Åh, Linnea! Du kommer precis i rätt ögonblick! Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till!
Linnea ställer sin tunga matkasse på bänken vid portuppgången och pustar ut.
Vad har hänt, Veronica Andersdotter?
Ta det lugnt, Linnea! Kom ihåg det viktigaste är att vara vänlig. Särskilt när man arbetar med äldre. Även de besvärliga.
Och hela kvarteret känner till att Veronica Andersdotter är just besvärlig. Det skulle vara svårt att hitta en mer teatralisk dam.
Varför dam?
Jo, för Veronica skäller aldrig ut någon på ett högljutt eller grovt sätt. Tvärtom, alltid artig men hon kan ändå driva vem som helst till vansinne.
Snälla ni, ni har helt fel.
Jag är inte er snälla!
Vilken sorg! På min tid ansågs det vara bra för kvinnor att vara snälla. Idag ja, det är verkligen en förlorad generation. Men ni får ändå vara vänlig och plocka upp efter er hund.
Annars vad då?
Annars kommer hela kvarteret veta allt om er, kära ni!
Alla som avfärdade Veronicas hot som tomt skvaller fick snabbt förstå att här var ingen att skoja med. Och det visade hon inte med ord utan handling.
Den som var oförskämd kunde redan dagen efter hitta sitt bedjande ansikte på något träd, en lyktstolpe eller anslagstavla med en bild och nästan alltid samma text: Vi är inte stolta över dem! Sedan kom en noggrann beskrivning av vad personen gjort och varför det var förkastligt. Hon hade mängder av sådana lappar och en skrivare, som en granne hade lärt henne använda, gick nästintill varm. Papper köpte hon på stapel och hennes pension tillsammans med barnens hjälp räckte gott och väl.
Hon såg det som sin främsta plikt att skapa ordning i sitt lilla hörn av Stockholm, och trivdes med att ibland betala små böter efter domstolsbeslut. På rättegångarna var hon numera närapå inventarie, bockade artigt för domarna och bad ursäkt för att slösa bort deras dyrbara tid. Hon hade blivit ett accepterat inslag, ibland betraktad som nödvändigt ont, ibland som en välsignelse, beroende på vem man frågade.
Ibland blev hon uppriktigt tackad. Som när kommunen, tack vare hennes envisa kamp, äntligen renoverade hela områdets gamla dagvattenbrunnar. Det var hennes största seger nära tio år av strider mot tjänstemän på alla nivåer, och otaliga sömnlösa nätter. Men till slut stod hon där som segrare och folk slutade se henne som en bråkmakare. Bilägare, som nu slapp leka ubåtar vid varje skyfall, bockade artigt när de såg Veronica skynda förbi, och småskämdes lite kanske hamnar deras ansikten en dag på Veronicas kända vita lappar?
Hon tillrättavisade hundägare, som inte plockade upp efter sina jyckar eller rastade utan koppel eller munkorg; slarviga föräldrar som hellre hängde på bänken med en folköl än såg till sina barn; de som smet undan underhåll; tysta och högljudda missbrukare; och alla som vägrade rätta sig efter grannsämjans minsta gemensamma regler.
Många uppskattade henne förstås inte alls. En kväll lade sig några på lur efter henne i en gränd, när hon skulle hem från sin sjuka syster. Det blev inte värre än att hon bara var blåslagen, men det räckte för att hennes eld bara blossa ännu starkare. Om någon blev så arg på hennes engagemang ja, då gjorde hon ändå något rätt!
Blåmärkena försvann med tiden, men det brutna benet läkte aldrig riktigt. Sedan dess värker hennes knä inför varje väderomslag.
Men! Nu vet jag alltid om jag ska ta med paraply eller inte! Det är väl ändå något!
De som låg bakom incidenten blev snabbt identifierade och dömda Veronica var ju närmast en myt på polishuset och bland domarna. Efter det hade hon goda kontakter: tre områdespoliser och en utredare som hon utan tvekan ringde när det krävdes.
Åh, Andreas, jag behöver dig nu! brukade hon säga när hon ringde områdespolisen.
Och Andreas, mustaschprydd och stor, var även hennes närmaste granne, efter att ha köpt lägenheten bredvid. Och hur kunde han säga nej? Den där viga gamla damen hade inte bara charmat honom och hans barn och fru, men fått även hans fruktade mor att backa undan.
Det var nämligen Veronica som förklarat för hans mamma att att springa hem till sin vuxna son var och varannan dag var kanske inte den bästa idén.
Har ni misslyckats med att fostra honom så illa, kära ni?
Vad säger ni! Jag är en utmärkt mor!
Ingen tvekan om det! Men om sonen är så väluppfostrad behöver han då fortfarande er näsduk? Eller ert ständiga omhändertagande?
Andreas mamma stod stum och därefter minskade hennes hembesök till ett minimum, så att Andreas familj till sist fick andrum. Och tacksamheten till Veronica var enorm.
Linnea, som jobbat som biståndsbedömare i flera år, kände förstås till både Veronicas rykte och kontakter. Så när hon nu ser den annars så oförskräckta kvinnan sitta och gråta utanför porten, stannar hon till.
Varför gråter ni?
Linnea Din brukare Gunilla Eriksdotter
Vad har hänt?! utropar Linnea och kollar upp mot de kända fönstren.
Andreas är där nu. Gunilla finns inte mer
Linnea sjunker ner på bänken, tagen av beskedet.
Vilken dag På morgonen sprack huvudvattenledningen hemma, så barnen kom för sent till skolan. Sen grälade hon och Erik, hennes man, som hon ändå älskar och uppskattar. En riktig man, säger väninnorna. Men ibland måste man ju få ventilera Och allt handlade om en enda stackars glödlampa! Linnea suckar vad är det för fel på mig? Är det åldern? Humöret?
Eller bara dumheter? Lampan kunde ju bytts av henne själv
Och nu, Gunilla är borta Igår bad hon Linnea köpa kattmat, idag är hon borta.
Linnea försökte hålla tillbaka tårarna, men brast ut i gråt när Veronica stack till henne en snövit näsduk.
Så lik den där som Gunilla hade gett Linnea till jul!
Den är till dig, Linnea. En liten gåva, av hela mitt hjärta och all min tacksamhet!
Men Gunilla, detta är ju handbroderat! Med mina initialer till och med!
Allt jag kan ge. Du vet ju vilket uselt pension jag har
Min mormor brukade säga att den bästa gåvan är när någon kommer ihåg dig.
Hon var klok, din mormor. Lever hon?
Nej. Jag har ingen släkt kvar. Bara man och barn.
Så sorgligt Men ta mig inte fel jag menar inte att det är tråkigt att du har familj, bara att det ibland är konstigt: man kan ha massor av släkt, men ändå stå helt ensam på ålderns höst.
Är det så för er?
Ja. Jag har aldrig haft egen familj, barn eller man. Men släkten har alltid vetat exakt hur jag skulle leva. Systrar, bror, mostrar och farbröder, föräldrar De ville hjälpa men det blev björntjänster och nu är jag ensam. Visst, mycket är mitt eget fel. Men resultatet är ensamhet. Det är det värsta, Linnea. Om det inte vore för mina katter vet jag inte varför jag fortfarande lever. En brorsdotter sa häromåret: du tar bara plats, varför har du inte gett bort lägenheten till oss?
Varför sa ni nej? Hade det inte varit trevligare med lite sällskap?
Linnea, du förstår inte De ville att hela min lägenhet skulle tillfalla brorsdottern. Hon ska ju leva, studera, skaffa familj. Och jag? Till min syster, men bara temporärt för hon hade redan ordnat plats åt mig på ett äldreboende.
Men hur kan man bestämma om någon annan på det sättet? Det är ju inte klokt.
De tror att jag helt tappat förståndet. Därför har jag testamenterat lägenheten i lika delar till syskonbarnen. Att ge till bara en, det fixar inte samvetet. Men vad händer då med mina älskade katter? De hatar katterna, hotar med att kasta ut dem så fort jag försvinner. Vem behöver det skräpet, säger de.
Nej! Det får inte hända!
Du känner dem inte
Nej, och vill heller inte. Och vet du vad?!
Vad då?
Testamentera katterna till mig!
Va? Hur menar du?
Javisst! Katter räknas som lösöre enligt svensk lag. Om något händer dig, blir katterna mina och trygga. Arv av godhet, så att säga. Du älskar ju dina katter!
Linnea, du är en ängel! Det hade jag aldrig ens tänkt på! Men det är ju en belastning!
Inte alls! Livet utan katt är inte detsamma. Eller hur? Linnea kliar Bosse bakom örat, medan Elsa nosar nyfiket på hennes hand.
Bosse hade bott hos Gunilla i över tio år, medan Elsa var en späd stackare som Veronica räddat från Coop och lämnat hos Gunilla:
Gunilla, du vet vad du gör med sånt här. Jag är allergisk men jag kunde inte lämna henne kvar.
Det är klart, men låt detta vara sista gången! Bosse är också din förtjänst! Men en tredje det orkar jag inte ekonomiskt.
Jag förstår, Gunilla. Tack ändå.
Så stannade Elsa hos Gunilla som snart upptäckte att Elsa alls inte var en han, utan en hona och kort därefter födde kattungar i Gunillas säng.
Elsa, din rackare vilka fina kattungar du fått! Och Bosse du har ett ansvar nu! Var en bra pappa!
Kanske förstod Bosse mer än Gunilla trodde, för han blev en utmärkt kattpappa. Linnea brukade skratta åt den lilla kattfamiljen:
Tänk att ni inte märkte att Elsa var en hona! Ja, ja. Vi hjälper till att hitta hem åt ungarna. Mitt hus är stort och om inte, så hjälper väl Veronica till!
Nu, när Linnea kommer att tänka på kattungarna, rusar hon upp från bänken:
Jag måste hem! De svälter ju säkert!
Arvet hämtar Linnea redan samma dag. Andreas har inget emot han hjälper till att bära korgen.
Kan jag få en kattunge? Barnen har alltid velat, men mamma har varit emot djur. Men nu, när Gunilla är borta
Självklart! Vilken vill du ha?
Den där orange!
Klart du får. När den blir större.
Tack!
Det är jag som tackar. Men, vem sköter om allt nu? Har släkten hört av sig?
Jo då men de hade inte tid. Klart du fixar det själv, sa de.
Linnea blir förbluffad. Hur är sådant möjligt?
Nej, vet du vad! Jag tar hand om allt.
Men ni är ju egentligen inte släkt.
Jo faktiskt, säger Linnea bestämt. Vi har varit vänner i över fem år ibland räcker några dagar för att bli nära någon, ibland inte ens ett liv. Ingen ska behandla Gunilla illa!
Andreas ler och klappar Linnea på axeln:
Nu låter du som en vän till mig Men ta det lugnt. Jag hjälper också till.
Tack suckar Linnea.
Hon stannar ett ögonblick på grusgången framför villan. Den lilla trävillan i innerstan har gått i arv i flera generationer och är laddad med minnen och värme.
Undrar om alla vet vad ett riktigt hem är? Det är inte bara väggarna, inte bara huset, utan människorna i det.
Linnea öppnar dörren och stannar till inne doftar det gott och på köket hörs barnröster. Erik kommer ut i hallen och kramar henne.
Linnea, vad har hänt? Lampan är bytt! Och jag fixade vattenslangen till dina tulpaner. Snart blommar de! Gråt inte nu.
Jag ska inte snörvlar Linnea och kramar honom åter.
Vad är det här? frågar Erik, tar över den tunga korgen. Oj!
Det är katterna Linnea lutar sig mot hans axel och känner lugnet komma.
Va?!
Titta! Barnen rusar fram och utbrister av förtjusning.
Tyst nu, säger Erik, ni skrämmer kattungarna!
Katterna finner sig snabbt till rätta. Bosse kommer och går, och ibland sitter han på planket vid Gunillas gamla bostad, som om han väntade. Han ylar så hjärtat värker, men grannarna förstår kattsorg är verklig sorg.
Ibland sitter han bara några minuter. Ibland i timmar. Och vissa kvällar kommer han hem så sent att Linnea muttrar:
Nattuggla! Jag ska jobba imorgon!
Bosse stryker sig mot hennes ben, och innan han lägger sig till ro, patrullerar han huset och besiktar både Erik och barnen. Först därefter återvänder han till Elsa och ungarna.
Gunillas begravning blev högtidlig, och Linnea blev förvånad över hur många som kom. Veronica förklarade:
Det är hennes gamla elever. Gunilla var fysiklärare, senare privatlärare. Hon hade många elever tills synen svek.
Jag vet att hon var snäll, säger Linnea tyst.
Dagar och veckor går. Linnea går ofta upp på natten för att släppa in Bosse och tänker mycket på människans korta tid, på ensamheten och nu vet hon varför hon är så känslig och illamående om morgnarna. Hon bär på en hemlighet ett nytt liv, ännu dolt för resten av familjen.
Medan hon kelar kattungarna viskar hon:
Snart blir jag mamma igen Lite läskigt, känns så längesen småbarn. Tror du jag klarar det, Elsa?
Elsa spinner så högt att Bosse kommer rusande och Linnea måste småle.
Egentligen har jag ju fullt hus med hjälp! Vi klarar säkert allt!
Den dag då Linnea tänkt berätta den stora nyheten för Erik försvinner Bosse helt plötsligt. Hon oroar sig, går till Gunillas gamla hus, frågar både Veronica och Andreas som patrullerar men ingen har sett till honom.
Gå och lägg dig bara, säger Erik. Han kommer när han vill.
Men det ska regna, och frysa på! Var är han? suckar Linnea, stirrar ut i mörkret.
Sent på kvällen somnar hon i fåtöljen och märker inte när Bosse återvänder men nu jamar han så högt att det måste väcka hela staden. Men eftersom grinden är stängd, dörrarna tjocka och kylan har gjort att fönstren är stängda hörs inget i huset. Bara Elsa vaknar, lystrar, nosar, ruskar av sig sömnen och hoppar ner.
Hon river Linnea på benet.
Aj! Elsa, vad gör du? Varför klöser du mig?
Nu hör Linnea Bosses jamande där ute och den första antydan till brandlukt.
Erik! Barnen! Det brinner!
Hon rusar efter Elsa till barnens rum, katten biter lätt i händerna på de sovande barnen tills de vaknar. Linnea sliter tag i minste sonen, puttar den äldre mot Erik och flyr mot dörren med kattkorgen.
Grannarna larmar brandkåren, som snabbt släcker branden i uthuset. Under tiden samlar Bosse ihop familjen: Elsa och kattungarna.
Klart! Huset klarade sig tack vare att ni vaknade i tid!
Linnea tackar brandmännen. Erik samlar barnen och Linnea ser tacksamt på sin lilla familj och katterna.
Hur mår du? frågar Erik, omsorgsfullt.
Han lägger handen på Linneas mage och hon tappar andan av förvåning.
Du vet redan?
Han skrattar.
Klart jag gör! Vi har ju redan två barn eller nästan tre nu. Tror du inte jag märker sånt? Klarar vi två klarar vi tre. Du har mig, barnen, katter hela huset. Vi fixar det här!
Ja, det gör vi
Linnea ger Elsa till Erik, kattungar till barnen, själv står hon kvar på trappan en stund, tittar mot natthimlen och viskar:
Tack Gunilla, för allt gott du gav. TackDagarna som följer går långsammare än vanligt. I gryningen när första solstrålarna silas in genom fönstret väntar Linnea en stund extra vid köksbordet, handen vilande mot magen, medan Elsa spinner vid hennes fötter. Barnen sover längre än de brukar kanske tyngda av nattens äventyr, kanske inlindade i tryggheten som fortfarande fyller huset som en varm filt.
En eftermiddag stannar Veronica till utanför staketet. Hennes figur, smått kutryggig men ändå stolt, står kvar länge. När Linnea vinkar sätter sig Veronica på bänken och säger med nytt, mjukt tonfall:
Du vet, ibland kan jag vara lite väl bestämd med folk. Men ikväll skulle jag vilja vara med er. Får jag komma in?
Linnea bara ler och öppnar grinden.
Tillsammans tänder de ett ljus på verandan. Barnen sitter tätt, lyssnar till Veronicas minnen om Gunilla roliga skolhistorier, små olyckor i laboratoriet, långa samtal om stjärnorna. Erik skrattar, och Elsa stöter med nosen mot barnens knä. Det lilla sällskapet delar varm choklad, några gräddtussar fastnar i barnens mungipor.
Så sitter de tills mörkret smyger sig in och vinden droppar regn mot rutorna. Mitt i allt berättar Linnea: Vi väntar ett barn till.
Jublet blir stilla, nästan andäktigt. Veronica torkar sig snabbt i ögonen, blundar, och säger:
Tänk, Gunilla hade blivit glad. Hon sa alltid att det är människor som får världen att gå runt, men det är vänligheten som håller den tillsammans.
På natten drömmer Linnea om en hand, Gunillas hand, som stryker henne över håret. Hon hör en viskning, mjuk och bekant:
Du är aldrig ensam, Linnea. Det du ger, får du alltid tillbaka.
När våren väl blommar, sprider sig tulpanerna utmed husväggen och barnen springer efter kattungarna på gräsmattan. Grannarna går långsammare förbi, nickar, ler. Veronica har plötsligt färre lappar i byxfickan och fler små samtal med alla hon möter.
Och så, mitt i all rörelse, finns där nu ett hem som rymmer fler än det någonsin gjort: människor, minnen och alldeles, alldeles för många katter.
Men i fönstren brinner kvällsljusen, och ingen är längre riktigt ensam.
