Sluta vara bekväm
Så, då var vi överens, lilla Elina! kvittrar faster Siv och duttar läpparna med en pappersservett. Servetten är från tårtan som Elina Pettersson bakat inför gästen, och på den syns ett fett krämmärke. Femte maj ses vi hos dig. Jag tar med mina inlagda korvar, enligt mitt eget recept, men du får gärna fixa något varmt. Det är ju ändå födelsedagsbarnet vi firar! Gästerna är viktiga, det är Rikards kollegor seriöst folk. Vi ska ta emot dem ordentligt.
Elina Pettersson sitter mittemot och håller en kopp te vars innehåll svalnat för länge sedan. Hon nickar medan faster Siv pratar, men tankarna vandrar över annat kvartalsrapporten som ska vara klar imorgon, smöret som är slut i kylen, att maken Klas har ont i ryggen igen och att det behövs ett nytt värmeplåster. Om faster Sivs prat tänker hon knappt, men hon släpper inte leendet. Faster Siv pratar och pratar, rättar till sin lila scarfs och blickar mot fönstret med den där minen som om hon redan dukar tallrikarna i huvudet vid någon annans bord.
Minst tjugo personer, Elina, fortsätter gästen. Du kan väl försöka, lilla vän. Du är ju proffset. Kommer du ihåg när du lagade till Olivias bröllop? Allt blev uppätet! Nu gör vi likadant. Och jag hjälper till, förstås. Dirigerar.
Hon skrattar, kort och skarpt, som en liten hund som skäller.
Elina ler också. Så som man ska. För faster Siv är Rikards moster, Rikard är make till Olivia, Elinas enda dotter. För bråk i familjen känns otänkbart. Elina har alltid gjort så här log, höll god min, höll med.
Okej, säger hon. Då gör vi så.
Faster Siv åker hem vid halv nio, mätt och nöjd. Elina Pettersson stänger dörren om henne, lutar ryggen mot den och står kvar en stund. Hallen doftar av andras parfym; för söt, för tung. I vardagsrummet dånar TV:n. Klas ser på ett fiskprogram, han kom inte ens ut och hälsade på gästen.
Har hon gått? ropar han från soffan, utan att släppa skärmen med blicken.
Hon har gått.
Vad ville hon?
Elina går ut i köket och börjar diska kopparna. Vattnet är sjudande varmt, bränner nästan, men hon tar inte bort händerna.
Vi har fest femte maj. Här hemma, säger hon till slut.
Här? Vad för fest?
Min födelsedag. Plus något för Rikards jobb.
Från vardagsrummet hörs ett mumlande svar. Sedan tystnad. Sedan fisket igen.
Elina torkar händerna på en sliten kökshandduk med blekta tuppar längs kanten en handduk hon köpte på torget för femton år sedan och aldrig kunnat slänga. Hon ser på den och tänker plötsligt: Det är ju jag. Urblekt, med tuppar i kanten. Hänger på sin krok och väntar tålmodigt på att bli använd igen.
Hon skakar bort tanken och öppnar kylskåpsdörren.
Elina Pettersson fyller femtio om tio dagar. Rund siffra. Halvt sekel. Hon minns de senaste trettiofem åren ganska klart men kan inte dra sig till minnes en enda dag då hon gjort något bara för sig själv. Alltid för maken, för dottern, för mamman (bortgången sedan fem år, men Elina lagade ändå söndagsmat till henne så länge hon kunde), för svärmor i andra änden av stan som jämt krävde uppmärksamhet. Bara för sig själv? Aldrig.
Hon arbetar som ekonom på ett byggföretag. Tjugo två år på samma arbetsplats. Kollegorna respekterar henne, cheferna uppskattar, men någon befordran blir det aldrig. Varför skulle de? Elina reder ju ut allt ändå, utan att klaga.
Hemma är det likadant. Klas, femtiofyra, ingenjör på fabriken, ogillar jobbet men står ut pensionen hägrar. Hemma vilar han. Det betyder TV, telefon, soffa, ibland garaget. Elina sköter mat, disk, städ, räkningar (hon är bäst på det), storhandlar, tar emot gäster. Klas deltar inte i detta. Det har länge varit så, ingen anledning att bråka. Liksom ett ständigt brus i bakgrunden.
Dottern Olivia gifte sig för fyra år sen. Rikard, hennes man, är okej arbetsam, men komplicerad familj. Mamman dog tidigt, pappan bor någonstans i norr, men faster Siv pappans syster är hela familjen. Bestämd, högljudd, van att bli lyssnad på. Hon gillade aldrig Elina, utan någon särskild anledning. Elina var för tyst, för eftergiven. En sådan person väcker inte respekt hos dominerande typer bara lust att bestämma.
Olivia älskar sin mamma men älskar Rikard mer. Så ska det kanske vara. Men varje gång mammas bekvämlighet ställdes mot makens ro, valde hon det senare tyst, utan bråk.
Så Elina fortsätter sitt liv i en trerumslägenhet på nionde våningen, i en betongbyggnad i Årsta, Stockholm. Precis som många andra: likadana hus, likadana gårdar bara träden skiljer, för de får växa som de vill. Hon klagar inte. Vem skulle hon klaga till?
Efter att faster Siv går hem sitter Elina kvar en timme vid köksbordet och listar allt som behöver handlas för tjugo personer. Listan blir lång kostnaden skrämmande. Hon ser siffrorna på baksidan av ett gammalt kvitto och känner något hårt i bröstet. Inte smärta. Bara en tung kloss som någon lagt där.
Hon släcker i köket. Somnar snabbt.
De följande nio dagarna är ett enda förfest-slaveri. Först försöker hon intala sig att det är normalt, att det blir trevligt, att hon bara hjälper familjen. Men dag tre är all energi slut.
Hon går upp vid sex, för det krävs till matlagningen. Planerar inköp, ringer butiken om leverans. Jobbar till sex, ibland längre kvartalsrapporten väntar inte. Efteråt går hon och storhandlar: glasburkar, flaskor, gryn, kött. Släpar kassar till nionde våningen, för hissen funkar bara ibland. Hemma lagar hon mat, städar, lägger sig ett, två på natten. Upp igen klockan sex.
Klas ser allt, men ser ändå inte. En gång frågar han om hon behöver hjälp. Hon svarar: Jag klarar det. Han nickar, lättad, återgår till telefonen.
Olivia hör av sig på onsdag. Frågar hur det går, ber Elina komma ihåg förrätterna det vill faster Siv. Elina vågar be: Kan du åtminstone göra salladerna? Det börjar bli tungt. Olivia blir tyst, säger sedan: Mamma, du vet, vi jobbar båda, men vi hjälper till att duka när vi kommer. Att duka betyder att hälla upp färdig mat ur kastruller i skålar. Inget mer.
Två dagar innan festen putsar Elina fönster, för sist sa faster Siv något om damm på fönsterbrädan. Där står hon, på en stol med trasa, och minns att senast hon putsade fönster “för sig själv” var åtta år sedan, när mamman skulle komma på besök. Men då putsade hon också för någons skull alltid för någon annan.
Hon halkar nästan, fångar rutan precis i sista sekund. Hjärtat rusar. Hon sätter sig direkt på golvet under fönstret och bara sitter där, ryggen mot väggen, med surrande ben och värkande huvud.
Hon tänker: om jag ramlat nu och brutit något första folk hade tänkt, “Hur blir det med festen då?”
Bara det gör henne full i skratt. Ett fult skratt, hest och hackigt.
Hon ställer sig upp och putsar klart.
Natten mellan fjärde och femte maj sover hon tre timmar. Resten lagar hon mat, steker, skär, dekorerar tallrikar. Franskinspirerad gratäng, två sorters sallad, inkokt fisk som hon själv aldrig gillat men som faster Siv vill ha. Piroger med vitkål, för Klas kusin Mattias anser det är viktigaste på festen. Tårtan bakade hon dagen före sockerkaka med körsbär, hennes favorit. Det enda under förberedelserna hon gjort för sig själv.
Klockan sju tar hon en dusch, tar på den där blå klänningen inköpt för två år sedan, men aldrig använd. Ser sig i spegeln: mörka ringar under ögonen, torra läppar, röda händer av disk och städ, men klänningen sitter vackert det vet hon.
Oj, du har klätt upp dig, säger Klas när han går förbi i korridoren. Snyggt.
Det var allt. Inget “vad fin du är”, inget “grattis”, inget “hur mår du?”. Bara “snyggt” och förbi.
Gästerna börjar komma vid tolv. Siv är först, halv tolv, med en stor väska: sina utlovade korvar, en burk saltgurka, en chokladask. Läggs som bidrag på bordet. Sedan kollar Siv runt i lägenheten och nickar.
Snyggt, Elina, säger hon, exakt som Klas. Du har kämpat.
Sedan tar hon upp mobilen och börjar ringa.
Vid ett är alla där. Tjugotre personer. Elina räknar när de slår sig ner vid det hopskjutna bordet köksbordet plus två skrivbord, täckta av en broderad duk hon strök till midnatt.
Hon ser på dessa människor och inser att hon känner högst sex ordentligt. Resten är Rikards kollegor och faster Sivs bekanta främlingar vid hennes bord, som äter hennes mat och sitter på stolar hon lånat av grannen Margaretha från tredje våningen (de egna räckte inte).
Klas kusin Mattias tar första skålen. Långt tal, snubblar på orden, drar en 90-talshistoria utan koppling till varken Elina eller någon annan, men alla skrattar. Sedan reser sig Rikard, mågen. Hans tal: Grattis till Elina på femtio, du är toppen. Alla skålar, dricker. Sedan talar han länge om sin vän Tony, också gäst och framgångsrik på jobbet. Titel och siffror Elina inte förstår något av.
Faster Siv ställer sig upp. Tydligt förberett tal. Hon pratar mest om Tony: hans envishet, hur duktig han är. Sen lite snabbt om Elina: Ja, och vi glömmer förstås inte värdinnan. Alla skrattar. Skålar igen.
Elina ler. Sitter vid bordets topp, som brukligt för jubilaren, och ler, höjer glaset när någon tilltalar henne och tackar för de korta gratulationerna. Men något händer på insidan. Långsamt, nästan omärkligt. Som vatten som småputtrar innan det kokar.
Elina, saltet saknas! ropar någon i slutet av bordet.
Hon reser sig, hämtar salt.
Mer bröd, tack, ber Mattias.
Hon kommer med bröd.
Vi saknar gafflar, Elina, säger en kvinna hon aldrig sett förut.
Hon hämtar gafflar.
Någon vill ha annan chark. Någon annan fat. Siv vill ha mer bubbelvatten som Olivia glömt köpa, så Elina får springa ut till balkongen och hämta.
Elina springer fram och tillbaka, sitter aldrig ned mer än en minut. Hennes egna tallrik står orörd tid finns inte att äta.
En gång försöker hon säga ett skål-tal. Reser sig, höjer glaset. Dottern Olivia noterar gesten och hakar på men i samma stund börjar Siv berätta en rolig historia om Tony, överröstar allt. Alla vänder blicken ditåt. Olivia sänker sitt glas. Elina också. Talet blir osagt.
Gästerna äter. Berömmer maten: Fisken smälter i munnen, Pirogerna är ljuvliga, Köttet så mört, hur gör du? Elina förklarar, nickar, berättar recept. Det är trevligt och ändå bittert. För det är maten som beröms, inte henne. För det är köket och förklädet som gäller: hämta, fyll på inte jubilaren. Bara serveringspersonal.
Timmarna går. Tredje timmen utanför fönstret, majsolen är varm men obrydd. Gästerna blir högröstade, röda om kinderna, Tony pratar om nya tjänsten, Siv kommenterar och skrattar sitt skälliga skratt. Klas sitter på andra änden av bordet med Mattias, de pratar fisk eller bilar.
Elina går ut till köket för fjärde omgången gratäng. Sätter på sig grytlappar, hämtar formen ur ugnen, händerna skakar av utmattning; tre timmars sömn känns. Hon sätter formen på bordet, börjar lägga upp.
Inifrån hörs snabb order: Elina! Kommer det snart? Vi saknar visst gräddfilen också!
Inte lilla vän. Inte snälla. Bara order, som till städerskan.
Elina stannar upp. Lägger ifrån sig sleven, hänger tillbaka grytlapparna på kroken. Tar formen och gräddfilen ur kylen, går in.
Sätter ner det på bordet.
Rätar ryggen.
Kan jag få säga något? säger hon. Inte högt, men nog för att några närmast hör. Kan ni lyssna, tack.
Faster Siv fortsätter sin historia, men nu vänder sig alla mot Elina även Klas, även Olivia.
Vad är det nu? säger Siv, irriterat.
Elina sveper med blicken över bordet. Sina egna och de andras gäster, maken som äntligen ser på henne, dottern som håller glaset svävande och inte alls förstår vad som händer.
Jag vill säga några ord, säger Elina, lugnt. Det är min födelsedag idag. Jag fyller femtio år.
Ja, grattis! ropar någon glatt och folk lyfter glasen.
Vänta, stoppar Elina. Vänta.
Tystnaden lägger sig. Hon känner hur hjärtat slår stadigt förvånansvärt jämt, som om kroppen redan vet vad hon ska göra.
Jag har lagt de senaste tio dagarna på att ordna någon annans fest. Jag har sovit högst tre-fyra timmar per natt. Handlat allt, lagat allt, putsat fönster, strukit duk, fixat stolar. Allt själv, ingen hjälp. Idag sitter jag här vid ett bord jag dukat själv, omgiven av främmande människor för en högtid som knappt handlar om mig. Jag har inte fått säga ett enda skål-tal, har blivit avbruten tre gånger, stigit upp från bordet åtta gånger medan ni åt. Och nyss kallades jag till köket med en ton man använder till servicepersonal.
Det är alldeles tyst.
Vad är det med dig? säger Klas, generat. Men inte argt.
Mamma? viskar Olivia, förvirrat.
Siv fyller lungorna för att kontra, men Elina möter hennes blick. Siv tappar luften, säger inget.
Jag ber er alla, fortsätter Elina, med stadig röst att ta med er det ni hade med er och fortsätta festen någon annanstans. Det finns ett café runt hörnet, Café Trivsamt, de har helt okej mat. Jag kan bjuda på kalaset där om det är så. Men festen här, i den här lägenheten, är över.
Tystnaden spricker efter några sekunder. Folk mumlar, letar jackor, Siv reser sig, fångar Elina i en ilsken blick men säger inget. Tar sin burk med gurka ett eget litet förnedringsmoment, vilket faktiskt får Elina på bättre humör.
Olivia kommer fram:
Mamma, vad gör du? Det här är hemskt. Du tänker väl på Siv…?
Olivia, avbryter Elina stillsamt, jag älskar dig. Men nu vill jag att du går.
Dottern tittar på henne som om hon aldrig sett henne förut. Elina tänker: Bra. För kvinnan som står här och säger ifrån har Olivia kanske aldrig varit med om tidigare.
Klas lämnar sist.
Har du blivit tokig? säger han. Inte elakt snarare förundrat.
Nej. Bara klar i huvudet, kanske.
Han säger inget mer, går.
Elina låser dörren bak efter dem. I hallen är det alldeles tyst riktig tystnad, bara avbruten av sparvkvitter. Ingen mer människa i lägenheten. För första gången på mycket, mycket länge känns det som en utandning efter att ha hållit andan för länge.
Hon går in, ser på bordet. Maträtter, halvfulla skålar, hennes egen tallrik orörd.
Hon tar den, går ut i köket där hennes tårta står. Skär upp en bit, häller upp het te.
Sätter sig.
Utanför svajar en gammal lönn i vinden. Dess knoppar är ljusgröna och klibbiga årets första. Elina tittar på trädet och äter. Köttet är gott. Hon är bra på att laga mat, det var sant.
Sedan tar hon tårtbiten.
Den är luftig, körsbären pyttelite syrliga, krämen len. Hon tuggar långsamt. Ingen tjatar i bakgrunden, ingen ber henne hämta något. Bara hon och sin egen tårta.
Första gången, på hur många år?
Hon gråter inte. Trodde hon skulle det, enligt alla filmer borde det vara ett sådant ögonblick men inga tårar. Bara lugn och en fast känsla, som jord under fötterna. Något riktigt.
Hon kollar inte mobilen förrän efter två timmar. Många meddelanden. Olivia: mamma ring mig, mamma vad hände, svara att du är okej. Klas: det var fult gjort. Ingenting från faster Siv. Några okända nummer säkerligen gäster. Margaretha från tredje våningen: När kommer du med stolarna?
Elina svarar bara Margaretha: Jag bär ner dem imorgon, förlåt för besväret.
Till Olivia: Jag är okej. Vi pratar imorgon.
Inget svar till Klas.
Sen städar hon undan, långsamt, utan ilska. Lägger mat i burkar, sätter i kylen. Diskar. Slår ihop duken. Bär tillbaka stolar till Margaretha, som öppnar i morgonrock och bara nickar utan att fråga. Klok kvinna.
Hon tar ett långt bad. Tittar på fläcken i taket efter en gammal fuktskada, som hon och Klas tänkt måla över i tre år. Både fläcken och det livet har blivit uppskjutet lika länge.
Klas kommer hem vid tio. Elina ligger redan i sängen med en bok.
Förstår du vad du har gjort? frågar han.
Ja.
Och?
Inget mer. Jag förstår.
Siv… Rikard… Det blir ett herrans liv, tänker du på det?
Ja, svarar Elina. Klas, jag är väldigt trött. Pratar imorgon.
Han står kvar, säger inget mer, går ut till soffan i vardagsrummet för att sova där, som han alltid gör när de bråkat. Elina går inte för att be honom komma tillbaka.
Släcker lampan. Ligger i mörkret.
Sover tio timmar.
Morgonen den sjätte maj är som vanligt: sol mellan gardinerna, sparvar, doft av kaffe som hon ställt in på timer. Hon går upp, dricker kaffe, äter smörgås, Klas sover ännu på soffan.
Hon öppnar laptopen.
Först vill hon bara se vädret, men bredvid väderprognosen ligger en flik hon öppnade för en månad sedan av misstag: resor med tåg till Dalarna. Då stängde hon snabbt det fanns inte tid men nu klickar hon.
Falun, Mora, Siljansbygden. Åtta dagar. Liten resgrupp, busstur, guidningar och frukostar. Vita kyrkor vid sjöar och grusvägar, gamla byar, röda stugor och körsbärsträd i blom som i konstböcker. Elina har aldrig varit där. Hon har alltid velat, men Klas gillar inte den sortens resor Bättre på landet eller vid stugan. Varje år samma sommar. Jordgubbar. Ogräs. Bastu.
Hon ringer resebyrån klockan nio exakt.
Hej! Såg att det fanns platser kvar på Dalarnas rundresa?
Ja, svarar en trevlig röst. En plats kvar till avgång fjortonde maj.
En? Perfekt, jag behöver bara en.
Hon betalar direkt med bankkort. Sitter sen och stirrar ut. Lugnt i kroppen. Varken bekymrad eller upprymd bara rätt.
Olivia ringer. Rösten försiktig, som om hon går på tunn is.
Hej mamma. Hur är det?
Bra, svarar Elina.
Mamma, vi måste prata. Siv är jättesårad. Rikard är upprörd… Det var oväntat alltihop.
Jag förstår.
Kan du inte ringa Siv och be om ursäkt? Det skulle lugna alltihop…
Nej, säger Elina.
Paus.
Vadå, nej?
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag bad människor lämna mitt hem på min egen födelsedag.
Men mamma…
Vänta, Olivia. Elina håller muggen i handen. Den är skönt varm. Jag vill att du lyssnar. Inte som dotter, inte för Rikard eller Siv, utan bara lyssna på mig.
Olivia är tyst.
Jag blev femtio igår. Fem-tio. Jag tillbringade den dagen som hushållerska på någon annans kalas. Jag sov knappt, åt inget, blev konstant avbruten, fick ingen tårta, ingen som frågade hur jag hade det. Det mest chockerande? Att jag själv accepterat det så länge. Det är jag själv som dukat och bjudit in folk. Det är klart att ingen brytt sig. Jag har aldrig visat att det behövdes.
Elina stannar upp. Utanför kör en buss förbi. En duva landar på fönsterbrädan, stirrar in, flyger sin väg.
Mamma, säger Olivia försiktigt, med något nytt i rösten, du har nog rätt. Men det känns så… oväntat.
Jag vet. För mig också.
Och nu? Tänker du alltid göra så här?
Elina ler.
Vem vet? Men jag har bokat en resa.
Vad för resa?
Rundresa i Dalarna. Åtta dagar. Åker fjortonde.
Lång paus.
Själv?
Själv.
Mamma… viskar Olivia.
Olivia, det är första resan i mitt liv jag planerat bara för mig. Första på femtio år. Man måste börja någon gång.
Olivia finner inget svar. Till sist: Ring. och lägger på.
Klas får höra om resan till lunch. Hon berättar lugnt: bokat resa, åker 14:e, åtta dagar, Dalarna.
Han betraktar henne länge.
Och du frågade inte mig?
Nej.
Hur ska man tolka det?
Hur du vill, Klas.
Mår du bra? Borde du kolla upp dig?
Elina rör om soppan, smakar. Lite mer salt.
Jag mår bra. Soppan om tjugo minuter.
Han går till vardagsrummet, sätter på TV:n. Livet pågår.
Några dagar går. Klas är tyst, eller muttrar om att du har förändrats, vanliga människor gör inte så här. Elina lyssnar. Protesterar inte. Förr hade hon ursäktat sig för allt, även sådant hon inte gjort. Nu vill hon inte.
Olivia ringer tre dagar senare. Siv har utlyst att hon sätter aldrig sin fot i ert hem igen. Elina säger: Okej. Olivia väntar sig upprördhet och blir ställd.
Men mamma, det är ju ändå familj…
Siv är inte min familj, Olivia. Hon är Rikards släkting. Det är skillnad. Min familj är du, Klas och… och kanske jag själv också, tänker Elina.
Olivia lyssnar. Frågar till sist om rutten på resan, om hotell. Det är ett steg. Elina berättar.
Trettonde maj, dagen innan avfärd, packar Elina sin lilla resväska. Sist åkte hon och Klas till havet för sju år sedan då packade hon hela familjens kläder och matsäck. Nu lägger hon bara sitt. Det blå klänningen åker ner också. Kan lika gärna följa med.
Klas tittar in:
Du menar allvar.
Ja. Åtta dagar.
Finns det färdigmat hemma?
Finns. Kylskåpet räcker tre dagar. Sen får du laga eller beställa mat. Du är vuxen.
Klas vill säga något, men hejdar sig. Något har ändrats i Elina och han märker det också.
Okej, säger han. Res då.
Bara res. Ingen trevlig resa, ingen ta hand om dig. Men heller inget du är galen. Det är ändå något.
Hon stänger väskan.
På kvällen ringer vännen Gunilla, de har känt varandra sen skolan. Gunilla bor långt bort, de hörs mest när livet kraschar.
Margaretha berättade, säger Gunilla. Att du slängde ut alla från kalaset?
Bad dem gå, rättar Elina och skrattar.
Du är modig, Elina.
Paus.
Men du är det! Jag har känt dig trettiofem år. Du har alltid ordnat allt, tiger och gör. Nu äntligen…
Lugn med hyllningarna, skrattar Elina.
Vart åker du?
Dalarna. Själv.
Själv! Gunilla ler genom rösten. Har själv alltid velat dit.
Åk då!
Min man släpper mig aldrig.
Gunilla, får inte är för barn; i vår ålder “får man inte” om man själv inte går.
Båda skrattar. Sedan allvar.
Du är väl en annan nu.
Kanske. Mest trött på att vara bekväm.
Alla blir trötta. Men du är först som gör något åt det.
Vi berättar bara inte om det. För att vi skäms.
Skäms du?
Elina tittar ut i kvällsmörkret, lamporna tänds en efter en, barn som hoppar i granntrappan, någon diskar.
Nej. Inte för fem öre.
Fjortonde maj. Elina vaknar halv sex. Klas sover. Hon gör kaffe, packar några smörgåsar, kollar passen. Tar på sin blå klänning varför vänta. Femtio år man får ha vacker klänning klockan sex, om man vill.
Hon ser på sin vardag. Trerumslägenhet, nionde våningen, utsikt över lönnar. Kökshandduken med urblekta tuppar hänger kvar. Allt så välbekant. Men nu lämnar hon detta som någon annan än hon alltid varit.
I köket skrammel. Klas kommer ut, ser hennes väska.
Redan på väg?
Ja, taxin väntar.
Han nickar. Står kvar.
Grattis på födelsedagen, Elina. Jag sa aldrig det då.
Hon tittar på honom femtiofyra, trött blick, stripigt grått hår. En människa sambo i tjugosju år. Hon vet ingenting om framtiden, om saker förändras när hon kommer tillbaka. Livet är inget TV-drama.
Tack, Klas, säger hon.
Hon öppnar dörren och går.
Taxin väntar redan ute. Hon lyfter in väskan, sätter sig bak.
Mot Centralen?
Japp.
Stockholm vaknar sakta. Gatorna är tysta, majsolen smyger in, träden lyser i ny grönt. Elina sitter bak och noterar att det var väldigt längesen hon såg allt detta vackra: löv, himmel, den speciella morgonluften.
På Centralen är det folkmyller; doft av kanelbullar och rostat kaffe. Hon hittar perrongen, rätt tåg.
Tåget kommer i tid.
Hon hittar sin plats. Fönsterplats, nedervåningen. Resgrannarna är äldre och artiga, bjuder te. Elina tackar, senare.
Tåget rullar ut. Hon ser Stockholm glida bort, med höghus, värdshus, ekar sen öppnar landskapet sig. Skog, hagar, små sjöar. Hon tittar ut och tänker inte på menyn, inte på ekonomin, inte på vad någon annan vill ha.
Telefonen surrar, hon svarar först efter en stund. Olivia har skrivit: Mamma, är allt bra? Är du på tåget? Hon skriver: På tåget. Allt är bra. Oroa dig inte.
Ett nytt sms. Hej, det är din reseledare, Katarina. Vi möts i Falun med skylt. Trevlig resa!
Elina skriver: “Tack. Är på väg.”
Tåget rullar. Skog, sjöar, svensk sommar. Bakom henne lämnar hon Årsta, nionde våningen, kökshandduken, fläcken i taket och sig själv, som alltid varit bekväm och tillmötesgående. Framför henne ligger Falun, trästaden, kyrkor vid Siljan, röda stugor och åtta dagar som är bara hennes.
Hon vet inte vad som händer när hon kommer hem. Om hon pratar med Klas på riktigt; om allt blir bättre med Olivia; eller om Siv hör av sig någonsin. Allt det får framtiden lösa och det skrämmer henne inte som förr. Att inte veta är inte ett hot längre bara livet.
Och när någon nästa gång säger kan du ta gräddfilen, med den där tonen, så kommer hon antagligen att le trevligt.
Och säga nej.
Tre bokstäver. Ett nytt ord.
Går att lära sig, även efter femtio.
Det är aldrig för sent att börja.
