Simon anlände till den lilla byn för att hälsa på sin moster, sin mammas äldre syster, som mamman bett honom vaka över innan hon gick bort.
Moster Rut var liten och åldrad. Simon hade redan flera gånger föreslagit att hon skulle flytta in till dem i Göteborg. Han hade sagt att hon skulle få ett eget rum, att hon kunde promenera på gården, träffa andra tanter och ha det trevligt. Men moster Rut vägrade envist lämna sitt hus.
Därför fick Simon var tredje månad ta fem obetalda lediga dagar från jobbet och åka ut till byn. Två dagar gick åt till resan, de andra tre hjälpte han till hemma hos mostern. Tur nog var Simon chef för sin avdelning och kunde unna sig sådana korta ledigheter.
Dessutom drevs företaget av hans barndomsvän. Men denna vår hade han inte kunnat komma i mars jobbet hade gått i ett så nu kom han först när april slog ut med nyutslagna björklöv.
Moster Rut hade försvagats ordentligt efter vintern. Grannen, tant Anna-Lisa, berättade att de fått ringa ambulansen två gånger.
Varför sa ni inget? undrade Simon oroligt. Så ofta jag ringde fick jag bara höra att allt var bra.
Hon förbjöd oss, svarade Anna-Lisa. Hon sa: När jag dör, då får ni meddela honom. Inte innan. Låt honom jobba.
Simon gick till ICA efter socker och salt som mostern bett om, och köpte även ris, köttbullar på burk och kondenserad mjölk. När han kom tillbaka till huset såg han vid farstutrappan en fårhundsvalp, kanske fem månader gammal.
Han var speciell stort huvud och långsmal nos.
Moster Rut, varifrån har du fått en valp?
Den dök bara upp för en månad sen. Jag öppnade grinden och där satt han och skakade av köld, helt utmärglad. Jag har matat upp honom. Tog honom för lite sällskap.
Simon klappade hunden på huvudet, och valpen lade genast sitt huvud i hans knä. Simon hade alltid älskat hundar och längtat efter en själv som barn. Men föräldrarna tillät aldrig det. Och nu nu fanns ingen tid för hundar. Hans fru tog hem en katt en gång, den levde med dem i tre år innan den försvann. De hade inga barn Karin kunde inte få några och de hade försonats med det. Levde för varandra, reste ofta iväg tillsammans.
Vad kallar du din påhitt?
Tage. Så hette min gamle katt.
Simon skrattade.
Du vet väl att det är kattnamn?
Spelar roll. Han lyssnar ändå!
Medan Simon vistades hos Rut följde Tage honom som en skugga. Snart var det dags att fara, och Simon bad mostern lova att höra av sig om hon blev sjuk. Han skulle alltid komma. Och behövde hon medicin, fick hon aldrig tveka att ringa.
Jag har redan slitit ut dig nog, suckade hon. Du reser hit jämt.
Du är aldrig till besvär, mor Rut. Ju längre du är kvar desto bättre.
Simon, kan jag be dig om en sak? Om jag dör, låt inte Tage bli ensam han är en levande varelse ändå.
Jag ska inte överge honom. Jag hittar någon som kan ta hand om honom.
Nej, ta honom själv. Jag tror han är här av en orsak.
Då lät hunden sitt huvud vila tungt på hans knä och såg honom djupt i ögonen.
Okej, moster Rut. Om det händer, tar jag honom.
En månad senare gick Rut bort. Simon ordnade begravningen, höll minneskväll med grannarna. Sedan besökte han och Tage graven. De sade farväl.
Så var det tid att resa hem. Simon hade köpt munkorg och koppel till Tage, och de åkte till järnvägsstationen. Simon löste biljetter till kupén där hundar var tillåtna. När de klev in höjde en man, som redan satt vid fönstret, förvånat på ögonbrynen när han såg Tage.
Är du tokig, har du med en varg?!
Vad pratar du om? Det är min hund, Tage!
Det där är en varg, det ser väl alla. Jag har jagat såna där förut.
Tage morrade djupt och reste ragg.
Ta bort besten innan jag gör det åt dig!
Lugna dig, ingen har rört dig. Låt oss bara åka.
Mannen muttrade, reste sig och lämnade kupén:
Sitter hellre en timme i korridoren.
Simon och Tage satt ensamma. Simon såg på hunden.
Tage, är du verkligen en varg? Valpen la huvudet i hans knä, svansen viftade mjukt.
Spelar ingen roll. Du är fantastisk ändå.
Tågvärdinnan stack in huvudet:
Vad har ni där varg eller fårhund?
Någon lurade i er det där? Nej, särskild fårhund, han är spårhund.
Har du papper på det?
Självklart! Fast nu har jag visst glömt papperna vid kassan när vi köpte biljett… annars hade jag visat. Biljett utan papper går ju inte annars.
Tågvärdinnan log och viftade bort det.
I själva verket jobbade Anna-Lisas dotter i biljettluckan.
När de anlände samma morgon gick Simon direkt med Tage till veterinärkliniken på hörnet. Veterinären spärrade upp ögonen:
Är ni från någon cirkus?
Nej, varför?
Ni har ju… en varg.
Simon suckade:
Inte cirkusvarg. Byvarg. Moster dog och bad mig ta hand om honom.
Veterinären granskade Tage, sedan log hon vänligt:
Han är ingen renrasig varg troligen blandras. Tysk schäfer är nog föräldern, blandning blir lugna och trogna. Vi vaccinerar och registrerar, så ingen kommer klaga.
Karin fattade genast tycke för Tage, badade, matade och gick kvällsturer. Tiden gick nästan ett år. Under jullovet, sena eftermiddagen, ville Karin och Tage vandra i parken, bara tio minuter bort.
Plötsligt spetsade Tage öronen och sprang in i skuggorna. Karin ropade, men han var borta i sju långa minuter. När hon just skulle ringa Simon såg hon honom komma, släpande på ett bylte i munnen.
Hon rusade emot honom det var ett spädbarn, levande och tyst. Som läkare reagerade Karin instinktivt: ringde ambulans och polis.
De kom snabbt men Karin kunde inte följa med direkt, behöver lämna hem Tage först. Sedan samlades hon och Simon vid mottagningen. Flicka, en månad gammal och frisk, stod det i rapporten. Ett brev följde med: “Hon heter Lovisa. Ge henne till goda människor.”
Karin bad att få se barnet, och när hon tittade blev platsen i hennes hjärta genast fylld. Simon besvarade hennes tysta blick och nickade. Karin berättade för personalen att hon själv var läkare och de ville adoptera flickan.
Två månader senare flyttade Lovisa in i deras hem, räddad av Tage som moster Rut sagt: “Han kom till oss av en anledning.”
