Barnvakt på timmen
Lars-Åke, förlåt, men jag måste gå lite tidigare idag. Går det bra? Mitt barn är sjuk.
Birgitta ställde ifrån sig dagens papper och möteslistan för imorgon. Egentligen hade hon en timme kvar, men förskolan hade ringt två gånger, och nu chansade hon, för att få smita iväg. Byggfirman hade hon nyss landat, av ett rent mirakel, med tanke på noll erfarenhet som sekreterare och de rätta egenskaperna som nämndes i annonsen kunde man skratta åt där hon satt i sitt hoplappade, noppiga kofta. I spegeln innan intervjun hade hon skakat på huvudet:
Ja, det där är väl inget för mig.
Koftan, visserligen trogen, levde fortfarande på övertid, men kjolen Ja, den hade hennes mamma sytt för länge sen, av ett tyg letat halva Östergötland över, sittande timmar vid symaskinen och samlat mod för varje ny söm som skulle tas.
Den blir minst lika bra som köpt, det lovar jag.
Klart, mamma, det är ju handgjort! Absolut lika bra, log Birgitta och visste hur mycket det betydde för mamma att höra just det.
Pengar för kläder fanns det sällan. Hon minns när pappa fanns, då gick det minsann att önska sig lite vad som helst till garderoben. Men efter hans död förändrades allt. Mammans lön som undersköterska räckte knappt till annat än det allra nödvändigaste. Det gick ändå, tills mormor blev sjuk. Relationen mellan Birgittas mamma, Ingrid, och svärmor var tja, spänd skulle man säga på byråkratsvenska.
Ingrid! Du saknar fullständigt förståelse för familjesammanhållning. Fast, med din bakgrund är det väl inte så konstigt. Men nu hör du till vår släkt och får vänja dig vid att man tar hand om varandra.
Birgitta var egentligen för liten för att förstå vad mormor menade. Det lät fint och högtidligt, men till slut insåg hon att det där ansvaret bara gick åt ett håll. Det var mamma som skulle ta hand om svärmor, ge bort större delen av lönen, medan svärmor tog emot, rätt majestätiskt, men inget tillbaka. Klagomålen och anklagelserna regnade över Ingrid som aprilskurar.
Mamma! Varför säger du aldrig ifrån? Varför bara sväljer du? undrade en äldre Birgitta, särskilt efter ännu en föreläsning från mormor. Ingrid tog sällan med sig dottern, men ibland var det inget val.
För att jag vet att hon har fel, min lilla. Och för att jag vet att hon är sjuk och väldigt ensam. Hon har bara oss. Syrran har hon bråkat med, och kusinerna vill inte veta av henne, Ingrid vek lugnt tvätten. Dessutom, jag lovade din pappa att aldrig släppa henne. Hur skulle jag kunna bryta det löftet?
Birgitta kokade av ilska ibland, redo att säga några sanningens ord, men Ingrid stoppade henne milt.
Inte värt det, Birgitta. Jag tar inget av det där till mig. Låt henne prata. Det viktigaste är att jag vet att vi gjort rätt, och att din mormor inte saknar något.
Hon klarar sig ändå! muttrade Birgitta, som nu med åldern förstod en del mörka sanningar.
Mormor var ingen fattig gumma. Stor lägenhet, en till uthyrd, bra pension och stadig buffert efter morfar. Men ändå, pengar skulle alltid dras ur mammas tunnplånbok.
Varför tar hon dina pengar, mamma? Räcker det inte åt henne? frågade Birgitta medan hon sammanställde månadsbudgeten.
Birgitta! utbrast Ingrid och slog disktrasan i bordet.
Vad då, Birgitta?
Sluta nu… Ingrid dämpade rösten. Bli inte likadan
Likadan som vem? Säg nu!
Det spelar ingen roll. Var dig själv! Bär inte på sånt här. Allt som är mormors är HENNES. Inte vårt, har aldrig varit och lär aldrig bli. Ingrid ställde tyst fram de sista porslinskopparna i prydliga rader. Birgitta var aldrig särskilt bra på självbehärskning; de tysta, ordnade kopparna ropade ändå om ansträngningarna. Släpp det det gör bara ont i längden.
Vad mamma menade gick upp för Birgitta först när mormor var borta. Ett kuvert låg i sängbordet: testamente och ett brev. När Ingrid läste det, drog hon efter andan, knycklade ihop pappren och slängde dem.
Vi går nu.
Va? Vart då?
Vi har inget mer här att göra. Jag är skyldig din mormor ingenting längre.
Frågorna lät Birgitta bli den gången. Först senare fick hon veta att allt gick till kusinerna. Vad som stod i brevet förblev en hemlighet utom det enda mamman sa när Birgitta till sist tröttnade på att undra:
Hon menade att eftersom du är så lik mig och inget påminner om din far, så kunde det likväl vara främmande blod.
Stämmer det? Är jag inte som pappa?
Birgitta! suckade mamma. Du är som din pappa i allt. Utseende, ja, men mest till karaktären. Jag har aldrig träffat en bättre människa. Så snälla: ta med dig det goda ur den här släkten och glöm det dåliga. Lämna det där det hör hemma.
Birgitta bråkade inte hon förstod kanske ändå inte, men mammas ord betydde mycket mer än hon ville erkänna.
Tiden gick. Skolan, universitet kjolen var med överallt. När hon kom till sin första riktiga jobbintervju valde hon den det var ju ändå turkjolen! Vad annars? Några jeans gällde ju inte.
Direkt på HR-avdelningen hörde hon fniss bakom ryggen. Men med mammas råd i bakhuvudet sträckte hon på sig.
Men du lilla, utan erfarenhet, med ett litet barn dessutom? Vad har du jobbat med tidigare?
Undervisade på universitet.
Och varför vill du byta bana?
Kände för att testa något nytt, svarade Birgitta, ben som gelé. Det kändes hopplöst men hon fick provanställning!
Vad ska Lars-Åke med henne till? hörde hon viskas bakom dörren.
Han gillar smarta kvinnor. Hon kan bli något, bara hon får bättre kläder!
Chefen och Birgitta fann varandra direkt. När Lars-Åke såg henne stå förbryllad vid kaffemaskinen och läste instruktionen istället för att hetsa på knapparna, skrattade han.
Första gången jag ser någon LÄSA manualen till kaffemaskinen! Vi kommer funka du och jag!
Jobbet var inte så svårt; Lars-Åke höll koll på allt, men märkte rätt snart att Birgitta hade minne som ett bildbibliotek. Hon kunde spåra folk, boka möten, fixa ombokningar så att alla var glada, och var punktlig med schema och administration. Enda minuset var att hon då och då behövde gå tidigt för sjukt barn.
Birgitta, jag förstår. Men det där blir till en vana Snart står jag här utan sekreterare! gnällde Lars-Åke.
Huvudvärk? Ska jag hämta en tablett?
Nej tack, det går över. Gå du barn är viktigare. Men fundera på en lösning, va? Finns det ingen farmor? Eller någon som kan hjälpa?
Nej. Mamma finns inte längre, och vi har inga släktingar kvar.
Trist Men barnvakt då?
Jag har inte råd än. Men jag letar lösningar, lovar.
Birgitta gick hem helt slut. Dagisringningar, vab, stor oro så här såg livet ut. Varför blev det såhär, varför så ensamt? Ja svaret visste hon. Som mamma brukade säga:
Man möter inte bara bra folk. Ibland är det ransonering på dem! Och desto viktigare att ta vara på den chans man får.
Och om det inte blir någon alls då?
Så funkar det aldrig, Birgitta. Mänskligheten är inte ett matteproblem folk är blandade sorter. Och riktigt onda finns väldigt få! Resten är folk som lever utifrån sina egna behov. Och vi är ju likadana, på vårt sätt. Vissa är egoister i det öppna andra smyger. Jag hoppas du möter fler av de där öppna, vänliga varianterna.
Birgitta tänkte ofta på de orden, speciellt efter mötet med Pelles pappa. Han var briljant ung forskare, full av idéer, men framtidsplaner var tja, högst diffusa. När han tog ett utlandserbjudande dagen efter att han friat till henne, var det spot on slut.
Vi väntar väl några år, det löser sig?
Men… jag är gravid.
Han reagerade, ja men det blev aldrig vi. Och de sågs aldrig igen.
Pelle föddes en månad efter att Ingrid dog av hjärtinfarkt, omgiven av kollegor, men ingen kunde rädda henne. Birgitta följde henne till sista vilan och vägrade gråta.
Sen. Förlåt mamma, men sen. Pelle ska födas, och sen… då får tårarna komma.
Men tårarna lät vänta på sig. Pelle var liten och sjuklig. Allt handlade om att sköta honom tvätt, städ, promenad i ett ändlöst hjul. Jobbet på universitetet lämnade hon, folk viskade och dömde, det orkade hon inte med.
Förlåt mamma, jag är väl för känslig. Men vad har jag gjort? Födde barn, ja. Men var det så illa?
När det äntligen var hennes tur på förskoleplats släppte hon in Pelle där. Han blev förstås sjuk hela tiden och något bra jobb var det bara att glömma. Hon tog jobb som städerska på närmaste nagelsalong för att överleva tills vidare.
Allt detta snurrade i huvudet när hon hämtade Pelle, gick förbi apoteket och kom hem. Hon hejade mekaniskt på grannen:
Hej, Ann-Sofi!
Hej, är det dags igen? Ann-Sofi blickade på lilla Pelle, klistrad mot mammas ben.
Ja, du märker väl… Snart får jag sparken, andra gången på en månad…
Sjuk barn är standard! Ta en barnflicka?
Och leva på havregrynsgröt? Njae.
Då får vi hoppas på att någon snäll mormor dyker upp från ingenstans Grannens skämt studsade mot väggarna.
Knappast, tänkte Birgitta torrt. Mamma var finns du?
Men livet hade ironiskt nog ett ess i rockärmen. När hon satt försjunken i annonser på andrahandsmarknaden, hördes ett försiktigt knack i dörren.
Hallå, Birgitta!
På tröskeln stod Svea Wikström, en tant från porten bredvid. Birgitta visste knappt vem hon var.
Hej?… Har det hänt något?
Nä, eller det är väl hur man ser det. Ska vi stå här i hallen, eller släpper du in mig?
Lite vimsigt fick Birgitta tanten in i köket, och Svea satte sig, knäppte händerna i knäet.
Är det du som söker farmor på timmen?
Ursäkta? Vad sa du nu?
En farmor på timmen! Behöver du någon som sitter med barnet när han är sjuk eller så?
Birgitta blev ställd.
Jo, du anar inte hur jag letar.
Du behöver inte leta. Jag är här och ställer upp om du vill ha mig.
Lite försiktigt, ändå Hur väl kände hon Svea egentligen?
Men hur visste du att jag sökte hjälp?
Jag stöter alltid på Ann-Sofi nere vid sopen, och hon är ganska snabb med skvallret!
Jaha… Men varför vill du ställa upp?
För att, min vän, jag har fyra barnbarn men ser dem aldrig. Mina söner bor långt bort, bråkar mest med sina fruar och gamla mormor behövs aldrig. Men jag saknar ungar. Så varför inte vara farmor åt någon annans unge? Är det så konstigt? Billigt blir det, fråga på inga hemligheter. Fundera du, sov på det! Svara imorgon.
Birgitta nickade tveksamt.
Hon låg vaken hela natten, stirrade på Pelles sovande ansikte, slungades mellan förhoppning, oro och någon sorts lättnad.
Nästa morgon ringde hon på hos Svea.
Okej, låt oss prova.
Det blev början till ett partnerskap eller kollegialt samarbete”, som Svea sa:
Vi jobbar ihop du och jag, Birgitta. Du drar i kontorsslitet och jag levererar farmorkompetens. Och det är skönt för oss båda.
Får du ingen hjälp av dina barn?
Jo då, men jag klarar mig så länge benen funkar tjänar jag min egen slant.
Inledningsvis höll Birgitta sig vaksam, men såg snart hur Pelle drogs till Svea. När han fick feber tog Svea fram hemkokt saft och berättade sagor medan Birgitta smet till jobbet.
Snart, till Birgittas förvåning, lärde sig Pelle läsa ändå var han inte ens fem.
Men… han kan läsa! Svea!
Ungen är skarp, och kan både schack och checkers nu. Du kan tacka barngudinnan!
Svea bad om att få hämta och lämna Schackklubben och simskolan. Birgitta var i chock:
Jag trodde aldrig jag skulle ha råd jag har inte tid!
Så gick åren, Pelle blev äldre och hjälp behövdes mindre, men ingen av dem kunde tänka sig ett liv utan den andra längre.
En dag, när Birgitta höll på med nån pärm åt Lars-Åke, sa han plötsligt:
Birgitta, du sitter på fel plats! Med din utbildning borde du sikta högre. Har du aldrig funderat på att byta bana?
Inte egentligen. Men jag trivs ju här.
Nöjer jag mig? Nä. Vi skickar dig på vidareutbildning. Sen får du göra nåt mer spännande än att jaga mina kaffekoppar.
Med nytt jobb, pengar som inte bara räckte, och Pelle större, hämtade Birgitta andan.
Sveas och Birgittas relation var nu långt mer än ett jobb. Så, när Svea plötsligt försvann blev det panik på riktigt.
Ann-Sofi, hon är spårlöst borta! Har ringt, letat, ingen vet var hon är. Vad gör jag?
Har du ringt runt till sjukhus?
Ja. Ingen vill hjälpa, jag är ju inte släkt.
Och barnen då?
Dom har inte tid.
Birgitta gjorde som folk gör i svenska kriminalserier: hon åkte runt själv, envis som synden.
Till slut fick hon tag i rätt avdelning.
Inkom utan ID, har inget minne. Vem är du till henne?
Jag är hennes dotter, fräste Birgitta. (Liten lögn får man kosta på sig ibland.)
När Svea vaknade tog Birgitta henne i hand. Svea bara blundade, förvirrad. Men det ordnade sig minnet kom och gick, men till sist kunde hon komma hem.
Pelle, Svea kommer kanske inte ihåg oss. Säg bara farmor som vanligt och låt henne ta dagarna lugnt. Okej?
Ska hon bo här nu då?
Ja!
Pelle tog det på största allvar,
Det är rätt, sa han allvarligt.
Nu var det hans tur att passa farmor på timmen. Han micrade lunch, bad Svea spela schack och såg till att hon sov.
Sveas son dök upp först ett halvår senare.
Birgitta kom hem med tårta Pelles födelsedag! när hon möttes av en lång, lätt obekväm man på gården.
Är du Birgitta?
Ja?
Jag är Anders Wikström. Sveas son.
Jahaja vill du följa med upp?
Hon kanske inte minns mig, mumlade Anders.
Vi har alltid haft det bra här. Svea blev en del av vår familj. Någon måste få vara det också.
När tårtan åkte fram visslade Pelle:
Vilken ask!
Och tårtan är ännu bättre! Grattis på födelsedagen, älskling! Birgitta kramade honom. Det här är Anders Sveas son.
Svea ville mest bara blunda i schäslongen. Hon kallade Pelle för barnbarn, Birgitta för dotter.
Kommer hon minnas oss? viskade Anders i hallen.
Ingen aning. Det viktiga är att hon är trygg nu.
Får vi hälsa på?
Dörren är alltid öppen.
När han gick tänkte Birgitta: Ja, vår familj är kanske lite egenkomponerad. Men god ändå.
Pelle! Sätt på vattenkokaren! Vi firar nu.
Mamma, får farmor äta tårta?
Hon måste! Som hon själv brukade säga när du fick extra sylt: Man måste unna sig lite extra ibland.
Just det poslastelse!
Precis! Och det ska vi göra nu också!
Så, med köket fullt av skratt, tårta och ett varmt kaos, utropade Birgitta för sig själv: Så här, just så, överlever man det svenska livet.
