Och när jag blir stor ska jag bli en fe!
Maja, varför just en fe?
För att det är vad jag vill!
Maja hoppade ner från mammas armar, där hon just tagit emot gratulationerna på sin femårsdag, och fluffade till sin tyllkjol.
Mamma, feer är alltid vackra och kloka! Och de kan allt! Då kan jag också det!
Självklart kan du det! Emma försökte omfamna sin dotter, men Maja vred sig undan och tog ett kliv åt sidan.
Och tårtan då?
Kommer snart! Lek lite med de andra så länge. Jag ropar på dig när det är dags. Okej?
Javisst!
Emma log och såg hur Majas lockar, mödosamt uppsatta på morgonen, studsade över axlarna medan hon sprang iväg.
Hon växer upp med så mycket vilja! Och klok är hon! Vilka barn formulerar sådana tankar redan som femåring? “Jag kan allt!”
Viktigast är att inte ta bort hennes tro, sa Anna, Emmas bästa vän, med ett allvarligt nick. Det finns många som redan vid första möjligheten ska säga: “Du måste vara realistisk”, och allt vad det är. Men man måste tro på sitt barn då klarar de allt. Jag vet, när min lilla Lovisa började på dansstudion…
Ja, Lovisa är verkligen helt fantastisk. Hörni, kan ni hjälpa mig? Det är dags att skära tårtan, Emma snurrade lätt på klacken och försvann mot köket.
Det stora huset ekade av barnens röster. Golvet var täckt av färgglatt konfetti och trasiga ballonger. En tulpanbukett låg lite slarvigt slängd i hörnet, och när Emma passerade höjde hon ögonbrynen. Buketten hade hennes mamma, Margareta, beställt för att gratta barnbarnet. Nu bodde hon hos dem, men förr höll Margareta sig oftare hemma och bjöd hellre in dottern med barnbarnet än kom på besök.
Jag känner mig aldrig riktigt hemma hos er, hjärtat. Rädd att ha sönder något. Det är så flott här, inte för folk som mig.
Åh, mamma! Emma brukade fnysa till. Flott! Vi har det så här för att vi jobbar hårt, både jag och Erik. Då har vi väl rätt att unna oss?
Jo, men lugnast har jag hemma.
Jaja, bara Maja har det bra.
Margareta hade tagit hand om Maja från första dagen.
Jag hinner inte, mamma, Emma sminkade sig i hast innan jobbet. Om jag stannar upp nu kan jag glömma allt jag jobbat för dessa fem år. Tiderna kräver sitt, och jag har ansvar för folk som jobbar för mig. Men viktigast är Majas framtid.
Men är det inte viktigare för henne att ha mamma nära medan hon är liten?
Börja inte, mamma! Jag vet vad jag gör! Vem tar annars hand om Maja? Vem försörjer henne om inte jag?
Men Erik då?
Mamma, lite allvar nu. Han är hennes pappa, visst, men han är ändå en man. Idag är han här, imorgon kanske med någon annan. Vad gör jag då?
Vilka tankar du har, min lilla Har han någon annan?
Hur skulle jag veta? Jag har ändå aldrig haft tid för sånt. Är möjligt. Den där graviditeten och allt Jag tappade tempo, mamma, måste hinna i kapp. Och du ska hjälpa mig. Eller hur?
Klart jag gör det. Margareta lutade sig över barnvaggan och petade på Majas pyttesmå fingrar. Hon är så liten Du var större.
Och det är inget fel på det. Liten blir stor.
Maja var sjuklig som liten. Förkylning efter förkylning. Till sist tag Margareta det praktiskt ringde alltid samma distriktsläkare. Emma hade aldrig riktigt tid.
Mamma, det är ju inte fyrtio graders feber! Sköt du det! Jag har möte kan inte prata.
Maja brukade krypa upp hos mormor, lägga sina heta händer om hennes hals, gråta tyst.
Det är okej, lilla hjärtat. Jag gör blåbärssoppa, så sover du och så blir allting bra. Vill du att jag läser en saga?
Om fen?
Om du vill det.
Ja, tack!
Den vackra sagoboken med glittrande bilder hade pappa köpt i London.
Erik, den är ju på engelska! Margareta bläddrade bland sidorna.
Låt henne vänja sig vid andra språk. Du har ju lärt ut språk på universitetet klarar du säkert!
Självklart. Men då måste vi börja tidigare än jag tänkt.
Hela Margaretas liv kretsade nu kring barnbarnet. Majas små bekymmer, hennes skratt, allt gav henne livet tillbaka.
De senaste tio åren, sedan Emma gift sig och tagit examen, hade blivit en enda dimma för Margareta. Emma hade knappt tid att hälsa på, och Margareta tröttnade på att truga. Hon saknade den där tiden då Emma, efter skolan eller uni, satte sig i köket, drog in benen under sig och berättade om dagen över myntate.
Hon fick Emma ung bara nitton. Äktenskapet med kursaren var kortvarigt, dottern blev hennes allt. När Emma var två blev Margaretas mamma sjuk, och de följande tolv åren var ett enda slit liggande mamma, ett barn som behövde henne Vem hann tänka på sig själv?
Det hon själv saknade, hade Emma i överflöd. Vacker, bestämd, självsäker. Allt Margareta ville var att hjälpa henne att ta vara på det. Hon anordnade dans, musikskola, språklektioner. När Emma gick ut gymnasiet, kunde Margareta säga att hennes dotter var bevis på vad en mamma kan ge sitt barn, även om hon ibland oroade sig för Emmas hårda linje och egoism.
Mamma, jag måste ha de där skorna! Jag kan inte gå på intervju i de här. Det är viktigt!
Margareta plockade fram semesterkassan och gav till dottern. Strunt i havet Emmas framtid var viktigare.
Bröllopet med Erik blev kulmen. Tårarna kom ofrivilligt när Emma dansade ut från gymnastiksalen med sin nyblivne man. Margareta var aldrig riktigt trygg med Erik, men försökte intala sig att Emma visste vad hon gjorde.
Mamma, det här äktenskapet är inte bara känslor. Vi har ett avtal. Det är viktigt. Äktenskap av förnuft håller bättre.
Tycker du?
Ja!
Och vad gäller avtalet, min flicka?
Att vi är jämlika från bröllopsdagen. Det han tjänat före är hans. Jag får tja, jag måste föda honom en son. Då skrivs avtalet om till min fördel.
Det låter konstigt
Men det är rätt för vår tid, mamma. Det är så; världen har förändrats, relationer med.
Jag vill bara att du är lycklig.
Och det blir jag!
Emma försvann snabbt in i sitt företag, styrt med hjälp av Erik, och försökte samtligt lösa sina hälsoproblem.
Att Maja kom blev en överraskning för Emma.
Hur kan man lita på dagens forskning?! Hon vek det blå täcket som köpts till en efterlängtad pojke de sa tre gånger att det var en pojke! Och? Liknar hon en pojke?
En dotter är väl inget dåligt?
Nej, mamma, men det var inte vad jag väntade mig. Och tiden nu…
Det kommer en son med, Emma. Det kommer.
Men inget hände. Flera kliniker och försök senare ryckte Emma på axlarna.
Jag vet inte vad jag ska göra mer. Har testat allt.
Kanske bättre fokusera på barnet du har?
Mamma
Vad sa jag? Maja är fyra, snart fem. Vilket underbart barn! Vem har sagt att pappor bara älskar söner? Ändra avtalet!
Emma övervägde. Kanske hade mamma ändå rätt.
Då ska Maja vara hemma.
Emma
Det är beslutat. Hon har varit för mycket hos dig.
Men hon är ju van vid mig!
Hon kommer inte att behöva vänja sig av. Du ska vara kvar. Jag vill inte ha någon nanny när det finns en mormor. Det finns chaufför, hushållerska, allt hon behöver. Flytta in du med!
Nej! Margareta skakade på huvudet. Ingen bra idé. Men jag vill vara med henne lika mycket som innan.
Och så blev det. Redan vid första febern, när Maja stannade hemma, flyttade Margareta till Emma.
Mamma, allt är bättre här. Mycket plats, och du kan vara med barnet hela tiden!
Margareta såg sig runt i det stora rummet där hon nu bodde och suckade.
Ja Maja är nära.
Hon fokuserade på barnbarnet, såg, men sa inget om det kyliga förhållandet mellan Emma och Erik. Maja for runt i de stora rummen, alltid lite bångstyrig.
Mormor, här finns så mycket mer plats än hos dig! Kan jag få en hund nu?
Det får du fråga dina föräldrar om.
Varför? Är inte det här ditt hem med?
Nej, älskling. Det här är din mamma och pappas hus. Jag har min lägenhet, där bestämmer jag.
Kan du inte ens säga nej till saker här?
Beror på. Spilla mjölk på bordet kan jag stoppa, men inte skaffa hund.
Aha!
Maja satte sig fundersamt på golvet, och Margareta såg den där beslutsamheten i ansiktet samma som Emma hade när det gällde något viktigt.
Jag frågar pappa! Maja reste sig beslutsamt.
Hon gick in till Erik på kvällen, ovetande om hans irritation:
Pappa, älskar du mig?
Erik blev ställd. Han träffade sällan dottern, och när han gjorde brukade det mest bli ett “Hej gumman” och så var det bra med det. Men Maja stod där mitt i hans arbetsrum och väntade.
Ja, självklart. Alla föräldrar älskar sina barn.
Jag vill inte att alla ska göra det. Bara du.
Vad önskar du dig? En leksak?
Nej! Jag vill ha en hund!
En robot?
Majs ögonbryn sköt upp, håret stod till alla håll.
Varför skulle jag vilja ha en robothund? Jag vill ha en riktig hund!
Erik suckade.
Stor?
Det behöver den inte vara. Bara den är snäll.
Välj en, så säger du till. Då får du en hund.
Emma var inte lika positiv. De grälade bakom stängda dörrar inte vetandes att Maja satt utanför och lyssnade.
En hund är inget man bara skaffar. Nån måste ta ansvar.
Du har din mamma. Hushållerska finns. Betala extra. Där det finns ett barn, får det plats en hund.
Veterinär? Utställningar? Allt det där?
Finns massor med kliniker. Ta en blandras om det är så viktigt. Vad vill du att jag ska säga? Jag ser knappt min dotter, men att ge henne det där är väl det minsta?
Det handlar om ansvar! Och om att lära sig att man inte alltid får allt man vill.
Varför ska inte mitt barn kunna få allt hon vill ha? Vad är fel med det?
Maja log tyst där ute. Det var klart hon skulle få hunden nu.
Några dagar senare kom en liten pomeranian hem till Maja. Två månader efter femårsdagen, och snart återvände mormor och Maja till Margaretas lägenhet. Emma var blek och tyst. Drack sitt kaffe i tystnad och försvann ut innan någon hann fråga.
Mormor, vad är det med mamma?
Jag kan inte riktigt förklara det där. Hon berättar själv, sen.
Men varför ska vi hem till dig igen? Är det bara för några dagar?
Nej, Maja, det kommer bli längre…
Margareta förstod heller inte, när Emma plötsligt kom in och ställde Margaretas lilla resväska mitt på golvet.
Packa, mamma. Vi åker. Ta Majas saker också. Jag hinner inte nu.
Margareta ville fråga men av Emmas blick insåg hon att det var bäst att tiga.
Det blir klart, hjärtat. Ge mig en halvtimme.
Senare försökte Margareta tröstande ge Emma te i favoritkoppen.
Fråga inte, mamma. Vi ska skiljas.
Margareta drog efter andan. Maja såg på TV, hörde inget.
Han har en annan. Och en son…
Emma gömde ansiktet i knävecken. Margareta närmade sig för att trösta men såg då att Emma log kallt.
Tårar? Nej, det ska han inte få se. Så lyckades det inte…
Varför Erik bytte familj spelade ingen roll. Skilsmässan blev lugn. Efter ett halvår köpte Emma en ny trerumslägenhet nära Margaretas egen. Livet fortsatte smalare, mer kantigt, men ändå lättare att förstå.
Maja växte upp klok och envis. Allt som var viktigt för henne, blev spontant viktigt för hela familjen, och Emma lät henne hållas.
Emma, du kan inte fortsätta så här.
Vad vill du, mamma? Hon blir en tuff tjej som vet vad hon vill det är precis vad man behöver idag. Tänka på sig själv först.
Jag håller inte med. Jag oroar mig för Maja.
Det gör inte jag. Jag tänkte på andras önskningar i mitt äktenskap var det bättre?
Margareta suckade.
Du ser henne inte! Barn har behov också, viktigaste är mamma!
Hon har ju dig!
Tack och lov. Men helst också dig.
Vill du vara nån som bara säger nej?
Jag vill att hon ska förstå att livet inte alltid ger allt direkt. Och att ansvara för sina handlingar.
Men Maja gick sin egen väg med mammans ögon blundande och mormors kärlek som extra stöd.
Emma satte sällan gränser. Hon tog ibland med Maja och shoppade.
Du ska inte vara sämre än andra. Du är ingen skönhet kanske, men med rätt kläder och smink räcker det långt. Lär dig det.
Här höll Maja med. Emma hade stil och sinne för kläder. Och även om Maja inte liknade sin mor, gick hon ofta in och valde bland Emmas plagg.
Detta och detta, men inte resten. Du är för ung. Allt måste vara lagom, sa Emma och pekade ut vad som var okej.
Tjejerna i skolan var avundsjuka på Majas sminkväska.
Du måste vårda din hy! Billigt skräp förstör bara. Tacka och släng! Du är värd bättre, sa Emma när hon rensade bort billigt smink.
Margareta försökte mildra Maja, men för det mesta utan större framgång. När Maja sedan tog studenten och började på samma universitet och linje som mamma och mormor, nästan försvann hon från hemmet. Margareta blev den sista att få höra om förändringarna i Majas liv.
Vadå, gifta dig? Med vem? Kaffekoppen gled ur hennes hand och slogs i bitar på köksgolvet.
Håkan Lindberg sjöng Maja och kröp upp i soffan. Fast han är bara “Håkan”, min Håkan!
Vem är det då, lilla?
En lärare. Men inte min! Han jobbar bara på universitetet!
Är han
Nej, mormor, inte gammal. Rätt ung faktiskt.
Att Håkan var gift fick Margareta höra av Emma.
Herregud, och du pratar så lugnt om det?
Varför skulle jag? Det är hans fru problem, eller hans barn? Mamma, jag bryr mig om Maja! Hon älskar honom, vill ha honom!
Jag har misslyckats någonstans… Margareta stödde sig mot bordet för att inte svimma. Så där gör man inte…
Vadå inte?
Man splittrar inte en familj!
Tror du han är en lammunge att han “förs bort”? Sluta nu, mamma! Tänkt på Majas lycka, inte på någon annan.
Men blir hon lycklig då? Margareta drack vattnet långsamt och kastade glaset mot väggen.
Bröllopet saknade glädje. Håkans familj kom inte, ej heller Erik men han gav en lägenhet i en förort i stället. Emma inredde utan att fråga Maja. Men Maja brydde sig inte.
Mamma, titta! Klänningen är underbar! Jag måste ha den! Maja skrattade framför spegeln.
Den kallas “Fe”.
Brudsalskonsulten tog fram slöjan.
Ett tecken, Maja! Minns när du drömde att vara fe som liten?
Ja! Nu är jag det! Allt blir magiskt! Allt kommer ordna sig!
Allt kommer… Emma kramade slöjekanten.
Margareta, som knappt klarade vigseln, tog taxi hem.
Jag känner mig dålig. Vill inte förstöra er dag.
Hon pussade barnbarnet och gick. På väg ut såg hon Maja hoppa bredvid sin make och plötsligt likna den stressade vita duvan hon släppte ut ur händerna.
Vad annat kan jag göra nu, Gud Ge mig styrka. Det kan behövas.
Majas äktenskap varade mindre än ett år barnet fötts, men redan hade Håkan en ny Majas kurskamrat. Gravid och trött gick Maja för att hämta papper och såg maken i famn med nya kvinnan i en öde sal. Hon backade långsamt, men slog ändå till dörren så rutorna skallrade.
Vad hände?
Någon borde göra en sanering, sa Maja tyst.
Hon ringde sin pappa om hjälp.
Vadå, du tänker ge upp? Emma såg klandrande på dottern. Har du försökt prata med honom?
Varför? Maja såg kallt på sin mamma.
För att det är ditt. Det är rätt.
“Rätt?” Vad betyder “rätt” egentligen, mamma? Jag trodde att allt skulle bli som jag själv ville. Men tänkte aldrig på vad någon annan ville.
Vad menar du?
Kanske hon innan mig också ville något en pappa till sitt barn, kärlek… Sedan kom jag som en fe och tog det. Nu händer det samma mot mig. Så är det.
Säg inte så! Jag trodde inte du skulle bli så här bitter.
Nej, mamma. Du förstår inte. Jag har vuxit upp. Vingarna bär inte längre. Jag är för vuxen för magi nu.
Emma pratade vidare men Maja lyssnade inte. Hon måste fundera ut hur hon skulle leva nu.
Margareta packade och torkade bort tårarna medan hon lekte med sitt lilla barnbarnsbarn.
Ingen fara, lilla vän. Mamma är stark. Vi klarar oss.
Emma följde inte med. Margareta lämnade nycklarna till sin lägenhet och bad egentligen bara om en sak: att hon skulle ta hand om sig själv.
Åren gick. En dag gick en ung kvinna genom parkallén, tätt följd av en liten flicka som ibland rusade före, ibland smög handen i mammans och visade något.
Titta vad vi gjort på förskolan idag! flickan grävde i ryggsäcken och drog fram en pinne med en liten stjärna av aluminiumfolie. Oj, den är ju lite skrynklad
Vad är det, Elin?
Magisk stav, som feerna har! Fast lite ramponerad.
Och? Det spelar väl ingen roll! Maja rättade till stjärnan. Ser du, den fungerar! Då gör det inget.
Hur vet du att den funkar? Elin gapade åt sin mamma. Vad önskade du dig?
Att allt ska gå bra för oss. Och att alla är friska!
Fungerar inte Elin såg ledsen ut. Mormor är ju på sjukhuset.
Nej då. Hon är hemma nu.
På riktigt? Elin hoppade.
Ja. När vi kommer hem möter hon dig i dörren.
Får jag? Nu vill jag! Elin ryckte åt sig staven och viskade något.
Vad önskade du?
Säger inte!
Det är inte rättvist! Maja skrattade och rättade till Elins mössa. Jag berättade ju.
Okej, bara en önskning då. Resten behåller jag. Jag har önskat mig mycket!
Nå, vad önskade du?
Att vi alltid ska vara tillsammans viskade Elin.
Tänker du på mormor?
Flickan nickade utan ord.
Jag kan inte lova dig det. Jag är ingen riktig fe. Men vi kan vara tillsammans så mycket vi kan, och älska varandra också när vi är isär. När du är på förskolan och jag på jobbet tänker vi ändå på varandra, eller hur?
Elin nickade och höjde sin stav igen.
Då önskar jag om! Får jag?
Självklart!
Jag önskar att mormor ska bli helt frisk och att vi får vara tillsammans jättelänge. Får man det, mamma?
Maja reste sig, borstade av kjolen och nickade allvarligt.
Det är den bästa önskan! Nu går vi hem och visar mormor din magiska stav. Hon har nog också en önskan kvar. Hon är ju vår alldeles egna fe.
På riktigt?
Ja! Den allra bästa i världen!
