Margaritas Stora Entré
Maria! Det där är ingen riktig ärtsoppa! Det är bara ett märkligt experiment! Älskling, du är en lysande jurist ta hand om paragrafer och parter istället! Lämna köket till oss andra dödliga.
Men Margareta, jag är ingen tant! Maria var nära att börja gråta av frustrationen.
Varför blev det alltid kaos så fort hon försökte laga något? Bara en enkel macka blev en halv katastrof. Något mer avancerat var uteslutet, det visste hela familjen. Roller och uppgifter hade varit självklara sedan urminnes tider.
Veronica hemproffset, Maria hjärnan, och Siv vildhjärnan, samt det tekniska geniet som kunde få vilken kapsyl som helst att samarbeta med gräsklipparen. Det var alltså nästan alltid Veronica som lagade till det mesta, medan Maria och Siv tog hand om det logistiska: städning, matinköp, och barnkaoset det sistnämnda under Sivs beskydd. Bara hon kunde styra Nordin-klanen så att huset med trädgård överlevde en släktträff utan att försätta alla i behov av ROT-avdrag eller bygglov. Barnen fick all möjlig kärlek och förtjusning i den här släkten men kombinerade med en viss ordningsamma disciplin, som egentligen inte gav några dramatiska resultat.
Alla sju av Margareta Petterssons barnbarn, som hon älskade sanslöst mycket, påminde om deras yngsta faster Siv. Trots att Siv själv redan var tvåbarnsmamma till några av de små terrortomtarna som just nu härjade på gräsmattan, smittade det inte av sig på henne alls. Hon satt på trappan, pillade med plommonen till den kompott Margareta skulle koka, och övervägde starkt att ge sig ut i leken. Hade det inte varit för de stränga blickarna från Veronica kanske hon gjort det också. Veronica stod inne i köket, hackade tomater med ilska och viskade:
Du är inte klok, Siv! Kan du aldrig stå still en sekund? Titta på Maria ordentlig kvinna! Jag själv ändå ganska vettig. Men du? Ska du alltid hoppa runt som en kanin? Du på din MC, pratar om hur härligt livet är. Men barnen då? Jaha, nu är de sex, men snart kommer de skämmas för mamma?
Men Veronica, du överdriver! Maria doppade skeptiskt sleven i sin hopplösa soppa och slog igen kastrullocket. Barnen har något att vara stolta över. Vilken annan mamma kan montera isär och ihop en motorcykel? Kan du? Jag kan då inte. Jag lyckas inte ens få till en löjlig soppa! Ska man inte vara stolt över mig?
Jodå. Du kan inget i köket, men advokatyrket är du kung på.
Ser du! Man ska hålla sig till det man kan.
Tänkvärt sagt! Margareta Pettersson, som missat halva diskussionen, gled ut på verandan. Kvinnorna drog efter andan, barnen frös till is mitt i leken och stirrade på mormor som strålade i full prakt.
Wow! Sivs tvillingar smackade beundrande så ljudet blev ett eko över gräsmattan och Margareta Pettersson snavade nästan till.
Effekt uppnått!
Hon snurrade långsamt ett varv så alla kunde se den nya klänningen, de högklackade skorna som var reserverade endast för speciella tillfällen. Och idag ja, det var ett sådant tillfälle.
Vad säger ni? Kan en dam i typ balzacska åldern visa sig i detta på en dejt med någon som inte sett henne på ja, fyrtio år?
Margareta, du är fantastisk! Han kommer bli golvad!
Golvad vill jag inte! Margareta marscherade majestätiskt, med händerna i sidan och näsan i vädret. Vad ska jag göra med en medvetslös gubbe? Jag behöver först förstå varför han vill träffa mig efter alla dessa år. Vad har han att vinna på en gammal kärlek?
Kanske hoppas han på kärlek ändå, mormor? Veronicas äldsta dotter, 15-åriga Linnéa, satte sig på trappan och tryckte in en halva plommon i munnen. Va?
Det skratt som följde var så öronbedövande att katterna på verandaräcket kastade sig ner och den lilla chihuahuan, stolt kallad Kungen av Veronica men tyvärr mer förvirrad än kunglig, gömde sig i panik under soffbordet.
Linnéa, du tar livet av mig! Veronica torkade skrattårarna och gick in för att hämta trasa, medan Maria försökte trösta den kränkta hunden.
Vad hade ni för er, Margareta? Maria schasade iväg barnen. De förstod att det snart skulle bli vuxensnack och drog förmodligen hela vägen till skogsdungen.
Ja, Maria vi hade en romans!
Hon sade romans med så mycket hetta att Linnéa riktigt svimmade ner på trappan igen och Siv tjöt av skratt.
Men Linnéa, lugna dig! Det där med kärlek har du massor med tid att fundera över!
Hur mycket då? När är det dags? Hur gammal var du, Margareta?
Sexton! Margareta slog ut med händerna mot Veronicas misstänksamma blick. Vad glor du på? Ja, jag var ung och urbota korkad! Din dotter är smartare och finare. Men hon måste veta att kärlek kan vara förrädisk och att ungdomsförälskelser kan göra ont.
Kör på nu, Margareta! Hon går ingenstans, låt henne höra lektionsmomentet!
Linnéa kastade ett tacksamt öga och makade sig närmare. Alla i familjen har alltid undrat över att hennes ögon gröna som dammen var identiska med Margaretas, trots att de inte var släkt på riktigt. Det var samma sak med Veronica, Maria och Siv för Margareta var en bonusmamma, inte blodsband.
Margareta Pettersson dök nämligen upp i systrarna Nordins värld när deras mamma dog och den förkrossade pappan varken orkade eller kunde. Veronica, åtta år, fick axla mammas mantlar och ta hand om Maria, fem, och Siv, två en ständigt klättrande virvelvind.
Deras mormor kom dit och insåg snabbt att tre barn var övermäktigt.
Jag är ledsen, men jag orkar inte mer. Jag tar med mig Veronica om du vill, men småtjejerna får lösa det själva.
Chocken var monumental. Allt Veronica höll av riskerade försvinna. T.o.m. Siv slutade tråka och hängde på sin syster i gråten. Men som tur var stack mormor, ingen blev bortskickad och livet vände upp och ner igen.
Ett par månader senare blev plötsligt Margareta inkallad till barnakuten Siv hade feber och Veronica, tapper men livrädd, gick till sin far och krävde hjälp.
Är det viktigt? suckade han från rummet.
Men när hon ropade Siv håller på att dö! fick det fart på honom, även om han mest såg ut som en zombie.
Så kom Margareta vikarie på vårdcentralen och blev blixtsnabbt deras allt. En stadig klippa, ett riktigt vindskydd och någon som såg till att de tre små inte längre var luft för vuxenvärlden.
Sickan diagnos och vidare till sjukhuset Margareta skällde ut pappan så öronen ramlade av och han började agera som föräldrar ska. Och när det blev bestämt att Margareta skulle bli bonusmamma till Nordin-systrarna, blev Veronica glad. Maria var mindre entusiastisk och hävdade envist att Jag vill bara ha mamma!, medan Siv mest släpade på skruvmejslar och bröt ihop i storgråt om någon försökte skilja på systrarna.
Margareta knölade ihop dem alla till stora famnen, klappade kinderna, gned de magra ryggarna och muttrade lugnande:
Nu gråter vi färdigt. Jag är ingen riktig mamma för er, men en vän! Och jag släpper er aldrig.
Åren gick, tjejerna växte, och Margareta blev ändå, trots allt, deras mamma i alla viktiga avseenden. Barnens pappa försvann ur livet lika hastigt som deras mamma han blev påkörd mitt i en tankestund vid övergångsstället, och Margareta fick bråttom till skolan för att hämta hem flickorna innan rektorn hann förklara vad som hänt.
Ni är inte ensamma! Jag släpper er aldrig! försäkrade hon den kvällen.
Och så blev det. Hon adopterade dem, började jobba dubbelt på privata kliniker, och lyckades till slut hålla ekonomin ovanför ytan så att hennes små sparvar kunde välja sina egna spår i livet.
När Maria ville bli skådespelare, ordnade Margareta audition. Efter två år i amatörteater var det inte så kul längre, men Margareta pustade ut ändå.
När Siv ville köra motorcykel, sålde Margareta arvegodset (ja, sommarstugan i Dalarna) för att ha råd till en ordentlig MC och hjälmutrustning. Sedan letade hon upp en stuntman för extra säkerhetsträning. Några år senare blev det MC-verkstad i dotterns garage. På frågan från väninnor bara ryckte hon på axlarna:
Vadå? Det är ett yrke! Någon måste ju också vara ovanlig någon gång!
Veronica däremot var störtnöjd med lugn och ordning. Margareta höll ofta om henne, viskade i örat:
Ta det lugnt, lilla hjärtat. Jag är här!
Och Veronica smälte, blev barn igen en kort stund.
Jo, Margareta bar sig fläckfritt genom alla stormar. Alla döttrar vuxna nu, egna familjer, barn livet. Vad mer kan man begära?
Allt flöt stilla tills det för tre dagar sedan ringde på, någon snubblade fram i telefonen hennes namn, och Margareta tappade tekoppen (och nästan balansen), trängde bort skrämda Linnéa och rasade rakt ner i fåtöljen. Eller bredvid, rättare sagt. Hon blev liggande på rygg och stirrade i taket tills barnbarnet ringde efter backup:
Veronica, kom hit! Akut behov av psykiskt stöd!
Veronica dök upp tjugo minuter senare, andfådd som en älg på viltspår medan hon försökte ringa Maria och Siv.
Vad har hänt, Margareta?!
Jag tror att jag blivit galen!
Ja ja, det är ju inget nytt, Veronica kastade av sig jackan och röt ut mot hallen. Siv! Du lär vara lika galen som vanligt va?
Kolla dig själv! snäste Siv, dumpade hjälmen på kattens favoritkoja och kommenderade den av sängen. Och du, där har du ingen känsla för andras mjuka tassar!
Margareta, kolla målningen jag fick på hjälmen! Stencoolt, va?
Väldigt Vad föreställer det?
En drake!
Så typiskt dig, log Margareta. Flickor! Får jag gå på dejt?
Vart?!
Barnbarnet Linnéa fnissade och smet ut i köket för att koka te. Hejdå matteplugg. Jaja, hon har ju ändå högsta betyg och en dag från eller till
Men vilken babba, alltså på dejt!
Diskussionen höll på hela familjehelgen. Margareta blev martyr:
Vad ska jag säga er? Han var min första kärlek! Herregud, så stilig han var svallande lockar, lång och en röst som fick mig att tappa andan.
Mormor, var du kär på riktigt?
Som en toka! Margareta himlade med ögonen. Och jag led!
Varför då, mormor?
Därför, lilla vän, att ibland är den första kärleken inte besvarad. Det sved! Ojojoj, jag är poet, eller hur?
Berätta, berätta!
Det är ingen saga, det är en ballad av Verner von Heidenstam. Men jag sjunger hellre än pratar om sånt här, och rösten är inte riktigt i form.
Fint, men vi kräver mindre operakänsla och mer realism, gapskrattade Siv.
Passa dig annars får du min berömda trerätters gest du vet, den där med tre fingrar som får hela UNESCO att undra, men vi i familjen vet vad det betyder!
Alla roade sig kungligt. Margareta hamnade i sin gungstol med Linnéas mattebok som solfjäder och började berätta.
Lyssna. Och kommentera inte! Den här historian har jag försökt glömma.
Vi dömer inte! Veronica slängde ned grönsaker i skål och såg ut som Sveriges modernaste matmor.
Jo då, ni är alltid på hugget. Suck! Margareta dramatisk som vanligt. Som brukligt blev första kärleken inte min. Skillnaden mellan sexton och sjutton år var astronomisk. Och hon som fick honom var arton och min barndomsvän!
Var hon äldre?
Skiljer väl inget nu, men då oändligt. Hon var student, vi gymnasietjejer. Våra mammor var bästisar. Vi var nära. Och där, Linnéa, lär du dig första regeln skryt aldrig om din fantastiska pojkvän ens för en bästa vän. Avund är en giftig mögel. Det började så sedan blev det värre. När jag insåg att de var ihop var jag redan förälskad. Höll tyst, led, vågade aldrig berätta.
Ingen Tatyana Larin av dig, mormor?
Nja. Jag läste min ryska poesi och höll käft. Jag ansåg det rätt. Vad väntade oss? Några månaders snack? Han skulle lära sig dyka, jag ville bli läkare. Vi följde våra drömmar Men han skrev brev! Dubbelt upp. I första svaret erkände jag: Jag älskar dig.
Yes! Linnéa slog nästan omkull sig själv av extas.
Siv såg dock hur Margareta höll inne med något. Först stirrade hon bara, och just när någon skulle bryta in, sa Margareta nästan sakta, liksom i fjärran:
Och i mitt andra brev tackade jag nej
Varför?
Jag kunde inte ge honom något mer än min kärlek. En man vill kanske ha mer. Han ville ha barn. Och det kan man inte kräva. Därför, flickor och det är lektion två! När ni hittar en partner som sätter dig högre än sitt eget ego, RING KLOCKORNA! Det är din människa.
Linnéa satt en stund och kände på sitt plommon, torkade den blå hinnan från skalet.
Och sen?
Då rann tårarna på Margareta på riktigt. Linnéa kastade sig fram, pussade bort gråten och flåsade:
Nej, mormor, inga fler tårar! Ingen festsminkning i världen klarar det!
Sant, svarade Margareta, reste sig, skrattade och gick för att vila. Måste ju spara mig till kvällen! Det är ju ändå en paradentré!
Systrarna var tysta. Vad skulle de säga? Att börja bakåt i boken när man är på väg framåt har Margareta alltid sagt är dumt, men ibland är det ju skönt att minnas ändå.
Siv bar in plommonen, Maria somnade i hängmattan och Veronica försvann till köket. Och Maria tänkte innan hon snarkade till att tystnaden kanske var farlig men att sova lockade mer.
Därför missade hon att timmar senare kom en äldre herre i modern keps i bil, knackade i grinden och frågade efter Margareta Pettersson.
Veronica släppte in honom. De skulle mötas på stan men han hade blivit klar tidigare och ville inte vänta.
Men när Margareta entrade verandan då och alla glömde bort att blinka.
Plötsligt var Margareta centrum för kaos:
Tunga kajalstreck, tack tvillingarna och deras permanenta märkpenna, gjorde ögonen nästan onaturligt stora. Linnéa pustade och gick efter trasan. Chihuahuan sjönk ihop i total panik och hårkreationen hennes, snidad av barnbarnen under hennes middagstupplur, liknade mest ett blommigt, galet trädgårdsland och hade mängder med klämmor och plastrosor.
Men herregud! Margareta! Veronica bröt ihop totalt. Du är unik!
Och när den förvirrade gästen, chockad och stel, stod på ett ben och tog av sig kepsen bländade hans kala huvud i aftonsolen, och Veronica fick världens skrattattack:
Håååret!
Gästen; förstod inget, ryckte på axlarna och började skratta han också.
Ja, jag var lockig och farlig på den tiden, nu är de lockarna ett minne blott! Men Margareta, det är dig jag vill träffa!
Margareta vaknade helt. Hon såg på Linnéa, fick nog, rusade in och sedan fylldes huset av diverse tjut först vild panik, sedan ohämmat stormskratt när Siv ropade:
Först in! och de hojtande syskonen rusade efter. Toakön blev lång.
Till sist, när läget lättat och Margareta skurats ren från sminkkaos och flerfärgade hårplanteringar, satte sig hela familjen med gästen på verandan. Kvällsmörkret la sig, och kanske, tänkte systrarna, var det här en bra sak ändå? Kanske var han precis som man ville ha någon som skrattade på rätt ställen och accepterade deras Margareta och hela cirkusen som följde
Veronica knackade honom på axeln, lutade sig mot sin ställföreträdande mamma och viskade:
Och? Var inte rädd för något! Vi står här. Kör på nu, du det är din entré!
