2 maj
Ibland undrar jag hur det gått så långt. Hur vi gick från att åka till Gotland över sommaren och alltid ha frysen full, till att jag nu står i köket och stirrar på en ensam burk senapssill och ett fat med lite, lite kallrökt lax kvar. Jag heter Linnea Andersson. Länge orkade jag inte ens skriva dagbok, men nu måste jag.
I går kväll, precis som så många andra kvällar, stod jag där i dörröppningen med diskvatten på händerna och förklädet på sned.
Erik, smöret är slut och tvättmedlet håller på att ta slut. Imorgon måste vi verkligen handla. Listan är lång, sa jag medan han knappt reagerade, ögonen var fastklistrade på fotbollsmatchen på tv.
Han lyfte på axeln, suckade.
Linn, du vet ju hur läget är, mumlade han utan att ens titta på mig. Det är kaos på fabriken igen. Chefen har sagt att någon bonus kan vi glömma den här månaden. Gav dig ju sista tusenlapparna för två dagar sen. Försök få det att räcka.
Det där få det att räcka har han upprepat i ett halvår nu, som om familjens ekonomi vore av gummi, ständigt tänjbar. Jag suckade. Gick tillbaka till köket och öppnade kylen där låg en burk inlagd sill och grytan med rester från gårdagens fattiga soppa, kokad på kycklingvingar istället för ordentligt kött. Kött har inte funnits på vår meny på veckor.
Jag är chefsjuksköterska på vårdcentralen i Sundsvall, en lön som är säker men liten. Förr, när Erik tog hem hygglig lön från fabriken, kunde vi unna oss både semester och ordentlig mat. Men sen, säger han, blev det kris. Lönen skars ned och nu räcker det knappt till räkningar och bensin till hans gamla Volvo. Maten och hushållet blev mitt ansvar. Jag har tagit extra pass, jobbar helger.
Erik, han är trött efter jobbet, lägger sig i soffan och klagar på världens orättvisor, men vill ändå ha trerätters middag.
Få det att räcka, viskade jag för mig själv och sneglade på den tomma smörasken. Vad finns det kvar att tänja på?
Idag efter jobbet, som vanligt, sprang jag in på ICA. Tittade länge på oxfilén men plockade till slut upp paket med kycklinglever billigt och går att göra ätligt om man kokar länge med grädde. Vid kassan skramlade jag ihop de sista kronorna ur plånboken. Tre dagar kvar till lön och nu var den tom.
Senare, medan levern puttrade i grytan, torkade jag av hallen. Erik hade redan somnat, mätt efter middagen och med några folköl i magen köpta för mynt jag hittade i byxfickan, sa han. När jag hängde upp hans jacka kände jag något i innerfickan. Jag borde inte rota i fickor, men gammal tvättvana är svår att bryta. Min hand fick tag i ett kvitto.
Det var ett bankomatutdrag, printat ikväll kl 18.45. Jag läste: Saldo: 41 600 SEK.
Jag blinkade, trodde först jag såg fel. Aldrig har så många nollor stirrat tillbaka på mig. Ovanför såg jag senaste insättningen: Löneinsättning: 9 800 SEK.
Nästan tiotusen i lön han sa att han bara hade tvåtusen kvar till oss.
Chockad satte jag mig ner. Jag tänkte tillbaka på när jag gick i trasiga vinterkängor, Erik sa: Håll ut Linn, vi har inga pengar nu. Jag mindes värken i tanden som jag bedövade med Alvedon, för pengarna räckte inte till tandläkaren. Och all den billiga maten kycklingvingar och lever.
Besvikelsen brände inom mig. Nej, det var mer än besvikelse det var svek. Medan jag snålar in på tamponger och te, sparar han på hög. Till vad? Ny bil? Annan kvinna? Eller bara snålhet?
Sakta lade jag lappen tillbaka i jackfickan. Jag ville ruska liv i honom, kasta kvittot i hans ansikte. Skrika. Men jag höll inne. Det skulle bara leda till lögner, ursäkter om någon överraskning eller bankens fel.
Nej. Jag måste göra på annat sätt.
Jag ställde undan maten i en matlåda och la den i min arbetsväska. Om det inte finns pengar, så finns det inga pengar, tänkte jag.
I morse gick jag till jobbet tidigt. Ingen frukost till Erik. På köksbordet låg bara en tom tallrik och en lapp: Förlåt, maten är slut, pengarna likaså. Ta ett glas vatten.
Hela dagen gick jag på rutin. På lunchen slog jag till med pannbiff med potatismos och ett stort glas saft i personalmatsalen första riktiga måltiden på länge. Det var inte min tur att spara.
När jag kom hem på kvällen var händerna fria. Ingen matkasse att släpa. Erik stod i hallen, upprörd.
Linn, varför är du sen? Jag är hungrig. Kylen är tom. Handlade du inte?
Jag hängde av mig jackan.
Nej, Erik. Jag handlade inte.
Vadå handlade inte? Vad ska vi äta?
Det finns inget. Jag sa till dig för två dagar sen pengarna är slut. Lönen kommer på torsdag. Jag drack blaskigt te på jobbet, inget mer. Nu får du också hålla ut. Krisen, vet du.
Han stirrade på mig.
Skojar du? Soppa då? Du brukar ju alltid trolla fram något!
Min fantasi är slut. Man kan inte laga köttbullar av luft. Mina pengar gick till hyra och SL-kort. Familjekassan är tom.
Han såg ut som om han väntade att jag, som vanligt, skulle lösa det. Kanske trodde han att jag hade ett hemligt gömställe som alla svenska kvinnor, eller att mat magiskt gömmer sig i ventilerna.
Vad ska jag göra, då?
Ta ett glas vatten, eller lägg dig tidigt, då känns hungern inte lika mycket.
Han smällde igen köksdörren. Jag hörde hur han rotade i skåpen, hittade tydligen torra makaroner. Snart luktade det kokt pasta hela lägenheten. Fattiga makaroner utan ketchup middag för en man med fyrtiotusen på banken.
Nästa dag likadant. Jag åt mätt på jobbet, köpte en kaffe och kanelbulle på vägen hem och njöt i solen på en bänk. Erik blev argare för varje dag.
Det här är löjligt, Linn! Jag får bara makaroner. Är du min fru eller vad är du?
Jag är din fru, inte ett hushållsmedium. Ge mig pengar, så går jag till ICA och handlar. Köttfärs, potatisgratäng, köttbullar bara du står för pengarna.
Jag sa ju, jag har inga! Fabriken är sen!
Och jag har också inga. Så nu äter vi vad vi har. Det är ju nyttigt med diet.
Han försvann ut, kom tillbaka med doft av kebab. Tydligen hittade han pengar till takeaway, men inte till resten av oss.
Så gick en hel vecka. Stämningen var iskall. Jag lagade ingen mat, diskade inte efter honom, tvättade inte hans skjortor.
Tvättmedlet är slut, svarade jag torrt när han gnällde. Inget nytt på gång.
Han försökte vrida det till att jag var hjärtlös.
Jag sliter på fabriken, kommer hem till detta! Vem vill ha en sån fru?
Och varför ska jag ha en man som inte kan bidra ens med mat eller tvättmedel? Jag jobbar lika mycket som du. Men jag är färdig med att slita dubbelt.
Du är kvinna! Ditt ansvar!
Mitt ansvar är att ge omtanke när jag får det tillbaka. Nu är det färdigspelar ensidigt.
Lördagsmorgonen väcktes jag av stekos. Erik satt och åt äggröra med prinskorv och ostmackor, nyköpta varor. Kaffe ångade i koppen.
Jaha, du hittade visst lite växel i vinterjackan, sa jag torrt.
Eh, ja, vill du ha? Jag gick till ICA… hittade lite mynt och fick ihop till lite mat.
Nej tack, jag är inte hungrig. Du behöver ju kraften.
Han åt, orolig.
Alltså, Linn… kan vi inte sluta med det här? Jag lånade femtusen av Johan. Här, använd till mat. Det funkar inte så här.
Han la femtusen på bordet, blev tyst.
Lånade av Johan? Ska du betala tillbaka det, utan lön?
Löser sig! Gå och handla.
Jag tog sedeln, vred och vände på den.
Visst, jag kan handla. Men jag handlar bara till mig själv. Du får äta hos Johan.
Eh, vad säger du? Du fick ju pengar! Till oss båda!
Och din lön som var stor häromdagen, var det privatkapital? Och fyrtio tusen på banken är det Eriks Barn-och-Hushållsfond?
Han stirrade, skiftade färg på kinderna.
Har du rotat i mina fickor? Spionerar du på mig?
Sluta skylla ifrån dig, Erik. Jag hittade kvittot när jag plockade undan. Vet du vad som gör mest ont? Inte att du gömmer pengar, utan att du ser mig vända på varenda krona medan du äter min mat. Skäms du inte?
Jag sparade! För att köpa bil! Min gamla rostar snart ihop! Ville göra en överraskning! Men du… du tänker bara på pengar!
Överraskning? Det är när du sparar till bil tillsammans med mig, inte när du lever för mina pengar. Du har parasiterat på mig, Erik.
Du fattar väl inget! Jag är en man, måste ha en bra bil, så att folk respekterar mig! Du och ditt levergryta-snack, vem bryr sig om en månad på budgetmat?
Jag gör det. Efter det här är det respekten som är död. Och förtroendet.
Jag la tillbaka femtusen på bordet.
Ta dina pengar. Köp dig en biljett bort härifrån. Till din mamma, hyreslägenhet, vilken framtid du vill. Jag vill inte leva med någon som ser mig som tjänstefolk.
Är du seriös? Ska du kasta ut mig över pengar?
Inte över pengar. Över attityd. Packa.
Det blev bråk, högljudda ordväxlingar, han lovade päls, bedyrade att bilen aldrig ens blev köpt. Men jag stod fast. Det var som om jag såg honom första gången; snål, småsint, främmande.
På kvällen gick han.
Du kommer ångra dig! Vem vill ha dig vid fyrtiofem? Du och dina katter! Jag hittar någon som uppskattar en man!
Lycka till, sa jag och stängde dörren.
Jag gled ner mot golvet efter att låset slagit igen. Inga tårar. Bara en stilla, mäktig tomhet.
Jag slängde hans pålägg i soporna. Öppnade kylen lika tom den, förutom min matlåda. Nu vet jag åtminstone precis vart mina pengar går, sa jag tyst.
En månad har gått.
Vårluften doftar syrén när jag går hem från jobbet. Kassan på ICA inrymmer rökt lax, lagrad Västerbottensost, en liten burk Kalix-löjrom, ekologiska sparrisar och en flaska vitt vin.
Jag blippar mitt kort. Nu räcker pengarna till. Ensam är så oändligt mycket billigare. Hyran, maten allt. Inga utgifter för öl, snus, eller kan du swisha till bensin.
Hemma blir det lax och vin. Solen går ner. Min favoritmusik rullar. Mobilen plingar. Erik.
Hej Linn. Hur mår du? Saknar dig. Kan vi prata? Jag har tänkt mycket. Köpte inte bilen, pengarna finns kvar. Ge oss en chans. Jag är ledsen.
Jag läser, tar ett glas vin. Tänker på hela förnedringen med att be om pengar till tvättmedel. All maktlöshet.
Jag raderar sms:et, blockerar numret.
Jag saknade också någon, säger jag till min spegelbild i fönstret. Mig själv. Det livet behåller jag. För alltid.
Nästa dag köper jag nya stövlar dyra, men värda varenda krona. Och en resa till fjällen över påsklovet. Pengarna jag sparade nu när det bara var jag räckte utan problem.
Livet tar inte slut efter en skilsmässa. Det blir bara ärligare. Och faktiskt godare.
