Lilla Äpplet
Du är precis som din mamma!
Hur menar du, mormor? Lovisa ryckte omedvetet till, beredd att försvara sig, men sansade sig snabbt. Vem försöker hon egentligen skydda sig mot?!
Listig för ditt eget bästa! Hon lyssnade inte på någon annan heller, och nu samma sak med dig!
Men varför måste jag lyssna?
Mig! Du ska lyssna på mig! Och du ska visa respekt! Jag har levt längre och vet bättre! Hör du det?
Lovisa stirrade förvånat på den något rufsiga, blossande gamla damen som skakade fingret framför hennes näsa.
Så märkligt! Varför kräver hon så mycket hela tiden? Kommer in och går inte att bli av med!
Lovisa rörde tankfullt fingrarna, och mindes hur hon brukade hålla en kolkrita. Om hon bara kunde sudda ut delar av den här dagen, lätta upp mörkret här, och lägga till lite ljus där Hon avskyr allt det här konflikter, gräl, höga röster. Mamma brukade säga att vuxna människor kan lyssna och höra varandra.
Och nu, Lovisa, spetsar vi öronen! Och lyssnar riktigt noga! Vet du varför hararna är så duktiga på att lyssna? För att räven smyger så tyst! Om haren slutar lyssna, blir han ett lätt byte!
Men mamma…
Nej, jag säger ju det därför lyssnar haren noga och springer fort. Inga rävar kommer ifatt honom!
Det var längesen. Nu hade Lovisa nästan vuxit upp, men mammas sagor och lärdomar minns hon alla.
Förr tyckte Lovisa att mamma överdrev. Men nu inser hon att mamma hade så rätt!
Ta bara den här mormor. Lovisa hade knappt träffat henne innan förra året. Hon och mamma bodde i en liten ort vid Göta kanal, gick på förskolan, bråkade och blev vänner om vartannat med Elina och Frida, sprang efter glass på bryggan. Sedan blev det skola, Viktor, de första kyssarna vid kanalen i solnedgången.
Och mamma fanns där
Lovisa höll hårt i en stor pärla av färgad glas, från armbandet mamma gjort till henne.
Är det inte äkta? Men se så fin! Vet du mitt lilla hjärta, ibland är det så att det äkta och sanna kan vara både bittert och svårt. Och sånt värmer inte alltid, ger inte glädje. Men en ersättning kan vara bättre ibland.
Hur då?
Jo, till exempel härom veckan varför var du och Frida ovänner?
Hon sa att vi var fattiga, för att jag har fejkade sneakers, ingen äkta märkesgrej. Hon vet för hon kan spotta såna på långt håll.
Hon hade rätt. Farbror Rune sydde dem åt dig. Men du trodde väl aldrig de var Gucci-skor?
Nej!
Men de är av bra skinn, snygga och gjorda med kärlek. Du gillar dem, eller hur?
Ja!
Då så. Märken är bara för vissa att känna sig viktigare än andra. Det viktiga är att inte vara falsk inombords, resten är bara etiketter. Någon bryr sig om etiketten, men att kunna glädjas åt det man har det är äkta lycka.
Lovisa funderade länge på det där. Hon hann till och med städa sitt och mammas rum innan hon, när mamma kokat hennes favoritsylt på hallon, gick ut i köket och frågade:
Mamma, är Frida inte min bästa vän då? Ena dagen är vi vänner, sen säger hon taskiga saker fast hon gillade verkligen mina skor. Det sa Elina, för Frida hade grälat med sin mamma och tvingat henne köpa ännu bättre skor.
Oj Lovisa! Mamma Ingrid ställde ifrån sig sleven och kramade henne. Döm inte för snabbt. Ni är båda små än
Jag är inte liten!
Lovisa vred sig ur hennes famn. Det blänkte av ilska i ögonen, men Ingrid visste att hon mest var arg på sig själv för att hon tänkt illa om vännen.
För mig är du liten, log Ingrid mjukt. För mammor är barn alltid små. Är det så farligt? Min mamma har varit borta i många år, och jag skulle ge mycket för att få vara liten och bli ompysslad av henne igen
Ingrid rynkade pannan, pussade Lovisa och bytte ämne. Ge Frida tid. Minns du när hon bar hem dig, när du ramlade från gungan? Jag såg att hon skrämdes mer för din skull än sin egen! Och ändå slog hon sina knän, men hon bar dig hem, och grät så högljutt att läkaren föreslog att sticka henne också så hon skulle bli lugn. Kommer du ihåg?
Ja
Och när hon gav dig de nya tuschpennorna bara för att du var sjuk och inte fick besök? Hon ville att du skulle rita den allra vackraste teckningen och sätta upp den på väggen. Glöm inte det när ni bråkar om skor.
Hon har redan varit här.
Varför?
För att be om ursäkt. Men jag sa att jag inte vill se henne, och att vi inte är fattiga!
Var du arg?
Jättearg!
Nu då?
Fortfarande lite
Vänta tills ilskan lagt sig, sedan kan ni försonas på riktigt. Annars blir det aldrig bra.
Lovisa saknade verkligen sin mamma nu. Hon skulle veta vad som behövdes, särskilt nu när mormor flyttat in
Mormor kom plötsligt. Lovisa fick inte veta att mamma mådde dåligt eller att hon kontaktat sin svärmor och bett henne komma.
Jaha, Ingrid! Att vi skulle ses igen! Den frodiga, rödkindade damen pustade och fällde ner portväskan. Hur folk står ut med värmen i Sverige?!
Hej, Birgitta.
Lovisa såg frågande på mamma, hennes ton var märklig.
Är det här Lovisa? Birgitta synade flickan. Likt sin pappa, men ändå inte
Du har inte ändrats!
Nu log Ingrid, och Lovisa blev lugnare. Det löser sig, som mamma brukade säga.
Lovisa gillade inte mormor. Pratig, skarp, påträngande. Hon fyllde huset med oro och brus.
Rena röran, som vanligt! Svårt att hålla ordning, Ingrid? Hon suckade stort. Du har ju flicka! Hur ska hon växa upp annars? Hennes man kastar ut henne första dagen efter bröllopet, och då har han rätt!
Lovisa förstod inte varför mamma teg. Smålog bara snett när mormor sopade omkring och sorterade om deras saker, men protesterade inte.
Katterna blev skrämda och höll sig undan, och Grå, schäfern hon fått i present av farbror Rune, smög tyst ut på gården och la sig i skuggan, morrade till ibland när Birgittas stämma ekade genom huset.
Hunden har fattat hur det är! Inga djur hör hemma i ett hus!
Katterna, som nyss sett Birgitta och hennes kvast, välte in i trädgården ingen risk att stöta på henne där.
Lovisa gick bestämt fram, lyfte upp sin favorit Smulan och marscherade med katten under armen till sitt rum.
Vad är detta nu då, Lovisa! skrek Birgitta, och Grå skällde till.
Jag går till henne! Lovisa svarade lugnt. Katterna stannar inne. Och Grå också! De hörde till här långt före dig. Ni är gäster, vi bor här!
Ingrid! utropade Birgitta. Ingrid höll en hand för munnen, häpen över dotterns ton.
Men Birgitta blev inte sårad. Hon kisade, log snett och sa:
Ja, ja, hon har temperament. Äpplet faller inte långt från trädet
Sedan dess höll hon sig undan katterna. Rörde dem motvilligt med foten om de kom ivägen, men jagade aldrig ut dem.
Alla var dock upptagna av viktigare saker. Tiden for iväg, och Lovisa önskade att den kunde stå stilla.
Mamma var ung, behövdes så mycket! Hur kunde tiden så obarmhärtigt rusa iväg?
Sjukhus, mediciner, tysta kvällar
En vårmorgon fanns inte mamma längre.
Kvällen innan hade Lovisa öppnat fönstret, släppt in vindar från kanalen och viskat:
Mamma, snart blommar ditt körsbärsträd.
Jag ska försöka se det, Lovisa
När Lovisa fick veta att mamma var borta bröt hon av grenen som växte mot fönstret i mammas sovrum.
Birgitta var praktisk. Hon tog Lovisa i famnen, räckte henne ett näsduksbylte så stort som ett örngott och sa:
Gråt, skrika, låt ut sorgen! Det måste ut. Du kunde inget göra, varje människa har sin tid på jorden
Hur visste mormor vad Lovisa behövde höra? Hon hade rätt det var sig själv Lovisa anklagade. Mamma hade slitit så hårt, jobbat, velat att Lovisa skulle kunna läsa vidare
Och Lovisa då? Flanerat, hängt med Viktor och tjejerna, istället för att sitta med böcker och pensel. Betygen sjönk, även om hon vände det till slut, men mamma hann aldrig se
Ingrids brev till Lovisa fick hon på 40-dagen.
Varsågod. Läs nu. Det är ditt avsked.
Varför är brevet öppnat? Lovisa fingrade på det vita kuvertet.
Vad tror du om mig? Jag är inget helgon, men att läsa andras brev? Nej… gå nu. Jag har också att göra.
Lite sårat gick Lovisa in på sitt rum, satte sig på golvet. Hon höll gråtande om Smulan, men öppnade till slut det tjocka brevet.
Sluta gråta, Lovisa! Du är stark. Livet är vackert, det bjuder på så mycket gott. Slösa inte tiden på sorg. Du tror väl att vi fick för lite tid? Jag säger vi fick massor! Du kan inte förstå, men nu vill jag berätta allt, du har rätt till det.
Låt oss börja med när jag träffade din pappa. Han var fantastisk. Första gången jag såg honom blev jag förälskad. Mina väninnor skrattade han är rödhårig, hur kan du?. Men han lyste som solen, varm på insidan, och du är lik honom åtminstone fräknarna, ögonen, näsan. Resten är mitt.
Mormor Birgitta… Hon menar väl, även om hon är bullrig och burdus. Var inte för hård mot henne. Varför ni inte träffats förr är mitt fel. Jag var ung, förstod henne inte, kunde inte se henne.
Förlåt mig!
Din pappa och jag hade det bra, tills han blev kär i en annan Så kan livet vara, Lovisa.
Han bodde kvar för din skull, när kärleken tagit slut. Han var ärlig. Men det tog tid att förstå det, och då kom Birgitta och vi bråkade. Högljutt. Vi sårade varandra, sa dumheter. Jag tröt, hon anklagade, jag också. Jag slängde ur mig att du inte var hennes barnbarn. Vilken oförlåtliga dumhet!
Jag minns att hon stannade hos oss när läkarna oroade sig för dig, hon lagade mat och höll ordning. Hon stannade tills hon visste att vi var trygga.
Hon träffade pappas nya kärlek, och till slut accepterade hon barnen de fick. Ja, Lovisa du har en bror och en syster. Vill du träffa dem, be mormor hjälpa dig. Det är viktigt att ha familj.
Nu vill jag att du tar vara på din gåva! Välj själv! Låt ingen styra dig. Du har talang, flicka mi använd den! Jag har sparat pengar, inte mycket, men tillräckligt för att du ska klara dig ett år eller två i Stockholm eller Göteborg. Dina målade väskor och tavlor såldes alltid bra till sommargäster det blir ännu bättre där. Ge inte upp din dröm! Jag vet att du en dag ställer ut i en fin sal. Jag kommer att glädjas för dig, var du än är. Jag är hos dig alltid.
Jag älskar dig. Torka tårarna nu!
Lovisa la undan brevet och satt tyst länge. Mamma sa att hon inte skulle gråta längre…
Smulan hade sedan länge somnat intill, men Lovisa satt kvar.
Då kom Birgitta, tände lampan, slog sig ner på sängkanten.
Nu räcker det vi dricker te. Det är mycket att göra, gråt hjälper inte.
Lovisas plan att bli konstnär föll inte i god jord. Birgitta skällde, men Lovisa lyssnade inte. Då sa Birgitta rakt ut: Du är tjurskallig precis som hon
Jag letade efter er i åratal… Att din mamma döpte om dig, ändrade efternamn… Hur lyckades hon?
Farbror Rune hjälpte till.
Honom ska jag nog ta ett allvarligt snack med. Tog ifrån mig mitt hopp!
Snälla, låt bli. Han har alltid hjälpt oss. Han friade till mamma, men hon sa nej.
För att hon älskade din far. Vet du, visste jag deras historia hade jag kanske övertalat henne! Nå, nog om det. Det är mat nu.
Lovisa suckar, men Birgitta flyttar fram tallriken.
Ät! Konstnär vad är det för yrke? Bättre bli redovisningsekonom. Då har man i alla fall inkomst.
Jag vill inte!
Det förstår jag väl Men pengarna får du ändå när du blir arton. Sen är det ditt ansvar.
Först blev Birgitta arg, men sedan log hon plötsligt lurigt.
Du, vet du vad? Jag följer med dig. Och ser till att du verkligen blir konstnär! Jag lovade din mamma att inte lämna dig. Så det så!
Några år senare, i en liten galleri på Södermalm, vandrar en udda trio bland tavlorna en rödhårig, rufsig mormor, en lång pojke med glasögon och Lovisa med sin lilla son på armen.
Nå, vad säger du nu? frågar Lovisa, trots att hon lovat sig själv att inte göra det.
Birgitta blänger på henne, fnös, och tar genast den lille från Lovisa, torkar hans näsa, och smygkramar honom om axeln.
Det är bra, flicka mi! Ramarna är snygga, och färgerna ja, du har slösat onödigt, men det är ändå fint! Men städa på ateljén! Och få ordning på dig, du sover ju inte!
Gustav! vänder hon sig till pojken. Du får hjälpa till. Och nu tar jag lille Simon. Ni får vila ut, klart?
Innan hon går förbi, stannar Birgitta, stryker Lovisa över kinden och viskar:
Mamma är så stolt över dig, flicka mi. Och det är jag också. Du vet det väl? Där ser du! Mitt lilla äpple
Och det är den stora lärdomen Lovisa tar med sig: Att våga vara sig själv, oavsett stormar och andras krav, att familjen är det viktigaste vi har, och att de kärleksfulla orden även i motgångar kan bära oss genom livet som små, glimrande talismaner.
