Ängeln som vägde hundra kilo och luktade billig kaffe
Det var tyst i lekrummet på barnonkologen i Uppsala. Bara prasslet från papper och det gnisslande ljudet från tuschpennor hördes. Tystnaden var ömtålig som glas, ovanligt vuxen för barn som inte ens fyllt tio. Uppgiften var enkel: rita en skyddsängel. Barnen ansträngde sig verkligen.
För mig, Erik volontär och någon som vuxit upp med vackra kyrkomålningar där änglar svävade lätta och ljusa omkring var detta en prövning. Jag var van vid att tänka på änglar som unga män med lockigt guldhår och ögon blåa som den svenska sommarhimlen. Jag gick mellan borden, imponerad men inte förvånad. Vid Linus satt en ängel med ett enormt svärd, Saga ritade en med fluffiga vingar som moln. Allt var enligt traditionen rörande men väldigt likartat.
Sedan kom jag fram till Rut.
Rut, sju år, hade inget hår kvar efter all cellgiftsbehandling och hennes hy var nästan genomskinlig. Hon ritade fokuserat med tungan synlig mellan sina läppar.
Jag kikade över hennes axel och höll på att tappa hakan.
På pappret fanns ingen klassisk ängel. Det var i stället en rund, massiv man som fyllde nästan hela arket. Han hade inga vingar. Däremot en stor mage som pressades mot ett vitt förkläde, ett skalprakat huvud formad som ett gigantiskt päron och enorma, sneda glasögon på näsan.
Rut, frågade jag varsamt och satte mig på huk. Vem är det här? Det var ju en ängel vi skulle rita.
Det är en ängel, svarade hon, tyst men bestämt, utan att sluta färglägga magen med vit krita.
Men han ser annorlunda ut. Varför har han inga vingar? Och varför är han så stor?
Han har vingar, sa Rut och rynkade pannan. Han gömmer dem under förklädet, annars smutsas de ned. Det blir så lätt skitigt här.
Jag log överseende. Barn och deras fantasi.
I korridoren utanför hördes ofta ett tungt, väsande andetag, nästan som ett tåg på väg in till stationen. Schh-schh. Golvet tycktes vibrera under tunga steg.
Dörren till lekrummet svängde upp och där stod han.
Bengt Karlsson, överläkare på barnintensiven. Han var jättestor och överviktig med tredubbel haka och ett för litet, alltid knäppt förkläde. Ansiktet glänste av svett, huden var blek. Glasögonen gled ständigt ner mot nästippen och han rättade till dem med en köttig hand. Han luktade svagt av tobak, svett och billig, stark bryggkaffe. Tredje dygnet bodde han på sjukhuset, i jourrummet på en nedsutten soffa.
Jag såg mest en utarbetad, sliten man som borde ha gått i pension eller åtminstone tagit en dusch.
Nå, har vi några konstnärer här idag? mullrade Bengts röst, nästan inifrån hans egen mage. Lever vi?
Vi lever, doktor! svarade barnen i kör, rösterna spretiga och olika starka.
Han gick långsamt mellan raderna, lutade sig på stolsryggarna. Stannade vid en pojke med dropp.
Han la sin ofantliga hand på pojkens panna.
Håll ut nu, hjälte, väste han. Provsvaren kom. Vi fixar det.
Sen böjde han sig ner till Rut. Jag såg hur hennes ögon lyste upp. Hon sträckte armarna mot den här tunga, av kaffe och tobak doftande mannen.
Du ritar? frågade han. Och bakom de klumpiga glasögonen såg jag, bara för ett ögonblick, inte en trött blick utan en bottenlös, blå eld av vaknätter.
Dig, viskade Rut.
Han fnös, rättade på glasögonen.
Mig? Papperet skulle spricka.
Samtidigt tjöt larmet ute i korridoren. En gäll varningssignal.
Bengt förändrades direkt. Ansträngningen försvann ur hans röst och rörelser. Han vände sig om med otippad smidighet och sprang mot dörren.
Alla sitter kvar! röt han redan ute i korridoren. Kristin, ta fram akutväskan, fort!
Jag stannade kvar, krampaktigt hållandes om mina egna armar. Utanför hördes snabbt tal, klirrande metall, Bengts röst nu inte len, utan skärpt som stål.
Andas! Kom igen nu! Du ska stanna! Andas!
Det lät som både en vädjan och en order. Jag blundade och var rädd.
Fyrtio minuter gick en evighet som segt tuggummi. I lekrummet tystnade allt. Inga pennor, inga röster. Alla tittade mot dörren.
Dörren öppnades. Bengt Karlsson kom in, grep tag i dörrkarmen. Blöt av svett, förklädet fläckat, blod på skjortärmen. Han tog av sig glasögonen, gnuggade trött ögonen, sjönk ner på en liten barnstol som gnisslade av hans tyngd.
Det gick, flåsade han ut i tomheten. Han sover.
Jag studerade honom. Plötsligt ramlade slöjan från mina ögon. Jag såg på Ruts teckning, den klumpiga, stora figuren och på verklighetens Bengt.
Jag såg inte längre bara svett och fett. Jag såg tyngd. En väldig, trygg tyngd av kärlek, som ett ankare som håller dessa sköra barnasjälar kvar här på jorden när de riskerar att flyga iväg. En guldfjädrad ängel hade varit alldeles för lätt och skulle bara ha följt med barnen bort.
Vad som behövdes var denne massiv, jordnära, jord- och kaffedosande, någon som greppar livet när det håller på att glida undan och kraxar: “Jag släpper dig inte.”
Hans kala huvud glänste i lampans sken som en gloria, fast inte av guld mer av svett och slit.
Rut gled ner från stolen och gick fram till läkaren som satt med sänkt huvud och omfamnade hans tjocka ben längre nådde hon inte.
Jag sa ju det, mumlade hon och såg på mig med ögon äldre än sin ålder. Han gömmer vingarna. Så det inte blåser på oss.
Bengt lade sin tunga hand på hennes kala huvud.
Hans fingrar darrade.
Kämpa på nu, mina små, viskade han. Lite till bara.
Jag vände mig bort mot fönstret för att slippa titta.
Tårarna jag kämpat emot kom ändå. Jag skämdes över min egen blindhet. Jag hade sökt efter skönhet i det skimrande, polerade men Skönheten satt mitt framför mig, svettig och tung på en trasig barnstol och torkade bort ansträngningen med skjortärmen. Den var varken vacker eller lätt, men det heligaste jag mött.
Lärdomen för mig blev enkel och svår på samma gång: Skönhet kan vara tung, svettig och precis allt det vi behöver för att orka finnas kvar.
