Bovete istället för tryfflar
Jag stod vid spisen och såg såsen dela sig i kastrullen, just det där jag slitit med i två timmar. Den krämiga tryffelsåsen till svamprisotton skulle blivit len, jämn, nästan levande. Men istället skilde sig fettet, smöret drev ovanpå och den tjocka basen hade lagt sig i klumpar mot botten.
Jag sänkte värmen och började på nytt att sakta arbeta ner kallt smör i små tärningar, cirkelvis. Händerna mindes rörelsen. Utanför hade det redan mörknat gatlyktorna lyste längs Rörstrandsgatan, någonstans där nere hördes dämpade däck mot våt asfalt. En helt vanlig oktoberafton i Stockholm.
Ingrid, blir du klar snart? Jag är hungrig sedan två.
Mats stod i dörren in till köket, men kom aldrig innanför tröskeln som om köket inte var hans område. Bara händerna i byxfickorna och den där blicken som jag, efter tjugotre år, fortfarande inte kunde sätta namn på. Inte otålighet, men något annat.
Tjugo minuter till, sa jag utan att vända mig om. Såsen är envis i dag.
Tjugo minuter. Okej.
Han gick. Jag hörde honom sjunka ner i soffan, och tv:n dundra igång, för att direkt sänkas till nästan ingenting. Signaler jag kände till utantill vid det här laget.
Såsen blev klar till slut. Inte perfekt men rätt nära. Risotton fick rätt konsistens, det där sega mellanläget som är så svårfångat. Jag la upp allt på tallrikar, dekorerade med finhyvlad svart tryffel som jag köpt på Saluhallen av en bekant handlare, för pengar som förr hade räckt till en bra lunch för två på café.
Jag dukade, tände ljus inte för romantikens skull, men för att maten och jag själv ser bättre ut i stearinljus. De trötta vecken syns mindre då.
Mats slog sig ner, tog gaffeln, stirrade ner i risotton.
Länge.
Risotto igen, sa han till sist.
Du bad ju om något med svamp.
Jag sa svamp, ja. Inte nödvändigtvis risotto. Jag åt risotto på restaurang i förra veckan, Johansson, deras kock är ju proffs, det är ju inte så lätt att jämföra.
Jag satte mig mitt emot, tog min gaffel.
Smaka först.
Han smakade. Tuggade långsamt, som om han gjorde en vetenskaplig undersökning.
Riset är lite överkokt.
Det är al dente, som det ska vara.
Enligt dig, ja. Okej.
Vi åt under tystnad. Jag tittade på ljusen. Han studerade sin tallrik, fortfarande med det där uttrycket. Utanför levde Stockholm vidare, utan att bry sig det minsta om risotto.
Såsen är rätt fet, sa han när nästan allt var uppätet.
Jag svarade inte.
Du vill väl att jag ska vara ärlig? Du vill ju utvecklas som kock, inte bara bli klappad på huvudet.
Jag har inte bett om det, sa jag.
Jaha. Synd.
Han gick och såg på fotbollen, medan jag städade undan, diskade, skrapade ut rester ur kastrullen. Tryffelsåsen som kostade som en fin parfym, som jag gjort om tre gånger för att få rätt konsistens. Som jag grunnat på, läst om i den franska teknikkokboken som kostat mer än tre tusen kronor när jag gick på kurs. Som jag bar hem från Östermalm i en särskild burk så den inte skulle skära sig på vägen.
Fet.
Jag lutade händerna mot diskbänken och såg vattnet rinna ner i avloppet. Torkade händerna. Släckte. Gick till sovrummet.
En helt vanlig kväll.
***
Agnes kom vid tre på lördagen. Hon ringde alltid fyrtio minuter innan, och det gav mig lagom med tid att hinna dammsuga vardagsrummet och baka något till eftermiddagsfikat. Min svärmor tillhörde de där som såg allt, lade märke till oreda utan att någonsin påpeka det rakt ut bara en flyktig blick längs med fönsterbrädet.
Hon var sjuttioåtta. Kort och nätt, med så rak hållning att jag alltid blivit lite avundsjuk. Hon hade förlorat sin man för sex år sedan, bodde kvar ensam i sin hyresrätt i Sundbyberg trots att Mats länge velat att hon skulle flytta närmre. Jag hade aldrig försökt övertala henne vidare. Det visste vi båda, fast vi aldrig talade om det.
Den här lördagen såg hon ovanligt blek ut när jag öppnade.
Kom in, Agnes. Jag har bakat valnötskaka.
Tack, Ingrid. Är Mats hemma?
Han gick till Johan. Kommer hem till kvällen.
Hon nickade och gick direkt in i köket. Ovanligt normalt valde hon vardagsrummet med sin favoritfåtölj.
Jag hällde upp te, skar kakan. Vi satte oss mitt emot varandra.
Hur mår du? frågade jag.
Det är bra. Lite högt blodtryck, inget att oroa sig för.
Hon tog en liten bit kaka, tuggade försiktigt.
Gott, sa hon. Det var så enkelt och varmt sagt att en knuta i halsen drog åt.
Vi satt tysta en stund. Agnes drack småklunkar te och såg ut genom fönstret mot de hösttrötta träden utanför.
Ingrid, får jag fråga dig något. Du blir väl inte arg?
Jag ska försöka låta bli.
Hon såg det där längsta på mig.
Kommer du ihåg att du var inredningsarkitekt?
Jag var inte förberedd.
Klart jag minns.
Du var duktig?
Folk sa det.
Jag vet det. Jag har sett dina projekt. Kommer du ihåg den lägenheten du gjorde åt läkarfamiljen på Östermalm? Jag var där det var verkligen vackert. Då tänkte jag: den där människan ser rummet på riktigt.
Jag såg på henne.
Varför undrar du det, Agnes?
Hon ställde ner sin tekopp. Så där försiktigt som människor gör som är vana att allt måste vara ordnat, inget får klinga i onödan.
Därför att jag skäms, sa hon lågt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Agnes hade aldrig nämnt sånt förut, hon tillhörde generationen som tiger om det väsentliga.
Jag borde ha sagt det här för länge sen. Tio år sen, när du slutade jobba. Men jag höll tyst. Tänkte att det inte var min sak. Kanske ville du själv. Kanske var det så det skulle vara.
Hon såg på sina händer där de låg smala och vackra på bordet långa fingrar, noggrant målade naglar trots åldern.
Mats gillar inte avancerad mat.
Jag trodde jag hört fel.
Förlåt?
Han har aldrig gjort det. Magknip redan som ung, du vet. Läkaren sa åt honom för länge sen: ät enkelt, kokt, snällt. Hans absoluta favoriträtt sedan pojkåren har alltid varit köttbullar med potatis eller bovetepudding med smör. Det där enkla det är Mats mat.
Det blev helt tyst i köket. Bara kylen surrade som ett liv långt borta.
Men varför då… började jag, men rösten var inte min.
Varför han bad om tryffel och pratade om silkig sås, menar du. Ja.
Agnes mötte min blick. Något tungt låg där, större än vrede eller medlidande.
För att han tyckte om själva processen. Njöt av att se dig försöka, kämpa, lägga tid och pengar, och sedan satt han där och väntade på din minsta rörelse när han sa “det är inte riktigt bra”. Det gav honom en sorts makt.
Jag satte min mugg sakta på bordet.
Du vet vad du säger?
Jag vet, Ingrid. Jag har tänkt länge innan jag vågade säga något. Jag har varit tyst i trettioåtta år. Sen Klas, Mats pappa, betedde sig likadant med mig.
Klas. Klas Nilsson, hennes man, Mats pappa. Jag träffade honom knappt han gick bort året efter vårt bröllop. Jag minns honom som stor, högröstad och charmig inför folk.
Han älskade mat, sade hon, och i ordet anades bitterheten. Jag lagade, kämpade, hörde hela tiden: för fett, för torrt, för fel. Och så en dag såg jag honom hos sin mamma på landet han åt bovetegröt med smör, tre tallrikar, tyst och nöjd. Han log, sade inget. Bara åt. Lycklig.
Jag satt kvar och lyssnade. Det började regna ute, ett svalt, tunt Stockholmsregn.
Den insikten kom då. Men jag gick aldrig. Så gjorde man inte förr. Och Mats såg och lärde sig att så kunde man hålla någon inom sitt system. Han tog det vidare.
Han gör det alltså med flit, sa jag. Det var inte ens en fråga längre.
Jag tror inte han planerar att såra dig, Ingrid. Människor gör bara det de lärt sig. De vet inte alltid om det själva.
Jag reste mig. Inte för att gå, men för att sitta kvar mättade luften. Jag stod vid fönstret och såg regnet slå mot Vasastans trottoarer.
Tio år.
Tio år av matlagningskurser, böcker, franska och italienska tekniker. Veckohandling på Östermalm för utvalda råvaror. Val av vin, balanser av smaker, nätter när jag låg vaken och äntligen kom på rätt knep med en sås.
Jag trodde det var mitt nya kall. Måste ju hitta något efter inredningsjobbens slut. Men han åt bara bovetegröt inombords.
Varför säger du det nu? frågade jag henne med ryggen vänd.
För att jag är gammal, svarade Agnes, enkelt. Och du är fortfarande ung. Femtiotvå. Det är faktiskt fortfarande början.
Jag vände mig om. Hon såg rakt på mig, utan pity.
Och för att jag är skyldig. Inte med vilja. Men jag lärde honom aldrig något annat. Ska åtminstone säga sanningen.
Jag satte mig igen, tog den avsvalnade tekoppen.
Han kommer inte ändra sig, sa hon. Jag säger inte vad du ska göra. Bara att du behöver veta.
Vi drack upp vårt te mest tyst. Hon gjorde sig klar, jag hjälpte henne med kappan när fingrarna var för stela.
Valnötskakan var väldigt god, sa hon i dörren.
Tack.
Enkel, hemtrevlig. Den bästa du har gjort till mig.
Hon gick. Jag stängde dörren och lutade ryggen mot hallväggen länge, stirrandes på Mats jackor.
***
Nästa två veckor fortsatte jag laga som alltid rullade ut paté på anka, åkte för att fixa skaldjurssoppa, gav mig på dessert enligt japanska metoder jag lärt mig i våras.
Mats åt. Kritiserade. Jag teg.
Men något gled undan inom mig. Ett lager glas mellan mig och allt det andra. Jag såg plötsligt mig själv utifrån där står jag, river citron, slår i saffran, bär ut tallrikar och väntar. Och han tar gaffeln. Och det ögonblicket han bara tittar där fanns det. Nöjet. Inte av maten, utan ögonblicket innan kommentarern.
Jag mindes mina gamla projekt. Hur jag såg helheten i ett rum, hur jag hörde kundernas osagda ord, hur jag gladdes när de steg in i det färdiga rummet och log.
Jag hade en liten studio på Söder. Vi drack dåligt kaffe ur ful kaffebryggare, diskuterade färgkoder sent in på natten.
Mats kallade det osäkert. Sa att jag fick välja: familjen eller stressen. Han tjänade ändå bra, jag behövde inte jobba mer. Och någon måste ju hålla ihop hemmet.
Jag valde familjen. Jag var fyrtiotvå. Tänkte att jag skulle hinna börja igen.
Tio år gick.
Jag tog upp mobilen och skickade ett sms till Karin Sundström, en gammal kollega. Hon hade eget kontor norr om stan. Vi sågs då och då, men mest julhälsningar.
Hej Karin. Skulle gärna träffas om du vill?
Hon svarade efter en halvtimme.
Ingrid! Självklart! Kan du imorgon?
***
Vi satt på kaféet i Vasaparken. Karin var sig lik, om än håret blivit silver vid tinningarna och lite närmare huden. Hon bar det vackert.
Du ser pigg ut, sa hon.
Du ljuger uselt, svarade jag.
Hon skrattade.
Du ser trött ut. Men bra.
Vi beställde kaffe. Jag tvekade, men till slut bara sa det.
Har du jobb, Karin? Till mig alltså.
Hon såg verkligen på mig.
Du menar allvar?
Ja.
Du har inte jobbat på tio år.
Jag vet. Men jag har inte glömt. Jag tror inte det.
Karin höll tyst en stund.
Jag har tre projekt just nu. Ett stort, ett sommarhus, jag behöver någon extra. Men du blir som praktikant, Ingrid. Inte för att du är sämre, utan för att all teknik är ny, klienterna annorlunda. Är du beredd?
Ja.
Lön?
Vad du kan ge.
Hon såg på mig länge till och såg nog det hon behövde.
Kom på måndag.
Jag började på måndag. Tre veckor lärde jag mig nya program, fräschade upp det gamla, gjorde dumma misstag, var arg på mig själv, men något kom tillbaka kroppens gamla hantverk, musklerna mindes.
Hemma lagade jag nu bovete.
Första gången blev det av ren slump. Jag kom hem sent, utmattad, med bara en tanke: sova. Kylen var full av råvaror jag tänkt använda till spektakulär mat, men nu stängde jag den och öppnade istället skafferiet. Bovete. En burk köttfärs. Smör.
Jag kokade bovete, blandade med köttfärsen, smör ovanpå. Satte tallriken på bordet, ropade på Mats.
Han såg på den som om han fått en gåta.
Vad är det här?
Bovete med köttfärs.
Det ser jag. Mår du bra?
Trött. Det blev sent. Lagar något annat imorgon.
Han åt i tystnad. Inte en enda kommentar.
Jag såg på honom och mindes Agness ord: landet, tre tallrikar, smöret. Känslan av att vara hemma.
Mats åt klart och gick. Sade inget. Inte bra, inte dåligt.
Det var också ett svar.
***
Samtalet kom två veckor senare. Jag kom hem från jobbet. Tänkte på färgsättning för ett projekt. Jag tog av mig skorna, hängde av kappan. Tv:n hördes i vardagsrummet.
Var har du varit? sade Mats utan att vända sig. Klockan är åtta.
Jobbade.
Hos Sundström igen.
Det är min arbetsplats, Mats.
Han stängde av tv:n, vände sig om.
Ingrid, vi har inte kommit överens om det här.
Om vad?
Om att du ska hålla dig borta hela dagarna. Vi har ett hem här. Vad äter vi ens? Kylskåpet är tomt.
Det finns ägg, potatis, lite chark. Stek något.
Han såg på mig som om jag talade ett främmande språk.
Skämtar du?
Nej. Säger bara vad som finns.
Och dina tryfflar? Såserna och allt Kan du inte laga ordentligt längre?
Jag satte väskan på stolen. Tog av mig kappan.
Mats, kan vi prata lugnt? Är du redo?
Om vad?
Om oss. Om de här åren. Vad som händer här.
Han stelnade till, typiskt: axlarna lätt fram, blicken lite hårdare.
Vad händer? Jag jobbar. Du är hemma.
Jag är inte hemma längre. Och tänker inte vara det igen.
Så det är bestämt. Utan att fråga.
Jag försöker prata just nu.
Han gick fram till fönstret, sen tillbaka.
Ingrid. Vad har hänt dig? Du brukade vara normal. Vi hade ett fungerande liv. Du lagade, jag gav feedback. Det var vår ordning.
Din ordning, Mats. Inte min.
Jaså, så vi är där nu. Har mamma pratat med dig? Visste det.
Jag såg på honom, mannen jag levt tjugotre år med. Den där lägenheten på Norrmalm som han fått från sina föräldrar, där jag aldrig känt mig helt hemma. Allt var hans: rummen, möblerna, väggarna.
Din mamma sa sanningen, sa jag rakt ut. Bara det.
Vad för sanning? Att hon gillar att göra drama på gamla dar?
Att du alltid tyckt om enkel mat. Att du har känslig mage. Att du älskat bovete och köttbullar sedan du var barn.
Paus.
En mikropaus, men den var där.
Det är strunt, sa han.
Ändå åt du upp utan ett ord för två veckor sen.
Jag var hungrig!
Mats, kan du vara ärlig bara. En enda gång.
Han stod tyst och såg på mig.
Jag vill inte bråka, sa jag. Bara fråga: vill du leva annorlunda? Inte som senaste tio åren?
Något rörde sig i hans ögon. Nästan mänskligt.
Hur då?
Som jämlikar. Båda jobbar. Ibland enkel mat, ibland avancerat, men inget drama kring det. Båda säger vad vi tycker, är öppna. Inga spel.
Tystnad.
Jag har aldrig nedvärderat dig, viskade han. Jag var bara ärlig.
Du var ärlig men lät mig tro att du inte älskar bovete medan jag la pengar på tryffel.
Tyst.
Det var inte ärligt, sa jag enkelt.
Han svarade inte. Gick in i sovrummet och stängde dörren, stilla, inte smällande.
Jag gick till köket. Stekte potatis. Åt ensam. Satt länge med en tekopp och hörde honom vanka runt på andra sidan väggen.
***
De följande månaderna var som islossning. Ingen dramatik, inget filmiskt. Men varje dag släppte ytterligare lite av det gamla greppet över vårt sätt att leva.
Mats prövade olika strategier.
Först stum förnärmelse. Han gick runt som offret i några dagar, väntade på min försäkran och min förlåtelse. Jag erbjöd ingen. Lagade vardagsmat: soppa, köttbullar, potatis. Städade, gick till jobbet, kom hem.
Sen provade han ömhet. Någon gång kom han med tulpaner på november, säkert köpta på Pressbyrån. Han sa han saknat oss två. Att vi borde gå ut mer. Vi åt middag ute, han var uppsluppen, intresserad, frågade om jobbet. Jag trodde kanske kanske!
Dagen efter undrade han varför jag inte planerat något speciellt till hans vänner i helgen.
Jag gör pasta och sallad, sa jag.
Pasta?
Ja.
Allvarligt?
Ja.
Jag såg hans min igen. Den där minen han inte visste att jag numera såg rakt igenom.
Sen kom skandalerna. Högljudda. Uppräkning av allt han gjort för mig: lägenheten, pengarna, möjligheten att gå matlagningskurser. Allt lades upp som investeringar som jag inte återbetalat.
Du har investerat, sade jag stilla. Jag förstår. Men jag är ingen maskin, Mats. Jag är människa. Investeringar i människor fungerar annorlunda.
Han ville eller kunde inte förstå.
Agnes ringde mig varje vecka. Korta, varma samtal. Höll med. En gång sa hon:
Han är väl arg på mig nu.
Lite, sa jag.
Låt honom. Men du ska veta en sak: jag står på din sida. För första gången står jag på någons sida, förstår du.
Jag förstod.
I december fick jag första egna projektet av Karin. Liten lägenhet i Hammarby Sjöstad, ung familj. Jag sov dåligt flera nätter rädd att ha glömt allt.
Det hade jag inte.
Kunden, en ung kvinna, steg in i det färdiga vardagsrummet och blev stående. Efter en lång stund vände hon sig om.
Du är magisk, sa hon.
Jag mindes precis det där. Hur det kändes.
***
I februari stod det klart för mig att Mats och jag inte skulle hitta tillbaka. Inte för att jag gav upp. Jag pratade, jag sov hemma, försökte skapa något nytt. Men han ville ha mig tillbaka som den jag varit, vid spisen, alltid väntande på ordet. En spegel, inte en fru.
Hur vet man att man lever med någon som manipulerar? Kanske när man upptäcker att det han behöver mest är själva förväntan på hans omdöme. Utan det vet han inte vem han är.
Mats var inte elak. Drack inte, slog inte, var lojal. På sitt vis tyckte han om mig.
Men att bo ihop mer gick inte. Inte för att det gjorde dagligen ont. Men för att jag långsamt krympte. Blev mindre än jag varit.
Jag begärde skilsmässa i mars.
Han förstod inte först. Försökte övertyga mig. Blev arg. Försökte igen. Agnes kom och pratade med honom och efter det var han förändrad. Inte medgörlig, men mer avskärmad, fjär. Han drog sig tillbaka.
Lägenheten var hans. Det visste jag redan. Jag flyttade till min vän Eva, som hade ett rum fritt och bodde där tre månader tills jag hittade en tvåa på Södermalm. Utsikt över en enkel gata. Inte ståtlig som Vasastan, men verklig.
Jag inredde själv. Små projekt, men varenda detalj valde jag med kärlek. Jag visste plötsligt precis vad jag ville det hade jag bara aldrig frågat mig själv innan.
***
Det har gått ett år.
Det är april. Jag har fyllt femtiotre. Utanför mitt köksfönster mot Blecktornsgränd slår något litet vitt på träden, jag vet inte vad det heter, men jag ser på det varje morgon när jag brygger kaffe.
Kaffet gör jag enkelt, i kastrull. Bra bönor, men ingen dramatik.
Karin tog in mig som delägare i kontoret i januari. Vi har fyra projekt, jag ansvarar för två. Jag sover rimligt. Ibland vaknar jag och tänker på rumsflöden eller ljussättning, men det är positiva tankar, inte oro.
Agnes ringer fortfarande varje vecka. Senast besökte jag henne i Sundbyberg och tog med tårta. Vi pratade länge. Hon berättade om sitt äktenskap, de där åren av tystnad. Jag tänkte på hur sorg överförs genom generationer tills någon säger: stopp.
Agnes kunde inte stoppa. Men hon hjälpte mig att göra det. Det är också något.
Mats bor kvar där. Vi hörs ibland, mest om praktiskt. Jag har hört att han börjat gå matlagningskurs, och kanske är det sant. Människor ändras ibland när de inte längre har någon att hålla nere.
Jag tänker inte ofta på honom. Ibland blir jag stående någon gång framför tryffel i burk och känner… ja, en sorts blandning. Varken bitterhet eller hån. En komplicerad känsla. Tio år sätter spår.
Men jag fastnar inte där.
Andreas träffade jag i höstas. Han var kund, ville göra om lägenheten efter att hans fru dött. Hon hade gått bort fort, cancer. Kvar plåtades gamla väggar, fotografier på henne. Han bad mig lämna bilderna men göra det ljust, modernt. Lätt att andas i.
Det förstod jag så väl.
Han är femtiofyra, ingenjör, arbetar med broar. Jag funderade på det ibland: han bygger broar, jag gör rum. Kanske är det därför vi trivs.
Han är lugn, pratar vanligt, ser en i ögonen, skrattar när något verkligen är roligt, försöker inte vara märkvärdigare än han är.
Redan andra gången frågade han om vi skulle ta en kaffe efter mötet. Vi tog en kaffe. Sen en promenad. Sen bio, där vi såg en halvdan fransk film och han skrattade på riktigt några gånger. Jag kände det här har jag saknat: någon som faktiskt lever.
Vi ses nu några fredagar i månaden. Utan stress.
Han kommer hem till mig på fredagar.
***
Det är fredag.
Jag kom hem vid sex, packade ur matkassen. Köpt kycklingklubbor, potatis, lök, morötter, dill, gräddfil.
Det blir en sorts gratäng av kyckling, potatis, lök, morötter, smör, toppad med gräddfil, in i ugnen. Dill ovanpå. Rätt som man lagar när man bara vill ha något hemtrevligt. Inte avancerat. Bara hemmamat.
Medan gratängen stod i ugnen bytte jag om. Doften fyllde kvadraten. Lök, kyckling, vitlök. Barndomens kök hos farmor. Jag visste inte jag mindes det.
Vid sju ringde det på porttelefonen.
Jag släppte in honom. Andreas kom in, ställde en påse på hallgolvet. Där stack det upp en flaska vin.
Hej, sa han.
Hej. Vad luktar det så gott?
Han sniffade.
Potatis?
Gratäng. Klar om en stund.
Perfekt, sa han enkelt. Hängde av sig. Jag tog med vin. Och…
Han rotade i påsen.
Choklad. Med nötter, du gillar det va?
Jag tog asken.
Hur visste du?
Du sa det i september när vi gick förbi godisaffären.
Jag stod där med den enkla asken och kände att det var för stort för ord.
Du minns sånt, sa jag.
Jag försöker, sa han, utan överord.
Vi gick till köket. Jag öppnade ugnen, kollade gratängen. Han korkade upp vinet, hällde upp. Satt på pallen vid bordet.
Hur går Arbetargatan-projektet? frågade han.
Svår kund. Vill ha allt och inget ska kosta.
Så kan det vara.
Men det blir nog bra. Högt i tak, så går det att göra något speciellt.
Han nickade. Såg på när jag rörde i kastrullen.
Ingrid?
Ja?
Är du lycklig? Alltså just nu?
Jag såg på honom. Han menade allvar, utan extra laddning.
Just nu, ja. Riktigt lycklig.
Bra, sa han. Lämnade det där.
Gratängen var klar. Jag tog ut den, lät den vila, hackade dill, strödde över, ställde på bordet. Ingen duk, bara kökslampan.
Andreas såg på maten.
Vad fint, sa han.
Bara en gratäng.
Den både luktar och ser jättegod ut. Kan du göra fult, egentligen?
Jag skrattade.
Har aldrig försökt.
Vi åt. Han tog om utan att säga något, bara höll fram tallriken.
Vi pratade om allt möjligt hans jobb, hans dotter, mina resplaner. Han föreslog Finland i sommar. Lugnt och stilla.
Sen drack vi te och åt chokladbitar.
Utanför var Stockholm i april, fukt, asfalt, något vitt och blommande i träden utanför fönstret.
Jag tänkte: det här är det. Ingen fest, inget märkvärdigt bara en kväll, bara ett varmt liv bredvid. Bara trygghet, mat som luktar hem, och ingen väntan på det där Ordet.
Ibland tänker jag på åren som gått. Tryfflar, skaldjursfond, kastruller med svåra såser. All kraft jag lagt ner för att höra “för fett”. Jag kan känna sorg. Men att stanna kvar i ånger är också en lyx jag inte längre ger mig.
Kvinnors självkänsla jag läste det någonstans. Den är inget medfött, den byggs. Ibland från grunden efter femtiotvå, över en nyprogrammerad ritning på någon annans kontor. Det går, även när man är arg på sig själv.
Personliga gränser, ett modeord. Jag ogillar modeord. Men jag förstår innebörden nu. Det är bara att veta var man slutar, var någon annan börjar. Ingen mur bara medvetenhet.
Enkelt recept på lycka? Kanske så här: gör det du är bra på. Umgås med folk som ser dig. Laga mat du vill. Vänta inte på ordet.
Vad tänker du på? sa Andreas.
Jag såg på honom. Hans lugna ansikte. Tekoppen i handen.
Gratängen, sa jag.
Han skrattade.
Rätt bra ämne ändå.
Absolut, sa jag. Mer te?
Gärna.
Jag reste mig, fyllde hans kopp, min egen med. Ställde in kannan. Såg på det lilla vita i träden utanför fönstret.
Andreas?
Ja?
Du kommer aldrig säga att jag haft i för mycket salt, eller hur?
Han mötte min blick.
Nej, det var lagom, sa han allvarligt.
Och om jag råkar salta för mycket någon gång?
Han funderade.
Då säger jag, “ta lite mindre salt nästa gång”, och äter upp ändå.
Jag nickade.
Bra svar.
Jag försöker, svarade han. Tog sista chokladbiten. Du har väl inget emot det?
Ta du.
Utanför dansade vita kvistar. Stockholm brummade lugnt vidare, obekymrat om våra såser eller år som gått och år som kommer. Staden levde. Jag levde. Teet var varmt och doften av gratäng höll sig kvar i min lilla kök, bredvid den krukväxt jag köpte sist bara för att bladen var vackra.
De var fina.
Så så lever jag nu.
