Jag kom ut i köket och såg svärmor stå mitt på golvet, med min krukväxt i händerna en liten saintpaulia jag köpt på Hötorgets marknad i april. Jag hade funderat länge innan jag slog till, valde en där bladen satt rakt och prydligt, ställde den på köksfönstret och vattnade varje söndag. Och nu såg jag svärmor Gun-Britt Andersson hålla krukan med båda händerna, som om hon granskade något misstänksamt hon snart skulle slänga.
Gun-Britt, vad gör du? frågade jag.
Hon vände inte ens på huvudet. Städar lite. Du har ställt den här fel igen, Matilda. Ljuset blir blockerat här.
Den står där jag har bestämt. Jag valde just fönstret på grund av ljuset.
Surt, österläge. Saintpaulior gillar inte direkt morgonsol.
Den växer ju utmärkt. Se på knopparna.
Den är ung än. Sen vissnar den. Jag flyttar den bort mot kylen. Där finns en liten hylla.
Jag gick fram och tog resolut men lugnt tillbaka krukan och ställde tillbaka den i fönstret.
Snälla Gun-Britt, flytta inte på mina saker.
Hon såg förvånat på mig, som om jag precis förklarat en regel alla vet borde vara tvärtom.
Jag försöker bara hjälpa, Matilda.
Jag vet. Men det här är mitt kök, och jag bestämmer var saker ska stå.
Ditt kök, sa hon, höjde ögonbrynen och vände sig mot diskhon. Jaja, som du vill.
Hon tog svampen och började gnugga blanka kranen så det gnisslade. Gun-Britt stod där, i sin stickade senapsgula tröja, bredaxlad, och jag tänkte: varför kom du hit på en onsdag? Utan att ringa eller säga till. Hör nyckeln i låset, dörren öppnas och så står du bara här som om allt är ditt.
Jag sa inget av det.
När vaknar Freja? frågade hon utan att vända sig om.
Om en och en halv timme, kanske.
Då hinner jag städa undan här. Vila du.
Jag öppnade munnen, stängde den igen. Svarade milt: Gun-Britt, jag har ordning här.
Visst, hon torkade vidare men kranen var lite fläckig.
Jag fyllde ett glas kranvatten, drack stående vid fönstret och såg på min lilla saintpaulia. En knopp var nästan utslagen, djuplila med vit kant. Freja brukade peta på den och säga: Blomm-blomm. Jag rättade henne: Blomma. Då skrattade hon och sa det igen: Blomm-blomm.
Jag ställde ifrån mig glaset och gick till rummet. Läste, lät dörren stå öppen att stänga hade varit för snarstucket. Jag ville inte bråka. Jag ville att Gun-Britt själv skulle känna att hon kom olägligt, förstå att vi hade vårt eget liv. Men antingen förstod hon inte, eller så ville hon inte bry sig.
Efter tjugo minuter spred sig sopplukt inifrån köket. En bekant, smakrik buljongdoft.
Jag gick ut.
Där stod min kastrull och puttrade.
Vad är det här? frågade jag.
Kokar soppa. Kycklingsoppa med vermicelli, Linus är säkert hungrig efter jobbet och det fanns knappt något i kylskåpet.
Det fanns ju bovete och hemmagjorda pannbiffar.
Igårdagens. Dem slängde jag.
Jag stannade upp.
Du slängde mina pannbiffar?
De stod ju sen igår, Matilda. Ni kunde bli dåliga.
De var helt okej. Jag tänkte värma dem idag. Det var mat jag lagade.
Äsch, biffar kostar småpengar. Jag kokade soppa istället.
Jag såg på kastrullen. Doften var förföriskt god och ändå gjorde det mig argare. Det var lagad av hennes händer, på mina råvaror, i min kastrull, och nu skulle jag tacksamt svälja det tillsammans med ilskan.
Tack, men snälla, släng inte min mat igen.
Jag vill bara hjälpa.
Jag vet, men låt bli maten är du snäll.
Gun-Britt rörde i soppan utan att svara.
Jag satte mig vid bordet och såg på när hon vant städade undan, diskade slev och torkade spisen. Hon rörde sig självsäkert, öppnade alla lådor på första försöket beviset på att hon varit här själv, när jag och Freja var hos mamma eller ute och handlade. Hon kom och gick, gick runt i vårt hem som om hon bott där hela tiden.
Gun-Britt, hur ofta är du här?
Ibland, när det behövs.
“När det behövs”, vad betyder det?
Hon vände sig om, ansiktet öppet, lite sårat.
Matilda, vad menar du? Jag är ju inte främling. Linus är min son.
Och det är hans lägenhet. Och min.
Ska jag inte få komma då?
Jo. När du säger till först, och vi säger att det passar.
Det blev tyst, och jag såg den där blicken blandning av förundran och tyst förorättning. Jag visste att det skulle bli ett telefonsamtal till Linus senare.
Jaja, som du vill.
Hon lämnade soppan på spisen och gick en timme senare, när Freja fortfarande sov. Kyssade sitt barnbarn genom dörren och tog med sig sin nyckel.
På kvällen kom Linus hem och kände direkt doften.
Oj, har mamma varit här?
Ja.
Luktar gott.
Linus…
Han tog av sig jackan och såg på mig.
Vadå?
Hon kom utan att ringa. Slängde mina pannbiffar. Flyttade runt på mina saker. Och rörde sig överallt.
Matilda, hon ville ju bara hjälpa.
Jag vet. Men jag vill att du pratar med henne. Förklarar att hon måste ringa innan hon kommer.
Han tog en brödbit och tuggade.
Jag ska prata med henne.
Det har du sagt förut.
Då gör jag det igen.
Jag hällde upp soppan. Han tog sin sked, provsmakade.
Hon lagar god mat.
Jag åt under tystnad.
Några dagar senare kom Gun-Britt igen. Nu en fredag, runt två. Freja höll just på att vakna efter lunchvilan när jag hörde nyckeln vridas om.
Nu vaknade du, lilla gumman! hördes det från hallen. Farmor är här!
Freja tystnade direkt. Det blev alltid tyst när farmor kom. Jag visste aldrig om jag skulle vara glad för det eller inte.
Vi gick in i barnrummet, Gun-Britt sträckte ut armarna och Freja sträckte sig efter henne.
Hej, sa jag.
Hej, hej. Farmor lyfte Freja och snurrade runt. Jag har saknat dig. Har du ringt?
Nej, jag var här inne.
Jaja, jag smög in tyst.
Vi gick till köket. Jag satte på te. Freja satt i farmors knä och åt smörgås som hon haft med bröd och annat låg i en påse.
Jag tog med tårta, vanilj, sa Gun-Britt. Freja gillar ju sött.
Hon äter inte tårta.
Hur så?
Hon är två och ett halvt. Jag vill inte ge så mycket sött än. Hon fick utslag av chokladkräm.
Men det här är vanilj, ingen choklad.
Gun-Britt, snälla.
Ett litet stycke skadar inte, hon sa det moderligt mjukt, och det var nästan svårare att hantera än om hon varit vass.
Din pojke och min flicka är olika. Freja reagerar på vissa saker.
Du oroar dig för mycket.
Kanske det. Men det är mitt barn, och jag vill verkligen inte att hon får tårta.
Paus. Freja sträckte sig efter påsen. Gun-Britt flyttade undan.
Okej, sa hon. Ingen tårta.
Tack.
Vi drack te. Freja lekte på golvet med en kastrull och en träsked Gun-Britt hade tagit den nederst ur lådan och gett henne utan att fråga. Jag sa inget. Skeden var ren.
Hur har Linus det på jobbet? frågade svärmor.
Okej. Trött.
Det har han alltid varit. Han ger allt. Han skulle behöva semester. Inga semesterplaner?
Vi vet inte än.
Jag kan ta hand om Freja på landet medan ni vilar upp er. Det finns grönsaksland och frisk luft.
Jag får se.
Bestäm bara. Juli, till exempel.
Jag sa, jag får se.
Gun-Britt såg på mig. Jag höll tekoppen med båda händer, mötte blicken. Hon vände sig till Freja.
Freja, kom till farmor.
Freja kom, små fötter mot linoleumgolvet. Gun-Britt lyfte henne och nosade i hennes hår.
Min lilla tjej.
Jag diskade ur muggarna, såg ut genom fönstret. Min saintpaulia stod kvar. Den andra knoppen var på väg.
Tårtan dök förstås upp igen när jag tog ett samtal i hallen. När jag kom tillbaka såg jag Freja med ett stycke tårtbotten i handen och Gun-Britt med tyst triumf i ansiktet.
Gun-Britt!
Bara en liten bit, Matilda. Hon ville själv.
Hon vill ha allt som någon räcker till henne. Hon är barn.
Just det. Hon är ett barn, oroar dig för mycket.
Jag tog tårtbottnen ur barnhanden. Freja blev bara förvånad, inte ledsen. Gav henne ett äpple istället, och hon gick vidare med sin kastrull.
Jag bad dig låta bli tårtan, sa jag lugnt.
Hon bad ju!
Då säger du nej. Du är vuxen, du kan säga nej till ett barn.
Gun-Britt reste sig och tog sin väska.
Jag går nu.
Okej.
Du är arg.
Nej, men jag vill att du följer våra regler i vårt hem.
Era regler, hon knäppte väskan. Jag förstår.
Hon gick. Freja vinkade: “Hej då, hej då.” Gun-Britt svarade från hallen med ett mjukt “hej då, solstråle.” Dörren gick igen.
Jag ställde tårtan i en påse, bort från köket.
På kvällen sa Linus:
Hon älskar Freja bara.
Jag vet.
Vad är problemet då?
Jag var tyst länge. Sen sa jag:
Linus, du fattar att hon gör vad hon vill här utan att fråga mig? Det här är mitt hem. Jag borde inte behöva slåss för att bestämma vad mitt barn ska äta.
Linus satt tyst med mobilen. La undan den.
Hon hjälpte oss med lägenheten, Matilda.
Där kom det.
Jag minns.
Utan henne hade vi fått hyra i flera år till.
Jag minns, Linus.
Ska vi inte bara…
Vad? Acceptera besök när som helst bara för att hon hjälpte oss ekonomiskt?
Han svarade inte.
Det funkar inte så. Hjälp är ingen frikort.
Han tog mobilen.
Jag pratar med henne.
Du har sagt det två gånger förut.
Jag gör det igen. Vad vill du att jag ska göra?
Jag ville att han bara skulle fatta själv. Men han gjorde inte det, eller ville inte, för det skulle kräva handling mot sin mamma, och det var svårare än mitt tysta motstånd.
Inget speciellt. God natt.
Jag gick och tittade till Freja. Hon sov med armarna utsträckta, ansiktet ner i kudden. Jag vände henne försiktigt. Hon mumlade något, men vaknade inte. Jag stod i mörkret och lyssnade på hennes andetag.
En vecka gick, sedan en till.
Lördag morgon ringde Gun-Britt:
Matilda, tänkte hälsa på er imorgon. Går det bra?
Söndagen är upptagen.
Upptagen? Linus sa att ni ändå skulle vara hemma.
Vi är hemma, men vi har egna planer. En annan gång, kanske?
Lång tystnad.
Jag köpte en leksak till Freja. Ville gärna lämna den.
Du kan ge den till Linus.
Ytterligare en paus.
Okej. Hennes röst var lite förändrad. Inte sårad bara annorlunda. Jaja.
På söndagkvällen sa Linus:
Mamma är ledsen.
Jag vet.
Hon säger att du inte släpper in henne.
Jag släpper inte in henne utan att hon frågar först. Det är skillnad.
För henne är det detsamma.
Jag vek ihop tvätt på sängen. Tog fram ett lakan, skakade, jämnade till.
Linus, vilken sida står du på?
Jag står inte på någons sida. Jag vill att ni båda…
Nej, det här gäller inte ömsesidig förståelse. Det handlar om vem som bestämmer i familjen. Är det hon eller vi?
Han tittade när jag vek kläderna.
Vi.
Bra. Då ber du henne på riktigt. Inte som vanligt på riktigt. Förklara att hon måste ringa och säga till innan. Att mina önskemål om Freja gäller. Att nycklarna måste tillbaka.
Han såg upp.
Nycklarna?
Ja.
Är du säker?
Vadå?
Han gick till fönstret och återvände.
Det sårar henne djupt.
Är jag mindre sårad av hennes överraskningsbesök?
Det är inte samma sak.
Varför inte?
Tystnad.
Hon är mamma, sa han till sist.
Och jag är Frejas mamma och din fru. Jag la in lakanet i garderoben. Jag säger inte att hon inte får komma, men hon får gärna fråga först. Det är inte mycket.
Han svarade inte. Gick ut till köket, satte igång vattenkokaren.
Jag tog nästa plagg ur korgen. En liten tröja med ankor, knappen nästan lös, måste sys. Lade undan den.
Två veckor senare ringde Gun-Britt och meddelade Linus att hon inte kunde på fredag men gärna ville komma lördag om det passade. Linus sa: “Självklart, kom.” Berättade inget för mig.
Lördag öppnade jag dörren och såg henne med kassar.
Åh, hej. Linus sa du skulle komma.
Här är jag.
Kom in.
Vi bar in kassarna. Potatis i nät, lök, burk med egengjord inläggning, en bit fläsk, äpplen, ett paket mjöl.
Tänkte baka piroger Linus älskar med kål, sa Gun-Britt och packade upp.
Gun-Britt, kan jag bara få…
Matilda, har du kavel? Tog inte med min.
Ja men…
Bra, då gör jag degen nu när Freja sover.
Hon tvättade händerna, hittade själv mjölet i mitt skåp.
Jag gick till sovrummet, hittade Linus med mobilen.
Berättade du för henne att hon fick komma?
Han nickade.
Du frågade inte mig.
Det är min mamma.
Det är vårt hem. Du kunde ha frågat.
Du hade sagt nej.
Det var pudelns kärna. “Du hade sagt nej.”
Jag stod tyst. I köket slamrade Gun-Britt. Doft av lök, något bränt, och sedan lök igen.
Nästa gång frågar du alltid mig, sa jag lågt. Alltid. Okej?
Han mumlade något, jag hörde inte vad. Gick till Freja, som just vaknade.
Pirogerna blev fina: gyllene, krispiga med kålfyllning. Freja åt en hel, bad om en till. Svärmor lös som en sol. Jag åt under tystnad och tänkte på biffarna, tårtan, min saintpaulia.
När Gun-Britt gick pekade hon på väggen i hallen.
Där skulle en skohylla sitta. Lite mer praktiskt.
Vi tänker på det, sa Linus.
Jag såg fina på loppis, kan köpa en.
Tack, men vi fixar om vi bestämmer oss, sa jag.
Gun-Britt såg på mig. Sedan på Linus. Tog på sig och gick.
Dörren gick igen.
Varför är du så? frågade Linus.
Hur så?
Hon försökte bara hjälpa.
Hon ville sätta upp en hylla i vår hall utan vår tillåtelse. Det är skillnad.
Han gick ut i köket. Jag hörde honom ta sista pirogen.
Mitten av april var kylig. Jag gick ut med Freja om förmiddagarna, hem till lunch och lade henne att sova, sysslade med småsaker: tvättning, matlagning, ibland läste jag. Livet var litet men mitt.
En dag när Freja sov och jag satt med en bok vid fönstret hörde jag nyckeln i låset.
Jag la boken ifrån mig.
Gun-Britt klev in, såg mig och log snabbt.
Oj, du är hemma. Bra, det går fort. Jag ska bara byta gardiner har med nya. De här är blekta.
Hon bar ett paket, vecklade ut det i hallen. Gardiner, beige med mönster.
Vänta, sa jag.
Hon såg förvånat på mig.
Vad?
Vänta, tack. Jag vill inte ha nya gardiner. Jag gillar mina.
Men Matilda, de är ju så enkla. De här är jättefina, hittade dem på rea.
Gun-Britt, jag reste mig du vet att du måste ringa innan du kommer. Har du inte det?
Jo, visst.
Du kom ändå utan förvarning.
Jag tänkte att du var hemma.
Det spelar ingen roll. Du ska ringa. Jag gick ett steg närmare. Och jag vill inte byta gardiner. De här har jag valt. Ta tillbaka dina tack.
Hon höll paketet länge. Lade sedan ihop det.
Du är chef här, sa hon.
Det lät som om “chef” betydde envis eller otacksam.
Ja, sa jag. Här bestämmer jag.
Hon gick, utan te den här gången. Första gången på flera månader gjorde hon inget, lämnade inget efter sig.
På kvällen sa Linus:
Mamma ringde. Hon var ledsen.
Jag vet.
Hon säger att du var otrevlig.
Jag var inte det. Jag bad henne hålla sig till vad vi pratat om.
Hon ville ju bara hjälpa.
Linus, tror du verkligen att bara för att man vill hjälpa får man göra vad man vill i någon annans hem?
Han sa inget.
Om du tror det, har vi olika världsbild. Om inte, ställ dig på min sida. Jag är din fru.
Han tog min hand.
Jag pratar med henne.
Det har du sagt fem gånger.
Matilda…
Fem gånger, Linus.
Han släppte min hand, reste sig, gick ut.
Jag diskade, ställde saintpaulian längre ut på fönsterbrädan mot ljuset. Nu blommade tre knoppar samtidigt, fyra snart på väg.
Slutet av april. Linus fyllde trettio.
Jag planerade hans födelsedag med glädje. Hittade recept på honungstårta med gräddfil och kondenserad mjölk. Bakade bottnar på kvällen efter att Freja somnat, monterade tårtan på natten och lät den stå.
Det skulle bli få gäster: två av Linus vänner med respektive, hans syster Karolina med man. Och så Gun-Britt.
Jag gjorde i ordning: skagenröra, ugnsbakad lax, gurkinläggningar, charkfat. Lade ner mycket arbete.
Gun-Britt kom först. Ringde denna gång innan och sa att hon ville hjälpa. Jag sa att allt var klart. Hon kom in i köket.
Oj, vad fint dukat. Hon pekade på fisken. Lax?
Ja, norsk.
Linus gillar mer gravad lax.
Idag blir det det här.
Jaha. Hon flyttade lite på en gaffel, bara för att. Tårtan bakad själv?
Ja. Honungstårta.
Linus gillar napoleontårta bättre.
Han har inte sagt det.
Nä, men jag vet.
Jag la fram bröd, sade inget mer.
Hade jag vetat hade jag bakat napoleontårta, du vet.
Jag har redan bakat. Det här blir bra.
Vi får se.
Gästerna kom, sorlet växte, Freja fick kakor och sprang mellan borden. Linus var glad, skrattade och pratade. Jag tänkte: han är god, fastlåst mellan mig och sin mamma.
Gun-Britt satt mitt emot mig.
När tårtan bars in och jag satte fram bitar, sade hon till Linus väns fru:
Honungstårta. Matilda har bakat.
Luktar gott, sa den andra.
Ja, fast det är lite speciell smak. Inte alla gillar den. Den är ganska tung.
Någon tog en bit och sa: “Gott!” och pratet tog fart igen.
Men jag hörde.
Jag tog undan disk. Stod en minut ensam på köket och samlade mig innan jag gick ut igen.
När kvällen led mot sitt slut och Freja blev grinig bar jag in henne till barnrummet. Gun-Britt reste sig efter.
Jag lägger henne, sa hon.
Jag gör det, svarade jag.
Du är trött, Matilda. Jag kan…
Jag säger att jag vill göra det, Gun-Britt.
Hon stannade. Bakom mig hördes gästerna, men här var det tyst.
Du är alltid så, sa hon med låg röst. Jag försöker hjälpa, men du slår ifrån dig. Det känns.
Jag vände mig om med Freja nästan sovande mot axeln.
Gun-Britt, sa jag det är inte en känslofråga. Det är min rätt.
Jag la Freja, smekte hennes huvud, och hon slocknade.
När jag kom tillbaka höll Gun-Britt på att skrapa ihop salladen i en matlåda.
Vad gör du?
Tar med överblivet, så det inte blir dåligt.
Låt det stå, vi äter upp det imorgon.
Men det är ju mycket kvar.
Jag tar det själv, Gun-Britt.
Men jag…
Snälla, låt lådan stå.
Hon såg på mig länge, ovanligt uppriktigt.
Vad är det med dig? undrade hon.
Inget. Men låt den stå.
Hon släppte lådan.
Matilda, jag är ingen fiende.
Jag vet.
Jag älskar Linus och Freja.
Jag med. Men vi är vår egen familj nu. Linus har fru och dotter. Vi behöver utrymme.
Vilket utrymme?
Jag menar att du går in utan att ringa, ändrar på saker, slänger min mat, byter gardiner utan att fråga, ger Freja sådant jag bett dig att inte ge. Idag sa du inför gäster att min tårta inte var bra. Linus har aldrig sagt att han vill ha något annat. Och även om det vore så, behöver man inte säga det inför andra.
Gun-Britt var tyst.
Jag är inte din motståndare. Jag är Frejas mamma och Linus fru och önskar normala relationer. Och det kräver vissa regler, lika för alla.
Så du kastar ut mig? sa hon lågt, knappt hörbart.
Nej. Men respektera vårt hem.
Det gör jag.
Nej, det gör du inte. Jag suckade. Säg hej då till gästerna nu och gå hem. Jag pratar med Linus imorgon.
Gun-Britt tog sin väska, såg länge på mig och gick.
Hon kramade Linus i hallen, sa något och log, sa hej till gästerna, kollade barnrummet men Freja sov och hon stängde bara tyst dörren innan hon gick.
Efter sista gästen sa Linus:
Jag är helt slut.
Sätt dig, sa jag. Vi måste prata.
Han satt. Jag hällde upp te.
Linus, jag vill att du tar tillbaka nycklarna från din mamma.
Han satte ner koppen.
Va?
Hon ska lämna tillbaka nyckeln. Jag menar allvar.
Tystnad. Han såg ner i koppen.
Matilda…
Du kommer säga att hon blir ledsen. Att du är skyldig henne för lägenheten. Men jag har ett förslag. Ta ett litet lån så att vi kan lösa ut hennes del, återbetala allt. Då har hon inte längre någon rätt att komma och gå som hon vill.
Men vi har ju snart betalat klart?
Jag vill inte höra “hon hjälpte oss” mer som ursäkt för att våra regler inte gäller.
Han stod vid fönstret länge. Hon är svår ibland. Allt har passat henne, ensam efter pappa. Hon är van att styra allt.
Jag fattar.
Hon gör det inte av elakhet.
Det vet jag också. Jag kräver inte att du bryter med henne, bara att du sätter gränsen. Det handlar om din egen familj nu.
Hon blir sårad om du kräver tillbaka nyckeln.
Kanske. Men hon har två alternativ: följa våra regler, eller lämna nyckeln. Inte elakt bara rimligt.
Du körde ut henne ikväll.
Jag bad henne att gå. Det är skillnad.
Hon är jätteledsen.
Det har jag också varit. Många gånger. När hon slängt mat, gett Freja tårta, kritiserat mig. Jag reste mig. Jag orkar inte förklara en gång till. Du måste ta det här snacket.
Han stod länge tyst. Sa sedan:
Hon kommer säga att vi är otacksamma.
Kanske.
Att du tagit mig ifrån henne.
Kanske.
Jag kommer må dåligt.
Jag vet.
Vi stod där tysta. Freja sov i sitt rum.
Vill du verkligen ta lån?
Jag vill ha vårt hem. Vårt.
Det är redan vårt.
Inte så länge hon har nyckel.
Han tog teet, drack klunk.
Ge mig några dagar, sa han.
Okej.
Jag tar snacket.
Okej.
Om alltihop.
Okej, Linus.
Han såg på mig.
Tårtan var god, sa han. På riktigt.
Jag svarade inte, bar kopparna till diskhon.
Tre dagar gick, Gun-Britt ringde inte. Linus var mer dämpad än vanligt.
Fjärde kvällen sa han:
Jag ringde henne.
Jag såg på honom.
Och?
Svårt. Hon grät.
Jag vet.
Sade att vi inte älskade henne.
Det brukar hon säga.
Ja. Han tvekade. Jag förklarade om nyckeln, våra regler, Freja.
Hon gick med på det?
Inte direkt. Sa att jag påverkats av dig. Att du driver ut henne.
Och du?
Sade att vi beslutat det båda två.
Jag andades ut.
Tack.
Hon vill ha någon vecka för att vänja sig innan hon ger tillbaka nyckeln.
Det duger inte.
Matilda, ge henne en vecka. Om hon inte lämnar in den då, hämtar jag den själv.
Jag tänkte efter.
Okej. En vecka.
Han nickade. Om lånet, förresten. Vi räknar på det.
Ja.
Det var tyst hemtrevligt, inte spänt. Freja muttrade något i sitt rum, byggde torn.
Jag gick och tittade till henne. Hon byggde klossar på varandra, koncentrerad.
Torn, sa jag.
Torn, sa hon och lade en kloss till.
Tornet vinglade men stod kvar.
Veckan gick. Gun-Britt ringde på onsdagen, frågade om hon kunde komma på lördagen. Jag svarade: det går bra. Hon kom klockan tre som avtalat.
Med hade hon en påse en bok om djur till Freja. Gav henne den direkt.
Här, sa hon, om djur. Hon gillar ju djur.
Tack, sa jag.
Hej farmor! Freja kom rusande.
Gun-Britt lyfte henne, tittade över barnets hår på mig, med en blick som varken var sårad eller nöjd något annat.
Vi drack te. Pratade om vädret, hennes stuga, om att sommaren blir varm. Freja pekade på djurbilder i boken: räv, hare, björn.
Björn, sa Freja.
Björn, höll Gun-Britt med.
När vi druckit färdigt tog Gun-Britt upp sin nyckelknippa, tog loss en nyckel och la den på bordet.
Här, sa hon. Som vi sa.
Linus tog nyckeln, lade den i fickan.
Tack, mamma.
Ingen orsak. Hon drack upp sitt te. Säg bara till när ni vill att jag kommer. Så kommer jag.
Jag vill gärna att du kommer, sa Linus.
Hon såg på honom, sedan på mig.
Jag vet, sa hon.
Om det var sant eller inte, det tänkte jag inte på.
Gun-Britt gick strax före halv sex. Freja vinkade i fönstret. Hon vinkade tillbaka från gatan.
Linus stängde ventilen.
Så där, sa han.
Så där.
Freja försvann med sin bok. Vi stod kvar vid fönstret.
Det blev jobbigt för henne, sa Linus. Hon ringde inte direkt.
Jag vet.
Ångrar du dig?
Jag funderade på riktigt.
Nej. Jag ångrar ingenting.
Inte jag heller.
Vi såg ut tillsammans. Gun-Britt försvann runt hörnet, med sin gula stickade tröja och väskan på axeln.
Vi kanske ska flytta skåpet i hallen tillbaka, sa Linus.
Vilket?
Det hon flyttade i våras. Du sa ju att det stod fel.
Minns du det?
Ja.
Jag såg på honom.
Nu?
Varför inte?
Vi drog skåpet tillsammans. Det gled på plats som jag ville ha det lite snett, så dörren gick bra att öppna.
Bättre så?
Mycket.
Freja trippade ut med sin bok.
Mamma, titta, räv.
Ja, räv. Listig, sa jag.
Listig, sa Freja och gick.
Jag gick till köket, hällde upp ett glas vatten, satte det på bordet och såg ut på fönsterbrädan.
Saintpaulian stod där jag ställt den. Tre blommor lyste djuplila med vit kant, den fjärde snart utslagen. Bladen mörkgröna och släta. Inte det minsta vissna.
