Provet

Dagbok, 15 mars, Stockholm

Nu räcker det, alltså! Om du inte slutar tjata hål i huvudet på mig, kommer jag inte gå på provet! Jag går helt enkelt inte dit! Vad tänker du göra då, va?! Jag slängde ryggsäcken i hallen och klappade av mig mössan.

Mamma svarade inte direkt, bara skakade på huvudet och gick in i köket.

Jag kastade av mig jackan och hade nästan lust att slänga den efter ryggsäcken, men ångrade mig. Istället hängde jag upp den prydligt i garderoben och suckade.

Alltså, herregud, vi har bråkat igen Och som vanligt över ingenting.

Varför måste mamma alltid lägga sig i? Är jag ett litet barn? Tror hon att jag är dum eller?

Jag vet precis att jag har lektion ikväll med den nya privatläraren. Hon behöver inte påminna mig om det varenda halvtimme!

Jag överdrev väl lite förstås. Mamma tjatade inte så där jättemycket. Hon frågade bara om jag kom ihåg att jag ska träffa min nya svensklärare ikväll den tredje i år. Men jag vet inte, nästan varje gång hon visar lite kontroll tänder jag till. Det har blivit som en dålig ovana nu. Jag flippar ur, även om det inte behövs.

Jag tvättade händerna och granskade mig själv i spegeln ovanför handfatet.

Alltså, snygg är jag ju inte Finnar, pappas knubbiga näsa, och så mammas röda, bångstyriga hår. Hur många gånger har jag inte bett henne om att få färga det? Men nej då! Hon säger att skönhet är något man tjänar ihop under livet, och att jag kommer tacka henne en dag.

Ja visst! Som att det skulle vara sant Alla är likadana här i Vasastan utom jag; jag ser ut som en fågelskrämma! Flätor Vem har flätor längre, ärligt?!

Jag kunde ändå inte låta bli att le när jag mindes hur besviken mamma blev när jag till sist klippte av flätorna med de gamla barnsaxarna från pyssellådan. Några andra saxar hittade jag inte. Jag knep ihop ögonen och försökte svälja sorgen när jag såg de röda hårtestarna falla.

Stella, varför?

För att jag vill! Jag var trött på allt. Mina regler gäller mitt liv.

Alla säger att man ska lyssna på vuxna, men varför? Deras idéer är ju gamla. Jag har mitt liv nu, de fattar inte vad jag går igenom. De hade inte ens internet när de var unga! Hur klarade de sig ens? Och ändå går det inte att förklara att världen är annorlunda. Man behöver inte plugga ihjäl sig allt går att googla på tre sekunder. Mamma säger förstås att det inte är samma sak, att nätet aldrig kan lära en att vara en ordentlig människa. Men hur skulle hon veta det? Hon borde hellre gå på någon kurs i hur man snackar med tonåringar.

Jag pillade bort skorpan på ännu en finne och rynkade näsan. Tur att mamma inte såg. Hon hade fått panik. Hon drar mig till läkare och tjatar om att det blir fula ärr, men vad gör det? Jag vill bli älskad för den jag är på insidan. Hur förklarar man det för sin mamma?

Ord som förälder är så konstigt. Ja, hon har fött mig, men jag är väl ändå inte hennes egendom? Jag är ingen sak!

Jag blinkade åt min egen spegelbild. Vad säger du nu då, morsan? Där fick du för alla timmar du drar mig till lärare och försöker få mig gå juridik-programmet! Jag vet redan mer om rätt och fel än ni någonsin har gjort. Hade mina föräldrar haft hälften av min koll, hade deras skilsmässa gått bättre.

Mamma har ingen stolthet, ingen ambition. Först sticker pappa med sin nya, yngre flickvän, delar upp allt som han vill ha det och mamma bråkar inte ens. Ja, jag fick lägenheten i mitt namn, det är väl rimligt! Och mamma? Underhållsbidrag bara. Och inget mer! Vad med kompensation för åren som slösades bort? Jag har sett hur det var hemma de sista fem åren. Jag är väl inte en bebis längre jag ser saker nu.

Jag minns mammas tysta ilska när hon dukade bordet, och pappas likgiltighet när han tackade för maten. Pappas soffa i arbetsrummet, där det knappt fanns plats för ens ett litet skåp, och ändå måste han hämta kläder i sovrummet varje morgon. Mamma som satte larmet på morgonen för att inte behöva träffa pappa i sovrummet. Den lättnad vi alla kände när jag, på min fjortonårsdag, till slut sa åt dem att det räckte, att de borde gå skilda vägar.

Vuxna, alltså Speciella är de verkligen. Vi lever bara för din skull! eller Du är meningen med våra liv!

Lögn! Alla lever för sig själva. Ingen bryr sig om nån annan på riktigt. Särskilt inte när jag blivit ett slags spelfigur mellan mamma och pappa.

Ta till exempel vår nuvarande lägenhet ett annat trapphus i samma kvarter, men mindre än den vi hade innan. Tre rum blev två. Visst, fräsch och fint renoverad, men skälet till att vi har den är att mamma förhandlade till sig bättre boende åt mig som kompensation. Pappa gav efter. Och nu har jag ett större rum än förr. Inte för att de brydde sig om mig de ville bara kunna gå vidare utan att gräla. Jag är som någon slags buffert mellan dem

Jag plockade fram salvan läkaren ordinerat från badrumshyllan. Den hjälper faktiskt. Men det betyder inte att mamma har rätt! Salvan gör att det läker snabbare och ikväll behöver jag det.

För ikväll då gäller det. Taket.

Taket har blivit min plats de senaste månaderna. Allt började med att Nils, killen jag alltid sneglat på på håll, faktiskt skickade ett sms: Vill du hänga?

Trodde fan det var ett skämt, speciellt eftersom hela klassen visste att jag var svag för honom. Men de drev mest med det på ett snällt sätt. Jag var ändå rätt populär. Jag hjälpte alltid alla med läxor och vågade svara när ingen annan ville.

Lundqvist, du svarade förra gången, varför räcker du upp handen igen?

Jamen Inga-Lill, jag undrar om Karl XIV Johan var en diktator? Kan man kalla hans regim auktoritär?

Läraren hakade alltid på min fråga och klassen pustade ut inget förhör den lektionen heller.

Så när jag visade sms:et för min eviga frenemy Elin skrattade hon bara:

Och? Vad är grejen? Gå bara och fråga honom! Vi lever inte på medeltiden, Stella.

Jag vågade inte förklara stormen i hjärtat efter det där enda ordet från Nils.

Men jag gick dit vi bestämt, och det förändrade mitt liv.

Taket över den gamla, slitna hyreslängan vi brukade hänga på, var verkligen inte säkert. Men när Nils tog min hand och sa Akta så du inte snubblar!, föll all rädsla bort. Jag räknade stegen, hörde liksom en segerrusig röst inombords varje gång.

Och just där, på taket, tog han min hand inför alla och lade armen om mig. Som för att säga: Det här är min tjej.

Inga protesterade men några tjejer från grannklassen gav mig bittra blickar. Nils började med dem, men valde mig

Där fick jag min första kyss.

Alla andra gick på bio, men när Nils viskade att vi kunde gå någon annan kväll, stannade jag med honom för det kändes som en speciell kväll. Och det blev det. Jag minns fortfarande hur han sa, nervöst och allvarligt, att han tycker så mycket om mig. Och sen kysste han mig. Det var så mjukt, så märkligt varmt

Jag knep ihop ögonen, försökte hålla fast det lyckoruset, men då knackade mamma försiktigt på dörren:

Stella, maten är klar. Du blir sen

Ilskan svämmade över. Alltid samma sak, varför!?

Jag stormade ut från badrummet. Såg ut precis som den där gif:en på en sur tant med vingar som fräser åt någon.

Vad vill du? Jag minns vad jag ska! Sluta tjata! Har du tröttnat på att jaga pappa så nu är det min tur? Då drar jag till honom! Fattar du? Om du inte ger dig

Men jag hann inte avsluta. Mamma suckade konstigt och plötsligt fick jag en örfil.

Stick om du vill. Men imorgon har du svenskprovet. Du behöver sova!

Jag blev helt ställd. Mamma har aldrig rört mig förut. Visst, jag drog fram det själv, men ändå det var en chock. Jag är verkligen inte van att hon tappar tålamodet fullt ut.

Men jag är inte den som ger mig. Ryggsäck, jacka, hörlurar Ville smälla i dörren så hela huset skulle skaka, men behärskade mig. Jag skulle inte ge henne en anledning att tro att jag är helt hysterisk.

Jag sprang ut och sneglade på klockan. En timme till läraren fram och tillbaka, en timme lektion, alltså hinner jag träffa Nils vid sex. Perfekt! Vi kan ses på taket och mamma kan få vara lite orolig, det är bra för henne. Pappa svarar ändå aldrig i telefon längre, så jag har all tid i världen. Kanske kan jag fråga Nils hans föräldrar bryr sig inte. Han lever sitt eget liv, har sitt Swishkort med gräns de satt, men ingen koll. Hans mamma jobbar jämt, och pappan tycker att sexton är perfekt ålder att bli vuxen. Han får jobba extra, och får själv ta hand om sina studier. Låter honom välja framtid själv.

Så kloka de är! Inte som min mamma

Pappa ringde mig just när jag var framme hos läraren.

Vad bråkar ni om nu? Mamma säger att du vill flytta hit?

Men snälla pappa! Jag har nog med mina egna problem nu. Din nya, Martina, föder vilken dag som helst, tror du att jag vill passa eran bebis eller? Jag har mitt eget liv!

Okej. Bråka inte med mamma, annars stänger jag av månadspengen. Fattar du?

Därför gillar jag dig pappa du är rakt på. Jag förstår.

Bra. Och sluta göra mamma ledsen, hon förtjänar det inte.

Samtalet bröts, och jag lunkade vidare. Alltid samma: bråk med varandra, men när det gäller mig, håller de ändå ihop. Konstigt.

Nya läraren föll jag inte direkt för. När jag babblade på om idiom smålog han bara och gav mig en bok, Läs de här kapitlen till nästa gång. Jag blev sur till en början, men efter några exempel fattade jag att det nog var smart att läsa mer själv.

Vill inte vara korkad. Nils är ju smart jag vill ju matcha honom. Har kollat tusen videos om relationer; överallt står det Tjejer ska vara självständiga och smarta! Självständigheten får vänta, men pluggandet är något man lär sig, säger mamma och där har hon nog rätt. Trots allt klarade hon examina över åren, mellan jobb och schema.

Mamma hoppade av universitetet när jag föddes. Först tog hon studieuppehåll, sen blev jag sjuk hela tiden så det gick inte. Ingen mormor eller farmor fanns kvar. Dagis funkade knappt ett halvår, jag var mest sjuk och hemma. Gillade det inte ändå äcklig gröt, bråkiga ungar, ingen mammas trygga kram.

Pappa sa till och med:

Du håller henne för tätt, hon måste klara sig själv ibland!

När jag började tvåan ordnade mamma så att grannen hämtade mig från fritids, och själv började hon jobba och läsa in kursen på distans.

Det var klokt. Annars hade hon suttit nu, bitter och räknat ören. Nu har hon sitt eget lilla företag som dekorerar festlokaler. Fint jobb, kvinnligt på nåt sätt. Ibland önskar jag att jag hade hennes kraft.

Men ändå föräldrarnas kontroll är olidlig. Jag håller faktiskt med pappa nu. Nog är nog! Visst, jag har tvingat mamma att alltid knacka innan hon går in i mitt rum, och hon försöker inte styra på samma sätt, men ändå smyger hon alltid och har koll på allt jag gör. Inte hotfullt som pappa, utan med gnagande omtanke.

Stella, hur mår du idag? Vad står på schemat? Är du hungrig?

Jag blir galen av all denna omsorg. Jag vill bara skrika: Låt mig vara! Jag är inte ett barn!

Någon gång gör jag det också. Skriker, stampar, och mamma vet fortfarande inte att det bara är mitt sätt att be om lite frihet.

Allt jag ville idag var att rusa genom lektionen med nya läraren och hinna träffa Nils. Bara komma bort en stund från föräldrar, prov och allt annat. De bara pratar och pratar så tröttsamt!

Vid grinden till skolan, där vi alltid möts, såg jag honom inte. Jag väntade, kollade mobilen, ingen Nils. Oro. Det har aldrig hänt förut. Något var fel.

Halvt motvilligt gick jag mot taket själv. Mobilen i handen. Höll andan när jag såg någon röra sig ute på kanten. Frånvarande, nästan stilla i vinden.

Nils

Han satt där, dinglande med benen över kanten. Axlarna hängde. Även om jag inte känt honom särskilt länge, såg jag att något var fruktansvärt fel.

Det gjorde så ont att se honom så. Och rädslan att det kunde hända det ofattbara fick mig att agera.

Jag la mjukt ner väskan på trappan, gick ut på taket och satte mig nära honom, men vågade inte sitta på kanten som han.

Hej

Jag säger det lågt, tar tag i hans kalla hand.

Fryser du?

Va? svarade han trött, och ögonen, vanligtvis så pigga, var tomma och skrämmande på ett nytt sätt.

Kanske förstod jag i den sekunden lite av hur mamma känner varje gång jag tappar det hemma. Det där råa, uråldriga rädslan att inte kunna nå fram till någon man älskar.

Hans hand var kall och slapp i min.

Mår du okej?

Jag hör min egen röst likna mammas. Samma oro, samma vädjan.

Säg något! Jag vill ju bara hjälpa

Det öppnade honom.

Nej det är inte bra, Stella inte alls

Det har hänt något.

Jag säger det, frågar inte. Och han nickar.

Ja.

Får jag veta? Jag förstår om ja, men vill du dela det med mig?

Nils lyfter äntligen blicken och ser på mig, som om han för första gången undrar om jag verkligen finns.

Tror du att vi inte står varandra nära?

Nej men du kanske inte känner det för mig Jag ville bara säga att du betyder mycket för mig.

Stella, du är allt jag har.

Hjärtat slog volter i bröstet. Han var viktigare än allt annat.

Och dina föräldrar då?

Han ryckte till, vred sig. Jag hukade.

Var försiktig

Varför, varför ska du hålla mig kvar? Du förstår inte! De är inte ens mina riktiga föräldrar! Mamma gav mig papperen idag jag är adopterad!

Han skrek, och jag klamrade mig fast i hans hand. Han kunde ha hoppat, jag var rädd för det och jag kände att masken rasade, alla hans försök att vara stark.

Det var nu jag förstod, att ibland är det töntigt att bråka för att bli vuxen. Framför mig satt någon som blev vuxen på ett ögonblick men tyngden var nästan omöjligt att bära.

Nils, jag är rädd! tårarna bara forsade och det fick honom att vakna till liv.

Hej, du varför gråter du?

Lova mig att du inte gör något dumt. Även om de har svikit dig, så lämnar inte jag dig. Du är min viktigaste person.

Jag heter egentligen något annat Egentligen var jag Alex förut.

Jag bryr mig inte om vad du heter. Det är du som räknas. Hör du?

Men för mina föräldrar spelar det roll Vad ska jag göra nu? Vart ska jag gå?

Du kan inte gå hem?

Mamma grät, bad mig stanna men jag slog min pappa Han höll mig fast, men jag ville bara bort.

Men varför nu? Varför berättade de det här idag?

Han tystnade, och så småningom släppte paniken.

Jag vet inte, Stella.

Men då hörde jag att det fanns en väg framåt. Kanske, så länge han hade frågor, skulle han inte ge upp.

Vill du att jag följer med dig hem? Så kan vi prata med dem tillsammans.

Tillsammans?

Ja. Och sen, om du vill, kommer vi tillbaka hit, och du gör som du vill. Men du är inte ensam nu.

Han såg förvånat på mig, men jag stod på mig tog honom i handen och ledde bort från kanten.

Kom nu.

Han reste på sig. Jag höll honom tätt, vi tog oss mot trappan. Hade han låtit sig själv falla, vet jag inte om jag kunnat hindra honom men just nu ville han veta mer, och det var allt vi behövde.

Jag är så svag

Inte alls. Hade det varit jag som fått veta sånt, hade jag säkert flippat ut totalt.

När jag snubblade på väg ner höll han kvar mig.

Akta dig nu!

Jaja, säg det till dig själv! sa jag och skrattade genom tårarna. Vi har massa att ta tag i!

Senare, det kändes som hela natten, satt vi med Nils föräldrar och pratade. De sa som det var hans biologiska pappa skulle släppas tidigare från fängelset och ville träffa Nils. Mamma hade tagit hand om honom sen han var ett år, när hans riktiga mamma, hennes bästa vän, dog på grund av den mannen.

Jag vill inte träffa honom.

Du behöver inte, sa hans mamma. Men vi ville att du hörde sanningen från oss.

Det gick upp för mig då vi kommer inte återvända till det där taket. Något förändrades i oss båda den kvällen. Det förflutna förvandlades till framtid.

När jag, långt efter midnatt, låste upp hemma med mina egna nycklar, gick jag direkt på tå in i köket. Där stod mamma, som alltid, och såg ut genom fönstret. Jag kramade henne bakifrån, tryckte näsan mot hennes hår, kände lukten av hennes parfym. Då kom det viktigaste ordet, det som läker allt:

Förlåt

Och ekot av henne, min mamma, som alltid, oavsett vad:

Jag med Är du hungrig?

Nej, tack, mamma. Vet du Jag tror att jag klarade ett prov idag.

Vilket prov då, gumman? Ni har väl inga examina på länge ännu?

Det viktigaste provet, tror jag. Jag berättar mer en annan gång.

Varför inte nu?

För att vi har prov imorgon och jag måste hinna sovaJag log mot mamma, blinkade bort de sista tårarna och släppte taget om allt ilska som hängde kvar mellan oss.

För att det är sent. Men också för att jag inte behöver vara bäst på allt just nu, och… jag tror det är okej.

Mamma höjde ögonbrynen, som om hon väntat på något sånt länge. Hon flyttade sig, öppnade frysen och tog fram glass.

Tror du vi klarar oss, du och jag?

Det snörpte till i bröstet, men samtidigt kände jag något nytt något som liknade hopp.

Ja, mamma. Om vi lyssnar, inte bara pratar.

Sen satt vi där vid köksbordet, delade på en låda päronglass, och för första gången på länge var allting stilla. Utanför började gryningen smyga sig in över taken, och Stockholm andades långsamt, som om staden precis som vi fått börja om.

Jag tänkte på taket, på Nils hand i min, på hur nära allting varit att gå sönder. Men också på hur stark man kan bli när någon bara håller kvar, lite längre än man tror.

Nästa gång mamma ropade att maten var klar, skulle jag kanske komma direkt. Eller så skulle jag ropa tillbaka att jag kommer snart och mena det.

Och om någon undrade vilket prov jag klarade, skulle jag visa ett nytt ärr och säga att vissa prov syns aldrig i betygen, men de förändrar ändå hela livet.

Jag såg på mamma, kände mig lite vuxnare, lite mindre ensam.

Vi klarar oss, sa jag igen. Och den här gången visste jag att det var sant.