Mats, vi har slut på rapsolja och tvättmedlet räcker bara till en tvätt till, sa Maja när hon stod i dörröppningen till vardagsrummet, torkade av händerna mot förklädet. Vi behöver verkligen gå och handla, listan börjar bli lång.
Mats ryckte på axlarna utan att slita blicken från tv:n där ett svettigt allsvenskt derby gick på högvarv.
Maja, du vet hur läget är, stönade han. På fabriken har de dragit in på övertiden igen. Chefen sa att det blir inget extra i lön den här månaden. Jag gav dig ju sista tvåtusen igår. Du får försöka få det att räcka.
Maja suckade tungt. Hon hade hört det där om att “sträcka ut budgeten” i över ett halvår nu, som om pengarna vore av gummi och kunde töjas hur långt som helst. Tyst drog hon sig tillbaka till köket, öppnade kylskåpet och tittade dystert på en ensam burk inlagd gurka och en kastrull med lite soppa från igår. Soppan var mager, kokad på kycklingryggar vanligt kött hade de inte haft råd att köpa på tre veckor.
Maja jobbade som sjuksköterska på vårdcentralen. Hennes lön var säker men inget att skryta med. Förr, när Mats drog hem en skaplig lön, levde de helt okej: de åkte till västkusten en gång om året, köpte nya kläder när det behövdes och kylskåpet var alltid fullt. Men sen, enligt Mats, var det kris på fabriken. Skärpta arbetsvillkor, slopade bonusar, och plötsligt räckte hans lön knappt till elräkningen och hans bensinpengar.
Alla matkostnader och hushållsgrejer hade landat på Maja. Hon tog extraskift, jobbade helger, bara för att få det att gå ihop. Och Mats… ja, han kom hem trött, slängde sig på soffan och tyckte synd om sig själv, men ville ändå ha trerätters middag varje dag.
Sträck ut det, mumlade hon ironiskt mot den tomma oljekannan. Till slut brister det.
Nästa dag efter jobbet sprang hon förbi Ica. Hon stod länge och glodde på fläskbiten men tog till slut ett paket kycklinghjärtan. Billigt. Om man kokar dem riktigt länge i gräddfil blir det ganska gott. Hon grävde ur sista kronorna på kassan. Det var tre dagar kvar till löning och plånboken gapade tom.
På kvällen puttrade kycklinghjärtanen på spisen. Mats hade redan slocknat efter sin öl och maten. Han brukade säga att han köpt ölen för “småpengar han hittat”.
Maja tänkte passa på att städa hallen. När hon skulle hänga upp Mats jacka kände hon något i innerfickan. Det är egentligen inte schysst att rota, men vanan att kolla fickorna innan tvätten satt i ryggmärgen. Hon hittade ett vikt kvitto.
Det var från en bankomat, från samma kväll kl 18:45. Hon vek upp och blev alldeles kall.
“Saldo: 34 500 kronor”.
Hon blinkade. Kunde det vara fel? Nej, tydliga siffror. Högst upp stod det också: “Löneinsättning: 7 800 kronor”.
Sju tusen åttahundra. Han hade gett henne två och sagt att det var allt.
Hon satte sig tungt på pallen i hallen, helt mållös. Hon tänkte på förra månaden hur hon gick runt med gamla, läckande stövlar för att Mats sagt att “du får hålla ut, vi har inga pengar”. På hur hon låtit bli tandläkaren, dämpat värken med värktabletter. På alla soppor på kycklingrygg, för att köttet var för dyrt.
Känslan av orättvisa slog upp. Det var inte bara ledsamhet det var rent svek. Medan hon snålade på tamponger och te, satt han och samlade ihop tiotusentals kronor. För vad? Ny bil? Annan kvinna? Eller bara extrem känsla för sin egen plånbok?
Hon lade noggrant kvittot tillbaks i fickan. Hon kände för att väcka honom, slänga kvittot i ansiktet på honom. Göra en scen, kasta något i väggen, slänga ut honom. Men hon besinnade sig. Han skulle bara förneka, skylla på banken, på sparplaner, på vad som helst.
Nej, hon behövde en annan strategi.
Hon gick tillbaka till köket, stängde av plattan, hällde maten i en låda och stoppade ner i sin väska. Inte i gemensamma kylen.
“Finns inga pengar, så finns det inga pengar”, sa hon för sig själv och kände sig smått skadeglad.
Nästa morgon stack Maja till vårdcentralen extra tidigt hon lagade inte ens frukost till Mats. På köksbordet lämnade hon en tom tallrik och en lapp: “Tyvärr, maten är slut, pengar finns ej. Ta ett glas vatten.”
Hela dagen gick på autopilot, men tankarna snurrade. På lunchen slog hon till på en riktig husmanskost: köttbullar med potatismos, gräddsås och en bulle. Hon åt med aptit.
När hon kom hem var hon lättare än vanligt inga matkassar. Hon öppnade dörren rak i ryggen.
Mats mötte henne i hallen, hungrig och irriterad.
Hur kan du vara så sen, Maja? Jag håller på att dö av hunger. Kylskåpet är tomt har du handlat?
Hon tog lugnt av sig jackan och klev in i vardagsrummet.
Nej, Mats, det blev inget idag.
Hur menar du? Vad ska vi äta då?
Ingenting särskilt, sa hon och satte sig med en bok. Jag sa ju att det inte finns några pengar. Löning kommer om tre dagar. Jag drack te på jobbet och klarade mig. Du får göra detsamma.
Mats såg chockad ut.
Är det här ett skämt? Var är soppan? Du lagade ju alltid något!
Idéerna tog slut, älskling. Det går inte att trolla fram köttbullar ur tom luft. Du sa själv det finns inget kvar. Jag har lagt mina sista slantar på hyran och SL-kortet.
Mats stod tyst ett tag, väntade kanske att Maja skulle springa över till grannen och låna eller trolla fram något ur skafferiet.
Men vad ska jag göra då?
Ät lite vatten. Eller sov, då känns hungern mindre.
Han svor lite, klampade ut i köket. Maja hörde honom dunka i skåp och pilla bland makaroner. Snart luktade det kokt pasta. Hon log lite torra makaroner för mannen som gömmer över trettiotusen i smyg.
Dagen efter samma sak. Riktig lunch på jobbet, kaffe och en bakelse i parken på vägen hem, och sen hem till tomt kök.
Nu var Mats inte bara irriterad, han var riktigt arg.
Nu får det vara nog, Maja! Två dagar bara torra makaroner! Skämtar du? Är det så här det ska vara?
Jag är bara din fru, Mats. Ingen trollkarl. Ge mig pengar, då går jag och handlar, lagar mat och fixar. Så enkelt är det.
Men jag har ju sagt att jag inte har! tuggade han fram, men hans blick flackade.
Nej, då får det vara. Diet är nyttigt för kroppen.
Sen gick Mats. Kom hem en timme senare och luktade kebab. Maja sa inget, noterade bara tyst att han uppenbart hittat kontanter till kebab direkt när det gällde.
En hel vecka gick så. Hemma rådde stelfrusen tystnad. Maja slutade laga mat, diskade inte längre efter honom (han lämnade tallrikarna, hon brydde sig inte), slutade tvätta hans kläder.
Tvättmedlet är slut, svarade hon om han klagade på skjortorna. Finns inga pengar.
Mats försökte vädja, sura, trycka på samvetet. Han ropade en kväll:
Du har blivit iskall! Jag jobbar och sliter och kommer hem till svinstia! Ingen mat, inga rena kläder! Vad ska jag med en sån fru till?
Och vad ska jag med en man till, som inte kan fixa ett bröd eller tvättmedel till sitt hem? Jag jobbar också, Mats. Men varför är det bara jag som ska dra det lasset?
För att du är kvinna! Det är ditt uppdrag!
Mitt uppdrag är att älska och bry mig, så länge man bryr sig om mig. Ensidiga matcher spelar jag inte längre.
På lördagen vaknade hon av att det luktade stekt korv och ägg. Mats satt i köket och åt med god aptit, framför sig dyr korv, ost, ägg, kaffe och ostmackor. Han såg lite skyldig ut.
Ja, är du vaken? Sätt dig om du vill. Jag hittade lite småpengar i vinterjackan, var förbi Coop.
Maja satte sig mitt emot. Kollade på maten, på honom.
Tack, men jag är inte hungrig, sa hon ljugande. Det var rätt kul att se hur länge han skulle hålla fast.
Mats åt under tystnad, slängde en femhundring på bordet efter en stund.
Nu får du handla ordentligt, åkte till Pelle och lånade. Kan vi inte avsluta det här nu? Ska vi behöva leva så här?
Maja kollade på sedeln och Mats.
Lånade du av Pelle? Hur ska du kunna betala tillbaka, när det inte finns pengar?
Löser det! Du ska bara handla nu.
Hon vred på sedeln.
Okej. Jag handlar, men bara till mig. Du kan ju äta hos Pelle alltså, nu när han är så schysst.
Mats for upp.
Det är våra pengar! För familjen!
Familjen, alltså? När du fick sju tusen åttahundra i måndags, de pengarna, var det “familjens” pengar också? Fundet på trettiofem tusen på kontot var det också vår kassa?
Mats stelnade. Hans ansikte blev först vitt, sen blossande rött.
Har du snokat i mina fickor? väste han till slut.
Lägg ner, Mats. Jag hittade kvittot när jag plockade undan dina jackor. Vet du vad som verkligen sårar? Inte att du gömt pengar. Utan att du har låtit mig tigga till hushållet, käka billiga kycklinghjärtan, medan du sparar pengar bakom min rygg. Har du inget samvete?
Jag sparade till en bil, dundrade han och slog i bordet. Min gamla är slut! Ville överraska! Du bara gnäller om pengar!
En överraskning är att köpa bil tillsammans, inte göra frun utfattig och hungrig. Tyckte du det var schysst? Du har levt på min lön, Mats. Du har snålat på min bekostnad.
Du fattar ingenting, jag är kille, måste ha en vettig bil, måste ju visa upp mig!
Nå, jag lever fortfarande. Men nåt dog inom mig respekt och tillit.
Hon sköt över sedeln igen.
Ta dina pengar. Köp en biljett.
Till vart då?
Till framtiden. Till din mamma. Till en etta på Hisingen, jag struntar i vilket. Jag tänker inte längre vara gift med nån som ser mig som hushållerska och idiot.
Ska du kasta ut mig? För pengar?!
Inte för pengar, Mats. För din attityd. Packa.
Han stack inte på en gång. Det blev skrik, anklagelser, han bad och tiggde, lovade att köpa dunjacka från gömda kontot, skrek lite till. Men Maja stod pall. Hon såg honom nu för vem han verkligen var.
Till slut, sent på kvällen, packade han sina saker.
Du kommer ångra dig! Vem vill ha dig vid fyrtiofem? Du blir ensam med dina katter! Jag hittar nån som uppskattar en man!
Lycka till, sa Maja lugnt och låste efter honom.
När dörren gick igen gled hon ner på golvet. Tårarna kom inte, men allt kändes tomt och tomt.
Hon gick ut i köket. Lyxkorven låg kvar. Den åkte raka vägen i soporna. Kylskåpet var rent, bara hennes lunchlåda låg där.
Nu vet jag åtminstone vart mina pengar går, sa hon tyst till sig själv.
En månad gick.
Maja gick långsamt hem från jobbet. Det var början av maj, syrenerna blommade, luften var klar. Hon kilade in på Willys, gick runt i lugn och ro.
Ner i korgen hamnade; burk rom (på extrapris ändå!), en bit god mögelost, en flaska vitt vin, färska grönsaker, en fin laxbit.
Vid kassan betalade hon med sitt kort, där det alltid fanns pengar. Det visade sig att ensamlivet var billigare. Räkningarna sjönk, maten likaså. Inga utgifter för öl, cigg, “ge mig till bensin”, “ge mig till reservdelar”.
Hemkommen vred hon på musiken, lagade lax, hällde upp vin och satte sig i fönstret. Solen gick ner.
Telefonen plingade till. Ett sms från Mats.
“Maja, hej. Hur har du det? Kan vi ses? Jag har tänkt efter. Jag hade fel. Köpte ingen bil. Pengar finns kvar. Kan vi försöka igen? Jag saknar dig.”
Hon tittade på skärmen, tog en klunk kallt vin. Tänkte på hans ansikte den där gången när han skrek om hennes “kycklinghjärtan”. Tänkte på förödmjukelsen med tvättmedlet.
Hon raderade smset och blockade honom.
Jag har också saknat, sa hon till sin spegelbild i rutan. Mig själv. En normal vardag. Och det ska jag aldrig ge bort igen.
Nästa dag köpte hon sig nya stövlar. Dyra, mjuka, italienska. Och en resa till spa på västkusten i två veckor. Med pengarna från hennes “nya” lön räckte det precis.
Tydligen slutar inte livet efter en skilsmässa. Det börjar smaka bättre och är så mycket ärligare.
