Prata med mig, Bulle
Var inte rädd, Bulle! Allt är okej! De skriker lite till, sen lugnar de sig nog… Kanske…
Lilla Majken höll sin trognaste vän ännu hårdare och knep ihop ögonen. Hon skulle inte vara rädd. Hon var ju stor nu. Det hade mormor Barbro sagt. Fem år fyllda det är mycket. För alla andra hade hon blivit stor. Hon gråter inte ens när hon får spruta längre. Pinsamt att gråta! Men med Bulle, då kunde hon vara liten igen. Som förr. Han hade sett henne på alla sätt. Mamma gav henne Bulle när Majken föddes, en lite knubbig teddybjörn med ett öra på svaj. Han var hennes bästa vän. Han lyssnade alltid. Och han gick aldrig och skvallrade, som Martina i förskolan. Han såg bara på henne med de runda ögonen och förstod ändå, det visste hon. Och när Majken var rädd som nu då tröstade han också. Med honom kändes allt mjukt och tryggt.
Mamma och pappa var också hennes. Men när de skrek på varandra, blev de stickiga, nästan som buskarna i godnattsagan om Törnrosa fulla av taggar så ingen kunde komma nära någon annan, och ändå var skriken förgäves. Majken förstod inte varför vuxna bråkade. Skulle inte de kunna prata, hitta orden… Språket, som mormor Barbro alltid sa. Och kanske blev de vuxna inte arga, som barn, utan riktigt ledsna, så det gjorde ont på riktigt? Majken hade bara varit riktigt sårad någon enstaka gång, men då räckte det att hon och Martina bråkade, och det kändes så jobbigt att hon inte ens ville ha glass sen, bara gråta. Hur otäckt måste det inte vara att vara vuxen och arg eller ledsen, på riktigt?
Majken öppnade ögonen och lyssnade. Tystnad. Då betydde det att mamma gått och gråter i badrummet, pappa satt vresig i köket och nu var det hennes tur. Hon reste sig från mattan bakom sängen där hon gömt sig och kikade runt. Hennes rum var verkligen fint. Mamma hade funderat länge på tapeter och möbler och frågade Majken vilken färg hon ville ha. Hennes vita säng med rosa överkast, den fina byrån där alla Majkens klänningar fick plats. Hyllan med gosedjuren, så många att hon ofta glömde bort vilka hon hade. Här ville hon stanna. Det var åtminstone rofyllt när det var tyst. Men Bulle såg på henne, och Majken nickade med gråten i halsen:
Jag vet vad du tänker! Vänta lite här, så går jag.
Hon lade Bulle på kudden och smög ut. Först till mamma det var alltid svårast. Badrumsdörren var som alltid stängd. Majken knackade försiktigt:
Mamma?
Vad är det?
Får jag komma in?
Dörren öppnades, och där satt mamma på badkarskanten, alldeles röd om ögonen.
Ska du gå på toa?
Nej, jag vill till dig. Majken tog ett djupt andetag och klev in. Hon gillade inte det som skulle hända nu. Mamma skulle gråta, krama henne och lova att allt blev bra. Då skulle också Majken börja gråta. Inte för att hon tyckte synd om mamma, utan för att hon visste att det inte skulle bli bra. Det visste hon.
Majken torkade ögonen och såg på mamma.
Varför?
Vad, älskling?
Varför skriker ni alltid? Om ni inte tycker om varandra, kan ni inte vara lite ifrån varandra, som mormor Barbro säger? Jag och Martina bråkade, då sa hon att vi borde ta paus. Då bråkar man inte.
Mamma Anna blev först alldeles tyst. Majken hade aldrig pratat om det som hände hemma förut. Anna hade trott att deras gräl brukade gå förbi dottern, hon var ju så liten än. Vad kunde hon förstå?
Majken, vad menar du… Jag tycker ju om pappa…
Du ljuger, mamma.
Majken!
Du skriker inte så på mej när du är arg. Eller hur?
Anna blev svarslös. Hur skulle hon förklara för sitt barn att relationer var knepiga? Att skrik inte alltid betydde hat… eller gjorde det?
Man borde sitta ner och tänka över sitt beteende. Så sa mormor Barbro. Majken drog handflatorna över mammas kinder och torkade bort tårarna.
Det säger hon, mormor Barbro? Anna log genom tårarna.
Ja! Och hon har rätt. Jag och Martina blev vänner igen. Sen har vi nästan aldrig bråkat, utom när hon skvallrar på mig till fröken Agneta.
Vad stor du blivit… Anna drog dottern intill sig.
Nej, jag är nog liten ändå. Om jag var stor Majken drog sig undan och viskade då vore jag inte rädd.
Vad är du rädd för? Anna svettades av oro.
Att ni skriker igen och sen sticker båda två.
Sticker? Vart då?
Dit där det är tyst. Man får ju inte vara kvar där det är dåligt. Eller hur, mamma?
Det stämmer… Men du är väl ändå inte rädd att vi ska lämna dig?
Jo… Nu brast Majken ut i gråt. Då blir det bara Bulle kvar. Om han försvinner igen, som när vi tappade honom på tåget, så blir jag ensam. Jag frågade mormor, och hon sa att hon är för gammal för att vara mamma.
Nej, Majken… Sluta! Jag lämnar dig aldrig! Du är ju min flicka!
Och då? När ni skriker sådär, tänker ni ju inte ens på mig?
Jo… Anna tystnade. För dottern hade rätt. Hon mindes ingen när hon var riktigt sårad, såg bara svart. Hur blev det så?
Hon och Erik träffades på universitetet. Anna sprang genom korridoren, sen knuffade hon ned en lång, något klumpig kille. Hans glasögon for åt alla håll, men Anna kunde inte stanna och be om ursäkt.
Förlåt! skrek hon efter sig och hann in i föreläsningssalen i sista sekund.
Hon klarade tentan med bravur, dansade ut och nära krockade med killen igen.
Hej, snabbtåget! Skyndar du jämt?
Sen kallade han henne för “mitt tåg”. Särskilt när hon surade.
Du frustar så roligt, jag kan aldrig vara arg!
Alla barnmorskor på förlossningen skrattade när Erik ropade:
Frusta inte nu, Majken-tåg! Tryck på!
När slutade han kalla henne det där? När blev han arg under grälen? När började de gräla egentligen?
Mamma?
Ja, älskling?
Ni är ledsna ihop? Blivit arga?
Anna snurrade Majkens lockar runt fingret. Lockigt hår, precis som pappa. Hon hade önskat under graviditeten “Bara inte mitt hår, det vore trist på en flicka!”
Nej, du har jättefint hår!
Om hon får ditt lockiga och mina ögon, blir hon vacker, sa Erik alltid!
Det blev precis så. Ett yvigt, gyllene hårsvall och klarblå ögon som havet på sommaren. Majken skulle nog bli vacker när hon blev stor. Hon var redan vacker! Anna log åt minnet. Vad mamma brukade säga: “Välj en bra pappa”. Och Erik var det. Han blev en fantastisk pappa, för Majken. Just det för Majken, inte för Anna längre. Vad konstigt egentligen, blev hon svartsjuk på dottern? Kändes det ibland. Majken hade rätt.
Anna började tänka på hur Erik, när han kom hem, alltid gick direkt till Majken,
Var är min prinsessa! Där är hon! Majken, ska vi fika? Jag har köpt din favoritchoklad!
När han lagt Majken och de sett film tillsammans kunde Anna gå några varv och plocka undan utan att få ett ord sagt till sig, Erik satt i hörlurarna i sin värld. Hur han inte märkte när hon pratade i bilen, bara lyssnade på sånger och skrattade med Majken. Hur han skällde på Anna när Majken var sjuk…
Där startade deras bråk på riktigt. För två år sen. Majken fick hög feber och Anna vakade vid hennes sida hela natten, försökte allt för att få ned värmen. Läkaren lugnade henne, men Anna grät till slut av utmattning och maktlöshet. Då skrek Erik åt henne:
Varför gråter du? Ska det hjälpa henne? Skärp dig! Ska du vara mamma så får du vara stark!
Efter det slutade Anna gråta. Inte för att hon lugnade sig, utan för att något gick sönder inom henne. Hon blev så liten, värdelös. Världen blev grå. Hon kysste Majken på pannan och märkte först då att hon inte var lika varm längre. Majken blev frisk, men Anna hade aldrig riktigt glömt känslan av att inte duga. Det var väl det, en stor sårad känsla.
Majken väntade. Mamma var tyst, tänkte på något. Grät inte längre då var det dags för pappa.
Jag går nu.
Hon smet ur badrummet.
Bara gråt inte mer, okej?
Anna svarade inte, bara fortsatte granska livet bit för bit. Fanns det mest dåligt, eller fanns det ändå fint?
Såklart fanns det det där fina. Dejterna innan bröllopet, Eriks blick bakom glasögonen, när han såg på henne, skämten de hade. Barnets födsel, första stegen, första ordet, första semestern. Första lyckade affären efter föräldraledigheten då bakade han tårta, trots att han hatade köket. Tårtan blev söt och vinglig, men Anna grät nästan när den slängdes Erik lovade att nästa skulle bli bättre, “och annars stoppar vi den i en fin ask, som på kungabröllop, och sparar den i hundra år”.
De flyttade in i sin lilla lägenhet, firade på golvet, för pengar fanns inte till möbler, och såg på när Majken snusade på madrassen.
Vi får nog ha ett barn till, sa Erik och skålade. Men det blev aldrig någon till, något funkade inte. De första grälen kom smygande som snöboll. Sen allt oftare. Onödiga ord, besvärliga känslor, tunga utlägg mellan dem i det lilla köket det var kanske inte tunga klot, utan vassa taggar, Majken kände dem.
Anna sköljde ansiktet med kallt vatten. Nu räcker det. Bra, dåligt man kunde räkna i all evighet. Men Majken hade rätt. Om sårade känslor tog över, blev det inget kvar. Man måste försonas, eller gå isär.
Hon föreställde sig Erik borta. Ensamheten, saknaden efter dottern… Anna rös.
I köket satt Erik, ryggen mot fönstret.
Pappa?
Majklin! Ska inte du sova?
Inte än! Majken klev upp i hans knä. Ni har bråkat…
Förlåt.
Varför då?
För att vi bråkade.
Blir du också ledsen på mamma?
Erik såg på sin dotter. Kanske var det dags att prata, hon hade rätt, det var dumt att bara sitta med Bulle och tiga. I förskolan löste fröken Agneta alltid bråk genom att be barnen sätta sig och berätta allting för varandra, tills de blev vänner.
Sa mamma att hon var ledsen på mig?
Nej. Jag vet ändå.
Hur då?
Om ni tycker om varandra, då kramas ni. Annars skriker ni. Eller hur?
Erik såg på dottern.
Vad stor du blivit…
Det sa mamma med. Och att hon älskar dig. Och mig.
Majken såg på pappa. Hon såg hur pappa försvann in i sina tankar, och hur hans arga rynkor slätades ut. Hon gled ur knät.
Jag går till Bulle nu, han är ensam.
Gör det. Erik såg henne gå ut. När hade de börjat bråka så mycket att Majken till och med började prata om det? Han kunde inte ens minnas när allt vände. Först föddes Majken, Anna blev mer och mer upptagen av dottern, det var förståeligt. Men när försvann värmen? Anna hade varit som en vårsol, mjuk och varm. Nu var hon knappt där. Allt blev irritation, sen ilska. Han kände att ingen duger, han gör fel hela tiden, ingen riktig glädje när han kom hem. Anna blev tyst, kort och kall. Tillslut var det Majken som blev deras enda gemensamma nämnare.
Han mindes också, med viss fasa, när han under ett gräl sagt: “Det enda vi har gemensamt är Majken. Fanns hon inte…” Anna hade stelnat, och efter det blev hon bara ännu mer frånvarande. Han visste, det var fel, men han kunde inte styra sig själv längre. Värmen gick förlorad, taggarna blev kvar.
Erik lutade pannan mot rutan, såg ut på fönstren i huset mittemot för sig en tanke om att bakom varje fönster pågick ett annat liv, kanske likt deras, kanske inte. Om Anna gick, tog Majken med sig vad blev kvar? Ingenting. Bara en tom, tom lägenhet. Kanske var det dags att ta ansvar, mamma hade alltid varit tydlig med det när han växte upp:
Ta ansvar! det blir du lycklig av, även om hon, också när det är svårt, vet att du kämpar.
Han log svagt.
Majken kunde inte somna. Hon låg med ett stadigt grepp om Bulle och armen runt mammas hals, som sen länge hade somnat. Hennes ansikte var trött och sorgset nu. Majken smekte försiktigt mammas panna, där en rynka råkat fastna den fanns inte förut. Anna suckade tungt i sömnen, och rynkan slätades ut. Majken drog in henne i famnen igen och blundade. Måtte i morgon bli en bra dag, ett snällt ordentligt “svensk” dag för ofta var det bara tomma ord och dagen blev ändå tung. Hon knep ögonen och önskade sig något.
Anna sov över larmet, för hon hade ställt det i sovrummet. Hon flög upp, kollade de små roliga kattklockan på väggen i Majkens rum, och utbrast: “Oj!” De skulle komma för sent till förskolan, och jobbet såg illa ut. Som tur var var det lugnt på förmiddagen. I köket hörde hon någon vispa i koppen. Erk var tydligen hemma, det brukade han inte vara. Hon smög tyst till badrummet, hoppades han skulle hinna gå innan hon var färdig, då skulle hon slippa tala ut… Men nej.
Anna öppnade köksdörren och såg att Erik stod och kokade kaffe på spisen. Han såg ut att inte sovit alls, ögonen röda, nästan svarta ringar under. På bordet stod en märklig tårta med egenhändigt spritsade smörblommor. Hon förstod snabbt han hade letat fram hennes försvunna tyllar och lagt hela natten på detta.
Anna såg på sin man, och han klev fram.
Förlåt mig. Förlåt, Anna, för allt. Jag är världens sämsta make. Det är mitt fel, allt. Att jag inte såg dig. Att jag alltid anklagade dig. Du och Majken är det bästa i mitt liv. Om du inte funnits, hade hon inte heller funnits. Jag vet att det är mycket som aldrig blir bra igen, men… kan du ändå tänka på oss?
Anna betraktade honom noga, försökte förstå vad som pågick. Sen gick hon fram och la handen över hans mun.
Jag är inte bättre, båda har vi våra fel. Och du har rätt. Jag behöver verkligen tänka, på allt.
Hur länge då?
Tja, kanske sju månader till.
Erik tittade på henne, förstod först inte.
Vad stirrar du på? Jo, du fattar rätt.
Just då öppnades dörren och Majken, fortfarande trött och med Bulle i famn, dök upp.
Är ni vänner nu?
Erik och Anna såg på varandra.
Vad mycket tårta! Får man äta det till frukost?
Idag får man! skrattade Erik, höll om Anna och viskade Jag älskar dig. Ger du mig en chans till?
Och du mig! svarade Anna lågt och vände sig till dottern. Men till oduschade flickor blir det inget.
Springer! Majken satte Bulle på stolen och sa Två bitar, tack. Till mig och Bulle.
Nallar får inte äta tårta.
Men då får jag hjälpa till.
Flera år senare går Anna längs gångvägen i parken med barnvagnen, stressad på väg till skolan för att hämta Majken. Lille Ville vaknar i vagnen och gnäller lågt. Anna böjer sig över vagnen, men Erik kommer bakifrån och lägger armarna om henne.
Jag tar honom säger han, lyfter upp sin son och nickar till Anna Vi väntar på er.
Anna ler och går vidare. Majken får snart sommarlov. Biljetterna till Gotland är bokade, resväskorna packas, Ville ska få se havet för första gången. Anna tänker på de senaste tre åren alla deras försök att hitta tillbaka till varandra, inget gick lätt. Att hon en period flyttade ut med Majken till hennes föräldrar, och försoningen som blev tack vare Barbro, Eriks mamma, innan hon dog. Så kom Ville. Hans första steg, första ord… Det första han sa var inte “mamma”, utan “pappa”, och Erik gick omkring och var stolt och skojade hela dagen.
Majken, på sin första skoldag, så allvarlig att Anna nästan blev rädd. Hon klarade det. När hon gick in bakom lärarinnan såg hon rakt fram.
Mamma!
Majklin! Anna kramade henne Hur gick det?
Bäst av alla! Fröken Gunilla sa att bara två flickor var exemplariska jag och Martina.
Vad duktiga ni är! Anna höll om Majken.
Var är pappa? Och Ville?
De väntar i parken.
Vad bra. Och Bulle?
Såklart, i vagnen! Anna skrattade.
Majken andades ut. Hon hade ju tilldelat Ville sin bästa vän. Det är så det ska vara med dem man älskar. Men hon saknade honom ändå, Bulle. Hon kunde ju säga allt till mamma.
När hon såg föräldrarna gå tillsammans, skifta bärandet av lillebror, prata och skratta, böjde Majken sig ner till Bulle och viskade:
Tror du det blir bra nu, Bulle?
Bulle tittade med sina runda ögon och var tyst. Men Majken var ändå säker den här gången visste hon svaret.
