Förräderi bakom vänskapens mask
Den här vintern verkar bestämt ha bestämt sig för att visa upp sin fulla styrka. Snön vräker ner, bäddar in gårdar och gator i ett sagolikt landskap. Stora mjuka flingor virvlar ständigt genom luften, lägger sig varsamt på hustaken och trottoarerna, och den klara kylan fyller luften med en nästan magisk fräschör.
I lägenheten hemma hos Elin och Samuel är stämningen en helt annan varm, fridfull och ombonad. Genom det stora fönstret utspelar sig ett vitt skådespel, men där bakom de välisolerade glasrutorna råder lugn och trivsel. Bordslampan sprider ett mjukt och dämpat sken, formar sin egen lilla cirkel av värme där vinterkylan stängs ute.
De båda sitter tätt tillsammans i soffan, inlindade i en lurvig filt. På TV-skärmen rullar en lättsam familjekomedi mest för att skratta lite och koppla av utan att behöva tänka. Elin följer handlingen med ett halvt leende, trillar ibland iväg i egna tankar. Samuel har slappnat av, låter blicken vandra mellan filmen och snön utanför. Han tycker det är nästan osannolikt vackert.
Harmonin bryts plötsligt av telefonens karakteristiska signal Samuels mobil ringer. Han reagerar inte omedelbart, som om han inte riktigt vill bryta det stillsamma hemmalivet. Ringsignalen återkommer ihärdigt. Med en suck plockar Samuel upp mobilen ur fickan, kastar en blick på skärmen och suckar igen:
Det är Mattias igen, för tredje gången i kväll, säger han vänd mot sin fru.
Elin vrider på huvudet en aning, men ögonens fokus är kvar på skärmen.
Han vill väl locka ut oss till stugan, säger hon lugnt. Han köpte ju nyss landet, vill väl fira. Han är sån; kan liksom inte ta ett nej, hur vänligt man än säger det.
Samuel sveper tummen över skärmen och svarar.
Tjena, Mattias, säger han med en anstrykning av entusiasm.
Samuel! När tänker ni komma? bannar Mattias, full av förväntan. Allt är fixat! Bastun varm, maten framdukad, gänget samlat ni måste hänga på! Kom igen; du och Elin borde sluta sitta inne och komma ut till oss!
Samuel blir tyst, letar efter svar. Han kastar en blick på Elin hon skakar knappt märkbar på huvudet. Inga ord behövs: högljudda tillställningar, dunka-dunka, snack tills gryningen inget av det lockar just nu. Båda vill ha en tyst, stilla helg och bara slippa stressa.
Han tvekar ett par ögonblick, så kommer han på en räddande lögn.
Grejen är att Elin åkt till sin mamma ett par dagar, säger han lågt. Jag vill inte åka själv, du vet hur det är. Skulle någon säga något konstigt till henne… Nej, det blir för mycket. Vi hänger gärna nästa gång.
Det blir tyst i luren, innan Mattias svarar förundrat:
Va, åkte hon nyss? När kommer hon hem?
Imorgon kväll, svarar Samuel och suckar lätt. Helt plötsligt bestämde hon sig. Typiskt, när vi hade stora planer! Tanken var att gå på bio och ta en promenad i parken, passa på medan vädret är så här. Men nu blev det såhär istället. Vi får ta det en annan gång.
Mattias funderar innan han låter märkligt nöjd:
Nåväl, men säg till när ni är hemma! Saknar er, det vore kul att ses!
Självklart, svarar Samuel snabbt. Kanske nästa helg, om inget akut dyker upp.
Han avslutar samtalet, lägger ifrån sig telefonen på bordet och ler snett.
Puh, det där var knappt att jag lyckades slingra mig ur, muttrar han och ser på Elin. Varför är han alltid så påstridig? Jag har gjort klart att jag inte vill åka ut och sitta och titta på fulla ansikten! Mattias vet ju inget annat sätt att umgås på. Skönt, nu kan vi mysa själva.
Han drar henne intill sig; spänningen släpper sakta. Lägenheten är fortfarande varm och tyst, snön yr utanför och deras favoritfilm rullar vidare avslappnat och mysigt, en värld helt utan hets och stök.
Elin lutar sig mot Samuel, andas in hans lugn och känner värmen i hans famn. Stillheten råder: lampans sken, svartvita filmen, klockans diskreta tickande… allt ger den där känslan av trygghet och ro, som är sällsynt i vardagens rus.
Jag vill också bara vara här, viskar hon och ser honom i ögonen. Kan vi inte bara titta klart och sedan lägga oss? Jag behöver inget mer just nu.
Samuel ler och håller om henne. I tankarna ser han redan framför sig hur de om några timmar släcker lamporna, drar täcket över sig och somnar till snöstormens avlägsna sång utanför. Men då tränger ännu ett samtal sig in, återigen från Mattias.
Med en bekymrad rynka stirrar Samuel på den blinkande skärmen och svarar, trots att han egentligen vill låta bli.
Mattias, sa ju… börjar han, fast rösten är aningen mer spänd nu.
Samuel, jag är på Kristall nu, vi drog hit innan bastun… Och vet du vad? Elin är här, med någon man! De dricker, hon har armen om honom. Ville inte lägga mig i, men du måste få veta. Hon har ljugit för dig hon sa ju att hon skulle till sin mamma! Ska jag ge henne luren?
Samuel blir stum. Blicken söker Elins, sen tillbaka på skärmen, osäker på om vännen dragit igång ett skämt.
Vad säger du? Är du säker? Du kanske tar fel jag vet var min fru är!
Säkert, säger Mattias med eftertryck. Hon är redan ganska full och skrattar högt. Det ser inte alls bra ut, om jag ska vara ärlig. Vill du prata med henne?
Samuel sluter ögonen ett ögonblick för att samla sig. Massor med tankar far genom huvudet, men inget svar känns rätt. Vad är det som händer? Kan vännen ha misstagit sig så? Eller är det något annat?
Ge henne luren, säger Samuel och slår på högtalaren för att höra tydligt.
Ur högtalaren strömmar klubbmusik, skratt och röster. Plötsligt bryter en kvinnas röst igenom, så lik Elins att Samuels hjärta hoppar till.
Hallå? Vem är det? kommer det släpigt, nästan förvånat.
Samuel sväljer, känner munnen torka. Han sneglar på Elin som stirrar häpet, helt ovetande om vad som händer.
Elin? Det är Samuel här. Vad händer egentligen?
Ett kort skratt, sen hörs samma röst, nu släpigare och fräckare:
Men Samuel, du är så tråkig! Jag vill leva livet, fatta! Jag är trött på ditt trista, förutsägbara liv. Nu tänker jag släppa loss!
Elin hoppar upp ur soffan, ansiktet förbleknat. Hon lägger en hand mot hjärtat, försöker lugna andetagen och viskar knappt hörbart:
Vad är det för struntprat? Hur kan han ta mig för någon annan? Och varför låtsas den där tjejen vara jag? Och varför känner hon till våra detaljer? Vad pågår här?
Var är du?
Vad rör det dig? säger rösten med utmaning. Även om vi är gifta behöver jag inte stå till svars för dig. Jag gör vad jag vill!
I bakgrunden hörs åter skål och skratt. Mattias flikar in:
Samuel, hörde du? Jag sa ju…
Samuel avbryter honom, nu märkbart upprörd och vilsen.
Okej, stopp nu. Jag tar reda på det här imorgon. Ringa inte mer.
Han slår av samtalet, låter telefonen falla i soffan och stirrar i taket, tillsynes helt ställd. Om Elin INTE hade suttit här bredvid… Så lätt att tro på allt!
Elin faller tillbaka i soffan, ser storögt på Samuel. Rösten var verkligen lik hennes! Men det är inte poängen nu viktigare är: hur kunde motparten känna till så mycket? Någon har instruerat henne!
Helt sjukt, viskar hon pressat. Vem var det där? Vad försöker de egentligen åstadkomma?
Samuel rufsar sig i håret, försöker reda ut tankarna.
Jag har ingen aning, säger han och stirrar ut genom fönstret. Men rösten… det lät verkligen exakt som du. Samma tonläge, samma skratt. Det kan inte vara en slump.
Och Mattias var så övertygad tänk om jag faktiskt inte hade varit hemma? Då hade du trott att jag var ute på klubb med någon annan man.
Samuel vänder sig mot henne igen, rör vid hennes axel och drar henne försiktigt nära sig. Hon skakar lite, andas oroligt, och han känner att just nu måste han bara stå stadigt.
Jag hade ändå börjat ana oråd, säger han stilla. Du skulle aldrig göra så! Jag VET vem du är. Någon har gjort det där med flit någon sorts dålig busringning eller värre. Jag tar reda på vad som hände! Jag kan höra av mig till klubben, be om övervakningsbilder. Då får vi veta vem tjejen var.
Elin lutar huvudet mot hans axel och andas ut, känner värmen inom sig ersätta kylan från chocken. Med stadig röst säger hon:
Ja. Det var inte jag. Men vem var det? Och varför?
Samuel rycker på axlarna, men i hans blick glimmar en ny beslutsamhet. Han håller hennes hand hårdare nu vet de båda: de tar sig igenom det här tillsammans.
*******************
Nästa dag, framåt lunch, sitter Elin vid köksbordet. Hon smuttar på sitt te, bläddrar bland jobbmejl på sin laptop. Mobilen ringer och Mattias namn lyser starkt mot skärmen. Hon tvekar innan hon svarar gårdagens händelse snurrar fortfarande i magen men nyfikenheten vinner.
Hallå, säger Mattias, nästan försiktigt. Har du pratat med Samuel efter igår?
Elin kramar mobilen, bestämmer sig för att konfrontera honom.
Ja. Vi… bråkade. Han anklagade mig för saker jag inte förstår. Han tror att jag ljuger för honom.
Det blir tyst i luren. Efter några sekunder hör hon Mattias andas ut, nu med ett tonfall som är nöjdare än han försöker dölja.
Jaså… ja, du vet ju att jag alltid sagt att Samuel inte förstått dig, egentligen. Han ser inte hur fantastisk du är.
Elin får trycka undan ilskan och behåller sitt lugn, det är viktigt att höra vart han vill komma.
Vad menar du? frågar hon neutralt.
Mattias sänker rösten och försöker låta mjuk och innerlig:
Jag tycker du är värd så mycket bättre, Elin. Jag måste få säga det jag älskar dig. Verkligen. Jag kan ge dig allt du behöver. Om du vill lämna Samuel finns jag här alltid.
Elin blir mållös, tankarna rusar: har han tänkt såhär länge? Kom den här förklaringen först nu, när allt är så rörigt? Eller… är det han som riggat hela den där scenen igår…?
Hon tar ett djupt andetag, samlar sig och svarar klart och bestämt:
Mattias, det här är både oväntat och olämpligt. Jag älskar Samuel, och vi tar reda på vad som hänt nu. Blanda dig inte i.
Förlåt om jag gick för långt, stammar han, nu mindre självsäker. Jag vill bara att du ska veta att jag finns här för dig. Samuel försöker dumpa dig, han söker bara en anledning! Jag vill bara att du ska känna dig trygg!
Elin spänner grepp om mobilen, knogarna vitnar. Hon klamrar sig fast vid lugnet vill inte tappa fattningen och skrika åt vännen.
Vet du, Mattias, säger hon kallt och skarpt, för det första satt jag hemma hela kvällen igår. För det andra har vi inte bråkat. Och för det tredje så VET jag att du planerat det här. Instruerat någon att ringa och låtsas vara jag för att försöka såra oss. Och nu vet jag också varför.
Stämningen i luren stelnar. Hon hör hur Mattias letar efter ord, desperat försöker styra undan.
Men… Vad då? mumlar han osäkert. Sen försöker han återta initiativet: Du har missförstått…
Nej. Jag vet precis: du hittade någon med liknande röst. Lärde upp henne, så att hon skulle imiterade mig, ringa Samuel och låtsas som att jag var på klubb med någon kille. Allt för att vi skulle bråka. Inte sant?
Tystnad, sedan hörs hans röst bita tag patetiskt och nästan desperat:
Ja, okej, jag fixade det! Därför att jag älskar dig, Elin! Ser inget annat utväg. Jag ser hur Samuel behandlar dig. Jag ville ge dig en chans att se att jag är bättre!
Elin blundar ett ögonblick, känner svidande bitterhet i bröstet, men håller rösten cool och stadig.
Tror du att någonsin skulle välja dig? Efter det du gjort? Du har svikit både mig och Samuel. Jag vill aldrig se dig igen. Och jag tänker låta Samuel lyssna på vår konversation.
En paus, sen knappen lägg på. Hon låter mobilen vila mot bordsskivan, händerna darrar lite men hon samlar sig, andas djupt och ser hur snön faller därute, lika stilla som igår.
Just då stiger Samuel in i köket, märker genast hennes strama uppsyn.
Hur gick det? undrar han tyst och försiktigt.
Elin vänder sig mot honom och säger:
Nu vet vi allt. Han la hela planen själv. Erkände att han tycker om mig och ville splittra oss. Han lovade guld och gröna skogar. Otroligt vilka människor det finns…
Samuel sätter sig bredvid henne i soffan, tar försiktigt hennes hand. Med ett tryck visar han sitt stöd inget mer behöver sägas.
Då har han aldrig varit någon riktig vän, säger Samuel stilla. Vi glömmer honom. Jag har anat saker länge men ville inte tro det. Nu vet vi.
Ja, säger Elin och lutar sig närmare. Nu slipper vi fundera. Nu vet vi vilka vi kan lita på.
Hennes röst är lugn, ingen gråt, ingen sorg bara lättnad. Hon sluter ögonen och andas in doften av hem: trä, nybryggt te, lite vanilj och trygghet.
Egentligen, säger Elin och ler snett, så var det ju ändå bra på ett sätt. Nu har vi en järnstark ursäkt att slippa så kallade fester. Om de blir ledsna får vi väl hänvisa till att nån där passar inte mig.
Samuel skrattar denna gång ett äkta, avslappnat skratt.
Helt rätt. Då dricker vi te, kollar film och går inte ut.
Perfekt, säger Elin, sveper in sig lite mer i filten som om det vore en kokong av trygghet.
Samuel nickar och drar henne närmare.
Utanför virvlar snön, lampan lyser varmt över soffbordet. Deras lilla värld är hel, trygg och strålande. Inga lögner, ingen falskhet, inga andras spel. Bara de två med allt som verkligen räknas: förtroende, värme och förvissningen om att även morgondagen blir lika lugn och fridfull.
*************************
Mattias står kvar i sitt kök, stirrar ner i en tepåse i den kalla muggen. Han kan inte minnas när han tog sista klunken nu ekar bara Elins ord: Aldrig mer, ring mig inte.
Det enda han känner är en växande, mörk ilska. Den sväller i bröstet, gör det svårt att andas, får honom att knyta nävarna så hårt att naglarna skär in i huden.
Varför blev allt så här?! skriker han, rensar vilt bort smulor och slår handen i bordet.
Han ser framför sig hur han för några dagar sedan riggade allt inne på Kristall med Maria tjejen från caféet med nästan samma utseende och röst som Elin. Hon log, lovade spela spelet, och han kände sig kaxig och full av förväntan. När det lyckas kommer Elin äntligen förstå att Samuel inte är något för henne, intalade han sig.
Nu återstår bara iskallt avvisande och känslan av att ha förlorat allt.
Det är inte mitt fel! bråkar han tyst med sig själv, snubblar runt i köket och slår till en stol. De förstår ju ingenting! Samuel är inte värdig henne men hon låter det fortsätta!
Allt han ser för sitt inre: Elin och Samuel som skrattar, ser film, dricker te. Deras blicken mot varandra, deras små leenden. Han har sett, avundats, trott att han kunde ge Elin allt det där men starkare, bättre.
Han ställer sig vid fönstret. Snön faller, täcker allt i vitt. Allt ser så lugnt ut, medan hans inre kokar.
Varför ska de få allt, när jag står kvar med inget?! Samuel av alla får henne! Jag är bättre, mer värd än han!
Han har förlorat både sin vän och kvinnan han drömt om. Alla broar är brända, och han känner ingen ånger, bara sårad stolthet och växande frustration.
Mobilen tiger. Han tänker inte ringa Elin, inte förklara sig mer. Men tankarna biter:
Låt dem tro att de vunnit. Men jag vet sanningen: Samuel vet ändå inte vad han har. Och Elin en dag kommer hon inse. Kanske då är det för sent…
Han vänder sig från fönstret, river sönder sitt slarviga manus för skådespelet och kastar bitarna i soporna. Utanför fortsätter snön falla, stilla och tyst.
Och när han blundar ser han bara Elin och Samuel, tätt tillsammans i sitt varma hem tillsammans. Fortfarande känner han bara: Det där borde ha varit mitt. Allt borde ha varit mitt…
