Hörru, lurvsvans! Vems katt är du? Matilda frös till i hallen och stirrade fascinerat på den stora, röda katten som satt utanför hennes dörr.
Katten svarade såklart inte. Nej, han brydde sig inte ens om Matildas ankomst. Han satt där precis som innan, med örat lite på sniskan, som om han sa: Ja, ja, jag hör dig men tänker inte förnedra mig med att jama tillbaka!
Fine då! Matilda snörpte på munnen och rotade i väskan efter nycklarna.
Katten, som om han förstod att det var dags att släppa in någon, kurade ihop sig lite längre bort på dörrmattan, men behöll ögonen fästa vid Matilda med misstänksam pondus.
Till slut fiskade hon upp nyckelknippan och började kriga med låset medan hon kastade blickar på den objudna gästen.
Lägenheten hade hon och Samuel köpt för bara ett par månader sedan. Två minikrypin på Södermalm för många var det väl inget att skryta med, i ett gammalt funkishus utan hiss. Men för Matilda och Samuel var det ett under. För ett halvår sen hade tanken på en egen bostadsrätt varit lika exotisk som vitsippor i januari. De hade kuskat runt i Samuels morfars gamla etta i Midsommarkransen och varit överlyckliga bara för att slippa dela kylskåp med random hyresgäster från Blocket.
Matilda, bråka nu inte med grannarna bara! Samuels mamma, Barbro, hjälpte till att städa ur den nya lyan inför inflytten. Det är snälla människor. Fast de gillar att dricka lite.
Och på vilket sätt är de då snälla, om de super? fnissade Matilda och vred ur trasan, hårtestarna i ansiktet som en yvig lejonman.
Hennes kalufs trollband Samuel, men själva var Matilda järntrött på sina vilda lockar. Ju mer hon försökte domptera dem med snoddar och klämmor, desto mer såg hennes lugg ut som ett ilsket maskrosfrö.
Livet är svårt att förklara ibland, skakade Barbro på huvudet. För mycket motgångar, och vips så tappar vissa stinget.
Det där kunde Matilda förstå. Hon som vuxit upp som fosterbarn hos en effektiv, men kramfri familj, visste hur mänskligheten gärna ömmar för sig själv och bekvämt glömmer bort dem som är beroende av en.
Hennes biologiska mamma dumpade henne på Centralstationen när hon var tre. Med en papp-lapp i jackfickan och en enhörat, nött gosedjurskanin. Mamma gav ett strängt Sitt här tills jag kommer tillbaka! Matilda satt där och pep tyst, vågade knappt gå på toa, säker på att hon annars skulle få en utskällning som heter duga. Mamma dök aldrig upp. Istället kom en uniformerad man och frågade saker, men hon bara skakade på huvudet och kurade ihop sig med sin Steffe-kanin det var först när gubben frågade:
Vad heter den långörade?
…som Matilda tyst svarade:
Steffe
Gubben klappade Steffe och sedan Matilda. Det blev startskottet för Matildas öde som statens lilla vårdtagare.
Många år senare, när hon skulle gå ut gymnasiet, dök en sliten kvinna upp utanför skolan och utropade:
Matilda, jag har hittat dig! Kom, krama mamma! Jag har saknat dig så!
Vid det laget bodde Matilda i en fosterfamilj komplett med sex extra syskon i varierande åldrar. Inga hungriga magar, men ingen varm omfamning heller. De visste alla att så fort man fyllde arton skulle man bli avbytt av nästa person i fosterhemskön.
Signalementet systervärme fick Matilda först efter att motvilligt ha blivit räddad av Lisa som också spenderat sin barndom på statligt hotell, om än dumpad av sin farsa med förkärlek för mellanöl.
Vem var det där? undrade Lisa och placerade sig skyddande mellan Matilda och den okända mamman.
Resten av dagen gick de hem hand i hand, coola som fiskmåsar, och när fosterföräldern undrade vad som hänt ryckte de på axlarna i takt: Vadå då?!
Så fick Matilda sin första riktiga syster.
Och ja, mamman hängde utanför skolan en vecka till, men nu höll hon sig till att bedja om samtal istället för att kasta sig om halsen på sin dotter. Det där mammapratet triggade Matildas ögonbryn, men Lisa förlöjligade hela spektaklet: Det är ju bara ord, bry dig inte.
Och Matilda gick faktiskt med på att träffa mamman, enligt Lisas råd. Hon krävde svar. Varför? Hur kunde man lämna sitt barn så?
Svaren ja, de var en blandning av undanflykter, bortförklaringar och det var svårt-gnäll. Din pappa var arg, din mormor skrek på mig, jag visste att någon skulle ta hand om dig. Jag lämnade ju en lapp!
Matilda kände ingenting. Ingen förlåtelse, ingen upprördhet, bara ett tyst konstaterande så där illa kunde vuxna människor faktiskt vara. Du har inget att komma med, mamma. Jag vill inte se dig igen.
Lisa förstod henne. Du bestämmer själv. Om du tycker det här är rätt för dig stå på dig. Älta inte gå vidare!
Efteråt skämtade de igen, drömde om framtiden och vad vuxenlivet skulle bjuda på. Vad ska du bli? undrade Matilda. Psykolog, kanske jag äntligen begriper hur allt hänger ihop.
Och Lisa blev faktiskt psykolog, och mamma till en dotter och insåg efter mycket möda att ingen verkligen ingen vet vad som är rätt sätt att leva, förutom att försöka ha kul så att andra inte vill tjuvkika på ditt liv på Netflix.
Så Matildas uppväxt i fosterhem lämnade visst några taggar, men med en syster som Lisa, och små steg av normal vardag gick livet ändå vidare. Vad gör det om man bor i en etta på Söder? Det är åtminstone nära tunnelbanan! Och svärmor Barbro blev med tiden mer av en allierad än en bromskloss.
Barbro var rejäl, bestämd, men rättrådig och med ett hjärta stort som Vättern. Hon omfamnade Matilda nästan (bara nästan!) som en riktig dotter.
Fast Lisa förvarnade: Ha inga stora, fluffiga förväntningar, Matilda. Du är fortfarande ny i familjen och några feta arvsbon tror de nog inte du har. Snacka inte om någon magisk framtida bostadskö nu, förstår du! Och låt Barbro lära känna dig i sin takt. Hon blev inte din svärmor för att vara gullig. Låt henne bestämma tempot.
Och Barbro var sannerligen en kvinna av tydliga åsikter. Hon bjöd med Matilda till köpcentrum egentligen för att köpa rock till sig själv, men till slut ledsagade hon Matilda till nya boots, snygg jacka och handväska medan hon själv nöjde sig med strumpor och en kaffe på Pressbyrån.
Det blev ändå familj av det hela, till sist. Barbro invaderade inte men ryckte in när det behövdes, och Matildas taggar, om än envisa, blev gradvis färre.
När morfar sålde av sitt rum blev Matilda först skrajsen, men morfar log som bara morfar kan och klappade henne på kinden. Det reder sig. Man fixar det man måste och så kommer man steget närmare eget litet krypin på Söder. Samuel och du klarar detta.
Till slut, när Matilda satt och mindes deras snack om att våga bli ompysslad ibland, då kom den där röda katten igen. Den här gången såg han ut som han bad om nåd. Hon klappade honom, och till hennes förvåning drog han iväg upp för trappan ochkom tillbaka med en kattunge hängande i mungipan.
Alltså va? fnissade Matilda när hon lyfte den pipande lilla lurvbollen. Men katten försvann igen och släpade snart fram ytterligare ett yrväder.
Till slut låg två röda kattungar i Matildas famn, och den store katten kom oroligt in på tå när Matilda öppnade dörren på vid gavel.
Kom då, om du ska bo här får du allt visa ansvar du är ju som en riktig moderkatteh, papperkatt?
Katten såg nöjd ut när han instruerade kattungarna på den gamla plåten Matilda rotat fram, som nu praktiskt tjänstgjorde som kattlåda. Matilda skrattade så tyst hon kunde och smög iväg till kylen för att hitta något att muta dem med.
På kvällen samlade hon familjerådet.
Barbro, om det är okej med dig ska jag försöka placera kattungarna, men den här röda katten tror jag faktiskt jag behåller. Han kan lära mig ett och annat om moderskap, tror jag.
Gör som du vill, log Barbro medan hon gosade med en spolformad kattunge. Det är faktiskt er lägenhet. Jag tycker det är rätt mysigt här nu.
Samuel bara log och klappade Matildas hand.
Så nu har jag två stora läromästare i livet, sade Matilda, Barbro, och min egen röda kattnanny!
Och efter det kramade Barbro henne, och Matilda grät tyst och tänkte att ironiskt nog det där med att bli ompysslad ibland, det är rätt svenskt ändå.
