Dagboksanteckning
När jag blir stor ska jag bli en fé!
Freja, varför just en fé?
För att jag vill!
Freja hoppade ner från min frus knä, där hon tagit emot grattiskramar på sin femårsdag, och skakade ut den blommiga kjolen.
Mamma, alla féer är vackra och smarta! De kan allt! Och det kan jag med!
Självklart kan du! Klara försökte dra Freja till sig för en kram, men Freja drog sig undan och tog ett kliv åt sidan.
Men tårtan då?
Den kommer snart! Lek så länge med de andra barnen. Jag ropar när det är dags, okej?
Okej!
Medan Klara log och såg Frejas lockar studsa över axlarna lockar som knappt ville hålla sig kvar från morgonens kämpande med locktången kom hennes bästa väninna, Malin, fram och suckade glatt:
Så målmedveten unge du har. Hur många femåringar kan formulera sig så? Fantastiskt. Jag kan allt!
Det gäller bara att inte bryta ner den där tron på sig själv nickade Malin. Vissa föräldrar börjar genast: Du måste inse verkligheten, ta små steg Men man ska bara tro på sitt barn, så klarar de mer än man tror. Jag har ju sett det själv, när min lilla Mimmi började på teater…
Ja, ja, din Mimmi är verkligen underbar! Hjälp mig nu, det är dags att ta fram tårtan sa Klara, snurrade på klacken och gick ut i köket.
Det stora huset fylldes av barnröster. Golvet var täckt av färgglatt konfetti och smulor från sönderspruckna ballonger. En bukett tulpaner hade någon slängt nonchalant i ett hörn, och Klara rynkade pannan när hon passerade. Blommorna hade hennes mamma, Margareta, beställt för att gratulera sitt barnbarn. Nu bodde hon här, men förr kom Margareta knappt på besök, och föredrog att ha Freja hos sig.
Jag känner mig obekväm här hos er, dotter. Är alltid rädd att jag ska råka ha sönder något. Det är så fint alltihop, lite för storslaget för mig.
Mamma! Vad är det för trams? protesterade Klara. Vi har vad vi har för att vi jobbar hårt båda två. Leif är på kontoret dag och natt, jag likaså. Då ska vi väl unna oss det vi vill.
Jag tycker ändå bättre om lugnet hemma.
Som du vill. Det viktigaste är att Freja mår bra.
Margareta hade tagit hand om Freja sedan hon föddes.
Jag hinner inte, mamma suckade Klara, medan hon la på sminket innan jobbet. Om jag stannar nu tappar jag allt jag slitit för dessa fem år. Allt går fort nu inte bara för pengarnas skull, utan för alla som jobbar för mig också. Viktigast är ändå Frejas framtid.
Men för henne är det inte viktigare att ha mamma nära nu när hon är liten?
Börja inte, mamma! Jag vet vad jag gör! Vem skulle försörja mitt barn om inte jag?
Men Leif då?
Nej men mamma, självklart tar han ansvar! Men han är man Idag är han här, imorgon kanske han har en annan kvinna. Och vad då?
Så där ska du inte tänka, Klara! utbrast Margareta. Har han någon annan?
Hur skulle jag kunna veta det? Har inte tid att oroa mig för sånt Kanske finns det någon, jag vet inte. Allt kretsar kring jobbet och Freja nuförtiden. Och du får hjälpa mig, eller hur?
Självklart, log Margareta, böjde sig över spjälsängen och såg på ännu lilla Freja. Så liten Du var större när du var nyfödd.
Hon växer till sig.
Freja var ofta krasslig och svag som liten. Förkylningarna avlöste varandra, och Margareta lärde sig snabbt vilka nummer hon skulle ringa. Klara hade sällan tid för sånt.
Mamma, det är ju ingen hög feber! Ta hand om det själv, jag är på möte nu.
Freja kramade sin mormors hals och tryckte sin varma panna mot Margaretas axel och grät lite tyst.
Det ordnar sig, lilla hjärtat. Jag gör lite svartvinbärsdryck, vila så känns det bättre sen. Vill du att jag läser en saga?
Om en fé, snälla?
Det kan vi göra.
Sagoboken med glittriga bilder hade pappa Leif köpt i London.
Men den är ju på engelska, Leif! bläddrade Margareta skeptiskt.
Än sen då? Bra om Freja vänjer sig vid engelska. Du har ju ändå undervisat i det i åratal
Ja, ja, jag klarar det… Men vi får nog börja med språket tidigare än jag tänkt.
Frejas glädje och vardagsbekymmer fyllde nu Margaretas dagar, och hon välkomnade det. Livet hade fått mening igen.
De senaste tio åren, sedan Klara tagit examen och gift sig, var som en dimmig period för Margareta. Klara hade sällan tid att ses. Margareta slutade insistera efter några syrliga samtal. Hon saknade tiderna när Klara kom hem från skolan, satte sig med benen under sig på kökssoffan med en kopp mynta-te och pratade om dagen. Allting kretsade kring Klara i Margaretas värld.
Margareta hade fått Klara tidigt, bara nitton år gammal. Giftermålet med kurskamraten varade bara ett år. När Klara fyllde två, låg Margaretas egen mamma på långvård, och de tolv åren som följde var ett enda kämpande med hemma-hospis och barn. Det fanns ingen plats kvar för andra tankar eller känslor.
Klara däremot från Margaretas benhårda drag hade det blivit skönhet. Margareta log stolt när hon såg på dottern. Men Klara var extremt målmedveten. Aldrig tog hon emot hårda ord utan mothugg, och hennes vilja gick före. Behövdes det pengar till ett par skor för en anställningsintervju, tog Margareta semesterkassan och räckte över den. Vem bryr sig om att åka till Skåne?
Klaras bröllop med Leif blev höjdpunkten på all ansträngning. Tårögd såg Margareta sin vackra dotter gå arm i arm med sin man nerför restaurangens sal. Hon hade aldrig riktigt gillat Leif, men legat lågt och tröstat sig med dotterns ord:
Mamma, det här äktenskapet bygger inte bara på känslor. Det är ett riktigt avtal, och det är bra. Jag förväntar mig inget av hans tillgångar innan bröllopet; min roll är att ge honom en son. Då ändrar vi villkoren.
Det är så konstigt…
Nej, bara modernt, mamma.
Klara satsade på sitt företag och skötte sin hälsa för att kunna uppfylla avtalet.
Men så föddes Freja en överraskning.
All forskning hit och dit, tre ultraljud och ändå blev det en flicka! klagade Klara och vek pojkfilten. Tre gånger sade de att det var pojke! Liknar hon ens en pojke?
Men lilla gumman, en dotter är väl inte dåligt?
Nej bara inte vad jag väntade mig.
Klara sprang till kliniker mellan möten, i jakten på en till. Men inget hjälpte.
Jag har testat allt, mamma. Kanske ska jag bara fokusera på det barn jag har?
Du har redan en underbar dotter, Klara. Ingen har sagt att pappor bara ska älska söner. Ni borde se över avtalet.
Klara funderade på det.
Kort därpå bestämde Klara att Freja skulle bo hemma. Margareta protesterade svagt, men flyttade in. Livet fick en ny ordning, och den första febern som bröt ut när Freja kommit hem gjorde att Margareta fick bo kvar.
Freja märkte rollskiftet tidigt.
Mormor, här är det större än hos dig! Kan jag få en hund nu?
Det är inte mitt beslut, lilla vän.
Men är det inte ditt hus med?
Nej, det är din mammas och pappas. Jag bestämmer hemma hos mig, men inte här.
Freja satt tyst, och Margareta kände igen den där enorma viljestyrkan, ett arv från Klara.
Jag ska prata med pappa! sa Freja, bestämd.
Samma kväll gick hon in på Leifs kontor. Trots hans förvåning frågade hon rakt ut:
Älskar du mig?
Leif blev ställd. Hans kontakt med dottern hade varit ganska ytlig.
Så klart, det gör alla föräldrar.
Nej, jag vill veta om du gör det.
Vad vill du ha nu, en ny leksak?
Nej! Jag vill ha en hund!
En robot?
Nej, en levande hund!
Leif suckade och tog av glasögonen.
Stor eller liten?
Spelar ingen roll, bara den är snäll.
Välj ut en, så fixar vi det.
Klara ogillade idén, men Leif stod fast. Ett par dagar senare hämtade vi hem en liten dvärgpudel, och två månader efter Frejas födelsedag flyttade Margareta och Freja tillbaka hem till margareta.
Klara var tyst och frånvarande, drack sitt kaffe och stack iväg. Freja frågade mormor:
Vad är det med mamma?
Jag kan inte förklara just nu, hjärtat. Mamma förklarar när hon är redo.
Kommer vi bo här länge nu?
Ja, det blir nog så.
Några dagar senare plockade Klara fram Margaretas resväska.
Packa, mamma. Vi åker. Packa Frejas saker också.
Margareta förstod först ingenting. Men så, sent på kvällen, över en kopp te berättade Klara:
Fråga inte, mamma. Vi ska skiljas.
Margaretas hjärta sjönk.
Han har träffat en annan kvinna. Och fått en son
Klara gömde sitt ansikte mot knäna. När Margareta försökte trösta, märkte hon att Klara faktiskt skrattade.
Jag trodde du grät
Nej då, det är som det är, mamma.
Skilsmässan blev odramatisk. Efter ett halvår köpte Klara en ny, stor lägenhet i samma kvarter som Margareta. Livet gick vidare, om än på en smalare, lite krokigare stig.
Freja visade stark vilja och gjorde alltid sin röst hörd. Nästan alla hennes önskningar gick i uppfyllelse, och Klara lät henne hållas.
Så där kan du inte göra, Klara, påpekade Margareta.
Vad vill du att jag ska göra? Hon är bestämd och driftig det är vad som krävs idag.
Jag är rädd för henne ibland.
Det behöver du inte vara. Tänk om jag bara tänkt på mig själv, då hade jag kanske inte stannat med Leif så länge.
Men att se sitt barn, det är viktigare än pengar! Margareta blev upprörd.
Hon har ju dig.
Ja, men det vore bättre om hon också hade dig!
Behövs det? Hon lyssnar ändå bara på dig.
Det är för att jag kan säga nej. Du sätter aldrig gränser.
Jag vill hellre vara hennes kompis än någon som bara säger nej.
Margareta suckade, försökte ibland förklara, men insåg att varken Klara eller Freja lyssnade längre.
Klara jobbade hårt, Freja följde med på shopping.
Du måste se bra ut, utseendet är viktigt. Bra kläder och smink gör underverk.
Freja följde gärna råden. Klara hade stil, och Freja började låna kläder ur hennes garderob.
Den där, och den. Inte resten det är inget för dig.
Freja var mer populär än de flesta i sin klass, och Margareta lät ibland saker passera. Hon försökte ändå dämpa Frejas temperament.
Efter studenten sökte sig Freja till samma fakultet vid Uppsala universitet som både mamma och mormor ett slags familjetradition. När studierna drog igång försvann hon nästan från hemmet, och Margareta anade först inget om förändringarna i Frejas liv.
Ska du gifta dig? Med vem?! utbrast Margareta chockad den dagen Freja berättade.
Alexander
Vem är Alexander?
Han är lärare på universitetet, men inte min. Mamma oroar sig inte.
Men han är gift?! fick Margareta veta av Klara, senare.
Det är inte mitt problem, sa Klara. Jag bryr mig bara om Frejas lycka.
Och vad händer med hans fru och barn? Det är fel att ta någon från deras familj!
Han är ju inget barn, han bestämmer själv.
Bröllopet blev tråkigt. Alexanders föräldrar kom inte. Leif bodde i Göteborg och skickade bara pengar till en lägenhet. Klara inredde den.
Mamma, titta! Klänningen heter Fé! Det är ett tecken!
Allt ordnar sig, sa Klara, medan hon fingrade på tyget.
Margareta stannade bara på ceremonin. Jag mår inte så bra, vill inte förstöra er dag, sa hon, kramade Freja farväl och såg ut genom taxifönstret. Freja svävade lycklig bredvid sin man och släppte iväg en vit duva men i Margaretas hjärta liknade barnbarnet just den där rädda lilla fågeln, som bara ville bli fri.
Mindre än ett år senare gick Freja och Alexander skilda vägar, bara veckor efter dottern My föddes. Margareta fick höra det sist: nya flickvännen var en kurskamrat till Freja. Gravid, ensam och sårad ordnade Freja papper på universitetet, upptäckte otroheten och gick utan drama.
Vad hände? frågade Klara, när Freja flyttade hem.
Att någon annan också vill saker, mamma. Hon före mig ville ha kärlek och en pappa till sitt barn. Och jag kom och tyckte att det var min tur. Nu är det någon annan som vill det jag har
Klara blev arg, men Freja var färdig med diskussionen. Hon tog hand om lilla My och såg framåt.
Margareta hjälpte som vanligt till, packade och stöttade.
Det ordnar sig, lilla vän. Din mamma är stark. Vi fixar det här.
Åren gick. På en söndagspromenad i Stadsparken går jag förbi och ser Freja med lilla My dansa framför henne.
Mamma, titta vad vi gjort på förskolan! ropar My, och visar en pinne med en glittrig stjärna av aluminiumfolie. Den blev lite förstörd
Vad gör det! Freja rättar till den. Vifta du, den funkar nog än!
Tror du? Vad önskar du dig?
Bara att vi ska må bra, och att alla är friska!
Men mormor är fortfarande på sjukhuset My ser ledsen ut.
Nej då. Hon är hemma nu.
Är hon? Ögonen lyser upp.
Ja. Vi går hem så får du se. Kom, visa henne din trollstav, hon kanske också har en önskan.
På riktigt?
Ja. Hon är världens bästa fé! Och vet du, ibland räcker det att man vill något riktigt mycket. Men ibland måste man bara acceptera att man får göra sitt bästa och hålla fast vid dom man älskar.
Personlig insikt: Livet styr man inte hur man vill. Man kan bara göra sitt bästa för att ge sina barn trygghet, och stötta även när deras vingar slutar bära och de tvingas stå på egna ben. Allt man kan göra är att älska, och hoppas att barnen själva så småningom ser vilka önskningar som verkligen betyder något.
