Felsteg
Nämen! Det är ju inte sant!
Siv snärtade oväntat till med ratten och var nära på att köra in i bilen bredvid hennes egen lilla pärla på parkeringen. Den stora, mörka SUV:en som gled förbi kände hon igen utan minsta tvekan. Hur skulle hon kunna ta fel det var ju grannens bil. Just den bilen brukade Siv varje morgon använda för att skjutsa sina pojkar till skolan.
Men idag satt inte Gustafsom Siv kände väl sedan längeensam i bilen. Bredvid honom satt nämligen inte hans fru, utan en helt främmande kvinna.
Läppar formade till plut och en modern basker avslöjade en hel del för Siv, även om hon inte visste allt.
Vilken typ, alltså! Kan det vara sant? Siv grep tag i ratten och följde efter Gustafs bil när den lämnade parkeringen. Hon tänkte beslutsamt att det här inte bara kunde lämnas utan åtgärd.
Helt enligt alla knep Siv snappat upp i sina älskade deckare, lät hon först en annan importbil ta sig emellan, så att Gustafs bil, den stora familjebussen, syntes tydligt där framför. Den var lätt att spåra med sin storlek!
Just “familjebussen” kallades bilen av Gustaf själv. Han hade fått den av sin far och vägra byta ut den det var trots allt ett arv.
Det var nu över två år sedan Gustaf hade förlorat sin far, men sorgen hade ännu inte släppt taget. De hade stått varandra nära, särskilt efter att Gustaf blev moderlös i unga år. Pojken var bara två år när hans vackra, unga mor plötsligt stannade upp vid grytan, utstötte ett konstigt ljud och sjönk ihop, utan att reagera på lilla Gustafs skräck och gråt.
Han grät länge. Tills hans far, som glömt något hemma och inte fått tag i sin fru på telefon, kom hemrusande från jobbet. Han lyfte upp sin son, ringde ambulansen, men det var redan för sent.
Det var ett hårt slag. Gustafs far, som boxats många år, visste hur det kändes att få andan ur sig av ett snabbt slag hans eget livs ljus slocknade när hon försvann. Hans hustru klagade aldrig på hälsan. Den dagen slutade hennes hjärta bara.
Gustafs far lät inte sin mor eller svärmor, som bodde långt bort, ta hand om pojken. Att flytta till dem för att få barnvakt, det vägrade båda damerna. Även hustruns moster, som gärna ville ta hand om pojken, fick avslag.
Du är man! Du ska arbeta, ordna ditt liv. Hur ska du klara dig med ett litet barn? Han behöver ständig tillsyn! Vad har du för plan?
Jag vet inte än, svarade Gustafs far, som alltid haft båda fötterna på jorden.
Låt mig ta Gustaf. Jag jobbar ändå på förskola. Han får det bra där och du får det lättare.
Lättare hur? Jag skulle ju aldrig få träffa honom. Du bor nästan hundra mil bort. Nej, det är inte rätt, Natali. Han har visserligen mist sin mamma, men han har sin pappa och jag tänker inte ge honom till någon. Vi klarar oss. Hur? Vet inte. Men vi hittar en väg.
Ja, tänk då, morrade Natali. En pojke behöver sin mamma. Det klarar du aldrig ensam. Skaffa dig en kvinna, då
Gustafs far svarade inte. Han strök Gustaf, som sov på hans arm, över håret och lät saken bero, förstod att ett bråk skulle hjälpa ingen.
En lösning fanns dock snabbt. Grannen Elsa, som nyligen gått i pension, erbjöd sig att ta hand om Gustaf medan hans far var på jobbet. Sedan började pojken på förskola och så småningom fick den lilla familjen ordning på sitt liv. All fritid Gustafs far hade tillbringade han med sin son, och någon ny kvinna kom aldrig in i hans liv. Gustaf hade ingen styvmor.
Elsa, som av egna skäl aldrig hade man eller barn, älskade Gustaf som sitt eget barnbarn och han gengäldade henne med lika stor tillgivenhet.
Är du min mormor?
Nej, Gustaf! Du vet väl vad dina mormödrar heter! Men jag är din barnvakt.
Barnvakt? Är det som en mormor?
Nästan.
Du älskar mig i alla fall!
Jag älskar dig mycket, du är min favoritkille!
Då kan du vara min mormor också, eller hur?
Hur skulle någon kunna säga nej till sådant? Efter en överenskommelse med Gustafs far och vägran att ta emot arvode, lät Elsa honom kalla henne för mormor. Så blev hon Gustafs tredje mormor, vilket väckte en del frågor till en början.
Varför så många, Gustaf? undrade personalen på förskolan när pojken målade tre kort till internationella kvinnodagen. Men när de hörde varför, lät de saken bero.
De av pedagogerna som var ogifta, suckade ibland beundrande över Gustafs far, men han hade bara sitt företag och sonen för ögonen. Att fosterföretaget och pojken växte, klarade han galant.
Gustaf gick ut skolan, valde högskola i samråd med sin far, och klagade till Elsa:
Varför tycker inga tjejer om mig?
Jaså inte? Och hon, Matilda då, som kysstes med dig här utanför? skrattade Elsa.
Hon dumpade mig. Sade att det saknas något mellan oss. Vad menar hon? Vet du? Inte jag! Vad är det för fel på mig, mormor?
Du är klok, fin, känslig. Rätt flicka har du inte träffat än. Den rätta kommer, så stressa inte. Läs av din omgivning, rusa inte fram. Din människa finns därute, du ser henne bara inte än.
Elsa fick rätt.
Den blyga kurskamraten Karin, som hjälpte Gustaf med studierna då han redan började arbeta i sin fars firma, krävde aldrig att stå i centrum. Hon stannade vid sidan, kastade försynta blickar, men gjorde aldrig själv första steget och Gustaf var van vid mer påstridiga tjejer som Matilda. Han förstod inte riktigt vad man väntade sig av honom.
Elsa hjälpte till. Karin kom en dag förbi Elsa med anteckningar till Gustaf, dröjde sig kvar i hallen, men Elsa genomskådade henne direkt.
Han är ensam, Karin. Såvitt jag vet.
Karin log med hela ansiktet, och när Gustaf senare hämtade sina papper, fick han sin första örfil någonsin av Elsa.
Vad gör du, mormor!?
Sluta trassla till det för flickan!
Vad menar du nu?
Karin! Du har lyckan rätt framför näsan! Hon är unik, förlorar du henne ångrar du dig resten av livet.
Bröllopet blev stillsamt, även om Gustafs far ville fira stort.
Pappa, Karin vill inte. Och hennes mamma har knapert. Jag vill inte sätta henne på plats.
Till sin sons blivande svärmor förhöll sig Gustafs far först avvaktande. Hans egna svärmor hade aldrig riktigt förlåtit honom för att hennes dotter gått bort. Hon skuldbelade honom, vägrade ibland träffa sitt barnbarn. Men med tiden ordnade sig relationen och Gustaf var varje sommar hos sin mormor, även om han räknade dagarna tills pappan kom och hämtade hem honom. Det var då Gustaf förstod att minnet ibland är smärtsamt.
Jag hann aldrig berätta för din mamma hur mycket jag älskade henne, hur viktig hon var. Alltid tyckte jag att det var saker att göra, ord att säga men de viktigaste orden fanns aldrig tid för. Och nu försent.
Gustaf mindes sin mamma från pappans berättelser, och från alla foton hemma. Den storögda kvinnan på bilderna verkade bekant, men hennes kramars värme minns han inte. En enda gång, när han skulle köpa parfym till Elsa, fastnade han vid en doft och följde efter en främmande kvinna som bar samma parfym hans mamma haft. Säljaren hjälpte honom att hitta rätt flaska.
Liknar den här parfymen den du minns?
Gustaf köpte den, och hans far bekräftade hans minne. Sedan dess stod flaskan på hyllan i hans rum en tunn tråd till hans förlorade mor.
Oro för Karins mor visade sig snart vara obefogad. Hon blev vän med sin svärson och älskade honom snabbt som sin egen. Tillsammans levde de nu i en liten, men väl sammansvetsad familj. Föräldrarna drömde smått om barnbarn, men för Gustaf och Karin gick det trögt. År efter år. Till slut grep Elsa in.
Gustaf, vad är det ni oroar er för?
Allt är fel! Jag är frisk, Karin är frisk, men inget fungerar. Hon tappar tålamodet, vi bråkar. Vad ska vi göra?
Slappna av! Allt har sin tid. Kärleken måste först. Om barn kommer, kommer de. Annars får ni ändå vara tacksamma för kärleken.
Elsa gav honom ett basröst den man måste ha tålamod både för sig själv och sin fru. Att tillvaron kan bli något annat än man tänkt, det vet man inte när man börjar.
När Gustaf lyssnade på Elsa och tog det lugnare, blev också Karin lugnare. Ja, lätt var det inte, men fäder, svärmödrar och Elsa stöttade. Och till slut, när de nästan gett upp hoppet efter tio år, började Karin må illa på semestern. Läkarbesöket visade att hon var gravid mot alla odds.
Ett barn? På riktigt?
Karin skrattade och grät i ultraljudsrummet och höll Gustaf i handen.
Deras förstfödda vägde över fyra kilo när han kom. Karin, liten och nätt, kämpade väl och det första hon sade efteråt var:
Nästa gång kommer vi snart igen. Gör er redo!
Dottern och ännu en pojke föddes med kortare mellanrum. När naturen väl släppte taget, kom barnen som önskat och till och med till beräknade datum. Plötsligt hade lilla familjen vuxit ur lägenheten.
Gustaf, ni behöver ett hus! Gustafs far kramade om barnbarnen och bestämde nu bygger vi.
En tomt hittades, men bygget drog ut på tiden ekonomisk kris, företagets bekymmer. Både Gustaf och hans far kämpade för att rädda företaget och jobben. Bygget lades på is.
Då var det Elsa som tog initiativet.
Gustaf, ni har två rum och jag har tre. Det är mer plats hos mig, och ensam är jag och orkar mindre nu. Flytta in med familjen till mig. Du har gjort så fint hemma hos mig att det räcker tio år till. Och din far får hjälp med maten och jag slipper vara ensam.
Flytten blev av. Karin tog hand om barnen, hemmet och de gamla, och Gustaf slet på firman dag och natt. Företaget räddades, men fadern orkade inte mer. Han dolde sin sjukdom, men till slut tog han Gustaf åt sidan.
Lägenheten testamenterar jag till Elsa. Så slipper det bli problem senare. Hon har gjort så mycket för oss närmare än så kan man knappast bli!
Den fjärde pojken hann Gustafs far aldrig se. Han föddes en månad efter att älskade Lars Erik lämnat dem. Lilla Lars, som fick sitt namn efter farfar, växte upp med minnen om en morfar han aldrig mött.
Så blev det ett liv fullt av höga berg och djupa dalar. Barnen växte, och Karin och Gustaf var så omringade av kärlek att det ibland kändes som att det borde kunna lysa även över Polcirkeln, om lyckan kunde omvandlas till värme.
Karin, varm och öppen, valde alltid noga sina nära vänner. Och med åren kom nya bekantskaper från gården och lekparken. Siv var en av få hon släppte nära in.
Siv var jämnårig med Karin, bokälskande men stressad. Hon hade två pojkar ibland kändes det som tio! Blivande tvillingar gav henne mycket att göra, men med Karin fann Siv ro. De pratade öppet, och Siv kände hur viktigt det var att ta tillvara på de där klibbiga kramarna och de första stapplande orden. Med Karin lärde sig Siv att inte försöka hinna med allt, men ändå hinna det viktiga och framför allt att värna vänskap och förtroenden.
Sivs äktenskap var komplicerat. Hennes man var charmig, men obekymrad om trohet. Siv hade förlikat sig med tanken på att “alla män är så”, och bet ihop för barnens skull, men ibland höll lögnen på att slita henne itu.
Så när hon såg Gustaf tillsammans med en okänd kvinna blev hon övertygad här är något på tok! Och Karin, hennes vän, måste få veta!
Gustafs bil körde in på en bakgata och stannade vid en liten restaurang där Siv och hennes man ofta hade gått, kända för god mat och jazzband på helgerna.
Gustaf hjälpte kvinnan ur bilen, och de försvann in. Siv slets mellan att konfrontera Karin genast eller avvakta och se vad som hände. Men allt eftersom tiden gick tappades hennes raseri.
Vad skulle det hjälpa att berätta Karin om en eventuell älskarinna? Fyra barn, Elsa svagare nu, Karins mamma sjuk. Och om det bara var en tillfällig flirt? Borde hon krascha en hel familj på kanske felaktiga misstankar? Någon förlorade alltid och vem hade egentligen rätt att förstöra allt?
I vredesmod dunkade Siv handen mot ratten, så att ett öronbedövande signalhorn skrämde bort göteborgsduvorna på trottoaren. Hon tog sig samman: visst, Gustaf stod inte att lita på som typ, men skulle Karin verkligen mista allt för samma misstag Siv gjort?
Siv körde hem, arg och tårögd. Nej, hon skulle inte säga något. Det här fick Karin och Gustaf reda ut själva! Om någon berättat sanningen rakt upp i ansiktet på Siv, hade hon aldrig förlåtit. Det är skillnad på rykten och bevis men när sanningen står klar är det som om marken försvinner. Ord är kanske bara ord, men ibland är de vägskäl i livet, och förändrar allt.
Siv satt kvar länge i bilen på parkeringen, samlade mod innan hon gick in till barnen och barnvakten som väntade.
Samtidigt ringde Gustaf oväntat.
Hej Siv. Vi har bröllopsdag snart det vore roligt om ni ville komma och fira med oss! Tack för hjälpen med barnen sist.
Siv ryckte till, men tackade ja hon hade ändå redan beställt present till Karin. De brukade annars aldrig fira bröllopsdag offentligt, och i år var det ett jämnt antal år. Självklart skulle Siv finnas där för sin vän.
Kläder och skor köptes, håret fixades, och Siv gjorde sig fin. Sambon blinkade uppskattande åt henne:
Vad dystert det ser ut, Siv! Vår årsdag kommer du också få, det lovar jag!
Siv svarade inte utan speglade sig demonstrativt när hon la på läppstiftet.
Festarrangemanget var utsökt: blommor, silver och blått överallt, eleganta dukar och levande ljus på alla bord. Karin blev så hänförd att hon ropade på Siv direkt hon kom:
Kom, titta vad Gustaf har gjort! Han känner mig verkligen!
Men i damrummet blev Siv stående i trappan när en okänd flicka kom upp mot henne.
Du? flämtade Siv till.
Känner vi varandra? undrade flickan.
Idag klädd i strikt dräkt och lågklackat, omöjlig att känna igen från baksätet hos Gustaf.
Vad gör du här? viskade Siv upprört.
Jag jobbar. Mitt företag fick hjälpa Gustaf att arrangera idag vår största chans hittills! Hoppas du tycker det är fint!
Siv kände hur klänningens tyg klibbade mot fingrarna av svett.
Det är verkligen jättevackert.
Vad bra! Gustaf var så nervös, så jag tog till och med med min egen man för att hjälpa till. Och nu får jag inte klättra på stegar vi väntar barn, ser du. Nyheten är färsk.
Har du barn? Siv hörde sig själv fråga.
Två små.
Tufft?
Otroligt Men du klarar det. Är du orolig? Behöver ni en bra förlossningsläkare kan vi hjälpa Karin har fött alla sina där.
Fyra barn? Vilken lycka!
Exakt så!
Oj, nu börjar programmet, jag måste skynda mig!
Siv stod kvar en stund innan hon gick in och ropade glatt till Karin:
Kom nu! Snart är det ingen som tror du är gift du dröjer ju!
Hela kvällen, under skålar och skratt, tänkte Siv på hur lätt allt det viktiga i livet kan gå förlorat på grund av ett snedsteg, ett missförstånd, en dum tillfällighet. Det kunde ha kostat denna kväll, Elsas glädjeskrik, barnens gratulationsverser och själva vänskapen.
Ett felsteg sade Siv för sig själv, drack ur sitt glas champagne och vände sig till sin sambo. Har vi det bittert eller sött ihop?
Bittersött, Siv! Fortfarande bittert!
