiden bodde vi hos mamma men det gick inte så länge. Hon gillade inte Erik direkt:
Programmerare, vad är det för ett yrke? Han blir ju snart en elefant om han bara sitter framför datorn med mackor hela dagarna.
Men mamma, det gör väl inget, det är ju trevligt!
Jag tycker synd om dig, Karin. Du kommer få lida…
Men Erik lade verkligen manken till. Det tog nästan tio år, men till sist sa mamma stolt att han var guld värd.
Vid det laget hade vi redan flyttat till en tvåa och Erik jobbade ihjäl sig med sitt första bolag, medan jag sprang runt på visningar som mäklare. Barnen sov turvis hos mormor och gammelmormor jag tackade dem tyst varje dag.
Vid andra graviditeten började larmklockorna ringa.
Karin, vad tror du om dig själv? Ska du bara försvinna sådär en timme? Jag har massor att göra! muttrade mamma samtidigt som hon rörde i Eriks favorit ärtsoppa.
Jag förstod ingenting, för mitt läkarbesök tog mindre än den timme vi bokat och det var dessutom igår…
En grundligare undersökning ville hon inte ha; hon var ju frisk! Jag fick ta hjälp av pappa och ordnade med en läkare som besökte oss hemma.
Jag har dåliga nyheter. Ett helt batteri tester är nödvändiga, men vi står inför svåra tider.
Jag blev iskall. Min mamma? Omöjligt! Hon är ju ung! Hur kunde hennes hälsa svaja så?
Det finns många orsaker, men vi måste hjälpa henne leva lugnt.
När hon sedan motvilligt flyttade in i vårt nya hus var det Erik som tagit största steget vi tog lån och köpte en villa.
Vi klarar det. Huvudsaken är att du får ro, sa Erik.
Fast någon ro infann sig inte.
Mamma glömde ofta att hon bodde hos oss.
Men Karin, mitt hus är ju någon annanstans!
Ja mamma, men i morgon behöver jag hjälp med pojkarna. Mormor är sjuk…
Nå väl, men tro inte att detta ska fortsätta. Jag har också ett liv!
Självklart mamma.
Om inte mormor suttit hos mamma hade jag blivit tokig direkt.
Märker hon sig ingenting, mormor?
Jo då, hon minns sånt som var länge sedan. Även sånt jag själv glömt. Vet du, ibland önskar jag att jag fått mer tid när hon var liten. Förskola, fritids, kväll: det mesta skötte sig själv. Du blev min första riktigt uppfostrade unge. Och din mamma… det är mitt sår. Jag hade velat få om det.
Senare, när vi satt ensamma, bad hon mig:
Karin, sluta se henne som din mamma, och börja se henne som ett barn. Bara så kommer du att orka. Och när du tappar humöret, skrik ut det så mamma inte hör. Sen, när du lugnat dig, minns att du en dag vill bli förstådd och omhuldad av dina barn och visa henne samma ömhet. Lovar du?
Jag lovar…
Hur många gånger skulle jag återvända till det samtalet? Otaliga.
Nu slängde jag en blick på klockan, suckade och tog min väska. Plånbok. Nycklar. Paraply. Allt med. Dags! Hämta äldsta från träningen, yngsta från skolan och sedan handla bananer. De små, som mormor Greta alltid hade älskat.
För mamma, när hon ser dem, tror hon säkert att mormor fortfarande lever. Och det är bara att smyga förbi blicken från hemtjänstpersonalen, öppna dörren till vardagsrummet och se fåtöljen som inte alls passar in men ändå alltid står där.
Karin! Kan du nån gång tvätta överdraget? Har du köpt bananer? Mormor kommer när som helst. Hon bad om dem.
Självklart mamma! Sätt dig, så gör jag te till dig.
Platsen i fåtöljen är upptagen. Och än finns det tid att luta kinden mot mammas händer, fånga en sträng men ömsint blick och le tillbaka:
Karin, vad har du i håret? Var är din kam? Kom, jag borstar dig. Det är sent… Sovdags! Vad vill du ha till frukost imorgon? Mannagrynsgröt eller pannkakor?
Och så är det, tänker jag. Allt måste få leva kvar, om så bara för ett ögonblick för kärleken hänger alltid kvar i de där små sakerna. Jag har lärt mig att det viktigaste i livet att ge, det är tiden och tålamodet, hur svårt den än verkar ibland.
