Utan skuld men ändå skyldig
Ta din dotter och gå härifrån. Vi har ingenting gemensamt längre!
Men, Simon…
Jag har sagt mitt! Och jag vill aldrig se dig mer!
Dörren slog igen och Elin vinglade till. Rummet gungade framför ögonen och i öronen ringde mammas röst, så levande att det nästan lät som ett utrop: “Inte ett ord till!”
Det hjälpte. Elin tvingade sig själv att ta ett steg, sen ett till, och satte sig försiktigt ner på en stol. Hon pressade in naglarna i handflatan. Smärtan gav klarhet. Dimman som var på väg att sluka henne lättade så pass att Elin kunde börja samla ihop bitarna av sig själv.
Inte falla sönder! Inte ge upp! Men ibland lockade det…
Nej! Anne finns ju! Och… nej, det får vänta, först måsta jag förstå vad som hänt.
Vad hade fått Simon att vända sig bort från henne så tvärt? Vad var det som fått honom att jaga bort henne? Igår var ju allt som vanligt…
Eller var det det?
Tankarna började klarna. Elin lade händerna öppna på bordet.
Nu då! Mamma brukade alltid säga: Vet du inte vad du ska göra? Analysera! Dela upp allt punkt för punkt och räkna av på fingrarna. Eller ännu bättre, ta fram en penna och anteckna!
Men pennorna fanns i ett annat rum. Där Anne sov…
Anne hade alltid lätt för att vakna, och Elin ville ogärna oroa henne nu. En grinig och ledsen dotter skulle bara göra det svårare att hinna tänka igenom vad som egentligen hänt.
Hon fick ta till det som fanns.
Elin såg på sina händer och knöt dem omedvetet. Naglarna hade inte sett ett riktigt manikyrkit på evigheter hon tyckte det var slöseri med tid. Huden var grov och fräknarna blommade från alla timmar i trädgårdslandet eller bland jordgubbsplantorna i sommarsolen. Vem hade kunnat ana hur hemma hon skulle trivas som husmor, och hur mycket hon skulle glömma av det mamma lärt henne?
“Elin, du är kvinna!”
“Nej! Jag är bara en flicka!”
“Det struntar jag i. Nu är du en flicka. Men tiden går och snart är du vuxen. Först blir du tjej, sedan kvinna. Som jag. Och vi kan aldrig slarva med oss själva! Aldrig! Inte ens om världen rasar. Manikyr, pedikyr, frisyr! Vårdade händer! Det säger mer om dig än dyra kläder. Du kan inte ta på dig smycken om du inte tvättat halsen på en vecka! Förstår du?”
“Ja, mamma!” Åttaåriga Elin, framför spegeln, ritade ivrigt med mammas läppstift.
“Och det där det får vänta!” skrattade mamma, snodde tillbaka tuben. “Färgen passar dig inte, gumman. Och du är för ung för smink. Allt har sin tid. När du vuxit på dig, då väljer vi rätt färg tillsammans.”
“Men mamma…”
“Inget mer tjat!”
Det där sista hörde Elin inte särskilt ofta, men när det kom visste hon att det var ingen idé att diskutera. Mamma stod alltid fast vid sitt ord.
Alltid…
“Elin, jag måste resa bort. Du får vara hos mormor ett tag. Det är så det måste vara.”
“Mamma… blir det länge?” Elin hade just fyllt tio och knep hårt i klänningens kant medan hon försökte hålla tårarna borta.
“Det blir bara ett halvår. Jag har fått ett jättebra jobb. Men det är i norr. Jag kan inte ta med dig upp dit, det är bättre du är här med mormor. Jag ska ringa och skriva varje dag.”
“Snälla, mamma, stanna…”
Elin började gråta och mamman, som försökte trösta, tappade till sist tålamodet.
“Nu får det vara nog! Jag har inget val! Tar jag inte jobbet så kommer vi aldrig flytta från mormor. Jag vill att du ska få ett eget rum! Att vi ska resa till västkusten någon sommar! Om din pappa levt hade jag inte åkt men nu måste jag tänka på både dig och mormor.”
“Men faster Karin då?” Elin skakade på huvudet.
“Faster Karin har det svårt själv. Vi måste hjälpa henne också!”
“Kan du inte hjälpa mig istället och stanna?”
Elins fråga fick mamma att se sträng ut.
“Elin! Man kan inte alltid bara tänka på sig själv! Om du inte någon gång bryr dig om andra då kommer ingen bry sig om dig heller. Det här gör jag för dig. Jag lovar, det är sista gången. Håll ut lite! Det kommer bli bra.”
Elin hade inget val, bara att nicka även om det gjorde alldeles ont i själen.
Elin skrev brev till mamma, ringde varje helg och längtade så att hon tackade nej till sin favoritglass. Det kändes som en evighet. Och när mormor gav beskedet att de skulle till flygplatsen och hämta mamma, grät Elin så länge att de till slut fick ta taxi för att hinna.
Mamma höll löftet. Hon åkte aldrig bort så länge mer. Det kunde vara jobbresor, men det var aldrig samma sak.
De flyttade så småningom ifrån den lilla lägenheten till en större, och Elin fick sitt egna rum. Det var fint, men hon var sällan där. Hon bar ner sina skolböcker till köket så fort mamma kom hem och de satt tillsammans på kvällarna. Ofta tysta, ibland skrattande, ibland med jobb hemma.
De trivdes bäst ihop.
Tonen mellan mor och dotter var alltid lugn, även genom tonåren. Elin förvånades i efterhand av hur mycket kärlek och tålamod hennes ömtåliga mamma rymde ensam, utan någon att luta sig mot. Mormor gick bort och Elin och hennes mamma blev helt själva.
Mamma pratade aldrig med sin syster.
Varför, frågade Elin sällan. En gång vågade hon dock.
“Du kan förlåta allt utom svek.”
“Vad gjorde faster då?”
“Hon svek vår mamma. Din mormor. Mor ville säga farväl men Karin kom aldrig…”
“Varför?”
“Hon var rädd att jag skulle be henne stanna och hjälpa till. Att hon skulle få ta hand om mamma när hon blev som ett barn igen… Karin klarade inte se vår mamma sådär, kunde inte mata henne eller se någon hon alltid lutat sig mot förlora förståndet…”
“Kunde du det då?!” Elin blev arg.
“Jag ville inte heller. Men jag hade inget val, Elin. Hon var min mamma. Jag ville att hennes sista stunder skulle vara lugna, bland oss hon kände igen… Även om hon knappt visste vilka vi var längre.”
“Det var därför jag bara fick se mormor en liten stund om dagen?”
“Ja. Jag ville inte att du skulle minnas henne så.”
“Jag minns faktiskt inte, inte det. Men jag minns hur hon lärde mig koka sylt och ta bort skummet. Man skulle lägga det på ett fat och äta med den minsta skeden. Det smakade alltid bäst så…”
“Så gjorde vi med, när vi var små…”
“Jag fattar inte! Ni blev ju fostrade likadant. Mormor älskade och hjälpte er. Varför är ni så olika?”
“Så blir det ibland, Elin. Mamma skyddade alltid Karin extra, hon var sjuk mycket som liten. Försiktigheten blev kanske för stor till sist. Och då gick det som det gick…”
“Blev det bättre av det?”
“Inte vet jag. Karins liv blev tungt, skilsmässor, barn… och ännu mer slit. Jag dömer inte mormor, men jag vet att jag inte vill vara sådan med dig.”
“Men är det inte rätt att skydda sina barn från allt?”
“Jo men med förnuft! Man är ingen riktig mamma om man inte hjälper sitt barn, det är klart! Men vad blir det av barnet som får allt skydd vad blir det för ansvar? Livet är fall och uppgångar, lärdomar och egna misstag. Man måste klara av sina egna bekymmer. Jag kommer alltid vara där och hjälpa om det behövs, Elin, men be mig aldrig lösa hela ditt liv! Förstår du?”
“Ja, mamma…”
Så nu satt Elin där och räknade på fingrarna, försökte förstå var allt gått snett.
Dagen innan hade de firat Simons födelsedag. Ingen märkvärdig dag, bara de närmsta. Sommarsolen lyste på huset de verkligen hunnit få klart först året innan.
Elins mamma kom, Simons mamma, hans syster Anna med man och barn.
Anne var i extas lek och bus väntade! Hon sprang i trädgården och frågade oupphörligen:
Kommer de snart? När då? Ska vi bada i poolen? Och…
Det blev så många frågor att Elin till slut slutade svara. Anne svarade egentligen själv och roddade i sitt rum för att göra det fint inför gästerna.
Simon stack till marknaden och Elin och hennes mamma lagade mat. Mamman såg på henne och frågade till slut:
Du, varför är du så tyst? Är allt bra med dig?
Ja, mamma. Vad har du för dig? Vad undrar du?
Allt är bra, hjärtat! Hur långt gången är du nu?
Då förstod Elin att hemligheten hon bar på var avslöjad, utan att hon tänkt säga något. Tre veckor in i graviditeten inte ens Simon visste. Mamma märkte det ändå. Elin kände plötslig lättnad och skrattade mellan tårarna medan hon kramade mamma.
Jag visste det! Du lyser ju, precis som när du väntade Anne.
Jag är rädd, mamma…
Vad är det du är rädd för då? Ni har ju det bra!
Jag vet inte… Simon har varit tillbakadragen. Något är det.
Har du frågat?
Han säger inget!
Då har du inte frågat tillräckligt envist!
Mamma!
Men jag har väl rätt? Din man tjurar och du låter honom vara, istället för att fråga ut honom ordentligt! Man får inte släppa taget om den man älskar. Gör man det, så söker han tröst någon annanstans! Ingen vet vad som kan hända då…
Elin räknade på ännu ett finger och förstod där var det. Det började där, när mamma sa åt henne att prata med Simon.
Men Elin hann aldrig… Först kalaset, sen all städning och så gick dagarna utan att hon fick tag i Simon för att tala ut.
Sen, plötsligt, kom orden hon inte förstod:
“Ta din dotter!”
Vad var det? Vad menade han?
Elin knöt näven. Nej, nu fick det vara nog. Nu skulle hon göra rätt. Prata, precis som mamma lärt henne. Inga fler gåtor!
Simon höll på att köra iväg när Elin rusade ut på verandan och ropade så att fåglarna i träden lyfte.
Stanna!
Hon hoppade över trappsteget, mot grinden.
Simon bara stirrade när hon ställde sig framför bilen och la händerna på motorhuven.
Flytta dig… rösten var låg, men Elin hörde vad hon behövde.
Han ville egentligen inte alls åka. Han ville inte lämna familjen. Det hade hon rätt om.
Kom ut! Vi pratar nu. Innan Anne vaknar! Vad är det som händer? Vart var du på väg? Vad är det för snack? Är jag din fru eller en främling?!
Elins röst steg, Simon kände hur det knöt sig inuti.
Skulle hon bli så upprörd om det verkligen var likgiltigt, som hans syster påstod? Varför stoppade hon honom, om hon så gärna ville bli fri? Ville han inte att Anne skulle ha sin pappa kvar?
Han klev ändå ur bilen, grymtade:
Du borde veta varför jag gör så här!
Om jag visste det skulle jag inte fråga! Simon, vad är det som händer? I flera veckor har du varit någon annanstans i tankarna! Idag är du som förbytt! Vad sa du till mig? Förstod du ens själv varför du kallade Anne “min dotter”? Är hon inte din?
Det vet jag inte ens längre! utbrast Simon och såg henne för första gången rakt i ögonen. Säg du! Vems barn har du fött? Vems pappa träffar hon i hemlighet?
Vad är det för trams? Elin tappade målföretet. Har du slagit dig?
Med vem träffas du i stan när du skjutsar Anne till aktiviteterna?
Elin tappade andan men samlade sig.
Jaha! Vem är det som tutat i dig detta? Mamma? Eller din syster?
Mamma har inget med detta att göra!
Klart. Då var det Anna…
Och om det var så? Har hon inte skyldighet att berätta vad hon sett? Jag är ju ändå hennes bror!
Och jag din fru! Elin kände ilskan växa. Du lyssnar hellre på vem som helst utom mig! Du litar hellre på andra än på mig! Är det så?
Du har ljugit!
Jag?! Simon, hör du dig själv? När skulle jag ha ljugit?
Vem är den mannen ni träffar i parken två gånger i veckan? Vem?!
Elin häpnade, men samlade sig snabbt.
Jag berättade ju för dig, Simon! Efter danskursen en dag. Jag träffade en gammal klasskamrat, Anders. Han har bott i Malmö i många år, nu är han tillbaka för hans mamma är sjuk. Han visste att min mormor hade samma sjukdom och bad om läkarkontakt. Vi sågs några gånger och om din syster varit mer uppmärksam, skulle hon sett att även min mamma var med oss! Tror du verkligen att jag skulle träffa en älskare framför ögonen på min egna mamma? Hon skulle aldrig förlåta mig! Och du…”
Elin viftade undan och snörvlade.
Aldrig mer skulle hon gråta inför Simon. Inte nu.
Så du menar att…
Simon, jag har redan berättat! Elin avbröt honom och såg honom skarpt i ögonen så han backade. Du valde att tro på skvaller. Du glömde allt som fanns mellan oss och smetade min kärlek och Annes namn i smutsen. Förstår du vad du gjort? Jag förstår inte varför Anna gjorde så här, och det intresserar mig inte heller. Det viktiga är vad du valde att göra. Vill du göra ett faderskapstest? Varsågod! Anne är din, hon har dina ögon!
Elin lyssnade och suckade.
Hon är vaken nu.
Elin gick tillbaka in, och lämnade en konfunderad Simon på uppfarten.
Strax därpå hörde hon honom köra iväg.
Anne babblade, gav Elin en kram och krävde uppmärksamhet samtidigt som Elin var så ledsen att det höll på att brista.
Hur blev det så här? Vad hade hon gjort för fel? Vad skulle hon göra nu? Skulle hon ringa mamma och berätta allt eller låta det gå en stund till och tänka igenom?
“Meddela mig aldrig om era gräl så länge det finns hopp kvar! Först när du är säker på att allt är över då ringer du. Då kommer jag, oavsett tid på dygnet! Men innan dess är det bättre du tiger. Ni bråkar och försonas, men min ilska mot honom skulle aldrig lägga sig… Han får inte såra mitt barn.”
Elin vred telefonen i handen. Nej, inte nu. Simon måste få veta att han skulle bli pappa igen. Sen får hon se vad hon skulle göra.
Med det beslutet infann sig lite lugn. Och när Simons bil tvärbromsade utanför huset igen hade hon hunnit samla sig.
Hon matade Anne när Simon slet in Anna genom dörren.
Kom nu! Elin, var är du?
Här, Simon… Elin sneglade på Anne och insåg snabbt.
Så här skulle dottern inte få se sina föräldrar. Dåligt.
Gumman, har du ätit klart? Gå till mitt rum och leta upp lite tecknade filmer, så kommer jag strax.
Javisst! Anne släppte sin tallrik och rusade ut. Hej pappa! Hej faster Anna! Mamma sa jag fick titta på tv!
Hennes röst bröt stämningen och Simon släppte Anns arm. Elin skyndade sig att ta kontrollen.
Gå du, min skatt! Jag kommer snart.
Ingen brådska, mamma! Anne log åt sin faster och kutade upp för trappan till föräldrarnas sovrum.
Sedan följde ett tufft samtal. Anna grät, Simon var arg, Elin visste inte alltid hur hon skulle på bemötte avslöjandena.
Jag trodde att du bedrog honom! Förstår du? Jag har hört så mycket om otrohet och svek från mina väninnor att jag knappt vågar lita på någon numera!
Anna, tyckte du verkligen jag liknade dina väninnor? Bedrar du din egen man kanske? Har dina barn olika pappor då?
Anna hickade till och slutade gråta av ren chock.
Hur kan du säga så?!
Hur kunde du? Vad tänkte du på när du agerade så här? Jag struntar just nu i Simon, han har sitt ansvar som trodde på dig först. Men du, du svek vårt förtroende. Varför?
Jag vet inte… Anna satt med böjt huvud och tårarna rann. Jag trodde bara jag skyddade honom…
Mot mig? Hur gick det då?
Elin ryckte på axlarna och såg på Simon.
Fick ni svar? Har du fler frågor?
Elin…
Nej, Simon! Nu är jag faktiskt sårad. Jag behöver tid för mig själv, för att fundera på vad som händer härnäst. Anna, jag vill inte ha dig i mitt hem på ett tag. Du vet varför.
Förlåt…
Kanske, vi får se. Nu får ni gå.
Elin öppnade ytterdörren och nickade åt Simon.
Du kan gå med. Du har förstått nu. Gå…
Elin och Simon försonades så småningom, men endast på hennes villkor. Ingen annan i familjen skulle någonsin få veta vad som hade hänt för ibland måste man inte tvätta sin smutsiga byk utåt. Och för den insikten skulle Elin alltid vara tacksam mot sin mamma.
När mamman sedan fick hålla det nyfödda barnbarnet i famnen, suckade hon och jämförde egenskaper med Simon och log snett mot Elin.
Du har blivit klok, min lilla flicka! Vilken fin hustru och mamma du är…
Tycker du?
Har jag någonsin ljugit för dig?
Mamma, vad menar du klok? Du säger det om mig, men jag känner mig inte klok…
Att vara klok som kvinna, hjärtat, det är att värna om det livet ger en. Barn, hem, vänner… Samla omkring sig, vårda alla och skapa värme där alla trivs. Det är svårt! Du måste hela tiden välja vad som ska bevaras och vad som kan släppas. Jag tror du har blivit riktigt duktig på det…
Tror du?
Jag är säker! Och förresten, Anders ringde. Han gifter sig om en månad. Bjuder både dig och Simon till bröllopet.
Mamma…
Ja, ja! Jag passar barnen! Men hjälp mig med en sak, snälla?
Vad då, mamma?
Fixa till dina händer nu!
Jaha då!
Elin kramade mamma, blinkade till Simon och Anna som stod bredvid övriga gäster och log mot Anne:
Kom nu! Du ska få hjälpa mig natta lillebror.
Får jag? Anne lyste upp och smekte lillebrors lilla knytnäve.
Du ska, min unge! Du ska…
