Vet du vad, när jag tänker tillbaka är det nästan otroligt hur livet svänger. Jag var 55 år, stod i mitt vardagsrum i Göteborg, framför en öppen resväska, och funderade på hur i allsin dar jag hamnat där. Plötsligt kändes hemmet där jag bott i flera decennier som någon annans, inte mitt.
Jag höll i en gammal kaffemugg med texten För alltid & alltid på svenska och skakade lätt på huvudet innan jag satte ner den. Hur blev det såhär? viskade jag. Med handen på soffan sa jag hejdå till alla våra långa söndagsfrukostar och småbråk om vilken pizza vi skulle beställa.
Alla minnen surrade i huvudet som irriterande mygg en varm sommarnatt. Och när jag gick in i sovrummet kände jag tomheten ännu starkare den där halvan av sängen, alltid för stor för bara en person, stirrade tillbaka på mig. Glöm det, det är inte bara mitt fel, mumlade jag och packade vidare.
Jag letade efter sånt som spelade roll. Laptopen låg som en trygg fyr på skrivbordet. Skönt att åtminstone du är kvar, gamla vän, sa jag och strök handen över locket. Den där halvfärdiga romanen som jag slitit med i två år låg fortfarande och väntade där inne. Något som fortfarande var mitt eget, ett bevis på att jag inte tappat bort mig själv helt.
Precis när det började kännas hopplöst plingade mobilen till det var en sms från min kompis Maja: Kreativ retreat. Gotland. Nytt kapitel. Vin. Jag skrattade högt Maja har alltid en förmåga att förvandla kriser till lekfulla äventyr.
Något inom mig väcktes. Jag läste bokningsbekräftelsen för flyget igen. Vad är det värsta som kan hända? Att jag inte passar in? Att ingen vill prata med mig? Att jag skulle bli uppäten av en haj på vägen dit? Men tänk om det faktiskt blir bra?
Jag drog igen resväskan med en djup suck. Ja, nu kör vi! tänkte jag. Men det kändes ändå inte som att jag flydde mera som att jag var på väg mot något nytt.
Gotland mötte mig med ljummet havsdoftande bris och ett rytmiskt slagsmål mellan våGOR och strand. Jag lutade huvudet bakåt och drog in den salta luften. Gud vad jag behövde det.
Men lugnet varade kort. Redan när jag kom till retreaten möttes jag av hög musik och skratt. Hela poolområdet var fullt av ungdomar mellan 20 och 30, liggandes på färgrika saccosäckar med drinkar som såg ut mer som miniatyr-parasoller än något annat.
Det här är knappast något kloster, muttrade jag. Grillat doftade, någon hoppade bomben i poolen så vattnet stänkte överallt. Tack för den, Maja kreativt genombrott, japp, helt säkert, tänkte jag.
Maja dök självklart upp med hatten på sned och ett glas rosé i handen. Elin! ropade hon glatt, fastän vi precis messat dagen innan. Du är här!
Jag ångrar mig redan, mumlade jag men log ändå.
Men lägg av, skrattade hon. Det händer magi här, tro mig! Och du måste träffa folk.
Jag försökte förklara att jag kanske letade efter något lite lugnare. Maja fnös. Struntprat du är här för att du behöver ny energi. Följ med, jag måste presentera dig för någon.
Innan jag hann protestera drog hon mig rakt genom sorlet till en kille som såg ut att ha klivit ut från en svensk sommarreklam solbränd, charmig, lite för avslappnad skjorta.
Elin, det här är Daniel, sa Maja.
Trevligt att träffas, sa han med en röst som var mjuk som silke.
Detsamma, försökte jag och undvek ögonkontakt.
Daniel är också författare, sa Maja och blinkade. Jag berättade om din bok, han har verkligen sett fram emot att träffa dig.
Jag rodnade och sa: Den är knappt klar
Det spelar ingen roll, sa Daniel. Bara att du jobbat med den i två år jag vill gärna höra om den.
Plötsligt försvann Maja med ett Jag hämtar lite mer vin till oss!
Jag svor lite tyst åt henne, men efter bara några minuter var det hans charm eller bara gotländska kvällsbrisens magi? så gick jag ändå med på att promenera en stund.
Ge det en chans, varför inte? tänkte jag när jag bytte om till en somrig klänning från väskan.
Vi smet undan från retreathuset och Daniel visade mig bort till en avlägsen strand, en gunga hängde i en krokig tall, och längre bort en stig till en klippa med utsikt som knappt någon annan visste om.
Du har en talang, skrattade jag när vi slog oss ner på sanden.
Till vad? undrade han.
Att få en människa att glömma att de är helt fel person på fel plats.
Han log stort, och sa: Du kanske inte alls är så fel som du tror.
Vi pratade och skrattade hela kvällen, som om vi alltid känt varandra. Han berättade om resor, böcker han älskade, och han blev uppriktigt intresserad av min roman. När han skämtade om att han skulle hänga upp min autograf på väggen blev jag varm inombords, en känsla jag trodde jag förlorat.
Men något gnagde inom mig ändå. Han var för lätt att tycka om. Var det för bra för att vara sant?
Nästa morgon vaknade jag fylld av energi idéerna bubblade, idag, tänkte jag, idag kanske jag skriver klart det där viktiga kapitlet. Jag slog på laptopen och kände hur hjärtat sjönk. Filen med romanen borta. Två år av mitt liv försvunna.
Jag letade, vände ut och in på både dator och externa hårddisken. Inget. Nej, nej, nej viskade jag för mig själv.
Pulsen rusade när jag gick mot Maja något måste vara fel. På väg hörde jag röster bakom en dörr till ett av rummen, dörren var på glänt. Jag hörde Daniel säga: Det gäller bara att hitta rätt förlag.
Och Maja, i konspiratorisk ton: Ditt manuskript är fantastisk. Vi hittar ett sätt att få det utgivet i mitt namn, hon kommer aldrig märka något.
Känslan av svek var nästan fysisk. Maja min vän sedan universitetet, och Daniel, som jag vågat börja släppa in.
Jag backade tyst, packade snabbt ihop mina saker och lämnade Gotland utan att se mig om. Solen sken, men det kändes bara ironiskt.
Månader senare släpptes äntligen min bok, och bokhandeln på Avenyn var smockfull under signeringen. Jag stod där, höll mitt eget verk i handen, och trots alla applåder kände jag insidan bulta av sorg. Priset för att äntligen vara publicerad hade varit högt.
När jag satt ensam kvar i hörnet såg jag en liten vikta lapp på bordet. Du är skyldig mig en autograf. Hörnet på Café Husaren, om du har tid.
Jag kände igen handstilen direkt Daniel. Först ville jag bara slänga lappen, men nyfikenheten tog över.
Där satt han redan och väntade. Modigt av dig att lämna ett sådant meddelande, sa jag och sjönk ner på stolen mittemot.
Mod eller desperation, log han snett. Jag visste inte om du ens skulle komma.
Jag var inte säker själv, erkände jag.
Elin, jag måste förklara. Vad som egentligen hände på Gotland Jag förstod inte Majas intentioner först. Hon övertalade mig att vi bara hjälpte dig. När jag insåg vad hon faktiskt planerade, tog jag med mig USB-stickan och skickade den till dig.
Jag lät honom prata. Han berättade att Maja alltid haft svårt att stå i skuggan av mig, redan på universitetet. Den här gången gick hon för långt, och när Daniel valde att backa ur försvann hon ur allas liv.
Så satt vi där, och med tiden lättade trycket i bröstet. Min bok hade kommit ut, på mina egna villkor.
Okej, sa jag till slut. Du får en fika. Inte mer.
Han log brett. En fika räcker länge, sa han.
Det blev fler fikastunder. Och sakta men säkert, ja tro det eller ej, blev jag kär. På riktigt. Den här gången tillsammans, inte ensam.
Det hela började med svek, men slutade i något oväntat förståelse, förlåtelse och, faktiskt, kärlek.
