Svärmor fick av mig en sådan present att hon nog skulle svimma av chocken! Och varje gång hon tittar på den, kommer det att rycka till i henne ändå kan hon varken kasta bort den eller gömma undan. Hon måste leva med den, på hedersplats. Sådant är livet. Tårarna från kattens små möss kommer alltid tillbaka, som vi säger. Min elaka svärmor, Agneta Löfgren! Under de femton år jag varit gift med Erik har hon aldrig sagt ett vänligt ord till mig. Bara kall och tyst, som en gammal surdeg. Andras svärmödrar klämmer ur sig något även om det låter illa. Men Agneta tiger, stirrar med sina mörka ögon. Jag försöker alltid undvika att hälsa på och stannar knappt fem minuter en gång om året sa jag ofta till min väninna Linnéa.
Linnéa lyssnade och höll med. Hon hade ju också svårt för sin svärmor, Märta. Tillsammans samlade vi alltid på oss lite arghet kring svärmorsfiguren. Sedan gammalt brukade vi, tre barndomsvänner, träffas varje lördag varannan vecka.
Jag, som hette Malin Persson, var frisör och gav oss alla nya frisyrer. Just idag hade jag bara tid för ett snabbt besök kunder väntade. Linnéa, kock på restaurang, dök upp med högar av godsaker, så som min son Emil alltid kallade det.
Den tredje vännen var Ingrid, sjuksköterska som nyligen bytt arbetsplats. Ingen av oss visste än vart hon hamnat, men samtalet gled snart över till våra svärmödrar.
Jag står inte ut! Hon betyder ju ingenting för mig. Om hon bara försvann… började jag om igen.
Men den här gången reste sig Ingrid stilla och avbröt:
Och skulle du då må bättre, Malin? Hon log snett mot mig.
Jag kanske, viskade jag och tystnade.
Morgonen hade börjat som vanligt, ivrig med den present jag packat in i färgglatt papper. Jag log skadeglatt när jag räckte över den till svärmor Agneta. Hon öppnade genast presenten med barnslig förväntan, men jag sa: öppna först när jag har gått! Så kunde jag ändå förstöra hennes födelsedag, tänkte jag, skadeglad.
Ni frågade var jag börjat jobba, sa nu Ingrid.
Vi spetsade öronen.
Privata sjukhuset? gissade jag.
Nu blir det pengar, skrattade Linnéa.
Hospice, svarade Ingrid enkelt.
Det blev tyst.
Varför då? Utbrast Linnéa.
Där är ju bara obotligt sjuka Hur orkar du? Och pengarna då? frågade jag, skakade på huvudet.
Ni är hopplösa. Pengar, pengar Förlåt, Malin, men jag har bara ett ord till dig: Dum.
Vem? Min svärmor?
Du, Malin. Det är elakt, det du gör och säger. Jag känner inte din Agneta väl. Men du säger att hon aldrig talat vänligt med dig? När du och Erik behövde pengar till större lägenhet vem sålde sin villa i Lidingö och flyttade till Rinkeby? Din svärmor. Utan knot, utan förhandling.
När lille Emil blev svårt sjuk vem skjutsade honom till den duktigaste läkaren i landet? Den läkaren var ju hennes barndomsväns son. Och han räddade din pojke. Det var inte alla som haft sådan tur. Och när du på återträffen blev för full och vaknade hemma hos din kurskamrat inget hände, men Erik hade aldrig förlåtit dig. Vem hjälpte dig då? Agneta berättade för Erik att du varit hos henne den natten. Du biter den hand som föder dig, Malin.
När vi kom till dig på middag åt vi alltid av hennes hemlagade gurkor, sylt och bröd. Du kan väl inte skilja på tomatplanta och ros? Allt var hon som fixade till er. Vissa människor pratar inte vackert, men visar kärlek i handling. Andra pratar bara, men inget händer! utbrast Ingrid.
Tack för stödet Jag trodde du skulle hålla med mig Och så kallar du mig dum! jag steg upp.
En liten oro vaknade i bröstet på mig. Än nyss glad över min lilla hämnd, nu gnagde Ingrid ord. Jag ville säga åt oron att sluta, men det gick inte.
Linnéa hade tyst ätit fem piroger med kål under vårt gräl matlusten brukade växa vid oro och sedan sade hon inget. Inte stod hon längre på min sida.
Jag borde bara ha blivit arg och gått ljudligt smällt igen dörren, slängt några hårda ord, lämnat. Men det där gnagande, det lät mig inte gå.
Ni har glömt att jag inte har någon mamma? Jag har levt femton år så här också. Du klagar på svärmor som vill dig väl jag dör av saknad, varje dag. Jag kan numret utantill, jag har kvar hennes telefon. Ibland fyller jag på saldo och ringer det bara för att se att det står mamma och hennes bild jag pratar med tystnaden, gråter och saknar. Sveper om mig i hennes filt, låtsas att hon håller om mig, viskade Ingrid.
Du har både mamma och svärmor kvar. Varför så? Mot henne, den gamla? Varför sätter du dig själv över henne? Du klagade en gång och kallade henne bonnig. Och när klippte du hennes hår eller färgade det senast? Du gör så fina frisyrer till oss, men till Agneta?
Det högg till i mig.
Aldrig.
Skojar du? Så kan man inte göra. Min är också knepig ibland, men jag bakar alltid till henne, bjuder på bullar och tårta. Hon blir så glad. Hennes händer är så mjuka, som små kuddar, som på en ängel! skrattade Linnéa.
Oroskänslan försvann och jag kunde resa mig. Men Min svärmor, nej hennes händer var inte små. Jag brukade tänka på dem som krabbor, stora och ådriga, fula tyckte jag. Och hennes ansikte såg jag alltid som gammal potatis. Vad visste jag egentligen om Agneta?
Ingenting, insåg jag. Hon fanns alltid där när vi behövde det. Erik hade haft två systrar, båda hade varit sjuka länge, båda gått bort. Agneta vårdade dem, sedan sin sjuke man innan även han dog. Hennes största stolthet och kärlek var den överlevande sonen Erik, min man.
Och Erik, ja, honom älskade jag fortfarande, som för femton år sedan. Han var sådan han var, för att hans mor uppfostrat honom så. Han hade kunnat slå mig, vara otrogen eller likgiltig inte alla har sådan tur. Och själv då? Jag hade aldrig heller sagt något snällt till Agneta. Vem hindrade mig? Skamligt! Alla får frisyr, men hon? Varför har jag alltid hånat och fräst åt henne?
Det skakade i bröstet.
Malin, mår du bra? frågade Ingrid oroligt.
Jag skakade på huvudet, försökte hålla tårarna inne. Allt kom på en gång, som ett åskväder efter torka.
Jag måste byta samtalsämne. Eller lämna. Jag hade trott att dagen skulle bli fylld av tjuvnyp och skratt. Så fel jag hade.
Hur är jobbet, Ingrid? viskade jag.
Deras ögon, Malin, de glömmer jag aldrig. Så mycket smärta, men i blicken finns ändå ljus, gott och hopp. Jag hör så mycket om livet, evigheten, vad folk aldrig hann innan de åkte vidare Och så många tårar. En företagsledare var här, överöste sin sjuka mamma med presenter, men hon ville bara åka hem till landet med honom, men han hade alltid bråttom. När hon dog, föll han på knä: Mamma, kom tillbaka, vi åker nu, jag gör allt du vill! Utan dig är jag inget.
Och så den gamle officeren som besökte sin dotter, hela tiden med nya spännen åt hennes kala huvud hon hade haft så vackert, tjockt hår. Hon sken upp varje gång hon fick ett nytt, han sa att när håret växer ut ska han själv göra hennes fläta, och de skulle åka till havet. Dottern dog, men han delade ut spännena till de andra. Jag gick fram för att trösta, men han viskade: Nu är hon med mamma. De väntar på mig.
Det var därför jag berättar, Malin Man måste uppskatta det man har. Vissa gråter vid graven, andra kämpar med sjukdom. Och en del bara slösar bort livet på gräl och små elakheter. Så driver vi till och med Gud till leda ibland. Ingen bestämmer över sitt öde, Malin.
Linnéa torkade svetten i pannan, sneglade på tallriken pirogerna var slut. Ingen fara, hemma skulle hon baka fler. Hon skickade ett sms till maken: ikväll blir det familjekväll, bjud hem svärmor och svärfar!
Jag måste gå, vi får spontan familjemiddag! Hej då! Och så försvann Linnéa ut ur köket.
Jag drog på mig jackan, fumlade nervöst efter nycklar. Halva väskans innehåll föll ut, Ingrid hjälpte mig att plocka ihop, tyst.
Vi skildes åt i tystnad.
Nu väntade jobbet. Hela kvällen var uppbokad.
Men någonstans, i utkanten av Stockholm, satt en äldre kvinna just nu och såg på min present. Den där presenten jag valt ut för att såra henne. Om hon gjort samma sak mot mig? Jag hade blivit ledsen, min födelsedag hade varit förstörd.
Jag ringde runt, bad om ursäkt för alla avbokningar, lovade rabatt nästa gång och styrde sedan bilen hem till svärmor.
Eriks telefon var avstängd.
Plötsligt blev mina händer fuktiga. Vad skulle Erik säga? Det var hans mamma.
Det hade redan hunnit bli kväll. I det lilla radhuset lyste rutiga gardiner med prästkragar och pelargoner i fönstret. Allt det där som alltid stört mig verkade nu så hemtrevligt.
Jag måste be om ursäkt. Kanske ta med en annan present? Nej, det fanns inte tid. Jag får lova att köpa något nytt sen. Vad har jag egentligen gjort, tänkte jag, när jag gick över gården.
Dörren var öppen. I det rymliga köket stod en vacker gammal keramikskål med köttbullar. Kallskuren rödbetssallad, Eriks favorit. Rullader och pannkakor. Jag blev stående i dörren och stirrade först på maten. Erik pratade med vår son, som log och åt av farmors kåldolmar. Själv stod svärmor Agneta i blå klänning med spetskrage och den där flätan hon alltid haft.
Vid hennes sida två äldre grannfruar och en glad farbror. Kanske en vän.
Se vilken skönhet! utbrast Agneta just då och visade min present.
Och fortsatte:
Det är min Malin, Eriks fru. Hon är som en prinsessa. Så ljus och vacker. När jag ser henne sjunger allt inombords. Gud skapar verkligen så fin skönhet! Nu har jag henne alltid hos mig. En konstnär målade henne! Jag har aldrig fått en bättre present.
Jag kände hur hela ansiktet blossade. Jag rodnade som när jag var barn och smällde sönder farmors vas och sedan skyllde på min lillebror.
Min present till svärmor på födelsedagen var ett porträtt. Av mig själv. Jag hade tänkt att eftersom Agneta aldrig gett mig beröm, så ville jag såra henne med en sådan present sätta mig på hedersplats, där hon skulle behöva se mig varje dag. Jag trodde det skulle plåga henne. Men det blev helt annorlunda.
Malin är så vacker att jag ibland inte vågar säga något. Som en docka! Stora, blå ögon, som blåklint, fina drag. Inte som jag, en gammal och klumpig käring som knappt kan prata. Jag vet inte hur man gör, är rädd Flera gånger, när hon sov över här, har jag smugit in, rättat till filten, strukit över hennes panna. Gud tog mina flickor tidigt. Men han gav mig en ny, Eriks hustru, min älskade Malin. Jag säger alltid till Erik att han har en fru av guld!
Nu får du leva med det här! pep den där rösten inom mig och försvann.
Jag hann inte ens lova mig själv att jag skulle göra allt annorlunda. Tiden fanns kvar, men ångern fanns här och nu. Emil sprang fram, Erik reste sig och kramade mig.
Vad gör du här? Du hade ju jobb? Mamma sa att du grattade henne imorse, viskade han.
Jag ställde in det. Agneta, får jag kalla dig mamma nu? Som min egen. Grattis på födelsedagen! klumpen i halsen ville inte ge med sig.
Jag ville ställa mig på knä. Som mannen i Ingrids historia. På knä inför all den kärlek, förlåtelse och värdighet.
Malin! Hittade tid att komma igen, tack älskade dotter. För mig, gamla tanten. Här är hon, min Malin! Sa Agneta och såg på mig, på porträttet, med stolthet.
Farbrorn nickade uppskattande. Alla i rummet blev plötsligt glada, skrattade och pratade.
Jag var tacksam. Idag var det fest. Jag levde, var frisk, hade föräldrar (som just var på väg hit med gratulationer), en underbar make och son. En god svärmor. Och ett yrke jag älskade. Jag var verkligen rik.
Till bords nu! ropade Agneta.
Härligt! Efter maten har vi skönhetskväll! Vill ni att jag gör era frisyrer? Någon som vill ha håret färgat eller klippt bara säg till! log jag.
Det blev min sanna present. Till alla.
