Jag hatar dig inte

Jag hatar dig inte

Det har egentligen inte förändrats någonting

Malin satt i baksätet på taxin, nervöst pillande med kanten av tröjärmen. Genom rutan susade barndomens välbekanta gator förbi de där hon sprungit omkring med Fredrik, skrattat och drömt stort om allt livet skulle bli. Sju år Det var faktiskt hela sju år sedan hon sist åkte hem.

Framme, hördes chaufförens röst, vänlig men avbrytande i hennes tankar.

Taxin bromsade in vid det gamla flerfamiljshuset där Malin vuxit upp. Hon kontrollerade rutinmässigt att mobilen låg kvar i väskan, tog upp plånboken och räckte chauffören några sedlar Tack, behåll växeln och steg ut. Dörren slog igen. I några sekunder stod hon kvar, andades in luften från sin hemstad. Den doftade annorlunda än i Stockholm, där hon nu bodde: nyslaget gräs från parken runt hörnet, en svag ton av nybakat bröd från bageriet och något mer, något som bara kunde kallas för hemma. Det rev till i bröstet ett stick av både glädje och oro för vad som väntade.

Hon skulle bara stanna några dagar. Officiellt för att hjälpa mamma med pappersarbete, sånt där man skjuter framför sig. Hon längtade också efter att strosa genom stan, se om allt var som minnet av förut. Och innerst inne fanns en annan anledning kanske den största. Hon ville träffa Fredrik. Kanske, om de sågs, skulle allt förändras?

Malin visste att Fredrik bodde kvar i närheten. Hon hade aldrig frågat om honom rakt ut, men vännerna nämnde honom ibland. Så fick hon veta att han fått nytt jobb, köpt egen lägenhet, till och med flyttat sin mamma till sig Varje gång hon hörde något, föreställde hon sig hur han såg ut nu, vad han sysslade med. Men hon slog bort tanken, vågade inte ge den för mycket utrymme.

**********************

Nästa dag bestämde Malin sig för att ta en promenad i centrum. Inga särskilda planer bara gå, andas in stadens puls, känna igen gator och torg. Hon lät blicken vandra i butiksfönstren, log åt platser hon glömt: här var pressbyrån där hon köpt serietidningar, bänken där hon och kompisarna samlats efter skolan, kaféet där hon spillt första cappuccinon på en precis ny blus.

Plötsligt såg hon honom.

Fredrik kom längs andra sidan gatan. Han verkade upptagen av sina egna tankar, ansiktet vänt framåt. Malin blev stående, hjärtat voltade det kändes en sekund som om hon glömt hur man andades. Han såg likadan ut; samma långa gestalt, samma lite slappa gång. Till och med frisyren var sig lik.

Utan att tänka sprang hon över vägen. Gult ljus på trafiksignalen, en ilsken signal någonstans, men hon märkte inget. Kroppen styrde sig själv.

Fredrik! ropade hon, andfådd när hon hunnit ikapp honom utanför ICA.

Hennes röst skälvde mer än hon trott. Han vände sig om. Och inget. Ingen glädje, ingen ilska. Helt tomt.

Malin? sa han neutralt, nästan likgiltigt.

Det tonläget, så avskalat och platt, sved hemskt. Allt det hon burit inom sig senaste sju åren exploderade. Ögonen fylldes av tårar, rösten började darra och hon kunde inte stoppa sig själv.

Fredrik, jag jag vet att jag gjorde fel, sa hon och försökte hitta ord. Jag har egentligen ingen rätt att ens prata med dig, men jag hon snörvlade till, försökte samla ihop sin röst men tårarna rann fritt. Jag älskar dig. Det har jag alltid gjort. Förlåt! Snälla, förlåt mig!

Hon bara pratade på, snabbt och hackigt, som om hon skulle glömma allt om hon stannade. Meningarna rusade, men bara det viktigaste bröt igenom det hon burit inom sig så länge.

Hon kramade honom hårt, tryckte sig mot hans bröst, ville dra tillbaka tiden. Ingenting annat existerade bara värmen från honom, och hoppet på att han skulle svara.

Fredrik drog sig inte undan genast. Ett ögonblick fick hon för sig att han tvekade axlarna föll ner, händerna rörde sig lite mot henne, som om han faktiskt ville ge efter. Hoppet flammade till. Kanske, om hon fick säga allt kanske fanns det ändå en chans.

Men det höll bara ett ögonblick. Fredrik grep tag om hennes axlar, något bestämt i rörelsen, och gjorde sig mjukt men bestämt fri från henne. Hans ansikte var lugnt, nästan stelt, blicken kall och neutral. Hon kände inte alls igen pojken hon skrattat sig sömnlös med här stod en vuxen man vars känslor låg begravda bakom murar.

Gå, viskade han lågt.

Så tonlöst och avmätt. Som om hon betydde noll.

Jag hatar dig, la han till, och nu blixtrade det till av förakt i blicken.

Han vände sig om och gick. Inte ett ögonkast tillbaka. Malin stod kvar, liksom förstenad. Världen fortsatte: folk passerade, bilar tutade, någonstans hördes barnskrik. Några sneglade mot henne varför stod den där tjejen mitt på torget, blek och ur stånd att röra sig? Hon märkte det knappt.

Bara ekot av hans steg, som blev svagare och svagare, och hennes eget snubblande andetag. Allt blev tyst omkring henne, och tanken hamrade: Nu är det över. På riktigt.

Vingligt började hon gå tillbaka till mammas lägenhet. Stegen var tunga, världen suddig. Det enda som dånade var hans ord och insikten att det här var hennes straff.

När Malin kom in var hon tyst. Gick bara direkt till köket, sjönk ner vid fönstret. Mamma såg hennes tomma blick, hennes tårfläckiga ansikte frågade ingenting. Hon bara suckade, satte på tevatten och tassade omkring. Den trygga doften av svenskt bryggte och kokande vatten var märkligt lugnande mitt i kaoset inom Malin.

Han förlät mig inte, viskade Malin och krampaktigt höll i tekoppen. Värmen mot kinden kändes knappt, blicken fastade i de bruna virvlarna i muggen.

Mamma satte sig bredvid, la handen mjukt över Malins axel. Ett sånt där enkelt mamma-geste som när hon var liten och kom hem med uppskrapade knän eller så hade grälat med någon kompis. Man kände sig liten och sårbar igen, nästan som om allt detta vuxna inte fanns.

Du visste väl ändå innerst inne att det kunde bli så här, viskade mamma och såg sorgset på henne.

Ja, svarade Malin efter en stund. Men jag hoppades att det inte skulle bli så här idiotiskt.

Det var inte dumt gjort, sa mamma milt. Du valde vad du trodde på. Men du sårade Fredrik väldigt djupt… Han blev som Kay i Snödrottningen, du vet. Ingen har kunnat nå hans hjärta sen dess.

Malin suckade djupt, ställde undan koppen, lutade huvudet mot stolen och såg för sitt inre de där åren bakåt.

Då var allt så enkelt. Hon var tjugotvå då tror man att framtiden är självlysande och alla hinder är bagateller. Fredrik stod alltid där; snäll, trygg, någon som aldrig lät henne falla. Han var inte den som pratade om känslor i timmar men han visade det på andra sätt: kom alltid när det verkligen gällde, bar hennes shoppingkassar, lyssnade och tröstade fast det ibland bara var småsaker.

Men Malin tyckte livet gick för långsamt. Fredrik släpade med plugg och extrajobb på en byggfirma, planerade något eget så småningom. Hon ville ha stabilitet, säkerhet inte just lyx, bara trygghet! Med Fredrik var allt så oklart: extrajobb hit och dit, kvällslektioner, drömmar som aldrig blev verklighet.

Så när hennes morbror från Stockholm erbjöd jobb på sitt företag, tvekade hon knappt en sekund. Det var en biljett mot något konkret.

Det finns en annan sanning också, en Malin helst inte mindes. I samma veva som hon kom till Stockholm träffade hon Martin en framgångsrik man, nästan dubbelt så gammal. Han hade pondus, självsäkerhet och en vana att alltid få det han vill. De träffades av en slump på en firmafest. Martin bjöd på blommor, små eskapader, restaurangbesök hon aldrig haft råd med innan. Sakta men säkert sög han in henne i sin värld: opera, beställda taxibilar, shopping utan att titta på prislappen.

Först avvisade hon, men Martin var ihärdig. Det kändes så lätt: ingen oro över hyran, ingen rädsla för framtiden, ingen stress. Martin fixade och betalade. Malin drogs med; världen var plötsligt ljus och enkel. Till slut började hon även träffa honom på riktigt inte för att hon var upp över öronen förälskad, utan mer för att allt var så enkelt.

Och Malin glömde snabbt Fredrik. Tvärtom började hon se ner på honom Han kommer ändå aldrig lyckas i livet, varför slösa tid? tänkte hon.

En gång kom hon hem igen inte för att söka upp Fredrik, utan för att visa honom vilken framgångsrik kvinna hon blivit. Hon valde särskilt ut fiket mitt på torget där hon visste att han ibland tog en kopp kaffe. På sig hade hon klänningen Martin gett henne på födelsedagen, ringen med ädelsten på fingret, en sprillans ny handväska. När Fredrik klev in i fiket såg han direkt henne, hon såg till att skratta högt åt någons (givetvis Martins) story. Han mötte hennes blick; hon såg förvirring och sorg i hans ögon, men väjde inte undan.

Just då kändes det som en seger. Att visa vem av dem som lyckats. Men när Fredrik gick därifrån och hon satt kvar, vittrade känslan borta. Hennes blick föll på ringen, på väskan, på Martin och för första gången på många månader kände hon sig underligt tom. All yta till trots viskade något att hon förlorat något viktigare.

**********************

Segern blev bitter. Till en början fortsatte Martin som tidigare presenter, middagar, små överraskningar. Men långsamt började fasaden krackelera. Uppmärksamheten blev kallare, presenterna ersattes med: Gå själv och köp om du vill ha något. Han började kritisera: Du borde tänka på vikten, på hur du pratar, ska du verkligen träffa de där småstadsvännerna igen? Tätare blev han borta, ibland i dagar eller veckor; Malin satt ensam i den smakfulla våningen han betalade för. När hon försökte prata av sig kom bara ett torrt: Du har ju fått allt. Vad klagar du på?

Malin började hitta på ursäkter för honom. Stress på jobbet, han är trött, det går nog över. Men innerst inne visste hon: hennes nyhetens behag var över, intresset hade dött. Hon blev en i raden av snygga accessoarer.

Hon uthärdade: de tröttsamma middagarna, tystnaden, frånvaron, för att hon inte ville inse det mest uppenbara att hon valt fel väg. Och att hon svikit Fredrik så oförlåtligt. Hans drömmar, den där tryggheten, de räckte längre än alla klirrande glas på Östermalm.

Det gick så långt att sakerna hon först älskat gjorde henne likgiltig. Fina klänningar gled ut för sig själva ur garderoben, smycken låg som dammiga minnessaker. Restauranger skavde snarare än lockade. Och doften av exklusiv parfym fick henne att må illa.

Hon satt ofta vid fönstret, spanade ut, undrade stilla: Tänk om Men slutade alltid tanken mitt i. Vad skulle hända om hon ångrade sig på riktigt?

När mörkret föll satt Malin ofta i tystnaden och insåg att all denna trygghet inte betytt någonting. För vad var stabilitet värd, när man inte hade någon att dela den med? Det var ju honom, Fredrik, hon saknade mest hans grova men varma händer, hans lågmälda men äkta leende, hans orubbliga tro på att de skulle fixa det. Med honom var inget omöjligt hon behövde aldrig vara rädd.

************************

Den tredje dagen hemma gick Malin till stadsparken där hon och Fredrik så ofta suttit. Där stod ännu den gamla bänken under lönnen. Hon mindes hur Fredrik brukade säga: Jag vill bygga ett eget hem en dag stora fönster där morgonsolen lyser in, och alltid mycket skratt. Då log hon bara det kändes så orealistiskt då. Nu lät det mest förlorat.

Bakom henne hördes plötsligt en bekant röst.

Malin?

Hon vände sig om. Där stod Oskar Fredriks och hennes gamla vän. Han såg smått förvånad ut men log genast.

Inte trodde jag att jag skulle springa på dig! Hur är det?

Malin ville låta lättsam, men rösten sprack lite.

Det är okej, sa hon och försökte le. Är här och hälsar på mamma.

De satte sig på bänken. Oskar berättade om vad som hänt i staden och i hans liv. Malin hade svårt att riktigt lyssna, men något i Oskars vänliga röst fick henne att slappna av lite.

Plötsligt såg han på henne och frågade, fortfarande mjukt:

Har du träffat Fredrik än?

Malins blick föll mot lövtäcket. Minnet av mötet igår bet i henne igen. Hon svarade lågt:

Ja, igår.

Hur gick det? undrade Oskar försiktigt.

Han vill inte veta av mig, sa Malin, sakta och nästan utan röst. Han hatar mig.

Oskar suckade, satte sig bredvid och tittade ut i den dova höstdisen dit parkvägen slingrade vidare.

Vet du, han var riktigt knäckt länge. Du bara försvann, Malin. Inget samtal, inget brev. Det var ett hårt slag.

Hon knep om händerna. Hjärtat värkte. Hon visste men det var värre att höra det av någon annan.

Jag vet, viskade hon. Jag har mig själv att skylla.

Oskar slutade aldrig vara vänlig, dömde henne inte. Han berättade, nästan som för sig själv:

Han försökte gå vidare. Träffade någon, men det höll aldrig. Han har aldrig kunnat älska någon mer. Han mådde uruselt, särskilt efter ditt demonstrativa uppdykande på fiket Jag var rädd att han aldrig skulle öppna sig igen.

Hon nickade bara. Tårarna brände. Ingen visste nog vad han betyder för henne och ändå var det hon som förstört allt.

Jag trodde verkligen jag gjorde rätt, viskade hon. Ville bara ha trygghet.

Oskar försökte inte omvända henne. De satt bara tysta tillsammans, vinden drog genom löven och barnens stoj hördes på avstånd. Allt fortsatte.

Malin gömde ansiktet i händerna. Hon ville inte gråta, men kunde inte stoppa det. Hon hade förstört det bästa som fanns och hade ändå ingen rätt att be honom förlåta.

Jag förväntar mig inte att han ska förlåta, sa hon till slut, rösten tunn. Jag vill bara att han vet jag ångrar mig så mycket. Varenda dag. Det maler i mitt huvud, hela tiden. Hur jag sabbade allt.

Oskar såg på henne, och för första gången fanns en antydan till bestämdhet i rösten:

Kanske tjänar han inget på att veta. Låt honom vara, Malin, försök. Ditt besök gör det bara svårare. Han har fått kämpa sig tillbaka på fötter. Igår ringde han mig, han var full och så ledsen. Rör inte upp det igen, snälla.

Malin bet sig i läppen och nickade. Hon visste att han hade rätt. Det var bara mer sår kvar att läka nu.

*************************

På kvällen satt Malin i sitt gamla flickrum och såg ut över staden där kvällsljuset tändes, lyktor och lampor som ett glittrande pussel över gatorna. Det var vackert men meningslöst nu. I hennes huvud rullade tankar som en aldrig sinande film. Hon såg allt hon kunnat få, om hon bara hade vågat stanna. Hur de delade första hyresrätten, slet och skrattade ihop, blev vuxna på riktigt. Allt det där hon aldrig kan få tillbaka.

Nästa morgon packade hon. Tog god tid på sig ville nästan inte bli klar. Mamma stod tyst, en stilla sorg i blicken.

Sköt om dig, sa hon när Malin snörade skorna.

Malin nickade, kramade om henne, och bar ut sin väska i trapphuset. På stationen köpte hon tåg till Stockholm. Det skulle ge henne tid att tänka.

Tåget rullade långsamt bort; landskapet förbi rutan var fyllt av låga hyreshus med pelargoner på balkonger, lekparken där hon hängt som liten, lilla bageriet där det alltid luktade vetebröd. Folk for omkring med kassar, paraplyer komplett i soligt väder. Allt kändes vanligt men samtidigt så långt borta.

Någonstans där, på de där gatorna, hade hon lämnat den som älskade henne mest av allt. Någon som förtjänade bättre. Någon hon inte ens vågade säga hejdå till. Förlusten låg stilla kvar inom henne oavsett om hon ville låtsas att det ändå fanns hopp.

*************************

Halvår senare. Malins liv fortsatte i Stockholm med jobb, kaffe med vänner, rutinmässig vardag. På ytan såg allt ut som vanligt, men inom henne hade något för alltid förändrats. Hon slutade fly från det förgångna; gömde det inte längre bakom nya bekantskaper eller låtsad upptagenhet. Nu kunde hon se det i vitögat, stå för det som hänt och ångra på riktigt.

Hon lärde sig omfamna att livet går vidare. Hon sa till sig själv: Jag gjorde ett misstag, det är för sent nu jag måste leva ändå. Det gav ändå ett visst lugn ingen lycka, men ro nog att andas och se åt framtiden.

En kväll, när Malin höll på med middagen, plingade mobilen till. Det var ett okänt nummer. Hon öppnade och läste: Jag hatar dig inte. Men jag kan inte förlåta.

Malin blev stående. Fingrarna slöt sig hårt om mobilen, hjärtat pausade ett trettiosekunders-slag innan det satte fart. Hon satt sig rakt ner på golvet med mobilen mot bröstet som om hon ville känna ett svagt eko av en annan människas värme borta någonstans.

Hon visste inte vad det betydde. Var det ett steg närmare varann? En sista punkt? Det var omöjligt att säga. Men för första gången på länge kände hon att något ändå fanns kvar. En tunn, tunn tråd. Och någonstans, i en annan stad, satt någon och tänkte på henne någon hade valt att skriva, trots allt.

Malin log, genom tårarna. Det blev det där osäkra, späda leendet men det var äkta. Det kanske ändå inte var slutet. Kanske, en dag, skulle de kunna prata i lugn och ro inte för att reparera, men för att kunna gå vidare, var och en men ändå förstående.

Tills vidare räckte det bara att veta: därute någonstans, i ett annat hem, fanns en människa som inte helt klippt av tråden. Att hon fortfarande var en del av hans historia, om än som ett tyst eko av vad som kunde varit.

Och just då var det faktiskt nog.