Alltså, jag måste bara berätta om en grej som hände hemma häromdagen. Du vet, min svärmor, Barbro Andersson, hon dök upp helt utan att säga till mitt i köket. Hon stod där och höll i min lilla krukväxt, min lilla saintpaulia, den jag köpte på Hötorget förra våren och var så himla noga med att välja ut. Jag vattnar den varje söndag och har ställt den i köksfönstret precis där den får lagom ljus, du vet. Och nu står Barbro där, håller i den som om det är någon gammal möglig macka som borde slängas.
Barbro, vad gör du? säger jag, kliver ut ur sovrummet med mjukisbrallor på eftersom Tyra precis somnat lunch och jag tänkte att det skulle bli lugnt i huset. Såklart hörde jag steg och kackel i köket ändå.
Städar lite bara, säger Barbro, utan ens titta på mig. Du har ställt den fel igen. Den står ju mitt i ljuset, Lovisa.
Den står precis där jag vill ha den. Jag valde platsen för växten.
Det är östfönster. Saintpaulior gillar inte starkt morgonljus.
Den trivs bra där, ser du väl. Det är knoppar till och med.
Jo, men det är för att den är ny. Snart torkar den och dör. Jag ställer den här, vid kylskåpet, där är det lagom.
Jag tog bara tillbaka krukan, sa inget, ställde den i fönstret där den brukar stå.
Barbro, kan du snälla låta mina saker vara som de är?
Hon gav mig en blick som först nästan var förvånad. Jag försöker ju bara hjälpa till, Lovisa.
Jag vet att du vill väl. Men det är mitt kök. Jag bestämmer var saker ska stå.
Ditt kök, sa hon och vände sig demonstrativt om till diskhon. Ja, ja. Som du vill.
Hon börjar gnugga kranen med en svamp, liksom verkligen stå och skrubba den. Jag står där, ser hennes breda rygg i den där senapsgula bomullströjan och funderar på varför hon ens är här på en onsdag. Föranmäler sig aldrig, snart smäller det till i låset, dörren öppnas och plötsligt är hon inne bland våra grejer som om inget hänt.
Jag säger ingenting högt. Sen frågar hon utan att vända sig:
När vaknar Tyra?
Om typ en och en halv timme, kanske.
Jag fixar lite här under tiden. Vila du.
Jag öppnar munnen men stänger den lika snabbt igen.
Det är redan ordning här, säger jag så neutralt det går.
Ser det, svarar hon. Men det var lite kalk på kranen.
Jag häller upp ett glas vatten, dricker vid fönstret och kollar på saintpaulian, ser hur en knopp håller på att slå ut, lila med vit kant. Tyra brukar varje dag peta på den och ropa Bluuumma! Jag rättar henne: Blomma, Tyra. Hon skrattar och säger, Bluuumma!
Jag går in i vardagsrummet, stänger inte dörren det där skulle bli för mycket markering. Jag vill inte bråka, bara att hon ska fatta att hon är här lite fel, att vi lever vårt liv och hon kan inte bara glida in när som helst. Men Barbro verkar antingen inte förstå, eller så bryr hon sig inte.
Det tar kanske tjugo minuter, sen sprider sig doften en sån där tydlig, varm kycklingsoppsdoft från köket. Jag går ut.
Vad gör du? frågar jag.
Jag kokar soppa. Kyckling och makaroner. Erik lär vara hungrig när han kommer hem, kylskåpet var ju helt tomt.
Jag hade ju mat det fanns gryta och biffar kvar.
Biffarna var från igår. Jag kastade dom.
Jag stannar mitt på köksmattan.
Kastade du mina biffar?
Men snälla, dom var från igår. Ni kan ju bli sjuka.
Barbro Jag gjorde dem igår och tänkte värma till middag idag. Det var mat jag lagade.
Men biffar kostar ju några kronor bara. Jag har gjort soppa åt er. Varsågod.
Jag ser ner i grytan, soppen är nästan klar och doftade riktigt gott. Det var nästan det värsta att den luktade så himla gott och var lagad i MIN gryta, på MIN spis, med saker hon tagit med sig. Vad skulle jag säga nu?
Tack, säger jag ganska kallt. Men snälla, släng aldrig min mat igen.
Jag menade ju bara väl.
Jag förstår det. Men ändå. Aldrig mer, okej?
Hon rör i soppan, svarar inte.
Jag sätter mig vid bordet. Ser på när hon städar undan, diskar skeden varsamt, putsar av spisen. Och jag inser hon öppnar skåp utan att tveka, hittar rätt direkt Hon har varit här när vi inte är hemma. Medan jag och Tyra var hos mamma, eller när jag sovit eller varit ute Hon dyker in och har sig.
Barbro, hur ofta är du här egentligen?
Jag kommer när det behövs.
Hur menar du, när det behövs?
Hon vänder sig om, öppen blick, nästan sårad.
Men Lovisa, jag är väl inte utomstående här? Erik är min son.
Det är hans lägenhet. Och min.
Får jag inte komma då, eller?
Jo, men säg till före och kom när vi väntar dig.
Paus. Hon ser på mig på det där typiskt oförstående sättet, som jag lärt mig tolka hon kommer prata med Erik sen när jag inte hör.
Jaha, säger hon till slut.
Hon lämnar ändå soppan på spisen. Går efter ett tag, utan att Tyra vaknat. Ger en slängkyss mot barnrummet i farten schhh, hon sover och går, tar med sig sina nycklar.
Sen kommer Erik hem på kvällen.
Åh, har mamma varit här? luktar gott.
Ja.
Gud, det luktar fantastiskt.
Erik
Han hänger av sig jackan.
Vad?
Hon kom utan att ringa. Slängde maten jag lagat igår. Flyttade runt på mina saker. Gick runt här.
Men Lovisa, hon vill ju bara hjälpa till.
Jag vet, du har sagt det där förr Men kan du ta ett ordentligt snack med henne? Att hon inte bara kan dyka upp.
Han bryter av en skiva bröd.
Jag pratar med henne.
Du säger alltid det.
Då får jag väl göra det en gång till.
Jag serverar soppan. Han smakar.
Hon gör god soppa, säger han, och inser nog själv lite för sent vad han just sa.
Jag äter tyst.
Några dagar senare dyker Barbro upp igen nu på fredagen. Prick när Tyra vaknar ur vilan hör jag nyckeln i dörren.
Hej min fina, ropar Barbro, och Tyra slutar genast skrika det gör hon alltid när farmor kommer. Jag är inte helt säker på hur jag känner för det.
Barbro tar upp Tyra, snurrar med henne, kramas. Sen bär vi in henne till köket. Jag kokar te, Barbro plockar upp ett paket ur kassen sockerkaka från ICA.
Tog med tårta, Tyra gillar ju sött!
Tyra äter inte tårta.
Va? Varför då?
Hon är två och ett halvt. Vi försöker hålla socker borta, hon reagerade på chokladkräm förut.
Men det är vaniljkräm. Inte samma sak.
Barbro. Snälla.
Men snälla Lovisa, ett litet smakprov skadar väl ingen. Jag har fostrat Erik, det gick bra.
Men Tyra är Tyra. Jag säger nej. Inget tårta.
Paus. Tyra sträcker sig ändå efter kassen, Barbro flyttar undan.
Okej, ingen tårta då.
Tack.
Vi dricker te, Tyra leker på golvet med en träslev och kastrull som Barbro plockat ur lådan till henne utan att be om lov. Jag ser, men orkar inte bråka om just den.
Hur har Erik det på jobbet? frågar Barbro.
Bra, han är trött bara.
Han ger alltid allt, sen säger det stopp. Han behöver semester. Ni åker ingenstans i sommar?
Vi får se.
Jag kan ta Tyra på landet när ni åker. Lugnt och skönt där.
Jag ska fundera.
Äh, bestäm direkt, säg juli.
Barbro, jag sa att vi får se.
Hon ser på mig rakt. Jag försöker hålla blicken. Till slut vänder hon sig till Tyra igen och försöker avleda.
Och när jag senare pratar i telefon ser jag ändå Tyra med en stor bit tårta i näven, och Barbro med en lite besegrad min.
Barbro, jag bad dig låta bli.
Men hon ville ha!
Då säger du nej. Du är vuxen.
Barbro klär på sig.
Jag går nu.
Okej.
Du är arg.
Nej. Jag vill bara att du följer reglerna här hemma.
Era regler Jag förstår.
Hon går. Tyra vinkar. Barbro vinkar tillbaka, och dörren går igen.
Erik säger på kvällen: Hon vill bara väl.
Jag: Jag vet.
Han: Så vad är egentligen problemet?
Jag: Att hon kommer och går som hon vill. Att hon gör som hon vill och aldrig frågar vad jag tycker. Att det är vårt hem och jag måste kämpa för att få bestämma själv över vår dotter.
Erik sätter sig ner, ser trött ut.
Hon hjälpte till med lägenheten, Lovisa.
Precis.
Det minns jag, Erik.
Utan henne hade vi hyrt länge till.
Ja. Jag vet.
Så kanske vi kan
Vaddå? Låta henne göra vad hon vill bara för att hon hjälpte med pengar?
Han är tyst.
Så funkar inte det här. Hjälp är hjälp. Inte en biljett in närsomhelst.
Jag tar upp det med henne.
Du har sagt det. Två gånger.
Då säger jag det en gång till! Vad vill du att jag gör?
Jag vill att han ska fatta det själv, liksom förstå utan att jag behöver säga allt rätt ut. Men jag märker ju att han inte gör det, eller vill inte göra det för att det blir så svårt: det kräver att han bråkar med sin mamma, och det är svårare än att lyssna på mitt tysta missnöje.
Inget, säger jag. Godnatt.
Jag går in och ser till Tyra. Hon sover med armarna utsträckta. Jag vänder henne lite, lyssnar på andetagen i mörkret.
Veckor går. Barbro ringer plötsligt på lördag morgon:
Lovisa, tänkte komma förbi på söndag. Passar det?
Nej, vi har planer.
Erik sa ni var hemma?
Vi är hemma, men vi har planer. Ta det en annan gång?
Jag köpte leksak till Tyra. Tänkte lämna.
Kan ge den till Erik.
Jaha Okej då.
På söndagen säger Erik:
Mamma är ledsen.
Jag vet.
Hon säger att du inte släpper in henne.
Jag släpper inte in henne utan förvarning. Det är skillnad.
För henne är det samma sak.
Jag står och viker tvätt. Erik, vems sida är du på?
Ingen. Jag vill bara att ni båda…
Nej. Frågan är vem som bestämmer. Hon eller vi?
Vi.
Då får du prata med henne på riktigt. Och du be henne lämna tillbaka nycklarna.
Han stirrar.
Nycklarna?
Ja, nycklarna.
Men Lovisa
Vad?
Han suckar, går mot fönstret.
Hon blir jätteledsen.
Och jag blir det inte när hon invaderar?
Det är inte samma sak.
Varför inte?
Tyst.
För att hon är min mamma.
Och jag är Tyras mamma. Jag är din fru. Jag säger inte att hon aldrig får komma. Bara: ring först. Fråga. Följ de regler jag satt. Det är inte orimligt.
Han säger inget. Går till köket.
Jag viker en liten Tyratröja, ser att en knapp är lös. Lägger den åt sidan.
Två veckor senare: Barbro ringer Erik vill komma på lördag efter en släkting fyllde år. Erik sa ja, han sa inget till mig.
På lördagen öppnar jag dörren. Barbro där med stora ICA-kassar: potatis i nät, lök, burk inlagd gurka, bit fläsk, äpplen, påse mjöl.
Tänkte baka piroger, säger hon, Erik älskar kålpiråger.
Barbro, kan du
Har du kavel eller ska jag ta min?
Ja men
Bra, då sätter jag igång så fort Tyra somnar.
Snart har hon grävt fram mjölet ur mitt skåp utan att fråga.
Jag går till Erik, han ligger och scrollar.
Du frågade inte ens mig?
Han ser upp.
Alltså nej. Du hade sagt nej.
Där har vi det. Egentligen hela grejen.
Jag låter tiden gå. Pirogerna blir supergoda. Tyra vräker i sig.
När Barbro går pekar hon:
Här borde ni sätta en hylla för skorna. Lättare än på golvet.
Vi får se, säger Erik.
Jag såg en jättefin på torget.
Vi klarar oss, säger jag.
Barbro tittar på mig, sen på Erik. Sen knyter hon skorna och går.
Varför sa du så där? frågar Erik.
Om vad?
Hyllan.
Hon bestämmer inte var vi sätter hyllor i vårt hem.
Köket blir tyst.
Våren är kall. Jag går ofta ut med Tyra innan lunch, sen gör vi sysslor hemma, ibland har jag tid att läsa. Liten men egen tillvaro.
En dag medan Tyra sover, hör jag nyckeln. Barbro igen.
Lovisa, jag ska bara byta gardiner. Köpte jättefina till er fönster de här är ju så tråkiga nu.
Hon börjar veckla ut sitt paket.
Barbro, stopp. Jag vill inte ha nya gardiner. Jag är nöjd med mina.
Jamen de är ju så vanliga.
Barbro, jag har sagt alltid ring före du kommer. Nu kom du bara in igen.
Tänkte ju du var hemma.
Det spelar ingen roll. Ring ALLTID. Och nej, jag vill inte ha andra gardiner.
Hon packar ihop, säger inget.
Ja, du är ju värdinna här, Lovisa.
Tonfallet Nästan som att det betyder “du är så envis”.
Ja, säger jag. Här bestämmer jag.
Barbro går utan ens ta en kopp kaffe första gången på månader.
På kvällen säger Erik:
Mamma ringde, hon är ledsen. Tycker du är otrevlig.
Jag var bara tydlig med regler.
Hon ville ju bara hjälpa
Erik Tycker du det är okej att göra vad som helst i någon annans hem bara för att man vill “hjälpa”?
Han är tyst. Jag: Om du inte tycker det, står du bakom mig då? Mot henne? Jag är din fru.
Han tar min hand, håller den.
Jag tar det med henne, säger han.
Du har sagt det fem gånger.
Han reser sig och lämnar rummet.
Jag diskar, flyttar saintpaulian till en bättre plats i fönstret. Alla knopp slår ut en efter en.
Sen är det Eriks trettioårsdag. Jag gör en hemgjord svensk gräddtårta med vanilj och jordgubbar. Gästerna kommer, Erik är superglad, vi har sill, ugnsbakad lax, potatissallad, hemgjorda köttbullar, allt.
Barbro kommer först, ringer före (halleluja!). Hon spanar in bordet.
Har du lax? Erik föredrar ju röding.
Idag blev det lax.
Jaha Hon rättar till en gaffel. Har du verkligen gjort tårtan själv?
Ja, svensk jordgubbstårta.
Han gillar mest prinsesstårta, vet du.
Han har aldrig sagt det.
Men jag vet!
Sen kommer gästerna. Det sorlar, Tyra får kramar och kakor, och jag får passa så ingen ger henne alltför mycket fika.
När tårtan serveras, säger Barbro till grannen:
Jordgubbstårta. Lovisa har bakat själv.
Doftar sommar, säger grannen.
Tja, jordgubbstårta är inget för alla och Erik hade nog hellre haft prinsess.
Det blev tyst i någon sekund innan allt fortsatte.
Jag gick ut i köket, stod där en minut. Kom tillbaka som om inget. När kvällen är slut, och Tyra ska sova, följer Barbro efter till dörren.
Jag nattar, säger hon.
Jag gör det själv, Barbro.
Lovisa, du är trött. Jag gör det.
Jag gör det själv.
Tystnad. Senare, när gästerna gått, står Barbro och skrapar överbliven potatissallad i en burk.
Vad gör du?
Tar med resterna, annars blir det gammalt.
Vi äter upp imorgon.
Men det är så mycket.
Jag tar hand om det. Lämna burken.
Det är något med hur jag säger det som får henne att titta på mig.
Vad är det med dig? frågar hon.
Inget särskilt. Lämna burken.
Lovisa, jag är inte din fiende.
Det vet jag.
Jag älskar Erik. Och Tyra.
Jag vet. Men vi är en egen familj nu. Vi behöver eget utrymme.
Vad menar du?
Jag menar: du kommer utan att ringa, flyttar på saker, kastar min mat, byter gardiner utan att fråga, ger Tyra saker jag sagt nej till. Idag, framför gästerna, sa du att min tårta var fel. Det är inte snällt.
Barbro är tyst.
Jag vill ha en vanlig relation. Men vi måste ha regler. Samma för alla.
Vill du att jag går?
Jag vill att du respekterar vårt hem.
Jag respekterar
Nej inte helt. Nu säger jag som det är. Säg hej då till Erik och gå hem. Jag pratar med Erik om det imorgon.
Hon tar sin handväska. Tittar på mig. Okej.
Hon kramar Erik, säger hej då och sticker in huvudet till Tyra som redan sover.
När Erik kommer tillbaka till köket suckar han.
Jag är helt slut. Ska vi prata nu?
Ja.
Jag gör honom te. Sätter mig mitt emot.
Jag vill att du tar tillbaka nyckeln från din mamma.
Han sätter teet ifrån sig.
Vad?
Jag vill att du tar tillbaka nyckeln.
Lång tystnad. Jag: Jag vet, du vill säga att hon blir ledsen. Att vi är skyldiga henne för pengarna. Men då föreslår jag att vi tar ett lån och betalar av hennes del. Då har hon inget moralisk tolkningsföreträde längre.
Men bolånet, vi klarar ju det Ska vi ta ett till?
Då har vi vår egen bostad. Då behöver du aldrig säga att vi är skyldiga henne nåt förutom vanligt barnbarns-besök.
Jag måste fundera.
Gör det.
Senare säger han: Mamma är komplicerad. Hon har fixat allt själv, alltid. Hon menar inget illa.
Jag vet. Men du är vuxen nu. Vi har vår egen familj. Hon måste förstå gränsen.
Det gör ont för henne, Lovisa.
Det är så det är. Antingen följer hon reglerna, eller så får hon lämna tillbaka nyckeln.
Nästa vecka ringer han henne. Han berättar om reglerna ingen spontan pling, inget byta saker utan lov, inget privmat till Tyra utan att fråga mig. Knappt en vecka senare kommer hon en lördag, ringer före. Kommer in, lämnar en liten bilderbok till Tyra. Dricker te. Pratar om väder och sommar, inget särskilt.
Sen plockar hon sakta fram nycklarna och lägger på bordet.
Som vi sa.
Erik tar nyckeln. Tack, mamma.
Säg till när ni vill att jag ska komma. Jag förstår.
Vi är glada när du är här.
Hon nickar bara.
Vid sex går hon hem. Tyra vinkar från fönstret. Barbro vinkar från trottoaren i sin senapsgula kofta.
Så, säger Erik. Så var det.
Just så, säger jag.
Vi står vid fönstret. Han säger: Hon kommer nog inte ringa på ett tag.
Det är okej.
Ångrar du något?
Jag funderar. Nej, inte ett dugg.
Han skakar på huvudet, lite lättad. Jag heller.
Sen mumlar han plötsligt Vi borde flytta skoskåpet tillbaka. Det som Barbro flyttade på i våras. Du sa väl att det inte stod rätt?
Ja, Erik. Kom, vi fixar.
Vi flyttar skåpet tillbaka. Dörren går upp mycket lättare igen.
Tyra kommer ut med bilderboken.
Mamma, titta, räv!
Ja, så smart.
Smart räv! säger Tyra och trampar vidare.
Jag går in i köket, häller upp ett glas vatten och tittar ut. Min saintpaulia står där jag ställt den. Tre stora, lila blommor har slagit ut nu. En fjärde på väg. Alla blad är blanka och mörkgröna. Inte det minsta vissen.
