Främmande väggar
Vet du vad jag tänker på? frågade jag min man, samtidigt som jag för femte gången torkade av samma tallrik i diskhon. Att vi inte ens har en egen tesked kvar. Allt ligger i deras rum. Numera lägger jag mig i min egen lägenhet och tänker: är det kanske för högljutt i vardagsrummet när vi ser på TV? Stör vi dem?
Han stod tyst vid fönstret och spanade ut i den mörka innergården. Suckade, djupt, ända från magen.
Gäster, mumlade han, utan att vända sig om. Vi är gäster. I vårt eget kök.
Och just då, som på beställning, hördes dämpat fniss från min systerdotters rum, och sedan den mörka rösten hos hennes kille. De tittade på film. I vårt gamla vardagsrum.
Så satt vi där, jag med tallriken i handen, Viktor vid fönstret, och det enda som snurrade i mitt huvud var: hur kunde det bli så här? Hur hamnade vi här, där vi knappt vågar spola på toaletten i vår egen lägenhet för att vi kanske stör någon? Och ändå började allt så oskyldigt. Så naturligt och snällt släkt, och man vill väl.
Redan i slutet av augusti, för ett och ett halvt år sen, ringde min syster. Jag höll på att lägga in gurkor i köket, svettig, håret klistrat mot pannan. Telefonen ringde, jag torkade av händerna på förklädet och svarade.
Hej Lena, sa min syster, men ovanligt försiktigt, nästan smygande. Och jag blev genast vaksam. Annika ringer inte annars upptagen kvinna, bor i Uppsala, lever sitt eget liv. Vi hörs kanske tre gånger om året, inte mer. Du, det är så här Kommer du ihåg Alva, min äldsta?
Ja, klart jag gör det. Varför då?
Det är inget allvarligt, tvärtom! Hon har kommit in på universitetet. Jag är så stolt. Men studentbostad får hon först om ett halvår, kanske längre. Och då tänkte jag, ni har ju tre rum, ni är bara två. Kan ni kanske folkbokföra henne tillfälligt hos er, så hon får en adress för universitetet? Det handlar bara om papper, alltså. Hon bor någon annanstans, jag lovar.
Jag stod där med telefonen i handen, tusen tankar snurrade. Hjärtegod systerdotter, har alltid varit ordentlig. Men folkbokföring, det är allvarligt. Viktor har alltid sagt: skriv aldrig in någon, inte ens släktingar det blir bara problem. Men här var ju ändå min systerdotter. Student. För en kort tid. Och hur säger man nej till Annika?
Är du helt säker på att hon inte tänker bo här även om hon är folkbokförd? frågade jag försiktigt. För varken jag eller Viktor vill riktigt ha någon inneboende hela tiden.
Men Lena, skrattade Annika. Hon är knappt arton, vill ju ha sitt eget! Hon har redan hittat rum med andra tjejer, det är rent formellt. För att universitetet kräver det.
Jag sa att jag måste prata med Viktor. På kvällen tog jag upp det, och han rynkade genast på ögonbrynen.
Nej, Lena, svarade han direkt. Folkbokföring, det är inget man leker med. Man får dem aldrig därifrån! Jag har hört så många historier på jobbet.
Men det är ju Alva, min systerdotter och det är ju bara tillfälligt. Hon bor någon annanstans.
Tills hon inte gör det, muttrade Viktor. Plötsligt måste hon hämta grejer, sova över, ta med en kompis, och så vidare. Jag säger nej.
Men ändå ringde jag Annika nästa dag. Samvetet gnagde. Flickan har kommit in på universitet, vill plugga och vi ska säga nej på grund av ett papper? Annika fixade så Alva själv ringde och berättade.
Några dagar senare ringde Alva. Artig, ordentlig röst.
Hej moster Lena, det är Alva. Mamma berättade att ni funderar på att hjälpa mig med folkbokföringen. Det hade betytt mycket för mig, men jag förstår om det är ett besvär för er. Jag har redan hittat rum med två kompisar i Årsta, här är bara formalia. Jag lovar att jag inte ska störa er.
Hur säger man nej då? Flickan har god uppfostran, verkar rättfram.
Viktor bara ryckte på axlarna.
Gör som du vill, sa han. Men klaga inte sen.
Alva dök upp i början av september. Lång och smal, jeans och vit skjorta, fläta. Med stor ryggsäck.
Moster Lena! Tack för att ni tar emot mig! Här har mamma skickat med lite godsaker.
En burk honung, hemmagjord sylt, svenskt godis. Jag blev så varm inombords.
Vi drack te och pratade. Om universitetet, om journalistprogrammet, hennes dröm om att jobba på SVT med reportage. Hon var ivrig, på riktigt. Jag tänkte att vi oroat oss i onödan. Och hon visade bilder på sin studentkorridor liten, tre sängar, men det funkar.
Jag behöver bara en adress till högskolan, upprepade hon. Ni kommer knappt märka att jag finns. Kanske svänger förbi ibland, men mestadels bor jag inte här.
När Viktor kom hem, var Alva artig:
God kväll, Viktor, sa hon artigt och räckte fram handen.
Nästa vecka gick vi till Skatteverket, skrev under alltsammans, hon blev folkbokförd tillfälligt hos oss på ett år.
Sedan gick tiden. Först hördes vi knappt av. Månader gick. Hon ringde bara för att småprata, grattade oss på födelsedagen någon gång. Annika ringde och tackade också, berättade att Alva pluggade duktigt. Jag blev lugnare.
Men så i november ringde Alva en kväll.
Moster Lena, kan jag bo hos er ett tag? En av tjejerna i rummet har blivit omöjlig, hon har fester på nätterna. Jag klarar det inte, har tenta snart. Bara några dagar?
Hur skulle jag kunna säga nej? Jag bäddade ut bäddsoffan i vardagsrummet.
Hon kom på kvällen. Viktor sa inget, men jag såg att han var missnöjd. Alva bad om ursäkt, lovade att bara stanna en vecka tills hon hittat nytt boende.
En vecka blev två. Sen började tentorna. Och flytta mitt i vintern hur skulle hon orka det? Efter tentorna fick hon extrajobb på en lokal tidning och ville spara pengar istället för att hyra eget.
Moster Lena, får jag bo kvar ett tag till? Jag kan betala för el och vatten, och handlar min egen mat. Jag vill så gärna spara så jag kan åka till Stockholm på praktik i sommar.
Jag tog det med Viktor. Han exploderade.
Jag visste det! Nu tänker hon stanna för gott!
Men ändå blev det så. Alva skötte sig förde sig tyst, hjälpte till att städa, köpte sin egen mat. Men hennes saker tog över halva hallen och bokhyllan. Hon tog ibland smör, bröd, socker när vi var tomma, och fyllde på. Men ändå känslan Det är någon annans tös som rotar runt i mitt hem.
Och Viktor och jag vi gled längre ifrån varandra. Vi satt på köket kvällarna i ända, vågade inte använda vardagsrummet. Viktor gick hem sent. Sade att han arbetade. Jag visste att han bara ville slippa henne.
Några månader gick. Alva gjorde sig hemmastadd.
En kväll när jag stod och skar sallad i köket kom hon ut. Satte igång sitt tevatten sin egen rosa vattenkokare, för den vi hade gick för långsamt, sa hon. Hennes kopp, hennes te.
Hur går det med boendet? Ska du flytta tillbaka till studentrummet? frågade jag, försökte låta neutral.
Nä. Jag umgås inte med de tjejerna längre. Jag letar efter annat men allt är dyrt eller långt från universitetet. Här har jag det så bekvämt. Men om det är ett stort problem för er, så letar jag intensivare.
Vad skulle jag säga? Vänligt men bestämt: flytta ut? Jag klarade inte av det. Hon var ju inte elak.
Leta gärna vidare, sa jag dystert. Du förtjänar ditt eget. Inte så kul att sova på vår soffa.
Det funkar, sa hon leende.
Så blev det bara mer och mer vi trängdes undan, rörde oss försiktigt, pratade tyst. I VÅR egen lägenhet.
Viktor sa en kväll:
Lena, vi måste tänka på oss själva. När hennes folkbokföring går ut i augusti, då förlänger du inte, okej?
Jag nickade. Men innerst inne var jag rädd för bråket, för Annika.
Så kom maj. En kväll kom Alva hem med en kille. Hög, lite tyst, hette Emil. Han skulle bara sitta där en stund, sa hon. De skrattade åt en skoluppgift i vardagsrummet. Jag satt i köket, irriterad.
När Viktor kom hem sa han bara: Nu räcker det.
Jag försökte tala med Alva.
Alva, förstår du att vi är obekväma med att du tar hem folk hit? Vi bor här och du är ändå inte inneboende, du är här i undantagsfall.
Alva såg tårögd ut.
Förlåt, moster Lena. Vi jobbar bara på en skoluppgift.
Jag mådde inte bättre av mitt dåliga samvete.
När augusti kom bad Alva om att få förlänga sin folkbokföring ett år till. Hon behövde det för universitetet, annars skulle hon få problem. Jag ringde Annika och hon bad mig stå ut lite till. Jag skrev under Viktor vägrade.
Efter sommaren var Alva tillbaka med ännu mera grejer, nu skulle det pluggas ännu hårdare. I oktober kom Emil återigen till vår lägenhet, nu utan att fråga. De satt och jobbade i vardagsrummet, som om det var deras hem. Jag gick ut i köket, tände en cigarett, och skakade av ilska.
Från och med då var Viktor nästan aldrig hemma. Och mitt hjärta knöt sig.
I november sade jag till Alva:
Nu börjar vi bli riktigt trångbodda. Du har bott här över ett år. När tror du att du hittar eget?
Jag försöker, moster Lena, men det är så svårt dyrt eller långt bort. Här är det så bra: internet, lugnt, värme. Jag betalar ju er för el och vatten. Är det så förfärligt?
Ja, det är det, erkände jag. Vi orkar inte mer. Och det här med Emil varje vecka är faktiskt också väldigt olämpligt. Det här är vårt hem, Alva.
Jag bor ju här officiellt, svarade Alva snäsigt. Det står i folkbokföringen!
Då insåg jag nu ser hon det som en rättighet, inte som en tjänst. Och vår lägenhet är mer hennes än vår.
December närmade sig. Ingen julkänsla. Ingen gran i vardagsrummet, vi satte bara en liten på köksbordet. Varje dag som inneboende.
Till nyår åkte Alva till Uppsala för att fira hemma. Viktor pustade ut. Vi firade på köket, länge satt vi tysta. Viktor sa till slut:
Lena, vi måste lösa det. Vi får ta hjälp av en jurist om vi måste.
I januari kom Alva tillbaka och meddelade att Emil ska flytta in tillfälligt. Dyrt på studentboendet, och de planerade att gifta sig så småningom.
Jag tappade koppen i golvet. Viktor bleknade och sedan blossade han.
Flytta in? Det blir INTE av.
Men Alva stod på sig:
Jag har rätt att bo här och Emil blir här högst några månader. Vi betalar vår del.
För första gången blev Viktor riktigt arg: En månad har du på dig att hitta annat. Sedan är det slut!
Ni har ingen rätt att kasta ut mig. Jag är folkbokförd. Ni kan bara göra det genom domstol, svarade hon kallt.
Hon visste att hon hade oss i ett hörn.
Jag ringde Annika. Hon suckade:
Jag styr inte över henne. Jag förstår att det är jobbigt för er… Gör vad ni måste.
Emil flyttade in med sina väskor. Han var oftast vänlig, sa hej när vi sågs men tillhörde aldrig vår lägenhet.
En vecka senare kopplade Viktor in jurist. Juristen bekräftade: ja, det kan bli utdraget och svårt men Emils folkbokföring kunde man protestera mot och det gjorde vi.
En vecka till, sedan ringde vi kvarterspolisen när Emil fortsatte bo hos oss utan rätt. Han kallades och fick endast några dagar på sig eller så skulle han bötfällas. Han packade sina saker och gick. Alva var rasande.
Men glädjen blev kortvarig.
Med några veckor kvar till vår, försökte Alva skriva in Emil som sambo nu hade hon pratat med jurist och ansågs ha rätt. Vi motsatte oss, men visste att det skulle bli en process över flera månader.
Vi stämde Alva officiellt inför tingsrätten för att ha henne utskriven. Annika slutade prata med mig. Släkten tog avstånd.
Mars blev grå. Vi satt själva vid köksbordet, lät dem vara i vardagsrummet, där de skrattade, såg på film med sin egen TV (de hade satt vår på balkongen).
En kväll sa jag till Viktor: Ska vi sälja? Ska vi köpa en liten tvåa långt bort, bara vi?
Han suckade djupt:
Då ger vi upp vårt eget. Men vi lever ju inte här längre, Lena. Kanske är det enklast.
Mellan grå väggar hörde vi skratt från vardagsrummet. Det var inte längre vårt hem.
Vi drack vårt te i tysthet. Barn ropade utanför, kväll fick ge plats för natt.
Kommer du ihåg, Lena, när vi funderade på om vi skulle skriva in henne? förra hösten
Ja, sa jag med klump i halsen.
Jag hade rätt. Vi borde ha lyssnat på oss själva.
Vi borde ha gjort det.
Vi tystnade. Dörren till vardagsrummet öppnades, Alva gick förbi på väg till badrummet.
God kväll, mumlade hon.
Vi svarade. Emil kom och tog juice från vår kyl, sa ett lätt god natt och försvann in till henne. Vi såg på varandra. Jag kände mig tom. Helt tom.
Imorgon ringer jag mäklaren, säger Viktor. Vi säljer. Hellre ett litet krypin där vi får vara i fred, än en massa slitningar här.
Ja, svarade jag, och hörde hur allt gick sönder inuti.
Vi satt kvar en stund, diskade, gick till vårt rum. Passerade vardagsrummet där rösterna från Alva och Emil hördes. Vårt gamla vardagsrum.
Vi la oss. Viktor somnade direkt. Jag låg med öppna ögon i mörkret och funderade på när vi tappade vår tro på att godhet skulle löna sig. På att hjälpa sin familj skulle belönas med tacksamhet. Den tron var borta, kvar fanns bara trötthet och besvikelse.
Jag hörde deras skratt genom väggen. Och för första gången undrade jag om vi inte redan borde ha gått därifrån.
Det var som om vintern aldrig skulle släppa greppet om den här lägenheten bara kyla, och inget slut i sikte.
Innan jag slumrade in, såg jag mitt minne av vårt gamla hem, ljust, varmt, bara vårt. Men det var bara en dröm. Verkligheten var något helt annat.
