Men du, det här måste jag bara berätta! Du vet när det stormar i familjen så att man nästan tror det ska smälla på riktigt? Ingen gör det mer dramatiskt än svenskar när känslorna bubblar upp jo, förutom kanske italienare om vi ska vara helt ärliga, men nu handlar det om oss!
Det här är slutet! Märta Eriksson torkade ögonvrårna med en snövit näsduk och suckade så tungt att hennes man Per blev orolig.
Märta lilla, vad är det nu? Ska jag hämta kamomilldropparna?
Snälla Per, du och dina droppar! Fattar du inte? Det här är genant! Pinsamt! Hela familjen Eriksson är förlöjligad! Och titta på henne! Ingen ånger, inte det minsta!
Familjens enda arvinge såg faktiskt inte särskilt ångerfull ut. Saga Eriksson satt där på verandan i sommarhuset i Sigtuna långa, eleganta ben slängda över räcket, precis som mormor, Gun, som varit prima ballerina på Kungliga Operan en gång i tiden. Saga plockade körsbär från fatet, lät dem knäppa in i munnen, och skickade sedan kärnan i bågen ut i rönnhäcken. Varje sådan klickning fick Märta att hoppa till och sucka ännu djupare.
Saga! Nu räcker det! Vad sysslar du med egentligen? Vi har ett allvarligt samtal att ta, och du bara ja, hur tänker du?
Märta slog ut med armarna och försvann för att ta sina berömda droppar.
Saga, vännen, är du seriös den här gången? Per var hoppfull när han såg på dottern.
Det är inget skämt, pappa. Och kan du vidarebefordra till mamma att hennes matchmakerplaner har gått i stöpet. Jag tänker INTE gifta mig med Mattias. Hon kan glömma det.
Du krossar hennes hjärta!
Överdriv inte nu, pappa.
Tänker du verkligen igenom det här?
Redan gjort. Jag sa nej till honom idag. Det är över.
Oj då…
Från vardagsrummet hördes Märtas snyftningar, så Per rusade in för att trösta henne, medan Saga tog ett till körsbär.
Vad ska jag säga till alla? Restaurangen är bokad, inbjudningarna har gått ut…
Mamma, jag bad dig aldrig skicka ut dem, sjöng Saga utan att höja rösten. Du gjorde det där på eget initiativ nu får du lösa det själv!
Du är grym, Saga! Jag ville ju väl!
Jodå, det brukar bli så här när du försöker, va? Jag har egna planer för mitt liv synd för dig att de inte matchade dina!
Saga! Vad håller du på med?!
Än så länge, inget speciellt. Saga reste sig, dukade undan halvkalla tekoppar och ignorerade mammas utbrott. Jag kan diska själv, mamma. Lugn, jag klarar det till och med utan att slå sönder något.
Märta såg surt efter henne och vände sig till Per.
Hon är precis som din mamma! Samma tonläge och allt! Alltså, har jag gjort för att förtjäna det här?
Nu måste du få veta en sak: Pers mor, legendariska Gun Eriksson, var en riktig karaktär. När Märta flyttade in i familjen trodde hon, vuxen och med koll på läget, att Gun skulle respektera hennes erfarenhet. Men Gun bara körde på som vanligt och brydde sig föga om nykomlingar.
Märta lilla, vad är det för doft? viskade Gun i förbifarten och knep ofta ihop näsan diskret när Märta kom i närheten.
Det är mina nya parfymer! Gillar du dem inte?
Tja… visst är de fina, men måste du spruta hela flaskan på en gång? En droppe på handleden räcker gott.
Märta, som hade för vana att bada sig i parfym, muttrade och kände sig påhoppad.
Varför pikar hon mig så?
Märta, mamma är så där med alla. Det är hennes sätt, sa Per.
Då får hon byta stil, för annars vet jag inte vad jag gör! Och kalla mig inte “lilla”, jag klarar inte det ordet!
Gun fortsatte förstås som vanligt. De syrliga kommentarerna satte färg på relationen mellan svärmor och svärdotter, ibland till och med fick Per att välja sida. Men efter att Märta fått ett oväntat beröm från en teaterbekant att hon blivit “en riktig lady, en kopia av sin svärmor, vilken smak, vilken stil!” mjuknade hon till. För ja, Gun var verkligen en stilikon.
Märta började hålla distans, var polerad och korrekt. Och när sedan Saga kom till världen, glömde hon gamla klagomål helt. Gun avgudade barnbarnet och tog varje chans att skämma bort henne när föräldrarna lät.
I familjen Eriksson var alla kreativa själar utom Märta, som var tandläkare. Saga växte upp omgiven av värme, men Märta var bestämd och ville att dottern skulle få ett bättre liv än hon själv.
Det fanns dock saker Märta aldrig berättade, inte ens för Per. Han visste väl vad som hänt men ställde inga frågor. Märta var tacksam för det och fokuserade allt på sitt nya liv i Sigtuna.
Hon hade ingen kontakt med sin egen mamma, och med skäl. Men det fanns ett litet medaljong runt Märtas hals som dolde fotot på en lockig liten pojke. Honom talade hon aldrig om han hade varit två år när mormor, som fått ta hand om honom, smet iväg några minuter för att handla mjölk… Den historien gjorde så ont att Märta trodde hon aldrig skulle läka. Hon och dåvarande mannen skilde sig nästan direkt tre år hade de hållit ihop, men Märta insåg snabbt att inte ens barn kunde rädda det äktenskapet.
Med papperna klara, lämnade hon staden där allting började för gott. Allt som fanns kvar i hjärtat var aska. Så kändes det.
Men så dök Per upp. Han bokade tid för en tand värken,
Hur länge har du haft ont?
En vecka, typ…
Men kära nån! Vuxen karl, och så slarvig! fräste Märta, men Per log charmigt trots smärtan.
Det var nåt med honom som fick Märta att bli tyst och rodna illrött. Hon jobbade tyst, men för första gången på åratal kändes händerna nästan lätta igen.
Under mer än ett år mötte Per henne efter jobbet. De sa inte mycket men liksom… förstod varandra. Till slut friade han.
Jag mår så bra med dig… men vet inte om jag förmår göra dig lycklig.
Varför tvivlar du?
Jag vill inte ha fler barn.
Varför?
Jag berättar lite, men inga detaljer… Och när du hört, så får du tänka. Om du inte ringer imorgon fattar jag. Fråga din mamma också, du verkar ändå prata om henne så mycket!
Per pratade inte med mamma Gun hon lade sig aldrig i, om det inte handlade om Märta, och det först efter många år. Han berättade ändå om Märta för Gun, som lyssnade tystande och blaskade askan i espressokoppen.
Älskar du henne?
Ja.
Vad tvekar du då för? Kärlek är det dyraste vi har. Vad det än kostar det är ändå för lite för det man får. Och det väger tungt ibland, men man klarar mer än man tror.
Per tvekade aldrig mer. Märta fick en välkomstkyss på kinden av Gun och blev körd till Guns egen sömmerska. Av morfars gamla byrå plockade Gun fram Eriksson-släktens smycken.
Det här är en Eriksson-sak, Märta. Välj vad du vill, men använd dem klokt.
Hur menar du?
Min mormor sa alltid, sånt här bär man inte till Ica. Bara på Stureplan! Eller möjligen på Öland, om man vill göra all fiskhandlare gröna av avund.
Det slutade med skratt nåt Märta trodde hon glömt. Gun lärde henne sedan mycket, och när Märta upptäckte att hon väntade barn berättade hon det först för Gun.
Nämen du ser grön ut, Märta. Vad är det?
Märta klarade inte hålla färgen, utan rusade till badrummet.
Du ska föda hos Sofie bästa barnmorskan i stan. Rädd?
För att klara det, ja…
Märta, nu är jag tydlig: var inte dum! Tacka din lyckliga stjärna, och agera! Jag håller koll på dig och ditt barn. Du har mitt stöd, fattar du?
Ja tack…
Spara tacket till när jag är en gnällig ragata på ålderns höst, deal?
Saga Eriksson kom punktligt, frisk och högljudd. Gun stod vid porten på BB, kikade in och skrattade:
Vilket hantverk, Märta!
Gun höll sitt löfte och blev den hjälte Märta behövde. Hon, känd för pälsar och galafester, slängde av sig kappan, blandade såpa och gnuggade Saga ren, pussade rosa tår och sjöng om lilla guldklimpen.
Så småningom fanns ett lugn, familjen samlades kring köksbordet. Märta glömde aldrig pojken, men Per körde henne till graven två gånger om året. Staden själv besökte hon dock inte.
När Saga fyllde tio kom ett brev från Märtas mamma. Det var bara Gun som fick läsa det. Hon gav följande råd:
Åk. Glömmer gör man inte. Kanske inte förlåter heller men hon är din mamma. Något vackert fanns väl förr, va? Prata med den kvinnan du kände då. Alla gör fel steg ibland. Om inte för hennes skull så för din egen annars kommer du ångra dig för alltid, och det drabbar Saga också. Jag backar dig vad du än väljer.
Märta åkte. Mötet blev kort; mamman klämde hennes hand, viskade Förlåt. Märta kom hem till Gun med Saga och blev lugnt nickad åt:
Rätt gjort, Märta.
Men friden Märtas själ sökte ville aldrig riktigt infinna sig. Rädslan att förlora och förlora igen det styrde henne. Per påpekade att Saga behövde frihet.
Märta, du vakar över varje steg vår dotter tar. Hon behöver vänner, egna intressen.
Vad menar du? Vad vill du? Att jag inte bryr mig om henne?
Klart jag vill att du ska bry dig! Men du måste släppa lite. Hon är inte av glas.
Du, det är lätt för dig att säga… Skulle det hända henne något jag klarar det inte igen!
Men Per visste inte vad han skulle göra, så Gun klev åter in.
Sätt Saga på dans.
Va? Hon har nog med aktiviteter…
Lägg ned! Hon ska dansa pardans.
Är det så viktigt?
Ja!
Så blev det, och där dök Mattias upp blyg och knubbig och ditsläpad av sin mormor. De sattes ihop. Ingen väntade storverk, men Saga var ingen som nöjde sig med att sitta i hörnet. Tre år senare vann de sin första pokal i tiodans, och snart åkte de på tävlingar land och rike runt.
Mattias var numera snygg och lång, och folk trodde självklart att de var ett par även utanför dansgolvet. Men Saga log bara klurigt och lät dem tro vad de ville. Hon visste inte då att Märta redan börjat planera hennes liv.
För först efter studenten fick Saga höra planerna.
Jag har bestämt mig. Jag ska plugga till läkare.
Men gumman, vi trodde du hade andra drömmar, log Märta konstlat.
Vilka då? Har jag sagt nåt annat?
Nej, det kan man ju knappast säga… men jag talade med Mattias och hans föräldrar.
Mhm?
Vi har tre månader på oss att förbereda. Höstbröllop är så vackra! Jag fixar med Gun, ordnar lokal hon känner folk.
Bröllop? Saga kisade. Vem ska gifta sig? Mattias?
Ja, ni världens bästa par på dansgolvet och i livet!
Och du tänkte inte fråga vad jag vill? sa Saga torrt.
Allt är redan klart, lilla vännen.
Kalla mig inte “lilla”! sköt Saga tillbaka och drog igen dörren efter sig. På kvällen fick Märta höra att dottern flyttat in hos Gun.
Gun, fåordig som alltid:
Vad väntade du dig? Tror du barn är dockor? Kan klä på dem och gå till altaret? Märta, du har tappat greppet!
Det är ändå mitt barn! Jag vill hennes bästa! Mattias älskar ju henne!
Men älskar hon honom? Eller struntar du i det?
Jag vet bäst! Hon vet inte ens själv vad hon vill!
Nog vet hon; hon vill bli kirurg. Fint mål, om du frågar mig.
Hon får väl plugga om hon vill, men gifta sig först! Då kan jag andas ut!
Och på vilket sätt blir du lugnare av det?
Då har hon någon som skyddar henne.
Märta, jag fattar att du är orolig. Men din dotter behöver sin egen frihet. Det här blir ett fängelse hur vackert än galleriet är.
Det blir bröllop!
Jaja, vi får väl se hur du lyckas med det! Du känner inte din dotter, Märta.
Och Saga flyttade in hos Gun. Märta tog det som ett knivhugg. Hon vägrade svara när Saga ringde, hälsade aldrig på, och fick veta genom Per att dottern kommit in på Karolinska och klarat proven galant.
Märta, är det inte dags att släppa taget? Bättre krama om din levande dotter än gråta över kudden. Hon saknar dig. Ska jag behöva säga det?
Säg att det inte rör henne!
Märta! Per, som aldrig höjde rösten, gjorde det nu. Du väntade så på henne, och såhär behandlar du henne nu? Jag förstår dig inte!
Inte jag heller! snörvlade Märta. Det är som det var förut, jag kan inte andas utan henne.
Per skakade tag i henne:
Saga lever! Hon väntar på dig! Släpp det där kontrollbehovet. Hon måste leva sitt eget liv!
Om det var Pers ilska eller förtvivlan, vet jag inte men Märta åkte till Gun och Saga.
Vad de sa i Guns sovrum är det ingen som vet. Men på de rödgråtna näsorna och blossande kinderna förstod Per att hans flickor hittat tillbaka till varandra.
Men tro inte att livet stillnar i en svensk saga! När lugnet lagt sig smäller livet till igen.
Saga Eriksson, vi har fått in ett akut blindtarmsfall!
Japp, jag kommer!
Saga drack ur sitt kaffe, sträckte på sig och gick mot akuten. Passet led mot sitt slut, men en operation är alltid en chans att lära.
Du?!
Jag Mattias försökte le, men vred sig av smärta.
Jahaja! Litar du på mig?
Du? Alltid!
Så, inget testamenteskrivande?
Saga, du är hopplös!
Mer än nånsin
Tre år går, och Saga öppnar grinden till huset på landet, ställer ner lille Johan på gången till förstukvisten.
Spring till mormor nu, visa hur fort du är! Mamma, ta emot!
Lille Johan tjuter av glädje och slänger sig i mormors armar.
Mitt lilla hjärtegull! Så glad jag är att se dig!
Hej mamma! Är mormor hemma?
Nej, vet du! Hon har rest till Gotland! Ny kärlek igen…
Oj, oj, Gun! Vem är det?
Någon konstnär. Eller keramiker. Eller nåt mittemellan. Fråga henne själv när hon kommer tillbaka. Var är Mattias?
Han parkerar.
Perfekt! Köttet är nästan klart, din pappa tar ut blåbärspajen snart. Tvätta händerna, så äter vi! Jag lägger Johan och kommer strax!
Ha! Du kommer sjunga med honom tills han somnar, det vet jag!
Och vad är det för fel med det? skrattade Märta och pussade sitt barnbarn i håret.
Det är det bästa som finns, mamma!
