Brev till pappa
Du, Emil, du är då för rolig! Aldrig trodde jag du skulle göra så här! sa Linnea och brydde sig inte om att hon snöt sig i ärmen på sin snygga blus.
Det var mamma som sytt den där blusen, av ett tyg hon sparat länge. Lite suckade hon över att den fina silkesskjortan inte skulle bli hennes egen, men satte sig ändå vid symaskinen.
Såklart flickan växer, behöver kläder. Vem ser ens åt henne annars? Om hon gick omkring hur som helst?
Det hade kanske varit bättre om mamma inte ansträngt sig så där tänkte jag, stirrade stint efter min första kärlek, som marscherade bort i sin uniform utan att ens vända sig om.
Det sved i hjärtat, om jag ska vara ärlig.
Jag snörvlade till, men påmindes direkt om att jag sminkat fransarna hemma i smyg, trots mammas förbud att gråta var därmed uteslutet.
Emil, Emils lilla Linnea, Linnean…
Mitt allt! Det där halvåret av lycka jag hade räknat månaderna. Idag, på pricken sex månader sen vi möttes första gången.
Sex månader. Och ändå har så mycket hänt
Han kastade faktiskt en blick över axeln innan han försvann runt hörnet, men jag låtsades att jag inte märkte.
Varför skulle jag? Jag kommer till honom med så stor nyhet, och han vänder ryggen till? Nå, låt honom gå! Flottist som han är. Det är havet och friheten han vill åt! Jaha, då får han väl segla iväg då! Vem är jag, ett barn? Jag får väl både föda och uppfostra ensam! Tänker inte ens fråga om lov. För mycket heder att be om något överhuvudtaget.
Jag var arg, men under ytan kröp en tunn och gäll besvikelse genom hela kroppen.
Hur kunde han göra så? Han sa ju att han älskade mig, lovade att vi skulle gifta oss. Och nu? Så fort jag nämnde barnet försvann han bara
Fast, tja… Berättade och berättade jag sa väl snarare att jag hoppades på mer än bara några helgmöten, och då svarade Emil att havet väntade på honom. Att han inte tänkte ändra sina planer för någon. Sa att om jag älskade honom, fick jag väl följa med.
Men hur skulle jag kunna lämna mamma? Och magen? Till andra änden av landet, ingen släkt, inga vänner, inget alls?
Nej, aldrig!
Jag reste mig från bänken, drog till kjolen och rättade till håret. Min lilla tofs, men locktången gör underverk. Mamma har rätt utseendet förändrar mycket. Titta på Emil. Inte mycket att hurra för egentligen, men tjejerna blir galna i honom. Han är både smart, kul och kan prata om allvarligt, precis som vilken student som helst. Fast han bara gått grundskolan. Men ändå! Han kan sin sak…
Och för mig? Tja, jag gick ut gymnasiet och sen fick det räcka, oavsett vad mamma sade. Hon blev riktigt sur, pratade inte med mig på en månad! Men jag klarar mig ändå. Vad har jag för nytta av en examen, när jag redan nu tjänar bra på bygget? Skickar pengar hem och har till mig själv.
Mamma lugnade sig så småningom och älskade mig igen, som mammor gör. Men… vad ska hon säga nu, när hon får veta att hon ska bli mormor? Blir det bråk?
Såklart, det kunde man gissa.
Hon skrek så grannarna kom springande. Fast till grannfruarna sa vi att jag hade problem på jobbet och skickade ut dem. Inget som rör dem, familjeangelägenheter ska skötas privat.
Hur kunde du, Linnea?! Jag har ju alltid sagt att du måste vänta till du är gift! Vem vill ha dig nu?! Emil! Så grymt av honom, han verkade ju så hygglig! En orm! Att han drog så fort du berättade?
Jag tvekade. Kanske bäst att inte säga hela sanningen? Då blir hon inte lika hård mot mig, och Emil är redan långt borta.
Ja, mamma. Precis så.
Åh, mitt hjärta Hur ska vi klara oss nu?
Vi är väl inga småbarn, mamsen! Vi klarar oss. Om du hjälper mig i början är det inte särskilt farligt att få barn.
Vart skulle jag ta vägen? Du är ju mitt barn! Det skulle aldrig falla mig in att lämna dig om du behöver mig!
Jag slöt ögonen och drog en lättnadens suck.
Så, Emil, det ordnar sig ändå. Även utan dig! Om havet är viktigare än ditt barn får du väl segla
Efter ett tag glömde jag alla detaljer. Och intalade mig själv att jag verkligen berättat för honom om barnet, och fått käftsmällen som svar. Ledsenheten och ilskan ringlade sig sedan ihop till ett slags bo i själen, påminde mig ibland som ett ettrigt eko:
Titta, dottern är precis lik far sin! Lika rastlös! Snurrar bara runt. Driver dig till vansinne, eller hur? Nå, berätta för henne! Låt henne veta var hennes far tog vägen! Och skyll inte på någon annat vissa lär sig aldrig älska!
Det är kanske därför Elin, mitt barn, växte upp övertygad om att det bara var mormor som älskade henne och ibland inte ens då. När grannarna viskade, då knuffades hon undan.
Gå till mamma! Hon är din egen. Oj, varför har vi fått detta straff, kära nån?
Upp till treårsåldern trodde Elin på riktigt att lilla stackare och straffet var hennes namn. Bara ibland, när mamma lugnat sig, blev hon kallad Elin eller lilla stumpan och fick ta emot efterlängtad värme.
Kom hit, vännen! Låt mig fläta håret. Du har så tjockt, så vackert. Inte som mitt eget. Det är pappas hår du har, mörkt och tätt! Och ögonen blå som det hav han försvann till. Du är så vacker… men jag undrar om du någonsin kommer få vara lycklig, lilla hjärtat.
Varför inte? Det kliade ofta i hennes ögon när tårarna väntade.
Därför bara!
Mammans ton avslöjade att man inte skulle fråga mer. Bättre att gå till mormor, borra in näsan i förklädet som luktar köttbullar och potatismos och gråta en skvätt. Först synd om sig, sen om mamma och så mormor på slutet för det är mormor som får stå ut med skammen.
Vad det där med skam betydde förstod Elin inte förrän långt senare. Hon var bara tio när mamma plötsligt blomstrade upp och for till Stockholm för att börja om.
Elin blev kvar hos mormor.
Hon saknade egentligen inte mamma så mycket, för hon brukade ändå bli kvar länge när mamma åkte till stan för att jobba någon måste försörja en utan pappa. Men det här var annorlunda. Då brukade mamma ändå komma hem trött men glad, hade med presenter och kramade Elin. Hon undrade alltid om Elin ätit dåligt.
Mor, varför är hon så mager? Folk kommer tro vi svälter henne!
Det är din dotter som är matvägraren! Skulle du vara hemma hade hon kanske ätit bättre! Jag har fullt upp med kor och åker, inte undra på!
Men mor, skäll inte! Titta vad jag köpt till dig!
Vad ska jag med gåvor till? Jag vill ha dig nära! Hjärtat värker
Mamma blev vresig och Elin tryckte sig rädd intill väggen.
Så, det är synd om dig, eller? Tycker du det är lätt för mig?! Jag är ung och fortfarande snygg, men vad har jag för det? Jag lever som en änka! Och du klagar! Mor, tyck synd om mig! Jag valde det här själv… Hade jag vetat, hade jag väl aldrig släppt honom!
Det är sent att ångra nu, kära barn.
Men mamma!
Vad?! Du har barn, så ta ansvar! Eller så skriver du till pappan kanske hämtar han henne?
Skulle jag ge bort Elin?! Aldrig i livet! Han har ju aldrig velat veta av henne. Och nu plötsligt, när det passar? Det var inte för hans skull jag stått ute på byggena i alla år!
Då får du sluta klaga! Barnet hör allt! Tror du inte det gör henne ledsen att veta att hennes far är en skit och mamman sliter ut sig?
Hon får gärna vara arg! Livet är ingen dans på rosor! Så, nu är det sagt! Och skriv inte till honom själv, lilla mor jag känner dig!
Mormor höll sitt löfte. Ett tag.
När Elin började sjuan kom brevet från stan. Meddelandet var kort: Elins mamma hade fått en pojke. En vecka senare var hon död, utan att ha hunnit förklara något.
Hennes bakgrund hade nog förblivit en hemlighet för Elin, om hon inte varit så envis.
Mormor for iväg med tåg för att ordna med lillebrors papper. Hon sa bara:
Nu är det inte tid för gråt, lilla vän… Vi måste tänka på hur vi ska klara oss.
Mormor, jag kan jobba!
Ingen brådska. Vi får se hur det blir med pojken Hans pappa har hämtat honom men vill inte ta hand om honom. Kan vi…?
Vadå, mormor? Jag växte upp utan mamma ska vi lämna bort honom? Aldrig!
Jag vet Men jag är rädd. Vi får väl försöka…
När mormor rest rotade Elin igenom allt i huset. Nu fanns inga förbud längre. Hon behövde hitta pappan. Något annat hade hon känt till sedan hon var liten och redan innan hon kunde skriva ritade hon små brev till honom: om katten, om när mormor bakat bullar. Albumen gömde hon under sängen. Mormor hittade dem ibland, försökte prata med Elins mamma men gav sen upp. Mammans ilska mot förälskelsen som farit runt i världen suddade ut det faktum att han inte ens visste att dottern fanns.
Sen kom de sneda bokstäverna. Elin började skriva riktiga brev till sin pappa, gömde skolblocken proppfulla med hennes liv, förhoppningar och besvikelser.
Nu var det dags för det viktigaste brevet. Att faktiskt posta det.
Adressen dök upp till slut mamma hade gömt ett gammalt, nött kuvert bakom en fotoram, och Elin snubblade över det när hon slog sönder glaset av misstag. Mellan skärvorna stack ett hörn av ett gammalt brev ut:
Vad är det här? Elin drog fram det, förstod genast, och grät som ett litet barn. Mamma! Varför gjorde du så här mot mig?! Vad var det för fel på mig?
Hon satt där länge, grät och bad om förlåtelse, fastän hon inte riktigt visste varför.
Det blev ändå inte lättare.
Ursäkta, mamma, men jag kommer inte lyda dig. Du ville aldrig att jag skulle känna min pappa… Men jag behöver honom! Mormor säger att hon inte kan finnas för alltid. Jag blir arg när hon säger så men hon har rätt. Vi klarar oss inte själva. Och är han den skitstövel du påstod, får jag veta det. Då kan jag sluta hoppas. Men om han inte är sån? Förlåt, men jag litar inte på dig, mamma… Varför födde du mig om du inte ville älska mig? Varför allt detta hjältedåd om du ändå inte försökte?… Jo, jag förstår att du säger att jag är otacksam. Men du vet inte hur det känns att växa upp utan att bli älskad! Utan att veta något om någon du aldrig träffat? Jag vill bara se honom. Höra vad han säger.
Det slog henne aldrig då att pappan kanske hade flyttat.
Hon tänkte inte alls. Hon agerade.
Hon satt uppe hela kvällen och halva natten och kämpade med brevet. Till slut blev det tre rader all hennes frustration, en bön om hjälp och svag hoppfullhet.
Brevet postade jag på väg till skolan. När jag kom hem hade mormor redan hämtat min nya lillebror, Oskar. Han kändes orimligt liten där på sängen.
Här har du, Elin… Oskar. Din bror… mormor snyftade och vände sig bort.
Mormor, varför är han så liten?
Du var mindre, både i längd och vikt.
Var jag?
Jodå. Och se hur du blev! Oskar växer han med.
Vad sa hans pappa?
Sa att han hjälper till ekonomiskt, men ville inte ta honom. Han har annat för sig.
Ja, det är väl nåt i alla fall… sa jag, med mormors exakta tonfall.
Mormor flinade motvilligt.
Hur ska vi klara honom, Elin?
Jo, mormor, allt löser sig.
Oskar blev snabbt mitt ansvar. Ksenia grannfrun med sex barn hann förbi en stund, visade hur man skötte småttingar. Raskt lindade hon Oskar, skrattade åt hans små ben.
Skrik på du, lilla kille! Bra för lungorna. Ingen fara, Elin! Alla klarar det här! Snart visar jag hur du badar och fixar mat. Var är mormor?
Hon åkte in till stan. Skulle ordna nåt papper. Visade mig lite, men du vet mer om spädbarn…
Äsch, mormor kan det hon med! Men bäst du lyssnar, man glömmer aldrig!
Jag såg och lärde. Men att älska sitt lilla syskon det lärde Oskar mig själv. Efter skolan sprang jag hem. Hans första, tandlösa leende var till mig. Han lärde sig säga mitt namn först.
Ewin! ropade han tjurigt och kutade mot mig när jag kom hem.
Jag är här, vännen! Kom!
De små groparna i kinderna, de kladdiga kramarna. Blir så varm i hela kroppen.
Var har du varit? Varför så skitig nu igen?
Tillsammans gick vi och tvättade oss fast han hatade tvål. Mormor skrattade när hon såg oss jaga runt köket.
En liten orm är han! Håll i honom, Elin, annars landar han på näsan!
Jag glömde brevet till pappa. Det kom aldrig något svar, och jag bestämde att tystnaden var ett svar. Han ville inte ha kontakt då var det så.
Det gnagde till av sorg, men gick snabbt över: Oskar tog all min uppmärksamhet.
Mormor tjatade om högskolan, men jag ville inte.
Men Elin, det går verkligen inte! Jag kan inte lämna dig och Oskar.
Hon gav sig inte, jag blev sur. Arbete finns ju alltid i affären, på lantbruket. Ksenia erbjöd jobb direkt om jag ville stanna.
Men mormor vägrade släppa tanken på något bättre liv för mig.
Du förstår inte din mamma slarvade bort sin chans. Jag vill bara ditt bästa!
Mormor, jag vet… Men andra saker är viktigare!
Just när vi bråkade som mest, dök han upp han jag aldrig trott att jag skulle få se.
Jag var på väg hem med Oskar från Ksenia. Han var trött och klängig, men höll sig i skinnet. Strax vid grinden stampade han:
Ewin! Bär mig!
Jag tog honom upp på höften, log stort, och stegade mot verandan. Där stod en främmande man på en ranglig pall, och försökte byta lampa som varit trasig i evigheter.
Sådärja, nu så! hörde jag honom muttra när lampan tändes, och steg sedan ner.
Han såg på oss, och tittade länge. Jag kände direkt vem han var.
Min lilla flicka
Han tog några steg framåt, tog både mig och Oskar i famnen, grät öppet.
Förlåt mig, Elin! Jag visste inget om dig! Är han din son? nickade mot Oskar.
Nej, alltså… Jag menar, han är inte min son! Det är mammas… min lillebror, Oskar.
Så är det! Han lyfte pojken nära och Oskar tryckte sig mot hans kind och sa:
Sticksigt!
Ska raka mig, vännen. Kom, vi går in, annars äter myggen upp oss!
Bäcken är nära, pappa…
Jag minns.
Mormor tittade på oss med en blick som visade att saker och ting redan diskuterats. Nu var det frid igen, familjen samlad till slut. Jag insåg att det inte längre spelade någon roll vilka snedsteg mina föräldrar tagit. Allt som betydde något var att vi nu var fler.
Oskar hängde genast vid pappas fötter. Nu kom äntligen en man till vårt hus. Det kändes tryggt.
Sen fick jag veta att mitt brev faktiskt kommit fram, men pappan bodde inte kvar. En yngre kvinna som fått brevet lade tid och energi på att hitta honom, skickade det vidare, och efter flera månader under vilka pappa var på sjön fick han det till sist.
När brevet kom, Elin, då kastade jag mig hit! Jag trodde jag var ensam i världen. Jag hade skrivit till din mamma, bett henne tänka om, velat ha en familj.
Och hon?
Svarade en gång. Sa att hon gift sig, bad mig lämna henne ifred. Jag gav upp Hade jag vetat, hade jag simmat hem! Men nu är jag här… Vill du följa med till Göteborg? Jag har en stor lägenhet vid hamnen. Havsutsikt, magiska solnedgångar!
Pappa, jag kan inte. Inte utan Oskar, inte utan mormor.
Vem har sagt att du ska åka utan dem? Lägenheten är stor. Ni får plats allihop. Jag ser till att du pluggar, mormor passar Oskar.
Men hur ska vi klara oss? Oskars pappa betalar aldrig en krona, bryr sig inte. Vi klarar oss knappt redan som det är. Han kom bara en gång, stannade tio minuter, åkte direkt.
Är du rädd att jag inte kan försörja tre? Skulle jag bli förolämpad, Elin? Jag är man nog att ta ansvar för min familj! Gör dig klar mormor har redan gett sitt godkännande. Vi väntade bara på ditt.
Okej, pappa… Okej.
Och jag kommer att krama min pappa, välsigna den dag då jag vågade skriva brevet. Sen flyttar vi till havet havet som, trots sitt namn, aldrig är helt lugnt.
Och även om mitt liv aldrig blir tyst och fridfullt nog för att matcha en enda kväll vid Västerhavet, vet jag: jag har nu en trygg hamn och alltid någonstans att återvända, vad som än händer.
Där väntar alltid familjen doften av mormors kålpiroger och värmen från bror, som nu möter mig vid dörren med mörk röst:
Tja! Farsan sa du skulle komma! Elin, jag har saknat dig!
Jag dig med, min fina Jag dig också.
