Joel, de där katterna har bott här sen innan vi ens träffades. Varför i hela friden skulle jag göra mig av med dem? sa Elin med en röst som kunde få snö att frysa om. Det du föreslår kallas svek. Bara så du vet.
Elin bodde i en liten svensk småstad, där björkar och ekar döljer trottoarerna större delen av sommaren och rabatterna svämmar över av blommor från april till oktober. Just i en sådan miljö är det lätt att filosofera om livet, om lyckan, och vad som egentligen är viktigt här i världen…
Elins mamma försvann ur bilden tidigt, så lilla Elin blev uppfostrad av sin moster rara, lätt haltande Inga Andersson. Något kärleksliv blev det aldrig för Inga; för en timid och haltande tjej som hon kändes äkta kärlek ungefär lika sannolikt som att hitta surströmming på Nobelmiddagen. Hela den sparade ömheten gav hon istället till systerdottern. Elin avgudade henne, och kärleksfullt kallade hon alltid sin moster bara “mamma Inga”.
Hej mamma Inga! Jag är hemma, ropade Elin när hon bodde kvar, efter både skola, kompisar och sedermera gymnasiet.
Välkommen hem, min fina flicka! Hur har du haft det idag?
Elin lärde sig läsa tidigt mamma Inga läste alltid högt för henne, särskilt böcker om djur och fåglar och småkryp. De där sagostunderna blev deras lilla heliga kvällsnöje.
När Elin var runt tolv bar hon plötsligt hem en ylande kattunge.
Mamma Inga, han är så eländig! Så liten, övergiven och helt utan nån som bryr sig, Elins röst vibrerade av tårar.
Elin, ska vi inte ta hand om honom? föreslog Inga och kramade henne.
Så flyttade katten Märta in. Några år senare kom även Selma in i huset, tack vare Inga själv.
Tänk dig, Elin, nån hade ställt en kartong med kattungar utanför mitt jobb. Vi delade upp dem bland oss, berättade hon trött där i hallen.
Nu har vi två kattjejer, mamma Inga! Åh, så mysigt!
Elin välkomnade nykomlingen med öppna armar. Märta spanade först skeptiskt på Selma, men efter ett försiktigt dofttest tog hon henne i nacken och hoppade upp i soffan för att tvätta hennes öron som en äkta kattmamma.
Åren rullade på. Elin tog mer och mer ansvar hemma: dammsög, lagade mat, sprang på ICA, och visste exakt vilka mediciner mamma Inga behövde, vilka läkare som skulle besökas och följde henne självklart till vårdcentralen. De hade det bra ihop de läste fortfarande, diskuterade teater och såg svenska deckare, och kunde prata om allt mellan himmel och jord.
När Joel dök upp i Elins liv på en utställning av alla möjliga ställen var hon helt transparent. Mamma Inga blev genast lite orolig: Joel kändes, enligt hennes inre barometer, ungefär lika äkta som en Stockholmsk turistfälla. Fast sen slog hon bort oron och tänkte att det nog bara var vanlig mostersvartsjuka.
Det viktigaste var ändå Elins lycka, så hon släppte henne fria. Elin och Joel hyrde en liten lägenhet och försökte sambo-livet.
Nu hälsade Elin på mamma Inga två gånger i veckan tisdagar och lördagar. På lördagarna bad hon alltid Joel att följa med, men han hade alltid någon anledning till att inte dyka upp.
Elin, det är de där katterna Fattar du inte, det luktar, det är hår överallt, och matskålar överallt. Hur kunde du ens bo där?
Joel rynkade på näsan och såg ut som om han fått en sur sill i munnen. Elin bara skrattade och slängde käckt tillbaks:
Men Joel, du fattar inte vad de ger av glädje!
Glädje? Vad då, glädje?
Men Joel, de är ju helfestliga! De fluffar till sig när de leker slagsmål, spinner så det vibrerar i soffan, jagar tofflor och leker med snören hela dagarna. Och när de lägger sig på bröstet… du vet inte hur det låter när det spinner riktigt.
Nej, Elin, jag gillar dem inte. Ta inte illa upp, muttrade han. Det där är ert tjejsnack, städmani och kattägarsnack… Jag stannar hemma istället. Bara du lagar något gott så längtar jag efter dig…
Med tiden blev mamma Inga sämre. Elin hälsade på nästan varje dag efter jobbet. Hon föreslog för Joel att de kunde flytta hem till mammas lägenhet, men han protesterade högljutt, och Elin kände sig bokstavligen i kläm mellan två världar.
Hemarbetet blev inte mindre precis: tvättkorgen fylldes varje dag, på golvet användes Klorin, och lukten av ålder och sjukdom blev bara tydligare för var dag. Elin förstod hur det skulle sluta
Mamma Inga gick bort stilla, på morgonkvisten. Elin sov hos henne den natten. De hade pratat länge, och Elin hade läst högt ur en bok. Hon släckte lyset, men tände nattlampan. Och sov bredvid.
Hon väcktes av fågelsång ute vid fönstret. Hon tvättade sig snabbt och gick in i rummet:
Mamma Inga nej mamma
Hon greppade mobilen.
Joel, mamma är borta, sa hon genom tårar.
Efter begravningen öppnades ett enormt tomrum inom Elin. Den enda riktigt nära gick bort. Just den morgonen då hon hittade sin moster, låg ett kuvert på golvet. Inuti, arvsbrev och ett handskrivet brev.
Min älskade Elin!
Jag vet hur ont det gör för dig. Ingen kan längre krama eller pussa dig. Din mamma var borta när du var liten. Din pappa hade du aldrig. Bara jag.
Min lilla flicka, jag älskar dig otroligt mycket! Kom ihåg det. Närhelst du är ledsen eller glad, är jag nära dig.
Nu är lägenheten din. Den var alltid din, men nu är det verkligen så. Det är bra för en flicka att ha ett eget krypin. Kanske gammalt, lite slitet, men ditt!
Elin, en enda sak ber jag dig om ta hand om våra gamla tjejer. Märta och Selma, nu har de bara dig.
Och var lycklig! Jag älskar dig.
Din mamma Inga
Elin grät medan hon läste brevet om och om igen. Hon klappade katterna, höll om dem, och viskade mjuka ord. De var hennes enda kvarvarande familj, lika kära som mamma Inga.
Hon bestämde sig för att flytta in i mosters lägenhet. Allt behövde styras upp, gamla minnen skulle sorteras, katterna behövde omsorg och livet började om på nytt.
Joel ville inte följa med.
Elin, ska vi bo isär ett tag? Jag klarar inte dina katter. Och det luktar gammal tant där hans blå ögon blev mörka.
Det gjorde ont, men sorgen övertrumpfade allt annat.
Med tiden började hon vakna till liv igen. Spelade med katterna, läste om favoritböcker, bytte gardiner och tvättade mattor. Och Joel, ja, han dök upp allt mer sällan. Sakta men säkert kändes det lättare att andas.
En dag ringde det på dörren.
Joel? Hej! Kom in, log hon.
Elin, jag har saknat dig! Han gav henne en björnkram. Oj, så hemtrevligt du har det! Och det luktar inget! Har du äntligen gjort dig av med dem?
Elin ryckte ifrån honom.
Vad menar du med gjort dig av med dem?
Men… de där tantkatterna! Jag minns hur det brukade lukta päls överallt, matskålar…
Joel spanade in i vardagsrummet.
Ska du säga att de är kvar?
Märta jagade efter sin svans, och Selma utförde morgontvätten på västerländskt vis.
Joel, de där katterna var här långt innan du dök upp. Varför i hela friden ska jag göra mig av med dem? sa Elin kyligt.
Men Elin, kom igen nu. Lägenheten är super! Vi kan fixa nya möbler och badrum, och så slipper vi katterna.
Han gick närmare henne, stirrade stint henne i ögonen. Elin mötte blicken utan att blinka.
Joel, det där är svek.
Sveket Elin, det är ju bara rim och reson! Jag säger inte att du ska släppa ut dem, vi kan ju ordna ett katthem jag kan till och med swisha några tusen till dem! Bara vi slipper!
Du kan swisha pengar men du förstår inte. Jag kan inte lämna bort dem. De behöver mig lika mycket som jag behöver dem. De är min familj!
Sluta nu, Elin. Tänk framåt. Karriär, bröllop, barn… du vet ju hur svenskar är med planering tick tack…
Tänk på saken. Men jag bor inte här tillsammans med dina katter. Så välj. Antingen mig, eller dem.
Joel verkade övertygad om att det var klart och faktiskt logiskt beslut. Men Elins tystnad oroade honom. Det lyste varken hopp eller kärlek i hennes ögon bara trötthet och distans.
Han såg oförstående ut. För honom var det bara gamla, skräpiga djur utan mening. Han insåg inte att de för Elin var en stark länk till mamma Inga, till hemmet och barndomen. Till hjärtat.
Plötsligt blev allt glasklart för Elin: Hon kunde inte leva under ständiga krav och uträkning. Spänningen mellan dem vägde snart mer än känslorna. Kärlek får inte vara under hot.
Hur kan man vilja ha barn med någon som kräver att man gör sig av med de vänner man en gång räddade tillsammans med en älskad mamma?
Joel, du, gå nu. Jag måste andas. Jag har knappt hunnit hämta mig efter mamma Inga, och så börjar du med såna här krav. Gå.
Jaha, jag går då! Men tänk på saken jag kommer inte springa efter dig! Det finns andra fiskar i Sundsvall!
Han slängde igen dörren med sådan kraft att servisen skallrade. Katterna hoppade till på soffan, och Elins hjärta knöt sig.
Det var både tungt och märkligt nog lätt på samma gång. Hon sjönk ner i soffan, kramade sina ulliga tanter och gömde ansiktet i deras värmande päls:
Mina sötnosar, mina hjärtan! Jag släpper er aldrig! Ni är min familj. Mamma Inga, hör du? Jag! Släpper! Inte! Katterna!
Några dagar senare, på väg hem från jobbet, såg Elin Joel nere på gården. Han glodde mot hennes fönster, som om han väntade sig ett tecken.
När han fick syn på henne gjorde han en tafatt rörelse mot henne. Elin höjde handen avvärjande, gick bara lugnt förbi:
Nej, Joel, nej! Jag stannar med mina katter, sa hon och försvann upp för trappan.
Dörren slog igen bakom henne, och där höll en snäll tjej och en känslokall ung man definitivt på att bli historia.
Katterna levde sina liv, så länge de orkade. Elin tog hand om dem, lyssnade till deras spinnande och mindes allt varmt från mamma Inga, barndomen och sin trygga ungdomstid.
Familj är inte bara blod. Familj är de man har nära om hjärtat. Det handlar om omtanke, engagemang, och att stanna kvar trots allt. Om kärlek som inte kräver förhandling eller villkor.
För där det finns riktig kärlek, ryms ingen plats för svek. Renast är det där ingen smutsar ner, varmast där värmen sitter i grunden.
Och med två spinnande kärleksreaktorer i närheten då vet man att hemma är där hjärtat är.
