Helgmake
Köttbullen låg exakt i mitten av tallriken. Håkan tittade på den och kände hur magen förrädiskt kurrade.
Majlis, kan jag ta en smörgås? Jag är hungrig.
Håkan, middagen är om tjugo minuter. Varmrätten svalnar annars.
Det går fort, bara en liten bit.
Kan du inte vänta tjugo minuter? Jag har räknat ut allt i förväg. Potatisen ska vara klar prick sjutton och femton. Kycklingen sjutton och tjugo. Om du tar något nu blir du inte hungrig till maten.
Håkan suckade lågt och satte sig vid bordet. Majlis stod vid kylskåpet och lade in varorna från Coop. Allt hade sin plats. Mjölken på andra hyllan till höger, osten i ostfacket, yoghurten efter utgångsdatum, närmast kanten de som gick ut snart.
Kan jag i alla fall ta lite te?
Häll upp om du vill. Endast en tesked socker.
Majlis, jag är vuxen.
Du har förhöjt blodsocker, för din släkt både pappa och farfar hade diabetes. En tesked.
Håkan sträckte sig efter tekannan, men Majlis hann före, tog hans mugg, hällde upp, mätte noga ut socker och ställde muggen framför honom.
Sådär. Drick.
Han såg på muggen. Sedan på hennes rygg där hon böjde sig mot kylen. Han tog en klunk. Teet var tunt och nästan osött. Han sa inget.
Ute hade det redan börjat skymma. Oktober i Stockholm blir mörk tidigt, och i deras förort, där husen låg tätt som tändsticksaskar på hyllan, föll skymningen snabbt. Lyktorna på gården lyste jämnt, bilarna stod parkerade där de brukade. Allt var som vanligt.
De var femtiosju och femtiofem år. Tillsammans i trettio år. Lägenheten skinande ren, tyst som ett bibliotek.
***
Lördagsmorgnar började klockan åtta i deras hem. Inte för att de inte kunde ligga kvar, utan för att listan började då. Majlis skrev den för hand i rutig anteckningsbok på fredagskvällen.
08.00: Frukost.
08.30: Våttorka.
10.00: Handla. ICA Liljeholmen, separat lista för rengöringsmedel.
12.00: Lunch.
13.00: Vila, en timme.
14.00: Besök hos moster Rut.
17.00: Hem igen.
17.30: Middag.
18.30: Tv eller bok.
22.00: Sova.
Håkan kunde listan utantill. Inte för att han läste den, utan för att den inte ändrats på femton år. Endast namnet på affären och tiden för släktbesöken växlade ibland.
Han torkade hallgolvet, tryckte skurtrasan från vägg till vägg, och tänkte på fisket. Bara så där. Länge sedan han var ute med metspöet. Åtta år? Sista gången, med gamle kompisen Kent Wikström, ute vid Järvafältet. De fick tre små abborrar och en mört. De satt vid vassen tills det blivit mörkt, kokade fisksoppa över öppen eld i en sliten kastrull och skrattade så att änderna flög runt dem.
Han kom hem sent den gången. Majlis satt vaken.
Vet du vad klockan är?
Vet, Majlis. Vi fastnade lite.
Jag ringde dig åtta gånger. Maten är i kylen. Inte lika god längre.
Förlåt.
Vet du hur orolig jag var?
Förlåt, Majlis.
Efter det blev det inget mer fiske. Inte för att hon förbjöd det. Det bara hände. Alltid var det något annat ärenden, renovering, släktingar tills han slutade föreslå det. Det var enklast så.
Håkan, du sköljer väl skurtrasan ordentligt? Inte för torr, då blir det ränder.
Han vred ur trasan precis som hon sa, även om han aldrig såg skillnaden. Golvet blänkte. Majlis var stolt över sitt hem. En gång sa hon i telefon till en väninna: “Man kan äta på mina golv”. Håkan hörde genom väggen och tänkte att han aldrig skulle vilja äta från golvet, hur rent det än var.
Det gick enligt plan. Handlingen. Lunchen. Moster Rut bjöd på potatispaj, bottnen var bränd på ena sidan och Majlis påpekade diskret men tydligt: “Rut, du kanske borde kolla din ugn, den värmer nog ojämnt.” Håkan åt tre pajer och tänkte att de smakade extra gott just för att de var brända.
De kom hem sjutton tjugo, tio minuter för tidigt.
Majlis bar in kassarna, satte på tevattnet och tog fram ostkaka hon gjort på morgonen. Kakan var perfekt skuren, sex identiska bitar.
Håkan satte sig vid bordet, såg på bitarna och kände den där tysta paniken krypa sig på inte från kakan, utan från allt på en gång: att han visste precis hur nästa dag skulle bli. Nästa vecka. Om ett år.
Han åt upp, drack ur och gick och satte sig framför tv:n.
***
Dammsugaren gick sönder en onsdagkväll. Den bara dog. Håkan plockade isär den över köksbordet och såg genast: filtret igensatt, trasig borste. Lätt fixat för honom: han hade varit servicetekniker på Ericsson i tjugotvå år.
Majlis kom in i köket, stannade i dörren.
Vad gör du?
Lagade bara. Filtret var igensatt, borsten sprucken.
Ring service. Du behöver inte krångla själv.
Det är ingen större sak, Majlis.
Sist du lagade vårt strykjärn själv dog det; gången innan lödde du ihop något och det gick bara att värma på ena sidan.
Den här gången är det annorlunda.
Men snälla, du är ingen elektriker.
Jag är ingenjör.
På jobbet. Inte här hemma.
Något i honom flyttade sig då, något tungt som länge legat stilla röck till lite. Han såg på dammsugaren, sina händer, hennes lugna, självklara ansikte.
Jag fixar den, Majlis.
Håkan…
Jag. Fixar. Den.
Hon såg förvånad ut, sedan lätt irriterad, gick ut igen.
Han slet med dammsugaren i en timme. Sedan gick den bättre än innan. Håkan satte ihop den, städade upp och satte igång dammsugaren bara för ljudets skull.
Majlis gick förbi, tittade in, nickade. Sa inget.
Han insåg att han väntat sig ett “bra gjort”.
***
Han såg lappen vid tunnelbanan: “Reparation av gamla apparater, stafflier m.m. Vänd er till adressen nedan.” Hans gamla gramofon, en Tandberg, stod i hallen och hade varit död i tre år. Majlis ville kasta den. Han sa varje gång “sen”. Ställde upp på hyllan igen.
Gramofonen köpte han innan de gifte sig. Pappan hjälpte till. Håkan lyssnade på Evert Taube och Cornelis på den, vinylerna ståendes vid fönstret i studentrummet. När han flyttade ihop med Majlis la hon skivorna i en låda i förrådet: “De drar bara damm.” Ibland gick han dit, kollade att de fanns kvar.
Telefonen hos reparatören svarade aldrig. Håkan åkte dit: en gammal portuppgång nära Odenplan, sekelskiftsfastighet med tunga trädörrar och flagande puts.
Korridorskylt, tredje våningen. Han ringde. Lång väntan. Steg. Någon tappade något. Dörren öppnades.
En kvinna i ungefär hans ålder, i stänkig linneförkläde, blå och gul färg på sig, håret i oordning, några slingor stående rätt ut. Grön färg på kinden.
Hej! Kommer du för annonsen?
Ja, jag hörde att ni reparerar…
Kom in, kom in. Jag heter Siv. Akta staffliet i hallen!
Han steg in och stannade till.
Ateljén såg ut som förr, som under studentåren när han besökt vänners konstnärsrum. Stafflier överallt. Halvfärdiga dukar, tjock målarfärg av flera lager. Fönsterbrädet fullt av penslar och tuber. En tidning låg färgklickad på golvet. På soffan låg en stor, rödtigrerad katt och betraktade honom likgiltigt.
Det luktade färg, linolja, kaffe och något annat han inte kunde sätta ord på. Liv, tänkte han.
Ursäkta röran, sa Siv, jag har målat hela morgonen, hann inte städa.
Det gör inget, sa han. Och förvånades över att han verkligen menade det.
Vad är det du vill ha fixat?
En gammal Tandberg grammofon. Drivremmen tror jag, eller motorn. Hade händerna där men det är mer än jag kan laga.
Oj! Dem har jag sett. Har du kollat batteriet i fjärren? Kontaktfel ibland.
Jag har kollat. Något större strul.
Siv nickade.
Har du den med?
Nej, jag ville fråga först. Ingen svarade på telefon.
Jag tappar bort mobilen flera gånger om dagen, hittade den under soffan igår. Ta hit grammofonen, vi kollar. Fast kan du hjälpa mig idag? Då får du rabatt, okej?
***
Staffliet stod nära fönstret. Välanvänt, stabilt men hopplöst slitet. Klämman för duken vägrade hålla vinkeln.
Här, ser du Siv pekade gångjärnet gick sönder, försökte skruva fast men det är för litet skruv.
Håkan satte sig på huk, kollade. Bad om en skruvmejsel. Siv kom tillbaka med tre sorter men ingen aning om vilken. Han tog rätt, tog ut skruven, bad om eltejp, lindade, skruvade tillbaka. Staffliet höll för stunden.
Detta håller tills du köper en M6-bult med mutter. Finns på Clas Ohlson.
M6… om jag får skriva upp?
Hon doppade en pensel i svart och skrev rakt på tidningen på golvet: “M6 bult m mutter!”
Håkan skrattade, förvånad över sig själv.
Slänger du tidningen glömmer du.
Nå, då tejpar jag den på kylen. Kom, vi tar te! Har gamla kålpajer.
Han tänkte säga att han måste hem. Att Majlis väntade.
Gärna, sa han.
***
De drack te i köket. Fönstret mot gården, krukväxter av oklart slag. Pirogerna låg på ett fat, rakt på bordet.
Håkan tog en. Den var från igår, lite seg, men smaken slog till kål, lök, ägg, precis som hans mamma brukat.
Jättegott, sa han.
Verkligen? Jag lärde mig baka av dottern innan hon stack till Lund, pluggar nu konstvetenskap. 22 år, vuxen och förståndig, inte som jag.
Har du bott här länge?
Tjugofem år. Förut bodde vi ihop… min exman och jag. Vi skilde oss i fjol. Nu bor jag och katten Algot här.
Algot lyfte huvudet långsamt, såg mot köket och rullade ihop sig igen.
Saknade du honom?
Skilsmässan? I början, ja. Men… du vet, som att gå länge i för små skor till slut vänjer man sig vid smärtan och tror det ska vara så.
Håkan såg ut på gården. Ett träd stod där, nästan kalt, bara några gula löv kvar.
Är du ingenjör? frågade Siv.
Ja. På Ericsson i Liljeholmen.
Spännande?
Nä, mest jobb. Fast… jag gillade meka, förr. Göra saker bara. Och fiske.
Fiske? Berätta.
Han blev paff; hemma byttes alltid samtalet bort från fiske. Men Siv såg nyfiket på honom.
Förr fiskade vi jämt på somrarna. Farsan tog med mig innan gryning. Doften av vatten, stilla, morgontystnad… Man hörde plasket längs vassen.
Siv lutade hakan mot handen, lyssnade.
Körde ofta ut med Kent. En gång drog vi upp en jättemört i Norrviken, trodde det var ett trästycke först, så stort var den.
Han pratade och pratade, insåg inte förrän han såg på klockan att han varit där två och en halv timme. Nästan nio på kvällen.
Usch då, jag måste gå!
Såklart, sa Siv. Tack för hjälpen med staffliet. Och för fiskberättelsen.
Fisken?
Ja, nu kan jag föreställa mig sjön.
På väg till tunnelbanan tänkte han: när lyssnade någon på mig så där senast?
***
Majlis satt i köket när han kom hem. En kall middag stod under ett lock. Hon hade ansiktet han kände från de långa samtalen, en förlängd upptrappning.
Var har du varit?
Kollade grammofonen, hjälpte en kvinna att fixa staffli. Blev sent.
Du kunde ha ringt.
Tänkte inte att det skulle ta så lång tid.
Jag väntade dig till sju. Köttbullarna är kalla jag värmde dem två gånger, nu är de torra.
Håkan såg på tallriken, sen på henne.
Förlåt för köttbullarna.
Det handlar inte om köttbullar! Vi har en överenskommelse. Går du ut säger du till. Det är respekt.
Jag förstår. Tänkte inte.
Du tänker aldrig. Som när du köpte fel gräddfil i tisdags fast jag hade skrivit “mager”. Fick kasta bort.
Han tog av jackan, hängde upp den. Armarna lugna, något spände åt inuti som en fjäder som dras upp tyst.
Jag åt hos henne. Pajer.
Pajer.
Ja.
Du åkte för en grammofon och kom hem klockan nio och har ätit paj med en kvinna?
Jag hjälpte henne med staffliet, vi drack te. Hon bor där ensam med sin katt.
Vem är hon?
Hon heter Siv. Femtiofyra år, konstlärare. Skild.
Du känner hela hennes livshistoria.
Vi pratade. Bara pratade.
Majlis ställde köttbullarna i kylen. Rörelserna vassa och precisa.
Värm själv om du vill. Jag går och lägger mig.
Hon försvann. Håkan satt ensam vid bordet. Regnet smattrade mot rutan. Han tänkte: regnet följer ingen lista.
***
Fler tillfällen följde. Han tog med gramofonen, Siv bad om två dagar. När han kom tillbaka var den lagad, en vän hade fixat motorn. De drack te igen, den här gången hade han köpt prinsesstårta från konditoriet.
Sedan började han komma “bara för att kolla staffliet igen”. Siv hade köpt fel bult, tagit M4; han skrattade så de båda skrattade, och han skruvade fast rätt bult som han tagit med, för säkerhets skull.
Han berättade aldrig riktigt för Majlis vad han gjorde där. Ibland sa han bara att han skulle till “verkstaden” eller “ett ärende”. Majlis frågade ett par gånger, han svarade kort. Kanske ville hon inte veta mer. Kanske räckte det för henne att han kom hem till middagen.
En kväll blev det sent igen. Han och Siv tittade i hennes Cezanne-bok, hon berättade hur denne målade ljus, och tiden bara försvann. Håkan hörde på och insåg att han aldrig ens funderat hur konstnärer arbetar med ljus förr, men det var fascinerande.
Majlis väntade.
Köttbullarna…
Lyssna, Majlis.
Hon granskade honom. I blicken något nytt inte irritation, utan oro. Verklig oro.
Håkan, vad är det som händer?
Ingenting. Jag besöker en väninna ibland, vi pratar bara. Hjälper varann. Hon är trevlig.
Förstår du vad du säger?
Ja. Det är inte… han tystnade inte det du tror. Vi pratar.
Bara pratar.
Ja.
Håkan, vi har varit tillsammans i trettio år. Jag har byggt det här hemmet, lagat din mat, kollat din hälsa och vår ekonomi. Jag arbetar som ekonomichef på Skanska. Jag hinner allt. Jag tänker på oss.
Jag vet, Majlis.
Varför väljer du då henne före vårt hem?
Han hade inget svar. Eller så hade han, men kunde inte säga det utan att skada.
***
Han stack på fredagskvällen. Packade sin väska: ett par skjortor, rakhyvel, en bok. Majlis stod i dörren och såg på medan han packade.
Vart ska du?
Jag måste vara för mig själv. Tänka.
Håkan, du är dum.
Kanske. Men jag åker.
Du ska till henne.
Jag behöver tänka.
Håkan!
Han slöt väskan. Vände sig. Majlis stod där i sin perfekta morgonrock, rak i ryggen, armarna i kors, ansiktet ovant förvirrat, som om alla hennes verktyg plötsligt slutat fungera.
Jag ringer. Sa han.
Och gick.
***
Siv ställde inga frågor. När han letade sovplats ringde han och frågade om han fick sova över någon natt.
Självklart, soffan är ledig. Kom.
Han sov på soffan bland hennes stafflin. Algot la sig hos honom på nätterna. Siv kokade kaffe i liten kaffepanna med kardemumma. De satt på köket, lyssnade på radio, pratade om vädret eller Algots ständiga blomätande.
Majlis ringde. Först timvis, sedan mer sällan. Håkan svarade ibland, Majlis sade:
Har du tagit dina blodtrycksmediciner? Du vet var du har dem?
Ja, Majlis.
Tog du med varmare jacka? Det ska bli kallare.
Ja.
Du har läkartid om två dagar, fyra på eftermiddagen. Du minns, jag bokade i januari.
Okej.
Kan du inte bara komma hem? Vad saknar du där?
Han tystnade.
Majlis, jag ringer.
Sedan kom ett sms från hennes väninna Birgitta: “Håkan, nu får du väl ändå ge dig. Majsan mår så dåligt.” Sedan ringde hans chef från Ericsson: “Vad har hänt, Majlis ringde och är orolig.” Sen ett meddelande från hennes kusin.
Han log åt hur Majlis samlade styrkor, spred nyheter, fördelade uppgifter precis som alltid när hon förlorade kontroll.
Hur är det? frågade Siv en kväll.
Märkligt. Lite läskigt. Ovant.
Det förstår jag.
I morse visste jag knappt vad jag skulle ha på mig. Valde skjorta själv inte den vita, inte ett måste, utan den blå. Och insåg att jag inte valt själv på tjugo år.
Hon valde åt dig?
Låg alltid framme. Så det blev rätt färg, rätt väder. Jag… har bara vant mig.
Siv sa inget.
Hon älskar mig, sa han. Hon gör det.
Det tror jag.
Men med henne försvann jag. Någonstans på vägen blev jag bara en bit av hennes schema.
***
Majlis dök upp på söndagen. Fann adressen via samtalslistor; det var typiskt henne. Håkan öppnade. Några sekunder bara stirrade de på varandra.
Får jag komma in? frågade hon.
Han släppte in henne.
Majlis såg sig omkring och rynkade nästan på näsan, fast hon höll igen. Sivs färgglada sjal, en gammal jacka med färgstänk, staffli i rummet. Algots matskål på golvet.
Siv klev ut från köket. De möttes med avvaktande blick.
Hej, sa Majlis.
Hej, svarade Siv lågt.
Majlis vände sig till Håkan.
Mår du bra?
Det är okej.
Tar du tabletterna?
Majlis…
Jag undrar bara.
I köket stod Håkan just och hackade sallad, gurkorna i stora, ojämna bitar. Majlis stannade upp när hon såg dem. Gurka skulle vara perfekt skivad.
Majlis, du behövde inte komma.
Håkan, jag har gett dig hela mitt liv rösten veknade Trettio år har jag tagit hand om dig. Du förstår väl att allt, allt jag gjort, var för dig?
Jag vet.
Varför då?
Siv sa från dörren:
Majlis, får jag säga något? Inte som någons konkurrent, utan som medmänniska.
Säg, svarade Majlis utan att vända sig.
Omtanke är när någon mår bra med dig. När det är lätt att andas. Men om någon bredvid dig knappt kan andas, är det inte längre omtanke. Då kvävde du honom, Majlis.
Det blev tyst länge.
Du vet inget om vårt liv, sa Majlis till sist.
Nej, erkände Siv.
Håkan gick nära Majlis, tog hennes hand hon drog sig inte undan.
Majlis, jag söker skilsmässa. Jag har bestämt mig. Inte för att jag inte har älskat dig. Bara för att jag inte står ut.
Hon såg på deras händer. Släppte dem sakta. Hämtade handväskan, rak rygg som alltid, steget mjukt och bestämt.
Glöm inte tabletterna, de ligger i översta högra lådan, blå asken.
Dörren gick igen.
***
Skilsmässan tog ett halvår. Lägenheten fick hon. Han hyrde ett rum nära Odenplan, nästa portgång. Komiskt, men ändå.
Livet byggdes om långsamt, som en gammal fasad som inte rivs men skrapas varsamt fram.
Första månaderna gjorde han märkliga saker: handlade vad han ville, inte vad som stod på listan. Valde fel bröd, men det han ville ha. Åt ibland stående vid kylen. Gick och la sig när han ville ibland efter tolv, fast det var “oförnuftigt”. En kväll satt han uppe till ett, såg en gammal film han inte sett på decennier och kände barnslig lycka.
Med Siv var allt annorlunda. Båda visste vad de kände, men ingen hade bråttom. De visste hur viktigt det var, och att därför behövde det ske i sin takt.
På våren for de och fiskade.
Håkan lånade spön. Sivs gamla röda Volvo pustade sig ut till en liten sjö utanför Sigtuna. Siv hade aldrig fiskat hon sa det ärligt.
De satt i kylan, morgonfuktigt gräs. Håkan upptäckte att han glömt termos.
Ingen termos. Fan också.
Skitsamma, sa Siv. Men titta på dimman ovanför sjön.
Dimman vit och lätt. Solen steg försiktigt, allt badade i rosa snedljus.
Vackert, viskade Siv.
Väldigt.
Han fick upp en abborre, liten men pigg. Siv skrattade högt när den sprattlade i hans händer.
Släpp den, släpp, stackaren!
Han släppte.
De åkte hem utan fisk, insmetade i lera Håkan hade halkat i brynet, dragit med sig Siv så de båda ramlade och skrattade så det hördes över hela sjön.
Hans jacka var förstörd.
Det gör inget, sa Siv. Vilken morgon ändå!
Han såg henne lerig på ärmen, leende, håret som spretade ut ur mössan och tänkte: Det här är livet. Jacka och dimma, inte listor.
***
De gifte sig på hösten, ett och ett halvt år senare. En liten bröllop: Kent från jobbet, Sivs väninna Gun-Britt som tog bilder, Algot låg på fönsterbrädan och försökte låtsas oberörd.
Livet med Siv var levande, ibland galet. Hon kunde spendera halva kassan på färg och glömma köpa bröd. Han meckade i timmar med gamla radioapparater från second hand, köket fullt av delar. Hon tappade nycklarna två gånger i veckan. Han glömde stänga av vattnet i diskhon.
De bråkade ibland, om pengar, om hennes torkade penslar han hittade överallt, om hans verktyg som han “tillfälligt” la där ingen väntade sig. En gång hittade hon hans skiftnyckel i kylen han mindes inte ens att han lagt den där.
Men ingen räknade poäng, ingen antecknade fel. De sa förlåt oftast genom att någon kokade te. Det räckte. Och så blev det kaffe igen.
***
Majlis fick höra om bröllopet av Birgitta. Birgitta visste allt om alla och höll alltid alla informerade.
Efter skilsmässan drevs Majlis av vana. Lägenheten skinande, maten på minuten. Jobbet likadant. Men kvällarna för tysta, för stora. Köket, där hon ställde två koppar te, av gammal vana. Hon tog bort en. Det var oväntat smärtsamt.
Chefen, Siv-Britt, hejdade henne efter ett möte.
Majlis, hur är det?
Det är bra.
Det är andra månaden du säger så. Jag ser att det inte stämmer.
Familjeproblem.
Maken gått?
Majlis såg upp.
Hur visste du?
Jag vet inte. Jag ser. Jag gick också igenom det, tio år sen. Ett råd: städa inte ut allt känslomässigt direkt. Prata med någon, gå till psykolog om du kan.
Majlis tänkte säga att hon inte behövde råd. Men höll tyst.
***
Hon hittade en psykolog via nätet. En kvinna, nästan femtio, liten mottagning nära Medborgarplatsen. Tre första gångerna sa Majlis knappt något, svarade kort, kände sig obekväm.
Fjärde gången frågade psykologen:
Majlis, när var du riktigt rädd? Inte för din man, men för dig själv.
Hon satt länge tyst.
När han packade. När jag insåg att han skulle gå och att jag inte kunde hejda det. Att jag inte hade kontroll.
Varför var kontrollen så viktig?
Hon tänkte. Snö föll utanför, tunn, våt snö.
För annars faller allting. Alltid varit så. Min mamma sa alltid: “Majsan, håll ihop allting, annars sticker mannen.” Så levde hon. Pappa stack ändå. Men hon fortsatte ändå.
Tystnaden i rummet var mjukare än hemma.
Så du var alltid rädd att förlora om du släppte taget?
Ja.
Och vad blev det av det?
Höll man för hårt, förlorade man ändå.
Det var svårt att säga. Men när hon sa det kände hon lättnad.
***
På Gun-Britts inrådan gick hon till Kulturhuset på akvarellutställning. Det var söndag, tomt hemma; hon behövde röra på sig.
Utställningen var faktiskt fin. Hon behärskade inte konst, men gillade hur ljuset strömmade genom färgerna.
Hon stod framför ett landskap när en man kom. Något äldre, vänliga ögon, lite frånvarande.
Intressant, sa han lågmält, mest till sig själv här har konstnären lämnat hörnet ofärgat, ser du? Papperet blänker fram, det ger hela bilden liv.
Majlis såg. Hon hade inte märkt.
Jag heter Olle.
Majlis.
Han var fumlig. När de gick ut fastnade han i dörren, fick inte igen dragkedjan på jackan, strulade.
Får jag…
Hon gjorde dragkedjan rätt.
Tack, sa han som om det var världens tjänst. Jag har kämpat hela månaden med den.
Du behöver en ny jacka.
Jag skjuter upp, hatar shoppa.
De stod där en stund. Han lärde ut gitarr på vuxenskolan. Sa att han alltid gick på utställningar.
Vore kul om du kom nästa söndag.
Hon svarade inte. Men nästa vecka gick hon dit.
***
Olle var… annorlunda. Hans fru död tre år tidigare, nu levde han ensam, drack te, spelade gitarr, visste sällan vad det var för dag, kunde prata länge om varför vissa träd växer som de gör.
Majlis ville ordna till honom. Skrev uppgifter i kalender, sorterade burkar i köket, började ibland flytta om.
Han tog försiktigt hennes hand.
Majlis, det är min kök. Det funkar för mig.
Hon såg på burkar, sen hans hand om hennes. Han var inte arg. Bara lugn.
Förlåt, sa hon. Dum vana.
Inte dum. Men min kök.
Okej.
Och lämnade sakerna som de var.
Det var litet, men hon lade märke till det. Började hålla tillbaka ibland när fingrarna for iväg för att styra.
Psykologen sa:
Du kan inte styra andra. Bara dig själv. Och du, det är mycket roligare så.
Majlis funderade mycket.
Hon började baka. Förr följde hon recept slaviskt, men väninnan gav recept att “ta kanel efter smak”. Efter smak! Hon stod och undrade vad det betydde.
Hon tog mycket kanel. Pajen blev bitter, men doften… Hon åt hälften stående, rykande varm.
Du kan baka? frågade Birgitta.
Jag lär mig, sa Majlis. Det misslyckas ibland. Men det är roligt.
Birgitta tittade.
Du har förändrats, Majlis.
Kanske.
Till det bättre.
Majlis svarade inte. Men ute på gatan log hon. Bara mot gatan. Utan orsak.
***
Två år senare sågs de. Av en slump, i Humlegården. Håkan och Siv promenerade mot Strömmen, Majlis satt på en bänk med bok och väntade på Olle, som köpte kaffe vid kiosken.
Hon såg honom först. Han gick lite före Siv, i blå skjorta, samma hon mindes från första gången. Siv i lång kappa, något roade henne, båda skrattade.
Majlis la boken på knäet.
Håkan såg henne, stannade till. De såg på varandra. Han gick fram.
Majlis. Hej.
Hej, Håkan.
Siv stod tyst, diskret i periferin. Majlis noterade.
Du ser bra ut, sa han, ärligt. Hon såg faktiskt annorlunda ut. Mjukare.
Du med.
Oktober, stilla, löv på marken.
Hur har du det? frågade hon.
Bra. Vi ska bila, jag och Siv, söderut genom småstäder. Bara se vad som finns.
Något särskilt mål?
Nej, det är hela idén, sa han och log.
Hon nickade, såg på Siv, som inspekterade ett träd.
Och du?
Bra. Jag har lärt mig baka. Det låter kanske fånigt…
Nej.
Ibland misslyckas det. Sist hade jag för mycket bakpulver, pajen sprack men vi åt ändå.
Bra.
Jag och Olle, han, gitarrläraren… Han är disträ. Hon stannade. Och jag övar på att inte rätta allting.
Håkan såg på henne.
Det är svårt för dig.
Det är det. Men… en paus men spännande.
Olle kom med två pappersmuggar och en bullpåse.
Majsan! De hade bullar, tog en med vanilj, en med kanel, visste inte vad du ville ha så… båda!
Hon skrattade, tyst, lätt.
Håkan såg på henne.
Du skrattar, sa han.
Ja, sa hon, och blev förvånad själv.
Siv kom fram.
Vi går nu, sa hon mjukt. Vill inte störa.
Ingen fara, sa Majlis. Och det var sant.
De tog avsked. Utan ilska, utan osagt. Han nickade lätt, hon log. Siv vinkade, det fanns inget triumfatoriskt, bara något varmt.
Majlis såg dem försvinna. Han sa något till Siv, Siv tog honom under armen, de skrattade.
Olle räckte fram båda bullarna.
Ta den du vill ha.
Hon valde kanelbullen. Bet av, den var varm och smulig.
Höstparken brusade av löv. Barnen ropade vid lekplatsen, moln gled långsamt över himlen.
Majlis satt kvar, åt bullen och tänkte: Jag kunde gått hela livet utan att veta hur det är att älska, inte bara styra. Jag hade aldrig vetat, om han inte lämnat mig då.
Olle satte sig. Hittade den med vanilj han tålde egentligen inte vanilj.
Vill du ha? bjöd han.
Hon tog den av honom.
Gärna.
