14 februari
Det var redan mörkt när jag kom hem till lägenheten i vår lilla stad någonstans utanför Uppsala. På köksbordet stod kvällsmaten färdig köttbullar med potatis, den klassiska, men det var alldeles tyst. Var är Ingrid? undrade jag för mig själv. Jag gick från köket till sovrummet och hittade henne sittande på golvet. Hon la försiktigt ner sina saker i en blå resväska samma väska vi köpte för några år sedan inför en semester som aldrig blev av.
Ska du någonstans? frågade jag.
Ingrid tvekade, stannade upp. Jag har fått remiss till Akademiska sjukhuset i Uppsala, för undersökning, viskade hon. Läkaren misstänker något allvarligt.
Allvarligt? Vad menar du? Är det? tänkte genast på hennes mamma, som gick bort efter lång sjukdom.
Jag såg på Ingrid och försökte förstå. Hon, som alltid varit så stark, klagat så lite. Hela vår familj har stått på hennes axlar i trettio år. Två barn har vi uppfostrat tillsammans, ett hem skapat, men när jag kommer hem från jobbet, från fabriken där vi båda arbetar, så klagar bara jag över min trötthet och lägger mig i soffan framför tv:n. Det är ofta hon som står i köket, fixar matlådor till imorgon, plockar undan, tvättar och tar ansvar för allt det där jag aldrig tänkt på. Att hjälpa till var liksom aldrig något jag funderade över. Visst det var väl inte riktigt min sak, inbillade jag mig.
När hon för första gången på länge tog ledigt från jobbet för att gå till vårdcentralen, blev jag förvånad.
Vad har hänt? Mår du inte bra? frågade jag.
Jag hoppas det inte är något, sa Ingrid och log svagt. Jag har bara känt mig trött på sistone.
Du kanske behöver några vitaminer? föreslog jag. Det är ju ändå vår i luften.
Ingrid ryckte på axlarna.
På kvällen berättade hon att läkaren skickat henne till specialistmottagningen i Uppsala.
Vadå för misstankar? frågade jag, och oron stack till i hjärtat.
Bara misstankar, försäkrade hon. Men där fanns ingen tröst. Hon hade redan gråtit, förstod jag nu.
Hon sa, Jag har redan köpt en biljett till bussen i morgon bitti. Det står gryta på spisen, potatis och sallad på bordet. Ät själv, jag behöver packa och försöka sova.
Har du ätit? frågade jag.
Nej, jag har ingen aptit, sa Ingrid och fortsatte packa.
Jag stod bredvid, rastlös och hjälplös. Det här kan vara allvarligt, tänkte jag. Hon som alltid varit vårt ankare, plötsligt så skör.
Glöm inte laddaren till mobilen, påminde jag henne.
Just det, tack, Anders, svarade Ingrid. Jag såg på henne. Hur kunde jag ta henne för given? Den där resväskan, den hade vi köpt inför resan till Gotland som aldrig blev av. Hon var så glad för den gången vi skulle åka iväg. Men jag fick erbjudande om extra skift på jobbet, chefen lovade ett bra påslag på lönen och vi behövde verkligen rusta upp sovrummet. Resan blev inställd. Jag tyckte Ingrid förstod men på natten hörde jag henne snyfta, men låtsades sova.
Nästa år blev det ingen resa heller. Till slut slutade Ingrid att ens prata om att åka bort. Egentligen var det lika bra tänkte jag, vi hade ju vår sommarstuga vid Mälaren ändå. Varför krångla till det? Vi kan grilla och bada, bjuda in vänner och ändå koppla av.
Men nu stod Ingrid och packade fast inte inför semester, utan för att åka på undersökning i Uppsala. En kall klump la sig i magen.
Jag åt inget den kvällen. Oron högg i bröstet när jag låg bredvid henne i sängen och hörde hennes tysta gråt. Jag ville trösta, men visste inte hur. Kände mig tafatt och dum.
Nästa morgon följde jag Ingrid till busstationen. Vi kramades länge, och när bussen körde iväg kände jag tårar bränna bakom ögonlocken. Ingrid min fina, bara allt går bra, mumlade jag lågt.
Jag försökte gå till jobbet som vanligt, men tankarna for bara till Ingrid oron släppte aldrig greppet. När jag kom hem på kvällen var lägenheten tom, tyst och ogästvänlig. Maten på spisen var fortfarande varm, men jag tvingade mig att äta några tuggor ändå. Satte mig sedan i soffan, försökte se på tv, men stängde snabbt av.
Så tog jag fram fotoalbumet från garderoben, började bläddra bland gamla bilder där vi var unga, nygifta. Ingrid log så stort så vacker hon var. Hur kunde jag ha glömt första gången vi möttes, på min kompis födelsedagsfest. Hon kom dit med en annan kille. Jag var där med min dåvarande flickvän, men när jag fick syn på Ingrid kunde jag inte ta mina ögon ifrån henne. Märkligt egentligen, jag som aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Men den gången hände det bara.
Jag minns hur min dåvarande flickvän snabbt märkte av hur jag tittade på Ingrid och vi gjorde slut på plats. Turligt nog träffade hon snart en annan.
Jag fick kämpa för Ingrid även efter att hon brutit med sin pojkvän tog det tid innan hon släppte in mig. Men till slut var vi två. Och åren bara rann iväg, vi byggde vårt liv tillsammans, men nu när jag bläddrade bland bilderna insåg jag vilka småsaker jag tagit för givet, vilka ord jag aldrig sagt. När tackade jag henne senast för vardagen? Eller sa att jag älskade henne?
Nu låg det plötsligt som betong över mig allt som Ingrid gjort, utan att be om hjälp eller klaga. När jag varit sjuk, kokade hon te, tog fram den där kuren på flädersaft och pysslade om mig. Men när hon själv inte mådde bra, gick hon bara tillbaka till jobbet, tyst. Så självklar var hennes omsorg. Men min?
Dagarna utan Ingrid gick i töcken. Vi pratade i telefon varje kväll, men hon sa ingenting bestämt om provsvaren. Jag var som fastklistrad vid mobilen, rastlös och ångerfull.
En kväll hörde jag äntligen hennes glädje genom luren.
Anders, jag har fått svar! Det var inget farligt. Det fanns några problem, men inget så allvarligt.
Är det sant? utbrast jag. Jag är så lättad Ingrid, jag älskar dig!
Några dagar senare stod jag på busstationen med blommor vita liljor, hennes favoriter, för att möta henne. Hon skrattade åt gesten.
Vad slösar du pengar på blommor för? Men de är jättefina, tack!
Jag kramade henne länge, inget kunde dölja min lättnad.
Jag har varit en dålig man, Ingrid, sa jag lågt.
Har du? frågade hon förvånat. Har du varit otrogen?
Nej, aldrig! Men jag har aldrig hjälpt dig hemma, aldrig visat hur mycket jag uppskattar dig. Men nu ska det bli annorlunda. Jag har faktiskt en överraskning till dig också.
Jaså?
Jag har bokat resa. Om en månad har vi semester och då åker vi ner till västkusten tillsammans.
Västkusten? Men stugan då?
Äsch, den klarar sig. Vi kan sälja den om du vill grönsaker och potatis finns ju ändå på Ica.
Jag känner knappt igen dig, Anders!
Inte jag heller, Ingrid. Men jag har varit så rädd att förlora dig Nu ska jag hålla dig hårt, min skatt. Jag älskar dig.
Åh, Anders! log Ingrid. Det kanske behövdes det här för att du skulle säga så till mig. Kom nu vi går hem tillsammans. Jag älskar dig också.
