15 mars
Rasmus, vi har slut på rapsolja och det är knappt tvättmedel kvar till en maskin till, Ulrika stod i dörröppningen till vardagsrummet och torkade händerna på förklädet. Handlingslistan börjar bli lång.
Rasmus ryckte irriterat på axlarna, fortfarande djupt försjunken i Champions League-matchen på tv.
Ulle, du vet hur det är, mumlade han utan att vända blicken från matchen. På fabriken får vi ändå ingen bonus i månaden. Chefen sa det, den här månaden blir det snålt. Jag gav dig de sista 300 kronorna häromdan. Får försöka dra ut på det.
Jag suckade djupt. Det här dra ut på det hade jag hört i ett halvår nu, som om ekonomin var ett par oändligt elastiska långkalsonger som gick att töja hur långt som helst. Jag gick tyst ut i köket, öppnade kylskåpet och såg uppgivet på en ensam burk inlagd sill och kastrullen med rester av gårdagens soppa. Buljongsoppa på kycklingvingar det var det enda vi haft råd med på länge.
Jag jobbar som chefsjuksköterska på vårdcentralen i Uppsala. Lönen är stabil, men långt ifrån hög. Förr, när Rasmus hade en stadig inkomst, levde vi gott. Vi åkte till Gotland om somrarna, kunde unna oss nya kläder, kylen var alltid full. Men så, enligt honom, hamnade fabriken i en kris. Lönesänkningar, inga bonusar, och det lilla han drog in räckte knappt till räkningar och hans bensin.
Hushållet vilade plötsligt tungt på mina axlar. Jag tog extra kvällspass, jobbade varannan helg. Rasmus däremot han kom hem trött, la sig på soffan och beklagade världsläget och krävde ändå trerätters middag på kvällen.
Dra ut på det, viskade jag när jag såg på den tomma smörförpackningen. Vad ska vi dra ut på mer, det spricker ju snart.
Nästa dag efter jobbet gick jag som vanligt till Ica. Jag stod länge vid köttdisken där fina kotletter låg i glasmontern, men tog till slut en förpackning kycklinglever. Billig och mättande gryta på lever och grädde mättar hyfsat, även om det inte är det godaste. I kassan tömde jag plånboken på varenda öre. Tre dagar kvar till lönen, och plånboken gapade tomt.
På kvällen puttrade levergrytan på spisen, och jag hade fått för mig att torka damm i hallen. Rasmus låg redan och sov, mätt på kvällsmaten och några burkar Mariestads som han köpt för småmynt. När jag skulle hänga in hans vinterjacka kände jag något i innerfickan. Det är kanske lite fult, men som vana inför tvätt kikade jag ett kvitto.
Det var inget matbutikskvitto. Det var ett bankomatkvitto, daterat samma kväll, 18:45. Min blick fastnade vid slutsumman.
Saldo: 34 900 kronor.
Jag blinkade, trodde att jag såg fel. Men nej, tydliga siffror. Ovanför stod: Insättning: 7 800 kronor. Månadslönen. Han hade alltså fått ut nästan åttatusen men kommit hem med trehundra. Sa att det var allt.
Jag sjönk ner på hallbänken, och tankarna snurrade. Hur mycket har jag satt mig själv i sista rummet den här vintern? Gått runt i slitna kängor, förskjutit tandläkaren, ätit tråkig kycklingvingesoppa för att spara Varför? Medan han gömt undan en årslön?
Ilskan sköljde över mig. Det var inte ens ilska egentligen, utan känslan av att bli förrådd. Jag lade kvittot tillbaka. Ville storma in till sovrummet och skrika ut min besvikelse, men vad löser det? Han skulle bara bortförklara allt, skylla på sparade pengar till en överraskning, eller en bankmiss.
Nej, här krävdes något annat.
Jag gick ut i köket. Maten la jag i burkar men de la jag i min egen väska i stället för kylen.
Finns det inga pengar, så finns det inga pengar, tänkte jag.
Nästa morgon gick jag tidigare till jobbet, utan att göra frukost. I köket stod bara en tom tallrik och en lapp: Förlåt, maten är slut. Inga pengar kvar. Ta ett glas vatten.
På jobbet gick allt på rutin. Men tankarna kretsade runt kvällen, och över lunch unnade jag mig för ovanlighetens skull både husmanskost, sallad och en kanelbulle i kafeterian.
Efter jobbet gick jag hem med lätta steg inga matkassar. Inga extraväskor, ryggen rak.
Rasmus stod i hallen, tjurig.
Ulle, vad sent du är! Jag är hungrig som en björn. Kylen är tom, inte ens ägg finns. Handlade du?
Jag tog av mig jackan, tog av skorna och gick lugnt in i vardagsrummet.
Nej, Rasmus, jag handlade inte.
Va? Vad ska vi äta då? Han följde efter mig.
Ingenting. Pengarna är slut, sa jag till dig. Lön kommer först på torsdag. Jag tog bara lite te på jobbet och står ut. Det får du också göra. Kris, ju.
Han såg ut som om han sett ett spöke.
Skämtar du? Ingen soppa ens? Du har alltid lyckats fixa något!
Fantasin är slut. Man lagar inga köttbullar på luft. Mina sista kronor gick till räkningar och SL-kort. Ekonomin är noll.
Han stod mitt i rummet, gapade några gånger väntade sig kanske att jag skulle trolla fram mat ur tomma skåp, låna av någon kollega, eller hitta undanstoppade pengar.
Men vad gör jag då?
Sov! Eller drick vatten. Hungerkänslor känns mindre när du sover.
Han slog igen köksdörren bakom sig. Jag hörde honom slamra bland skåpen, öppna frysen, rafsa i torrvaror. Sen började det dofta kokta makaroner. Bara torra makaroner. Inte ens smör på. Ironiskt för en som har trettiotusen på banken.
Dagen efter likadant. Jag åt ordentlig lunch på jobbet, köpte en latte och en bulle hem. Solen sken, jag satt på en parkbänk i Stadsparken och njöt i lugn och ro.
Rasmus mötte mig med bister min.
Nu får du ge dig, Ulrika. Andra dagen jag äter bara kokta makaroner. Ska du driva med mig? Du är väl husmor?
Jag är din fru, inte en trollkarl, svarade jag. Ge mig pengar så lagar jag mat, annars får vi vara utan. Inga pengar inget käk.
Men jag har inge! snäste han, och ögonen flackade.
Inte jag heller. Så då blir det dietvecka. Bra för figuren.
Han rusade ut och doftade köpeskebab när han kom hem. Pengar till det kunde han alltså alltid trolla fram
Så gick en vecka. Det blev kallt hemma på riktigt. Jag varken lagade mat, diskade efter honom eller tvättade hans skjortor.
Finns inget tvättmedel, svarade jag. Inga pengar till nytt.
Rasmus tjurade, försökte spela på mitt samvete.
Du har blivit hård som sten! skränade han en fredag. Jag jobbar, sliter, kommer hem till ett svinstia! Vad ska jag med dig till?
Och vad ska jag med en man till, som inte kan bidra till brödet på bordet och tvålen i badrummet? Jag sliter också. Men hushållet är minsann bara min belastning.
För att du är kvinna! Det är din plikt!
Min plikt är att älska och bry mig om, men det gäller också tillbaka. Ensidiga matcher är över.
Lördagsmorgonen doftade nystekt falukorv och ägg. Jag gick ut i köket. Där satt Rasmus, rykande kaffe, grova ostsmörgåsar, stekt korv. En förpackning hushållsost och en ring falukorv på bordet.
Jaha, sa han. Hittade lite slantar i vinterjackan, så jag gick och handlade. Sätt dig.
Nej tack, jag är inte hungrig, sa jag och satte mig mittemot. Han svalde besvärat under min blick.
Hördu, Ulle, kan vi inte göra slut på den där cirkusen? Jag lånade fem tusen spänn av Tobbe. Ta nu pengarna, gå och handla, laga riktig mat. Såhär kan vi inte ha det.
Han la fram femhundringen på bordet. Jag höll den en stund.
Lånade du av Tobbe? Vad ska du ge tillbaka med du har ju ingen lön?
Du behöver inte bry dig! väste han. Gå och handla.
Visst jag handlar det jag själv behöver. Du får käka hos Tobbe om han är så generös.
Vad säger du?! De här är våra pengar. För familjen!
Familjen? Nu började min röst vibrera. Tre dagar sen fick du ut nästan åttatusen. Vems pengar var det? Dina egna? Saldo på kontot vems buffert? Till stöd för hungriga män?
Nu blev han alldeles vit i ansiktet.
Har du snokat i mina fickor?
Snacka inte bort nu. Jag hittade kvittot när jag tvättade jackan. Och vet du vad som sårar mest? Inte att du gömt pengarna, utan att du låtit mig snåla på tepåsarna och frusit om fötterna, medan du själv sparar i lönndom. Skäms du inte?
Jag sparade! skrek han och slog näven i bordet. Jag ville köpa oss en bil! Min gamla Volvo rasar snart. Du fattar ju ingenting, du är bara ute efter pengar!
En överraskning? Vet du vad som är en överraskning? Att köpa bil utan att låta din fru svälta. Att spara tillsammans för gemensamma drömmar! Du har låtit mig försörja dig och sparat din egen lön. Du har snyltat, Rasmus.
Vad vet du! Jag är man! Behöver en riktig bil. Ska jag visa mig i rostig Volvo inför grabbarna? Och du gnäll om kycklinglever
Jag dog inte, men något dog inom mig. Främst respekten för dig.
Jag la femhundringen på bordet.
Här har du pengarna. Köp dig en biobiljett.
Till vadå?
Till din egen framtid. Eller till din mamma. Eller hyra något litet. Jag vill inte längre leva med någon som ser mig som hembiträde och idiot.
Nu fattade han äntligen. Men han ville inte gå. Det blev timmar av gräl, skuld, försoningsförsök, och han lovade ny päls på de där sparpengarna. Men jag var fortfarande bestämd. Han kändes plötsligt som en främling.
Av kvällen hade han packat väskorna.
Du kommer ångra dig! Vem vill ha dig, ensam och 45? Du får väl sitta här med dina katter! Jag hittar någon som uppskattar mig!
Lycka till, svarade jag och låste dörren.
När det blev tyst satte jag mig på köksgolvet. Jag ville gråta, men tårarna kom inte. Bara en stor, tom ödslighet.
Jag gick till köket och tog upp falukorven han lämnat på bordet och slängde den. Konstigt nog var kylen ovanligt fräsch, förutom min burk kycklinglever som jag glömt.
Nåja, nu vet jag i alla fall var mina pengar går, sa jag högt.
En månad senare.
Jag promenerade hem från jobbet i vårsolen. Det doftade syrénknoppar, och själen kändes ovanligt lätt. I min korg låg en burk löjrom (det var extrapris!), en bit perfekt mögelost, en flaska ekologiskt vitt vin, färska primörer och en fin öringfilé.
I kassan betalade jag med mitt kort, fullt av pengar varje månad. Att bo ensam var faktiskt mycket billigare. Räkningarna sjönk, maten räckte längre, inga utgifter för öl eller bensin eller plötsliga kan du swisha till reservdelar?
Jag gick hem, satte på min spellista, lagade fisken och hällde upp ett glas vin. Slog mig ner i fönstret och såg vårskymningen lägga sig över Uppsala.
Telefonen plingade. Sms från Rasmus.
Ulle, hej. Hur mår du? Kan vi ses? Jag har tänkt. Jag hade fel. Bilen jag köpte den aldrig. Kan vi börja om? Saknar dig.
Jag såg på skärmen, tog en klunk svalt vin. Tänkte på hans min när han skrek om kycklinglever och mindes känslan av att be om pengar till tvättmedel.
Jag raderade meddelandet och blockerade numret.
Jag saknade också någon, viskade jag till mitt eget spegelbild i fönstret. Mig. Och nu tänker jag inte ge bort mitt liv mer.
Nästa dag köpte jag nya kängor, italienska läderskor, och bokade två veckor på ett spa-hotell i Varberg. Pengarna från min frigjorda lön räckte precis.
Livet tar inte slut efter en skilsmässa. Det blir faktiskt både godare och ärligare, har jag lärt mig.
